Kazan, dag 2. Lopp man inte kan vinna


Det här är den tredje idrottsbyn jag bor i. VM-byn i Daegu 2011, OS-byn i London 2012 och nu, Universiad-byn i Kazan. På alla andra stortävlingar har vi bott utspridda över hela städer. Men jag gillar byar. Jag gillar det där med att även om jag går omkring ensam så är jag ändå en del av en gemenskap. Alla är här av samma orsak. Även om man aldrig förr har sett människorna så är man ändå en av dem. 

Igår var jag trött. Jag kände av att jag hade två för korta nätter bakom mig. Jag var trött ända tills jag skulle sova. Då blev jag pigg. Jag låg vaken och vände mig i den alltför varma sängen och försökte tänka på något trevligt. Det hela blev till att jag låg och planerade min gravsten. Den blev väldigt snygg om jag får säga det själv (4.6.2092 hade jag tänkt dö, så jag har en del kvar att uträtta här). Då jag väl somnade hann det bara gå en dryg halvtimme innan jag vaknade, väldigt förvirrad. Såg att de andra i rummet också var vakna och först då hörde jag den kvinnliga högtalarrösten. Det tog länge innan jag uppfattade vad hon sa (nu i efterhand inser jag att det nog berodde på att jag faktiskt inte kan ryska) men jag uppfattade sen ord som ”keep calm” och ”emergency”. Det har hänt förr. På EM i Helsingfors i fjol gick brandlarmet igång då jag åkte hiss. Hissen tvärvände och körde ner oss igen och vi väntade ut larmet. Men då det händer på natten är det mycket värre. Jag blev så jäkla skraj. Pulsen dunkade alldeles för fort ännu då jag vaknade imorse. En tredje, alldeles för kort, natt avklarad. Imorgon ska jag springa 11.35 och ska upp flera timmar innan så inte hinner jag sova så mycket då heller. Nåja, en annan gång (Och det var alltså falskt larm. Antar jag.)

Kaosnaglarna. Den högra handen måste nog fixas till lite. Eller så springer jag med vantar. 

I minst tre kastgrenar har det blivit så att det blir direkt final p.g.a. för få deltagare. I smyg hoppas jag att det blir likadant för oss. Att några av löparna faller bort så vi slipper att springa försöksloppen imorgon. Jag avskyr försökslopp. Dels avskyr jag dem på grund av pressen. Jag gillar inte att man ”måste” klara en viss placering. Tävlingar där man måste klara en viss tid eller placering känns omotiverande, det finns liksom bara två alternativ, antingen lyckas man eller så misslyckas man. Precis som i höjdhopp, och det är därför jag inte är höjdhoppare. (Och för att jag har insett att mamma kanske mest bara försökte vara snäll då hon sa att jag är en duktig höjdhoppare då jag blev 3a på disktriktstävlingarna hemma i Nykarleby på höjden 85cm. I 9-årsklassen. Eller om det var 11. