Moskva dag 1. Klagoinlägg.

De som inte vill märka det så märker det inte. De går runt i sina egna fina bubblor och låtsas som ingenting. Vi (jag) som vill märka det så märker det och går runt i våra (min) egna ännu finare bubblor (bubbla). För er som inte vill märka det, förlåt. Men har ni inte känt det i luften? Att hösten är på väg. Den underbara, efterlängtade hösten. 

Jag älskar hösten. Jag föredrar hösten långt framför sommaren (ja, om vi bortser från att sommar = tävlingssäsong). Hösten är årets mest underskattade årstid och det enda positiva människor lyckas hitta med hösten är att ”nåja, färgerna är väl helt fina”. Och visst är färgerna fina, men de intresserar inte mig så himla mycket. Jag är mera en svartvitrödrosa typ. Inte gröngulorangerödbrun. Nej färgerna berör inte mig så mycket. Men luften. En luft man kan andas i. Sval, kanske regnig, frisk. 

För mig är höst en känsla av nystart. Jag blir så glad och motiverad. Efter att ha känt mig lat i ett halvår blir jag plötsligt helt övertaggad på att göra en massa saker. Många pratar om nystart vid årsskiftet. Men jag har svårt att hitta den känslan mitt i vintern då alla dagar ser likadana ut. Steget från sommar till höst känns större. Och det största steget kommer ju förstås i och med att tävlingssäsongen slutar och en ny träningssäsong börjar. Och att träna på hösten slår allt.

Att springa i höststormar på kvällarna längs med vattnet är mäktigt. Inga människor har vågat sig ut. Det är bara jag, mina steg mot gruset och så vindarna. Hela världen lever och mest levande, det är jag. Efter en sommar som varit för kall, för varm, för kvav eller för regnig så är luften äntligen frisk och alldeles perfekt. Och man kan knappast klaga på regnet, det ska regna på hösten. Det hör till. Och jag älskar att det blir mörkare ute. Utan mörker skulle man aldrig se hur fint ljuset är. 

Det är förstås under tävlingssäsongen man allra lättast ser vad man behöver utvecklas inom som idrottare. Man hittar sina svagaste sidor och inser vad man borde jobba med. Då säsongen väl är slut så brukar jag vara full av idéer och motivation. Jag får kämpa mig igenom de två lätta veckorna efter säsongen och klättrar nästan på väggarna då jag bara får träna en gång om dagen fastän jag helst skulle köra fem pass. På hösten släpper också all press. Även om jag inte känner nån press utifrån så har jag ju mina mål på sommaren. Och under våren ”måste” ju träningarna lyckas, för annars blir man orolig inför säsongen. Men på hösten spelar ingenting någon roll. Så länge jag kan springa spelar det ingen roll. Man kan bara lyssna på kroppen, dra på sig världens största leende och springa, springa och springa.

Den här hösten kommer dessutom att bli världens bästa höst (jag skrev ”häst” två gånger innan jag stavade höst rätt. Inte bra). Jag ser framemot att flytta tillbaka till Sverige och fixa om lägenheten, att testa nya saker i träningen, att gå kurser och lära mig saker, att springa Lidingöloppet, att åka upp i fjällen och springa. Och att bara gå runt och andas. 

På hösten är löpning inte träning. På hösten är löpning livet.

Men först ska jag springa ett VM. Och jag har stora planer för mitt Moskvabesök.

Sandra

---

Tack för all respons på mitt förra inlägg. Kul med så många positiva och intressanta kommentarer!

Det är lite sommarlov här på bloggen. Hela veckan har gått ut på att förbereda mig mentalt på helgens FM-tävlingar här på hemmaplan i Vasa. 

Det var nämligen så att inför gårdagens lopp så var vi två tjejer som klarat b-gränsen på 3000m hinder till VM i Moskva (9.48) och bara en av oss skulle få åka, den som vann gårdagens lopp. Om någon av oss hade klarat a-gränsen (9.43) hade båda fått åka. 

Oona Kettunen, som sprang åt sig ett EM-guld i 19-årsklassen på 9.45 och jag med ett årsbästa från Dublin på 9.47, och båda hoppades att vi båda skulle få åka. 

Jag slutade som sagt med antibiotikan förra helgen och har mått mycket bättre sedan dess och kände mig därför väldigt självsäker. Oona var troligen lite trött efter många lopp förra helgen samt en hel del resande, men man vet aldrig, hon kunde lika bra ha varit i toppskick. Jag har vunnit hinder de senaste sex åren och skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vann så pressen blev lite stor. 

Men så fick vi draghälp av finska rekordinnehavaren Johanna Lehtinen (som nyligen varit sjuk och därför valde att inte springa i mål) och mina ben var rekordpigga samtidigt som Oonas ben inte hade sin bästa dag. Tekniken funkade och hemmapubliken var underbar och det var bara att ignorera nervositetsillamåendet och springa. 

