Kazan, dag 1. Konsten att hitta varandra. Och att äta.


Jag har nog gjort fel. Jag borde ha varit med i förra Universiaden istället. Allting här ser ut som på OS, fast lite mindre. Det påstås dock att det är flera deltagare här än på OS i London, så väldigt mycket mindre är det knappast! Fast människorna här är yngre och mindre och på lite lägre nivå än OS. Och så är matsalen mindre. Men annars så, identiskt. Det jag försöker säga är att jag jämför allt med OS. Det här är bra mycket häftigare än junior-EM och -VM. Jag borde bli mera imponerad. Värmen gör mig trög. 

Värmen ja. Det är varmt. Riktigt varmt. 

Jag fick kontakt med David Nilsson som jag skrev tidigare. Frågade om vi skulle springa 12.15. Han var på flaggceremoni och frågade om 12.30 passade bättre, och det var ok för mig. Strax innan jag skulle gå till vår mötesplats (Sverige och Finland bor så långt borta från varandra som man kan göra (typ 400m (max))) knackade det på dörren och friidrottarna skulle ha extrainsatt samling, genast. Den skulle dock ta 5min. Det gjorde den inte. Så jag kom iväg för sent och kom till vår mötesplats 8min efter utsatt tid. David var inte där men flaggceremonin såg ut att hålla på ännu så jag väntade utan att ens tappa tålamodet. Jag väntade och väntade. Det fanns ingen skugga och värmen var påtaglig. Jag stod och kollade på klockan så alla som såg mig nog  trodde att jag blivit dissad av någon sommarflirt. En asiatisk kille kom och fotograferade mig från alla möjliga vinklar och såg överdrivet lycklig ut men ingen David syntes till. 40min senare tänkte jag att han hade klockan på fel tid eller att han trodde att jag stuckit och inte orkade komma, så jag började springa. 2,5km senare kom han gående, pigg och glad. Han hade varit på mötesplatsen 12.30, precis som vi sa, men orkade inte vänta i värmen och trodde jag blandat på tidszoner. Nåväl, slutet gott, allting gott. 6,5 gemensamma kilometrar på Kazans gator var hur trevligt som helst med sällskap!

Min spegelbild efter passet var väldigt röd i ansiktet. Borde kanske ha sminkat mig innan jag tog bilden, har förstått att det är så de gör, de som kan det här med spegelfotografering.

För övrigt så är det här med maten ett projekt. Jag är mycket väl medveten om att man inte får klaga på maten här. Matsalen är gigantisk och här finns europeisk mat, rysk mat, asiatisk mat, sallad, frukter, efterrätter, pizza, mc donalds (jepp, gratis) och alla drycker i hela världen. Problemet är 1) man är inte hugrig i den här hettan. 2) Man får gå ca 5km i hela matsalen för att hitta det man vill ha. Livet är hårt, men jag njuter. 

Ska försöka vara mera aktiv med kameran men det kommer nog upp mera bilder då jag kommit hem (på min facebooksida: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211).

Har inga fler planer ikväll. Håller mig på rummet för här finns det luftkonditionering, svalt och skönt. 

Ska berätta mera om startlistan i något senare skede. Och om invigningen, om jag går på den!

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Aha-upplevelse


På väg hem från Lag-EM i Dublin lekte jag klassisk romantisk komedi. Det var nämligen så att sambon skulle befinna sig på Arlanda (på väg till Vasa för att hälsa på mig) då vi mellanlandade med landslaget där. Själv skulle jag ta ett senare flyg till Vasa, allt för att krångla till det lite extra. Nåväl, då vi landade på Arlanda tog jag världsrekord i väskhämtning, incheckning, säkerhetskontrollering samt flygplatslöpning med svintung ryggsäck. Allt detta för att hinna säga hej. Jag hann, och sa ”hej”. ”Vad du är svettig”, sa han. Romantiskt så det förslår. Sen flög han iväg och då jag många timmar senare kom hem till min lägenhet i Vasa satt han och väntade på mig. Mera romantisk komedi än så blir det inte. Tonårsdröm coming true. Jo minsann.

Det jag alltså ville säga med första stycket är att sambon är på besök och att jag har totaldissat datorn under tidern. Eller ja, åtminstone de få gånger han har hunnit nappa åt sig nätverkskabeln före mig. 

Okej, okej, till det ”intressanta”. Då jag kom hem från härliga Dublin så blev min kropp ledsen igen. Flåset kom tillbaka, även om det inte var så illa som innan Dublin, och näsan började rinna. Jag gjorde ett pricktest som sa att jag var så oallergisk som man bara kan bli, vilket gjorde mig förvirrad. Tungt att andas och sega ben, varje år i juni, förutom då jag är utomlands. Om det inte är pollen så vet jag inte…

Igår ringde läkaren angående ett blodprov jag tog innan Dublin. ”Bra hb, fina järnvärden, ingen allergi, ingen twar, men… du har mycoplasma. Jag vill att du ska vila två veckor men det vill knappast du så ring en idrottsläkare”. Så nu sitter jag här och käkar antibiotika och försöker lista ut vad som räknas till att ”kännas bra” i uppmaningen ”du kan träna så länge det känns bra”. 

Jag tror fortfarande att det finns något allergiaktigt i min kropp, men det är inget jag kan göra något åt nu. Hur som helst är det otroligt skönt att få ett svar på varför jag varit hes och snuvig sedan maj och har konstant huvudvärk. 

Idag är det fem dagar till försöksheaten på Universiaden (student-OS) i Kazan. Jag har lagt upp ett högt mål för tävlingarna men eftersom jag inte har en blekaste aning om hurudant startfält det blir så vet jag inte om mina mål är realistiska. Men vi lär väl märka! 

Mycoplasman gör mig inte speciellt stressad. Jag har säkert haft det en längre tid redan och loppet i Dublin kändes lekande lätt. Förra helgen sprang jag ett 1500m-lopp också och även om det inte var så bra som jag hoppade så fungerade kroppen fint. Så efter 6 dagar med antibiotika så går det nog bra i Ryssland med!

Egentligen så kan det ju bara bli bättre! 

Och om det går dåligt så får jag väl spurta.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den omtalade spurten


Jag har ingen aning om var, när och hur jag har lärt mig spurta. 

Då jag sprang mina första finska mästerskap i fjorton- och femtonårsklassen så blev jag omspurtad av halva gängen under sista varvet. Spurten var min svagaste sida och jag hade inget att komma med alls på upploppet. 

Men nu kan jag det bara. Jag vet inte ens när jag började få till det, kanske då jag var kring 20 år (nu är jag alltså 24). Och vad jag vet ännu mindre om är hur det gick till. Jag tränar inte korta intervaller, jag tränar väldigt lite backe och mina benstyrkepass per år går väl att räkna på två händer. Eller en. Med andra ord så verkar spurten ha uppkommit av att öka löpmängden. Ologiskt som bara den. 

I lördags hade jag en lite för stor lucka att jaga ikapp sista 100m. Det slutade så här:

Det där är numera mitt favoritklipp i kategorin ”klipp att kolla på då självförtroendet sviker”.

Sandra 

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Så ska det se ut! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Seger i Lag-EM


Senaste dygnet har varit en bergochdalbana.

En tretimmarsnatt, en resdag och en elvatimmarsnatt. Kroppen har varit väldigt förvirrad.

Igår då jag drog på mig de nya rosa spikskorna höll jag tummarna för att kroppen skulle fungera. Luften är mera pollenfri här i Dublin än hemma men det kräver nog lite mera än ett par timmar för kroppen att piggna till. Träningen igår gick inte alls bra och kroppen kändes kraftlös och jag blev orolig att det inte skulle bli till något.

Efter den långa natten kändes det bättre då jag vaknade. Jag körde ett lätt morgonpass i regnstorm och försökte intala mig själv att det kändes bra. Det var väldigt svårt att avgöra hur kroppen fungerade då vindarna gjorde det svårt att ta sig fram över huvudtaget. Men jag bestämde mig för att det kändes bra. ’

Vädret varierar väldigt kraftigt här i Dublin och det är sällan samma väder mera än fem minuter. Idag har det varit allt från sol till regnoväder och storm. Det har regnat minst 20 gånger idag. Väldigt långt ifrån idealiska tävlingsförhållanden och i många grenar har det varit riktigt krångligt. På grund av vädret beslöt jag mig också för att glömma alla kvalgränser och tider idag, jag hinner med det en annan gång. Jag jagar placeringar och så räcker det så långt så det räcker.

