Kazan, dag 4. Startlistan.


Jag bestämde mig för att springa niotiden ikväll. Samma tid som jag tävlar imorgon. Och det visade sig vara en utmärkt idé. Jag frös nästan då jag väntade på att klockan skulle hitta sina satelliter, även om det säkert var 20 grader ute. Vindarna var svala och sköna. 

Och så bara fungerade allting. Benen flög fram i betyligt hårdare tempo än planerat och det kändes så otroligt bra i kroppen. Direkt jag stannade kom huvudvärken tillbaka men det kan jag leva med. Bara kroppen orkar köra på i 3km så kan jag leva med att vara lite sliten däremellan! 

Den slutgiltiga startlistan är publicerad och den ser ut så här:

(Klicka på den för att förstora)

Tyvärr står det inga personbästan och årsbästan på listan men jag har koll på dem. 

Det här är namnen som kan bli besvärliga:

1) Natalya Aristakhova RUS:

SB/PB: 9.30.

Hennes bästa tid är löpt på lag-EM i Gateshead för ett par veckor sen där hon vann med drygt fyra sekunder. Tiden är också bäst i Europa i år! 

2) Yuliya Zaripova RUS:

PB: 9.05 (!).

Världsmästare 2011, Olympisk mästare 2012. Världsårsbästa 2012. Hon har dock bara sprungit ett lopp i sommar, 5000m på en mindre tävling i maj som hon vann på 15.38. Varför hon inte sprungit sedan dess vet jag inte. Men även om hon varit skadad/är i dålig form så ska det mycket till för att slå henne. 

3) Gülcan Mingir TUR:

Namnet jag helst inte ens vill nämna.

PB: 9.13 SB: 9.45.

Vann EM u23 år 2011 på dåvarande PB 9.39. Inledde 2012 med att springa sig till toppen av europastatistiken med 9.13. Vann sedan EM på 9.32 i spurtstrid. Har inte varit under 9.45 sedan det. Har inte varit under 9.30 en enda gång förutom 9.13-loppet. Vann som sagt EM men kom inte till final på OS en månad senare. Mystiskt! Inledde säsongen i Åbo i år på 9.46 och har inte sprungit något annat anmärkningsbart i sommar. Henne vägrar jag att förlora mot. Har sprutslagit henne förr.

4) Svitlana Shmidt UKR:

PB: 9.31 SB: 9.37.

Årsbästat troligen löpt i ett lopp med bra motstånd eftersom hon blev sjätte i det loppet. Inget annat anmärkningsbart!

Sen har övriga löpare årsbästan från 9.52 och uppåt. 

Mitt personbästa ligger på 9.43 och årsbästa 9.47 så att ta sig till topp 5 tror jag inte är så svårt. Men jag är inte nöjd med topp 5. 

Får se om det blir någon sista minuten-uppdatering imorgon…

Annars så, håll era tummar för svalt väder och pigga ben!

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 3. Brist på allt.


Igår kväll beslöt jag mig för att besöka lagets läkare. Jag kände mig inte riktigt på topp och tänkte att han kanske hade någon mirakelkur på lager i form av mineralpulver eller något likande. Det hade han inte. Efter en lång diskussion kom jag mig i säng vid tolvtiden och rummet var inte riktigt lika kokhett som vanligt. Äntligen fick jag ihop en tillräckligt lång natt! 

Jag sprang ett lite hårdare pass imorse. Har ju kört lätt sen i torsdags så kroppen behövde få känna att den lever. Benen funkade utmärkt i värmen enda fram tills jag började jogga ner då de gav upp lite. Huvudet klarade inte alls värmen så nu sitter jag här med dunkade huvud och håller mina tummar för att bättre tider är på kommande. 

Jag har aldrig förr haft problem med värmen. Men här funkar det inte. Om det är sömnbristen, saltbristen, energibristen, näringsbristen, vätskebristen eller någon annan brist vet jag inte. Den där antibiotikan tar nog på mera än jag vill erkänna också.

Så nu har jag drygt två dygn på mig att få balans i allt. Försöka sova trots värmen, äta mera även om matlusten försvinner i hettan, lägga extra salt i vattnet och dricka extra mycket, hålla mig i det svala rummet och hålla tummarna för att kroppen börjar hantera antibiotikan bättre. Det är vad jag kan göra just nu.