Det blev seger med 11sekunder, ett klent pers med 0,04s och en VM-biljett i handen. Sjunde raka, tre kvar. 

Sluttiden blev tyvärr 9.43,34 och räckte inte till a-gränsen. Jag försökte verkligen ta i på slutet trots att min biljett var säkrad men det räckte tyvärr inte. Jag borde ha vågat ta i tidigare  för att klara gränsen men jag ville givetvis inte heller riskera min egen biljett. Känns väldigt trist att vara så nära men så här är idrotten. Det är svårt att springa en VM-biljett åt sig själv, men ännu svårare att springa åt någon annan. 

Så här blev det den här gången och jag är åtminstone glad över guldet, vm-biljetten och den fantastiska stämningen. Tiden däremot är inget jag skrattar mig lycklig över. Glad blir jag då tio sekunder kapas från gårdagens tid. Vet vet, kanske det händer redan i Moskva!

Nu börjar min säsong på riktigt! 

Sandra

---

Hej och ursäkta för dålig uppdatering. Har äntligen blivit av med antibiotikan och all medicin mot antibiotikans biverkningar. Kroppen känns bättre för varje dag som går och jag ser fram emot helgens finska mästerskap. 

Jag har inte alltid varit så duktig på att svara på frågor här på bloggen men jag fick en fråga efter mitt förra inlägg som jag tänkte att kan vara passande att svara på mitt i den pågående hälsohetsen. 

”Hejssan,

sku vara mycket intressant o höra något om din kost, hur ser den ut, hur äter en topplångdistanslöpare egentligen? Vet du hur mycket energi du får från kolhydraterna, proteiner eller fett? Vilka födoämne äter du mest, t.ex. äter du kvarg, grynost, pasta, mjölk, kött osv? Det sku vara fascinerande o få veta vad du äter för du presterar så himla bra! Lycka till Moskva, hoppas du springer till finalen!

-Alisa”

För det första, tack Alisa för kommentaren och lyckönskningarna! 

För det andra, om någon vill lära sig att äta som en elitidrottare så kommer ni nog att bli besvikna nu. 

1. Jag har ingen aning om hur mycket energi jag får från kolhydrater, proteiner och fett. Jag äter tills jag är mätt. 

2. Kvarg: äter jag som mellamål ibland för att det är gott och för att det innehåller proteiner. Jag äter inte extra proteiner för att bygga stora muskler. Jag försöker äta mellanmål med proteiner eftersom jag tror att mitt proteinintag via den vanliga maten ibland blir för litet. Grynost: äter jag inte för det är inte gott och det finns andra saker som innehåller detsamma. Pasta: äter jag massor, verkligen jättemycket. Ofta vit pasta också även om jag försöker att välja en mörkare fullkornsvariant ibland. Folk tjatar om att man ska undvika kolhydrater och ljus pasta men jag slutar inte äta den så länge jag mår bra av det. Och utan kolhydrater orkar man inte. Mjölk: dricker jag inte för att jag inte tycker att det är gott. Försöker få i mig andra mjölkprodukter (ost, kvarg, fil osv) för att undvika kalciumbrist som senare kan leda till osteoporos. Kött (eller fisk eller kyckling): äter jag till varje måltid med ris eller pasta. 

Mina regler då det gäller mat är 

1) Ät tillräckligt!

2) Ät mångsidigt!

3) Försök äta regelbundet!

4) Ät inte godsaker innan maten för då orkar jag ingen mat. 

Jag undviker hel- och halvfabrikat så långt jag kan men visst kan jag käka snabbmat om jag vill det någon gång, men ytterst sällan mera än någon gång per månad. Det är gott men ganska illamåendeframkallande. 

Mellan måltiderna kan jag däremot vara onyttig. Jag gillar att baka, och äta det jag bakat, jag är en riktig godisgris och en film är aldrig lika bra utan popcorn. Men även här finns det gränser. Ingen mår för bra av för mycket onyttigheter och jag försöker själv minska på det. Inte för att jag presterar sämre av det utan för att jag inte mår bra av det. Men att helt sluta äta godsaker ser jag ingen nytta med…

Jag äter ingen sallad, inga grönsaker (förutom morot, men det är väl egentligen en rotsak) och jag har fått höra en hel del om det. Orsaken till att jag inte äter det är att jag tycker att det smakar fruktansvärt illa. Istället äter jag en hel del frukt, allt mellan 3 och 10 frukter per dag. Det har fungerat i 24 år så jag ser ingen orsak till att ändra på det nu. 