Uppvärmningen kändes inte helt perfekt, men det ska ju inte uppvärmningar göra heller. Jag kände mig ändå väldigt osäker men ställde in mig på att det fick bära eller brista, inget fegande.

Uppropet var ett kaos av uppspelta tjejer. Vet inte vad det var med folk idag. Det skulle springas på toaletten om och om igen och man fick absolut inte sitta stilla så folk hoppade och sprang på stället och verkade så nervösa att jag blev riktigt lugn där jag satt som en hösäck på min stol. Visst får man se mycket nervösa människor och nya ritualer i call room men idag var det nog hysterirekord. 

Jag fick den hatade innerbanan och stod och frös på startlinjen. Jag kan inte påstå att jag var överdrivet taggad utan längtade mest till att ha det hela över. Men starten gick fint och resten gick fint. Med nya spikskor, mondobanor och varmt vatten i vattengraven kan det inte gå fel. Löpningen kändes lätt och bra och hindren funkade helt okej. Lite svårt då man hade någon framför sig hela tiden och i ett skede blev jag så trängd av portugisiskan att jag nästan fick stanna innan ett hinder. Men det är sånt som händer. Idag steg jag på vattenhindret för omväxlingsskull och även om landningen inte var bra så kom jag åtminstone längre än vanligt. 

Med en kilometer kvar insåg jag att det kan gå vägen. Jag hade givetvis analyserat startlistorna innan och visste att om min kropp fungerar idag så kan jag spurtslå varenda en. Och med 450m kvar kände jag mig så överdrivet pigg att jag stack upp i ledning och ökade takten. Det var ingen långspurt på gång utan mera ett ryck för att släppa några löpare. Knappt 200m senare var en tjej förbi men det passade mig utmärkt. Att ha någon framför sig betyder att det finns någon att spurtslå. Sen lyckades jag ju förstås misslyckas. Det sista vattenhindret gick uselt. De flesta hinder hade gått bra och så plötsligt stämmer ingenting. Tjejen framför mig fick en flera meter lång lucka och hennes spurt var inte alls illa. Men jag visste min kapacitet och man ger inte upp med 100m kvar till mål. Ännu med 50 meter kvar hade jag flera meter fram till ledaren så det var bara att trycka på. En bråkdels sekund hann jag fundera på om jag skulle lyckas idag. Om jag slarvat bort för mycket i sista vattegraven. Men sen tänkte jag om och kom på att om det är något jag kan så är det att spruta. 

Och så kom jag i mål. Två tiondelssekunder före tvåan. Sen såg jag resultatet. 9.47,76. Absolut ingen topptid men likväl en VM-kvalgräns. Jag hade sprungit hela loppet utan att kolla på tider alls och jag trodde vi hade sprungit långsamt då det kändes så lätt. Så det var verkligen en positiv överraskning. 

De senaste veckorna har jag fått kämpa med självförtroendet då ingenting fungerat så dagens lopp var en stor lättnad. Nu ska jag njuta tills jag somnar och sen är det nya tag imorgon. Dock i form av ett morgonpass och som publikstöd! 

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inför Lag-EM


Blodprov har tagits och pricktest på kommande i början av nästa vecka. Läkaren har varit så hjälpsam och jag har inte behövt tjata om någonting. Så skönt. Så tacksam.

Måndag och tisdag var jobbiga dagar, jag flåsade riktigt ordentligt på vanliga distanspass men redan igår kändes det lite bättre. Fortfarande flåsigt, men inte plågsamt. Träningsvärken efter måndagens 30 hopp i tom vattegrav är tusen gånger värre än flåsandet just nu. Hur som helst så hoppas jag att tisdagens pricktest gör mig lite klokare!

Det här blir en träningsvecka utan intervaller. Bara lätta pass och lite lätta stegringslopp. Istället har jag varit och kollat på friidrottstävlingar här i trakten och socialiserat mig med folk. Friidrott från läktaren är också rätt skönt! Insåg att det inte alls är lika fysiskt ansträngade att sitta stilla och applådera som att springa själv…

Imorgon flyger vi iväg till Dublin och lag-EM. Det var tänkt att jag skulle dubblera på hinder och 1500m eller 5000m men troligen blir det bara en gren. Innan jag bestämmer något ska jag se hur kroppen reagerar på miljöombytet och en mera pollenfri luft. Ifall jag kan andas så kan det bli riktigt bra tider, enligt startlistan på hinder ligger jag bra till!

Nåväl, tänkte bara uppdatera läget lite, jag lät lite onödigt deppig i mitt förra inlägg, men nu är det på väg åt rätt håll.

Snart ut och springa i regnet, sen så småningom iväg till södra delen av landet och så till Dublin på årets första landslagsuppdrag och då jag kommer hem till Finland igen väntar finaste Magnus här på mig och så får jag umgås med honom fram tills Universiaden i Ryssland. Mycket bra saker på gång nu!

Och det är alltså Finland vi hejar på i helgen! (Fast ja, den här gången har nog Sverige bättre lag än oss. Men personligen släpper jag inte förbi några svenskor.)

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Motgångar.


Förra veckan började inte så bra. Jag har visserligen varit småförkyld och halvseg i benen de senaste veckorna men ändå på något vis lyckats genomföra mina träningar. Men i onsdags då jag skulle köra en lättare variation av mitt favoritpass, ett pass där jag trodde att utmaningen skulle vara att inte springa för snabbt, så märkte jag att någonting var väldigt fel. Jag fick slita väldigt mycket och ändå orkade jag inte hålla det planerade tempot. Jag insåg att det var bäst att bryta. 

Samma eftermiddag var jag på massage. Hade inte varit på ordentlig massage sedan mars och innan det i augusti (p.g.a. att jag var sjuk och skadad och ändå inte sprang). Med andra ord var mina ben i stort behov av en genomgång. Massören suckade lite och sa att det inte var konstigt om det gick segt med sådär spända muskler och jag blev lättad. Kanske det bara var därför det gick så segt. 

Banpasset dan efter gick bra. Det var inte speciellt hårt men steget rullade på rätt bra och jag var nöjd. Jag försökte ignorera det faktum att jag fortfarande var seg på distanspassen och att jag flåsade ovanligt mycket då jag sprang i långt tempo.

Sen blev det dags för tävling. Tävlingen då jag äntligen skulle få ordentlig draghjälp och äntligen skulle springa finskt rekord. Jag ignorerade det faktum att både passet kvällen innan och uppvärmningen innan loppet kändes sega. Man startar inte ett lopp med inställningen att misslyckas.

Men misslyckades, det gjorde jag. Riktigt ordentligt. Det fanns noll energi i kroppen redan från start. Jag kände inte att jag blev trött under loppet, utan det fanns helt enkelt ingenting att ta av. Jag tog mig i mål av ren princip, det är mot alla mina regler att bryta ett lopp så längre kroppen är hel. Besvikelsen var enorm.

Det var precis samma sak förra sommaren (och sommaren 2010). Hela juni var benen oförklarligt kraftlösa, och det gick alltid mycket bättre att springa då det regnade. Min näsa har runnit konstant då jag varit utomhus de senaste månaderna och halsen krånglar efter varje pass. Jag har huvudvärk och är trött fast jag sover normalt. Så jag ser bara en enda logisk förklaring, nämligen pollenallergi! Enligt pollenprognoserna var Åbo ungefär proppfullt med gräspollen igår så det skulle också förklara en hel del.

Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. Efter alla problem är jag äntligen i superform och så blir det så här. Det enda jag kan göra just nu är att käka receptfria mediciner och ta ett blodprov. 

Planerna är att jag ska dubblera i Lag-EM i Dublin nästa helg men som det ser ut nu så lockar det inte att starta alls. Det känns mest som att jag sprungit rakt in i en vägg och inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag är så himla besviken.

Sandra

Ps. Hinderträningen däremot hade gett resultat. Steganpassningen var bättre än nånsin, näst intill perfekt. Däremot var vattengraven rekorddålig. Jag har fått så mycket kritik att jag var så inställd på att misslyckas att jag blev rädd och fick panik och visste inte hur jag skulle ta mig över. Total flopp. Så det kan gå.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in