Jag känner mig dock lugn inför onsdagen trots att jag inte är på topp. Dels för att benen fungerar och knappa 10min i värmen inte borde vara något problem och dels för att jag tror att värmen sliter ännu mera för de andra.

Det utlovas mulet och åska idag så det kanske ska gå att vistas utomhus, beror på vad luftfuktigheten säger. Tänkte jag skulle ta mig till stadion och kolla läget ikväll då David springer. Träffade honom nyss (han och jag tycks för övrigt vara de enda blonda löparna i hela universiad-byn. Åtminstone de enda som tränar här.) och han såg åtminstone lugn ut och hade taktiken på klart!

Nåväl, dags för kalldusch, lunch, antibiotika och en timme illamående. Dagens höjdpunkt! 

Och här är hela byn. Vi bor i hus 8, Sverige i 29.

Återkommer

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 2. Det hårda livet som uthållighetslöpare.


Jag är säker på att det finns en massa roligheter här i byn. Åtminstone borde jag kolla in souvernirshopen eller något sånt. Problemet är att värmen är så obehaglig att jag undviker att lämna rummet om jag inte måste. Värmen och luftfuktigheten. Badwater marathon, släng dig i väggen. Försök gå de 300 metrarna från hus 8 till matsalen i universiadbyn! Helt otroligt att det inte finns några DNF på listan ännu. Måste vara gratis Mc Donalds som lockar. 

På vår startlista, damernas 3000m hinder har det funnits 19 namn. Någon nämnde att det kanske blir direkt final och jag har checkat tidschemat varannan minut idag. Först stod det två olika starttider, två olika heat. Sen stod det bara att heat 2 springer, dessutom på obestämd tid. Och sen plötsligt var vi borta. Med andra ord, 8 löpare borta ur startfältet (mest 10+ löpare), direkt final på onsdagkväll. Passar mig utmärkt. Mera info om startfältet kommer senare. 

Istället för kvällens korta förberedande pass blev det att ringa coachen och fråga hur jag ska lägga upp träningen de kommande dagarna. Och så insåg jag att det inte alls är lika kul med direkt final. Nu måste jag ju träna, och om det är något som jag ogillar så är det att träna på okända ställen. Att vara uthållighetslöpare är ju i princip väldigt enkelt. Det kräver ingen utrustning, eller något särskilt ställe att vara på. Springa kan man göra var som helst. Men som den mes jag är så trivs jag inte att springa på okända ställen. Direkt jag kommer utanför byns portar känner jag mig liten och rädd. Istället väljer jag att hålla till i byn. Byn är väldigt rektangelformad. Kanske 500m x 200m (eller någonting helt annat) och om man är kreativ och sicksackar lite få får man ett varv att bli 2,5km. Men det är enformigt som tusan. Därför ogillar jag träningsläger och utlandsresor. Men några dagar per år ska jag väl stå ut. I korea sprang jag 10km pass på en fotbollsplan och sånt. Allt handlar om vilja.

Idag fanns det inte så mycket vilja. Benen kändes bra och antibiotikan har hjälp mycket. Näsan rinner inte så mycket längre och jag kan andas. Jag brukar inte ha problem med värmen men idag blev det kämpigt. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna, antibiotikan gör mig väldigt illamående och helt slut 1h per dag och jag har fått i mig lite för lite salt. Tur att jag har 3 dagar på mig att åtgärda problemen. 

Det enda allmänna program som stått på listan idag var en fotografering med alla finska friidrottare. Sen har jag mest bara ätit och mått dåligt. Värre kan man ha det. Men man blir lite seg av att bara ligga inne framför datorn och njuta av fläkten. Hoppas på en lite svalare dag imorgon så jag kan ta med mig min bok och min kamera och gå ut! 

Hur som helst, jag är i final på universiaden. Det gick ju lätt…

Sandra

Ps. Det märks att vi har det bra här då jag är tvungen att leta efter nackdelar överallt (den enda egentliga nackdelen här är att vi har parfymerat toapapper, vilket är mycket otrevligt om man vill snyta sig). Det märks också att jag umgås för lite med folk då jag börjar flumma. Håll ut!