Jag äter inga kosttillskott. Undviker piller och liknande så långt det går. Jag tror att allt går att få i sig genom den naturliga kosten. Men om jag känner att jag har en förkylning på gång så käkar jag ett par 1000mg c-vitaminbrustabletter för att förhindra att förkylningen bryter ut. Vissa säger att det är farligt att äta för mycket c-vitaminer och vissa säger tvärtom. Så är det med allt. På internet hittar man det man vill hitta. Jag kör på det som fungerar för mig.

Ibland käkar jag också proteinbars. Inte för att jag vill. De är både onyttiga och äckliga. Jag gillar inte choklad (!) och de är lite väl söta och maffiga. Men som nödmellanmål fungerar de. 

Innan tävling så har jag inte flera regler än att jag ska ha ätit klart 3h före start. Om jag då äter pasta, pizza eller något annat spelar ingen roll såvida jag inte känner mig mätt vid start. Hinner jag inte äta en ordentlig måltid så kan det bli frukt, yoghurt, nånting salt och kanske en proteinbar, bara för att få några proteiner alls i mig. Det viktigaste är att ha energi i kroppen innan tävling.

Jag ser till att vänta minst 1h innan jag tränar efter att jag har ätit för annars grejar inte min mage att springa. Någon gång springer jag innan frukost men det hör inte till favoritpassen och jag undviker att springa över 12km tom mage. Det pratas mycket om att träna på tom mage nu men det passar inte mig så bra. Efter nästan alla pass blir det banan och vätska och så kanske jag fortsätter med lite lätt styrketräning innan jag äter riktig mat.

Alla träningsbloggar som unga tjejer slaviskt följer gör mig ledsen. Alla kosttillskott, alla förbannade proteinpulver, alla regler om att man inte får äta kolhydrater, alla ”nyttiga efterrätter” bestående av en massa pulver och skit får mig att må illa. För mig är det inte att äta hälsosamt. Det är en slavisk diet och inget som människokroppen föredrar.

Det händer ibland att jag får kommentarer om att jag är för smal eller äter fel eller har problem osv men jag har för länge sedan slutat lyssna. Jag har sprungit EM och VM och OS. Det är OMÖJLIGT att prestera utan att äta tillräckligt. Det är omöjligt att orka träna tolv gånger per vecka med för lite energi i kroppen. Det går inte. Det går ett pass. Men det går inte ens en vecka. 

Som idrottare känner man sin kropp mycket väl och vet vad man mår bra av. Man vet hur man ska äta för att orka träna och för att kunna prestera. Elitidrott är inte hälsosamt, man pressar sin kropp hårt. Men det är ett val vi själva gör och det är inte en sjukdom. Min kropp är van vid det här och jag trivs hur bra som helst!

Så här tänker och äter jag. Knappast idealiskt och det finns mycket jag kan förbättra. Jag tror inte att någon kunde kopiera mina matvanor (eller träningsupplägg heller för den delen) och prestera samma tider som jag gör, för alla fungerar olika. Med andra ord, matvanor är väldigt individuellt, och jag tror att det handlar om att hitta det som passar bäst för en själv. Precis som med allt annat.

Sandra

---

Jag springer. Det är tävling och jag springer. På röda banor, in i kurvan. Kanske faller jag, kanske inte. Men jag springer på de röda banorna och ser de andra framför mig. Det är en viktig tävling och jag har kapacitet att göra tider jag hittills bara drömt om. Men så börjar jag tappa tätklungan. En efter en drar löparna i från mig. Jag tar i allt vad jag har men inget händer. Det är som att springa på stället. Som att benen är bortdomnade. Jag kan inte kontrollera dem. Det är en otroligt obehaglig känsla. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.

Ungefär där brukar jag vakna. Bland alla mardrömmar om mördare, arga djur och död så är den där absolut värst. Det är löparobehag på hög nivå.

Gårdagens lopp var också som en dröm. Men faktiskt inte en mardröm. Däremot hade loppet skrämmande många likheter med mardrömmen. Ben som inte går att kontrollera. Misslyckande då det gäller. Och så vidare. Men jag minns det som en dröm. Jag minns det suddigt. Jag minns det knappt alls.

Dagen innan loppet mådde jag inte bra. Jag besökte läkaren på kvällen och fick mera värkmedicin. Jag åt mig hög på antibiotika, mjölksyrebakterier, värkmedicin och lite resorb däremellan. Allt för att lura kroppen att den var frisk. Och på tävlingsdagen mådde jag faktiskt bättre än på flera dagar. Huvudvärken satt kvar men jag var inte så sliten som innan. Jag såg framemot att springa men kände mig inte alls nervös. I huvudet alltså. Kroppen gjorde uppror och nervösillamåendet satte igår direkt från morgonen. Och trots att det lugnade ner sig efter någon timme så var det inte lätt att få i sig någon mat. Men jag lyckades på något vis.

Då jag kom till stadion fick jag veta att uppvärmningsplanen bestod av en varm inomhushall med noll syre. Jag skämtar inte. Det var rent av obehagligt att vistas där inne. Jag värmde upp både inomhus och ute på den lilla asfaltfläcken man kunde springa på men jag kände rätt snabbt att det inte fungerade. Jag var yr i huvudet och kände mig utan energi. Hade ingen lust att springa alls. Jag var inte taggad längre och jag var väldigt oengagerad i uppvärmningen. Nervositeten var bortblåst och jag längtade efter att vara i mål och ha allting bakom mig.

Direkt vi kom in på stadion kändes det mycket bättre. Luften var friskare och stegringsloppen rullade på riktigt bra. Jag visste att det fanns en risk att kroppen skulle ta slut efter en kilometer men då jag stod på startlinjen så hade jag bara medalj i tankarna. Eller bara och bara. Jag hade nog guld i tankarna också. Aristakhova var inte med och Zaripova hade kunnat få för sig att köra taktik i sin årsdebut och då hade jag kunnat spurtslå även henne.

Jag kan inte beskriva loppet så mycket, för ärligt talat så minns jag inte. Jag vet att vi sprang långsamt men att det kändes snabbt. Inte snabbt som i tungt utan snabbt som i hög frekvens. Eller något sådant. Jag tänkte länge att jag tar medalj. Det är bara att spurta. Hindren gick dessutom bra. Istället för att som vanligt tänka att ”ååh, tre varv kvar ännu…” så tänkte jag ”oj, bara fyra varv kvar, kul”. Men ändå bara tog allting slut. Jag har ingen aning om i vilket skede jag har släppt klungan och när jag har slutat försöka jaga i kapp dem. Benen kändes pigga hela tiden, men ändå helt kraftlösa. Jag var helt utan energi. Då sista varvet började insåg jag att det inte längre gick att ta medalj så jag slutade anstränga mig. Det var bara att ta sig i mål. Övervägde att spruta på slutet men det fick räcka med en liten tempoökning för att åtminstone komma under skamgränsen på 10 minuter. De sista fem metrarna joggade jag och direkt jag kom i mål slet jag av mig nummern och lämnade banan. Benen var pigga men oanvändbara. Min första tanke var att jag kan springa ett lopp till genast och springa ännu snabbare.

Sen kom tårarna. Tankarna på att det här var fjärde och sista gången jag hade medaljchans på en värdetävling före de riktiga senior-mästerskapen. Jag var och är övertygad om att jag hade kommit hem med en silvermedalj om jag inte hade alla mediciner i kroppen. Men nu hade jag det. Jag deppade över att det är fjärde säsongen som förstörs på grund av skador, sjukdomar och problem. Jag kände mig totalt misslyckad. Riktigt jävla misslyckad.

Men sen är ju världen full av fina människor och ganska snabbt kändes det bättre. Tävlingen i sig betyder inte så mycket för mig. Inte ens medaljen. Just nu är jag ledsen över att jag missat chansen till ett riktigt bra lopp. Att jag inte klarade det.

Jag har en personlig regel. Om jag springer ett lopp riktigt värdelöst (jury: jag själv) så behöver jag inte jogga ner. Jogga ner är jättetråkigt men att jogga ner då man är deppig är enbart självplågeri. Istället steg jag upp klockan 6 imorse, efter knappt 5h sömn, och stack ut och sprang. Det kändes långt i från bra men kropp och själ behövde det.

Nu sitter jag i S:t Petersburg. Satt just i Moskva och innan det i Kazan. Ikväll somnar jag i Helsingfors och imorgon bitti är jag i Stockholm. Rubbade rutiner, sömnbrist och mat som knappt förtjänar att kallas mat. Jag är trött och luktar troligen lika mycket svett som huvudet värker. Jag hatar resedagar. Men mest är jag glad att komma bort från Rysslandet.

Nästa tävling blir 21.7 i Lapinlahti. 3000m slätt, allt över 9min är underkänt. Dock kommer jag fortfarande att äta antibiotika då så får se hur kroppen svarar. Men det är ett senare problem.

Nu ska jag överleva dagen och sen ska jag njuta över att vara tillbaka i Stockholm ett tag. Springa långpass i Hellasskogarna, krama på sambon och kanske tvinga med honom på Ikea. Det låter som en himla bra plan om jag får säga det själv.

Hur sammanfattar jag Rysslandsresan och gårdagens lopp då?

Som alltid då det inte gått som jag vill:

Kokemus kokemus. (Lägg det ordet på minnet)

Sandra

---

Orkar inte skriva och berätta nu. Om någon är nyfiken kan ni läsa här:

https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211

Annars får ni vänta på ett framtida inlägg. 

Livet är hårt.

Sandra

---