Kazan, dag 6 kanske? Reflektioner.


Jag springer. Det är tävling och jag springer. På röda banor, in i kurvan. Kanske faller jag, kanske inte. Men jag springer på de röda banorna och ser de andra framför mig. Det är en viktig tävling och jag har kapacitet att göra tider jag hittills bara drömt om. Men så börjar jag tappa tätklungan. En efter en drar löparna i från mig. Jag tar i allt vad jag har men inget händer. Det är som att springa på stället. Som att benen är bortdomnade. Jag kan inte kontrollera dem. Det är en otroligt obehaglig känsla. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.

Ungefär där brukar jag vakna. Bland alla mardrömmar om mördare, arga djur och död så är den där absolut värst. Det är löparobehag på hög nivå.

Gårdagens lopp var också som en dröm. Men faktiskt inte en mardröm. Däremot hade loppet skrämmande många likheter med mardrömmen. Ben som inte går att kontrollera. Misslyckande då det gäller. Och så vidare. Men jag minns det som en dröm. Jag minns det suddigt. Jag minns det knappt alls.

Dagen innan loppet mådde jag inte bra. Jag besökte läkaren på kvällen och fick mera värkmedicin. Jag åt mig hög på antibiotika, mjölksyrebakterier, värkmedicin och lite resorb däremellan. Allt för att lura kroppen att den var frisk. Och på tävlingsdagen mådde jag faktiskt bättre än på flera dagar. Huvudvärken satt kvar men jag var inte så sliten som innan. Jag såg framemot att springa men kände mig inte alls nervös. I huvudet alltså. Kroppen gjorde uppror och nervösillamåendet satte igår direkt från morgonen. Och trots att det lugnade ner sig efter någon timme så var det inte lätt att få i sig någon mat. Men jag lyckades på något vis.

Då jag kom till stadion fick jag veta att uppvärmningsplanen bestod av en varm inomhushall med noll syre. Jag skämtar inte. Det var rent av obehagligt att vistas där inne. Jag värmde upp både inomhus och ute på den lilla asfaltfläcken man kunde springa på men jag kände rätt snabbt att det inte fungerade. Jag var yr i huvudet och kände mig utan energi. Hade ingen lust att springa alls. Jag var inte taggad längre och jag var väldigt oengagerad i uppvärmningen. Nervositeten var bortblåst och jag längtade efter att vara i mål och ha allting bakom mig.

Direkt vi kom in på stadion kändes det mycket bättre. Luften var friskare och stegringsloppen rullade på riktigt bra. Jag visste att det fanns en risk att kroppen skulle ta slut efter en kilometer men då jag stod på startlinjen så hade jag bara medalj i tankarna. Eller bara och bara. Jag hade nog guld i tankarna också. Aristakhova var inte med och Zaripova hade kunnat få för sig att köra taktik i sin årsdebut och då hade jag kunnat spurtslå även henne.

Jag kan inte beskriva loppet så mycket, för ärligt talat så minns jag inte. Jag vet att vi sprang långsamt men att det kändes snabbt. Inte snabbt som i tungt utan snabbt som i hög frekvens. Eller något sådant. Jag tänkte länge att jag tar medalj. Det är bara att spurta. Hindren gick dessutom bra. Istället för att som vanligt tänka att ”ååh, tre varv kvar ännu…” så tänkte jag ”oj, bara fyra varv kvar, kul”. Men ändå bara tog allting slut. Jag har ingen aning om i vilket skede jag har släppt klungan och när jag har slutat försöka jaga i kapp dem. Benen kändes pigga hela tiden, men ändå helt kraftlösa. Jag var helt utan energi. Då sista varvet började insåg jag att det inte längre gick att ta medalj så jag slutade anstränga mig. Det var bara att ta sig i mål. Övervägde att spruta på slutet men det fick räcka med en liten tempoökning för att åtminstone komma under skamgränsen på 10 minuter. De sista fem metrarna joggade jag och direkt jag kom i mål slet jag av mig nummern och lämnade banan. Benen var pigga men oanvändbara. Min första tanke var att jag kan springa ett lopp till genast och springa ännu snabbare.

Sen kom tårarna. Tankarna på att det här var fjärde och sista gången jag hade medaljchans på en värdetävling före de riktiga senior-mästerskapen. Jag var och är övertygad om att jag hade kommit hem med en silvermedalj om jag inte hade alla mediciner i kroppen. Men nu hade jag det. Jag deppade över att det är fjärde säsongen som förstörs på grund av skador, sjukdomar och problem. Jag kände mig totalt misslyckad. Riktigt jävla misslyckad.

Men sen är ju världen full av fina människor och ganska snabbt kändes det bättre. Tävlingen i sig betyder inte så mycket för mig. Inte ens medaljen. Just nu är jag ledsen över att jag missat chansen till ett riktigt bra lopp. Att jag inte klarade det.

Jag har en personlig regel. Om jag springer ett lopp riktigt värdelöst (jury: jag själv) så behöver jag inte jogga ner. Jogga ner är jättetråkigt men att jogga ner då man är deppig är enbart självplågeri. Istället steg jag upp klockan 6 imorse, efter knappt 5h sömn, och stack ut och sprang. Det kändes långt i från bra men kropp och själ behövde det.

Nu sitter jag i S:t Petersburg. Satt just i Moskva och innan det i Kazan. Ikväll somnar jag i Helsingfors och imorgon bitti är jag i Stockholm. Rubbade rutiner, sömnbrist och mat som knappt förtjänar att kallas mat. Jag är trött och luktar troligen lika mycket svett som huvudet värker. Jag hatar resedagar. Men mest är jag glad att komma bort från Rysslandet.

Nästa tävling blir 21.7 i Lapinlahti. 3000m slätt, allt över 9min är underkänt. Dock kommer jag fortfarande att äta antibiotika då så får se hur kroppen svarar. Men det är ett senare problem.

Nu ska jag överleva dagen och sen ska jag njuta över att vara tillbaka i Stockholm ett tag. Springa långpass i Hellasskogarna, krama på sambon och kanske tvinga med honom på Ikea. Det låter som en himla bra plan om jag får säga det själv.

Hur sammanfattar jag Rysslandsresan och gårdagens lopp då?

Som alltid då det inte gått som jag vill:

Kokemus kokemus. (Lägg det ordet på minnet)

Sandra

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 4. Startlistan.


Jag bestämde mig för att springa niotiden ikväll. Samma tid som jag tävlar imorgon. Och det visade sig vara en utmärkt idé. Jag frös nästan då jag väntade på att klockan skulle hitta sina satelliter, även om det säkert var 20 grader ute. Vindarna var svala och sköna. 

Och så bara fungerade allting. Benen flög fram i betyligt hårdare tempo än planerat och det kändes så otroligt bra i kroppen. Direkt jag stannade kom huvudvärken tillbaka men det kan jag leva med. Bara kroppen orkar köra på i 3km så kan jag leva med att vara lite sliten däremellan! 

Den slutgiltiga startlistan är publicerad och den ser ut så här:

(Klicka på den för att förstora)

Tyvärr står det inga personbästan och årsbästan på listan men jag har koll på dem. 

Det här är namnen som kan bli besvärliga:

1) Natalya Aristakhova RUS:

SB/PB: 9.30.

Hennes bästa tid är löpt på lag-EM i Gateshead för ett par veckor sen där hon vann med drygt fyra sekunder. Tiden är också bäst i Europa i år! 

2) Yuliya Zaripova RUS:

PB: 9.05 (!).

Världsmästare 2011, Olympisk mästare 2012. Världsårsbästa 2012. Hon har dock bara sprungit ett lopp i sommar, 5000m på en mindre tävling i maj som hon vann på 15.38. Varför hon inte sprungit sedan dess vet jag inte. Men även om hon varit skadad/är i dålig form så ska det mycket till för att slå henne. 

3) Gülcan Mingir TUR:

Namnet jag helst inte ens vill nämna.

PB: 9.13 SB: 9.45.

Vann EM u23 år 2011 på dåvarande PB 9.39. Inledde 2012 med att springa sig till toppen av europastatistiken med 9.13. Vann sedan EM på 9.32 i spurtstrid. Har inte varit under 9.45 sedan det. Har inte varit under 9.30 en enda gång förutom 9.13-loppet. Vann som sagt EM men kom inte till final på OS en månad senare. Mystiskt! Inledde säsongen i Åbo i år på 9.46 och har inte sprungit något annat anmärkningsbart i sommar. Henne vägrar jag att förlora mot. Har sprutslagit henne förr.

