Kazan, dag 2. Det hårda livet som uthållighetslöpare.
Jag är säker på att det finns en massa roligheter här i byn. Åtminstone borde jag kolla in souvernirshopen eller något sånt. Problemet är att värmen är så obehaglig att jag undviker att lämna rummet om jag inte måste. Värmen och luftfuktigheten. Badwater marathon, släng dig i väggen. Försök gå de 300 metrarna från hus 8 till matsalen i universiadbyn! Helt otroligt att det inte finns några DNF på listan ännu. Måste vara gratis Mc Donalds som lockar.
På vår startlista, damernas 3000m hinder har det funnits 19 namn. Någon nämnde att det kanske blir direkt final och jag har checkat tidschemat varannan minut idag. Först stod det två olika starttider, två olika heat. Sen stod det bara att heat 2 springer, dessutom på obestämd tid. Och sen plötsligt var vi borta. Med andra ord, 8 löpare borta ur startfältet (mest 10+ löpare), direkt final på onsdagkväll. Passar mig utmärkt. Mera info om startfältet kommer senare.
Istället för kvällens korta förberedande pass blev det att ringa coachen och fråga hur jag ska lägga upp träningen de kommande dagarna. Och så insåg jag att det inte alls är lika kul med direkt final. Nu måste jag ju träna, och om det är något som jag ogillar så är det att träna på okända ställen. Att vara uthållighetslöpare är ju i princip väldigt enkelt. Det kräver ingen utrustning, eller något särskilt ställe att vara på. Springa kan man göra var som helst. Men som den mes jag är så trivs jag inte att springa på okända ställen. Direkt jag kommer utanför byns portar känner jag mig liten och rädd. Istället väljer jag att hålla till i byn. Byn är väldigt rektangelformad. Kanske 500m x 200m (eller någonting helt annat) och om man är kreativ och sicksackar lite få får man ett varv att bli 2,5km. Men det är enformigt som tusan. Därför ogillar jag träningsläger och utlandsresor. Men några dagar per år ska jag väl stå ut. I korea sprang jag 10km pass på en fotbollsplan och sånt. Allt handlar om vilja.
Idag fanns det inte så mycket vilja. Benen kändes bra och antibiotikan har hjälp mycket. Näsan rinner inte så mycket längre och jag kan andas. Jag brukar inte ha problem med värmen men idag blev det kämpigt. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna, antibiotikan gör mig väldigt illamående och helt slut 1h per dag och jag har fått i mig lite för lite salt. Tur att jag har 3 dagar på mig att åtgärda problemen.
Det enda allmänna program som stått på listan idag var en fotografering med alla finska friidrottare. Sen har jag mest bara ätit och mått dåligt. Värre kan man ha det. Men man blir lite seg av att bara ligga inne framför datorn och njuta av fläkten. Hoppas på en lite svalare dag imorgon så jag kan ta med mig min bok och min kamera och gå ut!
Hur som helst, jag är i final på universiaden. Det gick ju lätt…
Sandra
Ps. Det märks att vi har det bra här då jag är tvungen att leta efter nackdelar överallt (den enda egentliga nackdelen här är att vi har parfymerat toapapper, vilket är mycket otrevligt om man vill snyta sig). Det märks också att jag umgås för lite med folk då jag börjar flumma. Håll ut!
Antal kommentarer: 1
Otto Elmgart
Intressant att höra hur det går till där borta. Sant att luftfuktighet gör en stor skillnad.