Luft som man kan andas i
De som inte vill märka det så märker det inte. De går runt i sina egna fina bubblor och låtsas som ingenting. Vi (jag) som vill märka det så märker det och går runt i våra (min) egna ännu finare bubblor (bubbla). För er som inte vill märka det, förlåt. Men har ni inte känt det i luften? Att hösten är på väg. Den underbara, efterlängtade hösten.
Jag älskar hösten. Jag föredrar hösten långt framför sommaren (ja, om vi bortser från att sommar = tävlingssäsong). Hösten är årets mest underskattade årstid och det enda positiva människor lyckas hitta med hösten är att ”nåja, färgerna är väl helt fina”. Och visst är färgerna fina, men de intresserar inte mig så himla mycket. Jag är mera en svartvitrödrosa typ. Inte gröngulorangerödbrun. Nej färgerna berör inte mig så mycket. Men luften. En luft man kan andas i. Sval, kanske regnig, frisk.
För mig är höst en känsla av nystart. Jag blir så glad och motiverad. Efter att ha känt mig lat i ett halvår blir jag plötsligt helt övertaggad på att göra en massa saker. Många pratar om nystart vid årsskiftet. Men jag har svårt att hitta den känslan mitt i vintern då alla dagar ser likadana ut. Steget från sommar till höst känns större. Och det största steget kommer ju förstås i och med att tävlingssäsongen slutar och en ny träningssäsong börjar. Och att träna på hösten slår allt.
Att springa i höststormar på kvällarna längs med vattnet är mäktigt. Inga människor har vågat sig ut. Det är bara jag, mina steg mot gruset och så vindarna. Hela världen lever och mest levande, det är jag. Efter en sommar som varit för kall, för varm, för kvav eller för regnig så är luften äntligen frisk och alldeles perfekt. Och man kan knappast klaga på regnet, det ska regna på hösten. Det hör till. Och jag älskar att det blir mörkare ute. Utan mörker skulle man aldrig se hur fint ljuset är.
Det är förstås under tävlingssäsongen man allra lättast ser vad man behöver utvecklas inom som idrottare. Man hittar sina svagaste sidor och inser vad man borde jobba med. Då säsongen väl är slut så brukar jag vara full av idéer och motivation. Jag får kämpa mig igenom de två lätta veckorna efter säsongen och klättrar nästan på väggarna då jag bara får träna en gång om dagen fastän jag helst skulle köra fem pass. På hösten släpper också all press. Även om jag inte känner nån press utifrån så har jag ju mina mål på sommaren. Och under våren ”måste” ju träningarna lyckas, för annars blir man orolig inför säsongen. Men på hösten spelar ingenting någon roll. Så länge jag kan springa spelar det ingen roll. Man kan bara lyssna på kroppen, dra på sig världens största leende och springa, springa och springa.
Den här hösten kommer dessutom att bli världens bästa höst (jag skrev ”häst” två gånger innan jag stavade höst rätt. Inte bra). Jag ser framemot att flytta tillbaka till Sverige och fixa om lägenheten, att testa nya saker i träningen, att gå kurser och lära mig saker, att springa Lidingöloppet, att åka upp i fjällen och springa. Och att bara gå runt och andas.

På hösten är löpning inte träning. På hösten är löpning livet.
Men först ska jag springa ett VM. Och jag har stora planer för mitt Moskvabesök.
Sandra
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in