Antal kommentarer: 1

Otto Elmgart

Intressant att höra hur det går till där borta. Sant att luftfuktighet gör en stor skillnad.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 2. Lopp man inte kan vinna


Det här är den tredje idrottsbyn jag bor i. VM-byn i Daegu 2011, OS-byn i London 2012 och nu, Universiad-byn i Kazan. På alla andra stortävlingar har vi bott utspridda över hela städer. Men jag gillar byar. Jag gillar det där med att även om jag går omkring ensam så är jag ändå en del av en gemenskap. Alla är här av samma orsak. Även om man aldrig förr har sett människorna så är man ändå en av dem. 

Igår var jag trött. Jag kände av att jag hade två för korta nätter bakom mig. Jag var trött ända tills jag skulle sova. Då blev jag pigg. Jag låg vaken och vände mig i den alltför varma sängen och försökte tänka på något trevligt. Det hela blev till att jag låg och planerade min gravsten. Den blev väldigt snygg om jag får säga det själv (4.6.2092 hade jag tänkt dö, så jag har en del kvar att uträtta här). Då jag väl somnade hann det bara gå en dryg halvtimme innan jag vaknade, väldigt förvirrad. Såg att de andra i rummet också var vakna och först då hörde jag den kvinnliga högtalarrösten. Det tog länge innan jag uppfattade vad hon sa (nu i efterhand inser jag att det nog berodde på att jag faktiskt inte kan ryska) men jag uppfattade sen ord som ”keep calm” och ”emergency”. Det har hänt förr. På EM i Helsingfors i fjol gick brandlarmet igång då jag åkte hiss. Hissen tvärvände och körde ner oss igen och vi väntade ut larmet. Men då det händer på natten är det mycket värre. Jag blev så jäkla skraj. Pulsen dunkade alldeles för fort ännu då jag vaknade imorse. En tredje, alldeles för kort, natt avklarad. Imorgon ska jag springa 11.35 och ska upp flera timmar innan så inte hinner jag sova så mycket då heller. Nåja, en annan gång (Och det var alltså falskt larm. Antar jag.)

Kaosnaglarna. Den högra handen måste nog fixas till lite. Eller så springer jag med vantar. 

I minst tre kastgrenar har det blivit så att det blir direkt final p.g.a. för få deltagare. I smyg hoppas jag att det blir likadant för oss. Att några av löparna faller bort så vi slipper att springa försöksloppen imorgon. Jag avskyr försökslopp. Dels avskyr jag dem på grund av pressen. Jag gillar inte att man ”måste” klara en viss placering. Tävlingar där man måste klara en viss tid eller placering känns omotiverande, det finns liksom bara två alternativ, antingen lyckas man eller så misslyckas man. Precis som i höjdhopp, och det är därför jag inte är höjdhoppare. (Och för att jag har insett att mamma kanske mest bara försökte vara snäll då hon sa att jag är en duktig höjdhoppare då jag blev 3a på disktriktstävlingarna hemma i Nykarleby på höjden 85cm. I 9-årsklassen. Eller om det var 11. Hoppas på det första alternativet). Den andra orsaken till att jag avskyr försökslopp är att man inte kan vinna. Vinner man sitt försöksheat så har man ändå inte vunnit. Lopp där man inte kan vinna är inte min grej. Jag springer för att vinna. Alltid.

Nåväl, det skiljer över 1min mellan bästa och sämsta löparen och att ta sig till final borde inte vara något problem alls, såvida jag inte klantar till det ordentligt. Idag tänker jag inte dra på mig spikskorna som jag brukar dan innan tävling, att leta upp en löparbana känns som ett alltför stort projekt i den här värmen. Och vad man gör dan innan spelar ändå absolut ingen roll. Det är bara mentalt. Och mentalt tar jag mig lekande lätt till final. 

Uppdaterar då jag vet mera om morgondagens startlista. Eller om det händer något spännande här.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 1. Språk man inte förstår.


