Moskva dag 2. Leende från öra till öra.

Jag överdrev. I klagoinlägget alltså. Jag ljög inte men jag ansträngde mig för att få det att låta ännu värre än det är. Hoppas ni förlåter mig. Om man klarar sig undan förkylningar, matförgiftningar och påhopp i parken så är det faktiskt ok. Internet funkar dessutom riktigt bra på korridorsgolvet!

Jag skypade med en svensk i 45 minuter och lugnade ner mig. Nu ska jag sova tio timmar. 

God natt. 

Sandra

---

Känner mig märkligt lugn efter att ha skrivit förra inlägget. Om man låter bli att tänka på att det är VM så kan man nästan acceptera det mesta. 

Sen då man kommer hem får man komma ihåg att vara tacksam över hur bra man egentligen har det.

Perspektiv, upplevelser och erfarenhet. Underskattade grejer de tre.

Sandra

---

Jag har två EM, två VM och ett OS bakom mig. Och under de fem tävlingarna kan jag komma på en sak att klaga på. Maten i Daegu. Den var inte bra. Där fanns knappt något kött och maten var kall. Men det är allt. På fem tävlingar.

Framför er har ni nu ett långt klagoinlägg om varför jag överväger att flyga hem imorgon och åka tillbaka på lördag morgon innan jag ska tävla.

1. Hotellets läge. ALLA andra hotell ligger som sagt vid stadion. I närheten av varandra. Vi bor 40min därifrån. Elva finska idrottare och lite afrikaner. Vi är så få att de nog hade kunnat få in oss i vilket hotell som helst med hjälp av några extrasängar. Då vi bor här så missar vi hela den inspirerande idrottsatmosfären. Något av det bästa med stora mästerskap är ju just det att man blir så motiverad av att leva bland andra idrottare. Men nu är vi här för oss själva och en mera oinspirerande miljö finns knappast.

2. Hotellgäster. Hotellet är gigantiskt. 25 våningar högt och två miljoner våningar brett. Vi idrottare fyller alltså bara en bråkdel av hotellet. Resten är ryssar. Ikväll har de nån show och nån hänger på caféer och barer nere i aulan, om också är gigantisk. Det är massor med folk och värdelöst för en idrottare som vill ha lugn och ro.

3. Maten. Maten ska vara mångsidig och passa alla. Jag vet att jag är kräsen men nånting borde ju gå att äta. Till lunch valde vi mellan kyckling som var panerad i något som till lukten påminde om rävmat, eller snustorr kyckling, tillsammans med ris eller pasta som antingen var överkörd eller färdigtuggad. Är man hungrig så går nog något ner men man kan ju hoppas att man inte hinner bli matförgiftad innan helgen. Men de har blodgrape och det är gott. Och så kan man smuggla ner äppelbitar i handväskan.

4. Mellanmål. Vi får varken kvällsmål eller mellanmål. Det finns några fruktbitar i matsalen men ingen mat får tas ut därifrån. Här bor friidrottare som ska tävla i VM och man får inte ens mellanmål.

5. Hotellrummet. Blev glad då det var så svalt först. Tills jag märkte att det inte går att ändra temperatur. Kommer att bli kallt i natt. Blir jag förkyld så stämmer jag hotellet på ett par miljoner. Röklukten är jag redan van vid även om den är oaccetabel. Duschningen just var helvetisk. Duschdraperiet hade en extrem stank av tobak och duschen pep så jag trodde jag höll på att få tinnitus. Förutom det så hölls den inte i ställningen så man fick hålla den i handen och jag frös trots att jag duschade i det varmaste vatten man kunde få. Tur åtminstone att vi har en telefon på toaletten.

6. Internet. Eftersom man inte har så mycket att göra här om man inte vill springa runt på stan vilket man knappast vill om man ska tävla snart, så vill man gärna ha ett internet att fördriva tiden på. Och som det ska vara så har vi faktiskt gratis internet på hotellrummen. I teorin. I praktiken fungerar det fem minuter per timme och så sitter man 55 minuter och är stressad över att det inte fungerar. Hur svårt kan det va. Sitter för tillfället på golvet i en rökstinkande korridor.

7. Mörkt. Vi har ingen taklampa, bara små sänglampor. Min har ramlat så den hänger upp och ner.

8. Träningsmöjligheter. Det finns en park här nära. Bra, tänkte jag. Parken är överfull av supande, hånglande ryssar i alla åldrar som tittar surt på en då man springer förbi. Inte en enda idrottare såg jag till. Försökte springa längs trottoarerna iställe men kom inte fram i folkmassorna. Imorgon får jag väl bussa två gånger 40min per väg för att köra två halvtimmespass.

Om jag riktigt anstränger mig så hittar jag säkert mera fel men det är klart man hittar om man letar.

Det är säkert någon som tycker att jag är krävande, gnällig och negativ men det kan jag leva med. Det här är VM. Världsmästerskap. Det här är världens bästa idrottare. Det är vårt jobb. Det är det här vi jobbar stenhårt för varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Det här är viktigaste dagen på hela året för många idrottare. Med positiv inställning kommer man långt. Men man måste få i sig tillräckligt med näring, man måste få lugn och ro och kunna vila, man måste få möjlighet att träna utan att vara orolig. Och jag tycker inte att de lyckas med något här. Jag är riktigt jäkla besviken. Och det är klart att saken inte blir bättre av att tänka att de som får bo på de andra hotellen säkert har det mycket bättre. Ni vet, många skulle ha det bra om inte andra hade det bättre.

Däremot är jag tvungen att springa bra. Om jag inte springer bra så har ju hela den här resan varit onödig, och det känns inte okej.

Och ni som tänker säga att jag inte ska lägga fokus på sånadär onödigheter så oroa er inte. Jag har precis stressat av mig i ett långt blogginlägg. Känner mig nästan lugn nu. 

Hoppas jag inte fryser ihjäl i natt.

Sandra

---

Jag gör det till en Rysslandstradition det här. Varje gång jag är i Ryssland ska jag blogga dagligen. Jag stannar här en dryg vecka så ni som inte gillar mina ”kvantitet före kvalitet”-inlägg kan komma tillbaka om sisådär åtta dagar. Ni andra får hänga med bakom kulisserna. 

Igår åkte jag hemifrån och då jag skulle checka in på den första flygresan till Helsingfors slapp jag lätt undan. Jag lyfte upp väskan på bandet och skulle börja leta efter körkort och biljett då mannen bakom disken sa ”Jaha, så du ska å tävla igen. Ska jag checka in dig till Helsingfors eller Moskva?”. Tror att jag aldrig har känt mig så känd i hela mitt liv. 

Efter en alltför kort natt med ca fem timmar sömn så var jag tillbaka på flygplatsen i Vanda. Jag var inte ett dugg vaken fastän jag käkat både donitsar och rabarberkaka till frukost och jag såg ut precis som jag kände mig. Hade inte lagt en tanke på att sminka mig och håret var oborstat. Så får man en alldeles för stor pikétröja med reklam på med förklaringen ”den är inte fel storlek, DU är fel storlek”, och så var det dags för första tv-intervjun. På flygplatsen. Halv åtta på morgonen. Jomen morjens. 

Efter det har jag minnesluckor fram tills vi landade. Jag antar att jag sov en del på flyget. Väskorna kom hyfsat snabbt men som vanligt har vi en stavhoppare med oss så vi fick vänta en timme på stavar som aldrig kom. (Nej, inget ont om stavhopparna, det är knappast deras fel, det skulle nog bli krångel om jag skulle börja checka in hinder också). 

Värmen i Moskva är otrevlig. Precis som i Kazan. Hett, soligt och hög luftfuktighet. Alla idrottarhotell ligger precis vid stadion. Förutom ett som är 40min bort. Där bor vi. 

Framme vid hotellet blev det smått kaotiskt igen. Väskor skulle släpas upp för tusentals trappor medan tv filmade så mycket de orkade. Accrediteringskort skulle fixas och welcome bags hämtas och sen fick vi slutligen mat. VM/EM/OS-mat brukar vara bra. Här är maten tyvärr mindre bra. Men det ska väl gå att överleva. Mellanmål har vi inte och inget får tas ut ur matsalen men det fixar sig eventuellt. Efter maten fick vi våra rum och jag blev så lycklig över att det är svalt i rummet att varken röklukten eller de blommiga tygerna stör mig. På rummet hann vi inte stanna många minuter för då var det dags för intervjuer igen, den här gången på finska. Jag pratar bra finska då jag är trött (om nån har hört intervjuen, snälla, låt mig bara tro att jag var duktig, okej?). 

Då jag ändå var på gång så tänkte jag att jag lika bra kan göra det obligatoriska dopingtestet på en gång. Det tog sin tid och de tyckte att det var väldigt nödvändigt att bandagera in hela armen så den inte gick att böja efteråt. Jag hade ju trots allt ett nålhål i armvecket. Livet är hårt.

Men nu sitter jag här på rummet och har äntligen fått internet att fungera. Jag skriver i sömnen. Funderar på om man ska powernappa nu eller köra en 11h natt sen istället. Oh denna beslutsångest. 

Kvar på schemat idag är att träna, hitta mat och sova. 

Så att så. Eftersom jag nästan känner mig yr i huvudet av trötthet så tror jag att det är dags för mig att sluta. 

Återkommer med ett tydligare och mera informativt (alltså vettig info) inlägg i ett senare skede!

Häng med på min VM-resa!

Sandra

---

De som inte vill märka det så märker det inte. De går runt i sina egna fina bubblor och låtsas som ingenting. Vi (jag) som vill märka det så märker det och går runt i våra (min) egna ännu finare bubblor (bubbla). För er som inte vill märka det, förlåt. Men har ni inte känt det i luften? Att hösten är på väg. Den underbara, efterlängtade hösten. 

Jag älskar hösten. Jag föredrar hösten långt framför sommaren (ja, om vi bortser från att sommar = tävlingssäsong). Hösten är årets mest underskattade årstid och det enda positiva människor lyckas hitta med hösten är att ”nåja, färgerna är väl helt fina”. Och visst är färgerna fina, men de intresserar inte mig så himla mycket. Jag är mera en svartvitrödrosa typ. Inte gröngulorangerödbrun. Nej färgerna berör inte mig så mycket. Men luften. En luft man kan andas i. Sval, kanske regnig, frisk. 

För mig är höst en känsla av nystart. Jag blir så glad och motiverad. Efter att ha känt mig lat i ett halvår blir jag plötsligt helt övertaggad på att göra en massa saker. Många pratar om nystart vid årsskiftet. Men jag har svårt att hitta den känslan mitt i vintern då alla dagar ser likadana ut. Steget från sommar till höst känns större. Och det största steget kommer ju förstås i och med att tävlingssäsongen slutar och en ny träningssäsong börjar. Och att träna på hösten slår allt.

Att springa i höststormar på kvällarna längs med vattnet är mäktigt. Inga människor har vågat sig ut. Det är bara jag, mina steg mot gruset och så vindarna. Hela världen lever och mest levande, det är jag. Efter en sommar som varit för kall, för varm, för kvav eller för regnig så är luften äntligen frisk och alldeles perfekt. Och man kan knappast klaga på regnet, det ska regna på hösten. Det hör till. Och jag älskar att det blir mörkare ute. Utan mörker skulle man aldrig se hur fint ljuset är. 

Det är förstås under tävlingssäsongen man allra lättast ser vad man behöver utvecklas inom som idrottare. Man hittar sina svagaste sidor och inser vad man borde jobba med. Då säsongen väl är slut så brukar jag vara full av idéer och motivation. Jag får kämpa mig igenom de två lätta veckorna efter säsongen och klättrar nästan på väggarna då jag bara får träna en gång om dagen fastän jag helst skulle köra fem pass. På hösten släpper också all press. Även om jag inte känner nån press utifrån så har jag ju mina mål på sommaren. Och under våren ”måste” ju träningarna lyckas, för annars blir man orolig inför säsongen. Men på hösten spelar ingenting någon roll. Så länge jag kan springa spelar det ingen roll. Man kan bara lyssna på kroppen, dra på sig världens största leende och springa, springa och springa.

Den här hösten kommer dessutom att bli världens bästa höst (jag skrev ”häst” två gånger innan jag stavade höst rätt. Inte bra). Jag ser framemot att flytta tillbaka till Sverige och fixa om lägenheten, att testa nya saker i träningen, att gå kurser och lära mig saker, att springa Lidingöloppet, att åka upp i fjällen och springa. Och att bara gå runt och andas. 

På hösten är löpning inte träning. På hösten är löpning livet.

Men först ska jag springa ett VM. Och jag har stora planer för mitt Moskvabesök.

Sandra

---