4) Svitlana Shmidt UKR:

PB: 9.31 SB: 9.37.

Årsbästat troligen löpt i ett lopp med bra motstånd eftersom hon blev sjätte i det loppet. Inget annat anmärkningsbart!

Sen har övriga löpare årsbästan från 9.52 och uppåt. 

Mitt personbästa ligger på 9.43 och årsbästa 9.47 så att ta sig till topp 5 tror jag inte är så svårt. Men jag är inte nöjd med topp 5. 

Får se om det blir någon sista minuten-uppdatering imorgon…

Annars så, håll era tummar för svalt väder och pigga ben!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 4. Kämpa kroppen.


Kazan har två olika väder mellan 8.00 och 20.00. Väder 1) Extrem värme, kvav och fuktig luft. Eventuellt sol. 2) Ösregn, åska och kvav luft. Med andra ord, det är aldrig svalt ens i skuggan och luften är aldrig frisk. 

Jag vaknade med huvudvärk imorse. Som vanligt. På eftermiddagen gav jag upp och tog en värktablett, dock utan resultat. Jag känner mig hänging, sliten och helt färdig. Hur jag ska kunna prestera med den här kroppen imorgon har jag ingen aning om. Ska diskutera med läkare ännu ikväll men knappast kan man göra så mycket!

2009 då jag jagade EM-medalj i 23-årsklassen var det matförgiftning som förstörde allt, 2011 då jag skulle vinna i samma klass så var det ett knä och en ordentlig förkylning. Jag kan bara inte låta lite mykoplasma och sånt förstöra för mig den här gången. Helt oacceptabelt. Även om det just den här minuten känns en aning hopplöst så har jag inte gett upp. Även om jag sover på startlinjen så vet jag hur jag fungerar. Då jag väl står där så finns det bara ett alternativ. Och så räcker det så långt det räcker. 

Jag lär knappast vara den enda som lider av luftfuktigheten!

Blev inget besök till stadion idag heller. Jag är kanske tidernas sämsta turist. Sex dagar i Kazan och jag har inte ens lämnat idrottsbyn. Försöker trösta mig med att jag inte är här för att turista men i själva verket känner jag mig skittråkig. Nåväl, någon ska vara det också! Har dessutom köpt souvernirer idag. Alltid något.

Tänkte skriva lite om morgondagens startlista också. Men det får ett helt eget inlägg. 

Och som straff åt mig själv för att jag la upp en ”jag posar i spegeln”-bild för ett par dagar sen så ska ni få en ny bild på hur landslagsdräkten egentligen ser ut, om man låter bli att vika upp och ner alla kanter:

Förlåt för att ni måste se det här.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 4. Ingenting att berätta idag heller.


Igår grejade jag en hel dag utan illamående. Det kändes lovande. Jag beslöt mig till och med för att bege mig ut i byn och kolla läget. Det planen skrotades dock snabbt då himlen öppnade sig och det hällde ner vatten och åska. Då det lugnade ner sig begav jag mig dock till närmaste souvernirshop men souvernier + asiater + mitt tålamod är en så himla dålig kombination att jag beslöt mig för att köpa saker någon annan dag.

Istället bestämde jag mig för att fokusera på plan 2. Jag hade nämligen tänkt besöka stadion. Med en finska i 100m-finalen två i diskusfinalen och så ännu David på 10000m så kunde det bli en riktigt intressant kväll. Men så blev det dåligt väder igen, tävlingarna pausade och jag insåg att om jag åker till stadion så blir det så sent att jag inte hinner träna efteråt. Så det blev att heja framför husets lilla gemensamma tv nere vid receptionen istället. Alltid något!

Nåväl, idag lär de slutgiltiga startlistorna komma upp. Annars så har jag inte planerat desto mera idag förutom en lätt träning.

Sandra

Ps. Tanken med de här inläggen var att ni skulle få en inblick i hur vi lever och har det under en mästerskapsvecka. Men ja, för min del handlar det enbart om att ta det lugnt så det finns ju egentligen inte ett dugg att berätta. Som ni nog har märkt!

Största accrediteringskortet hittills i karriären. Besvärligt att springa med.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in