Jag är uppvuxen i Nykarleby (på dialekt: Nykaabi) i Österbotten i Finland. Jag har pratat dialekt hela mitt liv å ibland så skriver vi på dialekt å, typ i meddeland å på näti å liti allt möjlit. Tå vi va ynger skreiv vi breiv på dialekt å. Besvärligt. Då vi började högstadiet fick vi lära oss (!) att prata riktig svenska. Givetvis visste vi hur man pratar på ”riktigt”. Och eftersom vi var uppväxta med svenska tv-kanaler så pratade vi sverigesvenska när vi lekte med dockor och liknande. Men när vi i högstadiet tvingades prata korrekt svenska på föredrag och liknande så var det svårt. Det var nervöst och pinsamt och kändes fruktansvärt onaturligt. Jag minns inte i vilket skede högsvenskan (ja, det heter så här, det som ni kallar finlandssvenska) började kännas ok att prata men jag antar att det var i samband med att jag gjorde framsteg som idrottare och hamnade på intervjuer. 

Ett språk avklarat.

Sen är det ju finskan. Vi börjar läsa finska i skolan då vi går i årskurs tre. I de tidigare årskurserna hade vi 1h finska per vecka, frivilligt. Sen var det väldigt mycket finska genom hela grundskolan och gymnasiet. Finskan går ut på två saker: 1) lära sig ord 2) lära sig grammatikregler. I början gick det bra. Jag har alltid varit duktig på att lära mig saker utantill så högstadiet gick problemfritt. I gymnasiet blev det dock svårare och på universitetet fick jag riktigt till det och fick ½p av 30 möjliga i en tent. För att inte förglömma studentskrivningarna, underkänt två gånger. Ändå är jag inte så usel. Problemet med finskundervisningen (samma med de finskspråkigas svenskundervisning) är att vi aldrig lär oss att använda språket. Det säger ju sig själv att om man ska lära sig ett språk så måste man använda det. Jag använder endast finska då jag är med landslaget. (i mina hemstäder Nykarleby och Vasa får man i princip all service och sånt på svenska). Jag kan alltså varje liten friidrottsterm på finska. Men byter man ämne, då kan det bli svårt. Nu på Universiaden bor jag i ett rum med tre finska tjejer. Jag är bekant med alla. Om jag lyssnar på vad de säger så förstår jag nästan allt och jag har inga problem med att göra mig förstådd. Men jag pratar inte heller om jag inte måste. Det är så frustrerande att inte kunna förklara det man vill. Givetvis borde jag öva för att bli bättre och det gör jag. Men man orkar inte hela tiden. Folk här tror nog att jag är blyg och försiktig. Tänk så fel det kan bli.

Nyt minä en tiedä jos minulla on suomenkieliset lukijat (paitsi se tyttö joka on nyt samassa huoneessa kuin minä). Olen saanut monta komentteja vihaisista ihmisista kun aina puhun ruotsia tv-haastatteluissa. He sanoivat että minun täytyy yrittää. Ja tietysti heillä on oikein. Siksi voin puhua suomea sanomalehti-haastatteluissa. Koska silloin he voivat korjata jos sanoin väärin. Kun olen juossut ja olen väsynyt ja melkein ei edes osaa ajatella ruotsiksi, silloin en halua yrittää puhua suomea live-haastatteluissa. Tunnen vain noloa. Anteeksi siitä, mutta se ei ole joku periaatejuttu, on vaan se että on vielä liian vaikea. Saatte odota! Minä haluan oppia!

Engelskan är det inte mycket bättre med. Den använder jag också nästan bara i samband med mästerskap. Och då är jag så fokuserad på att tänka på finska att det blir otroligt svårt med engelskan, jag blandar ihop båda språken trots att de inte har flera likheter än att båda språken innehåller orden ”sauna” och ”on” (det senare dock med helt olika betydelser). Förvirrande är bara förnamnet.

Och tro det eller ej, det är inte lätt i Sverige heller. För plötsligt så är inte den ”riktiga” svenskan som jag har lärt mig inte så riktig längre. Plötsligt kommer jag på mig själv med att använda sverigesvenska uttryck och uttal (som jag aldrig skulle använda i Finland) bara för att folk tittar konstigt då jag säger att jag slipper ”slipper in” genom porten eller ”sitter på med någon hem”. För att jag inte orkar förklara vad finlandismerna betyder. Det är intressant. Att det är så stor skillnad på svenska, svenska och svenska. 

Så här går jag omkring i Universiadbyn och ser så osocial ut som jag kan. Håller mig för mig själv. Trivs med alla människor runt omkring mig men föredrar att iaktta. Det är skönt på något vis. Jag blir så lugn, har tid att slappna av. Tar emot alla intryck och blir inspirerad. Men visst umgås jag med andra också, även om jag kanske är lite fåordig. Men det blir bättre hela tiden.

Och i höst då jag kommer tillbaka till Sverigelandet (ja, jag kommer tillbaka), då ska jag våga använda flera finlandssvenska ord. Jag kan förklara om någon missförstår, istället för att känna mig dum. Och så ska jag radera ut ordet ”distanspass” ur samtliga ordlistor och nyaste ordet i SAOL blir ”länk”. 

Är jag välkommen tillbaka? 

Godnatt!

Sandra

Ps. ingen invigning för min del. Sömnbristhuvudet gick inte med på att komma hem först vid midnatt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 1. Konsten att hitta varandra. Och att äta.


Jag har nog gjort fel. Jag borde ha varit med i förra Universiaden istället. Allting här ser ut som på OS, fast lite mindre. Det påstås dock att det är flera deltagare här än på OS i London, så väldigt mycket mindre är det knappast! Fast människorna här är yngre och mindre och på lite lägre nivå än OS. Och så är matsalen mindre. Men annars så, identiskt. Det jag försöker säga är att jag jämför allt med OS. Det här är bra mycket häftigare än junior-EM och -VM. Jag borde bli mera imponerad. Värmen gör mig trög. 

Värmen ja. Det är varmt. Riktigt varmt. 

Jag fick kontakt med David Nilsson som jag skrev tidigare. Frågade om vi skulle springa 12.15. Han var på flaggceremoni och frågade om 12.30 passade bättre, och det var ok för mig. Strax innan jag skulle gå till vår mötesplats (Sverige och Finland bor så långt borta från varandra som man kan göra (typ 400m (max))) knackade det på dörren och friidrottarna skulle ha extrainsatt samling, genast. Den skulle dock ta 5min. Det gjorde den inte. Så jag kom iväg för sent och kom till vår mötesplats 8min efter utsatt tid. David var inte där men flaggceremonin såg ut att hålla på ännu så jag väntade utan att ens tappa tålamodet. Jag väntade och väntade. Det fanns ingen skugga och värmen var påtaglig. Jag stod och kollade på klockan så alla som såg mig nog  trodde att jag blivit dissad av någon sommarflirt. En asiatisk kille kom och fotograferade mig från alla möjliga vinklar och såg överdrivet lycklig ut men ingen David syntes till. 40min senare tänkte jag att han hade klockan på fel tid eller att han trodde att jag stuckit och inte orkade komma, så jag började springa. 2,5km senare kom han gående, pigg och glad. Han hade varit på mötesplatsen 12.30, precis som vi sa, men orkade inte vänta i värmen och trodde jag blandat på tidszoner. Nåväl, slutet gott, allting gott. 6,5 gemensamma kilometrar på Kazans gator var hur trevligt som helst med sällskap!

Min spegelbild efter passet var väldigt röd i ansiktet. Borde kanske ha sminkat mig innan jag tog bilden, har förstått att det är så de gör, de som kan det här med spegelfotografering.

För övrigt så är det här med maten ett projekt. Jag är mycket väl medveten om att man inte får klaga på maten här. Matsalen är gigantisk och här finns europeisk mat, rysk mat, asiatisk mat, sallad, frukter, efterrätter, pizza, mc donalds (jepp, gratis) och alla drycker i hela världen. Problemet är 1) man är inte hugrig i den här hettan. 2) Man får gå ca 5km i hela matsalen för att hitta det man vill ha. Livet är hårt, men jag njuter. 

Ska försöka vara mera aktiv med kameran men det kommer nog upp mera bilder då jag kommit hem (på min facebooksida: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211).

Har inga fler planer ikväll. Håller mig på rummet för här finns det luftkonditionering, svalt och skönt. 

Ska berätta mera om startlistan i något senare skede. Och om invigningen, om jag går på den!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in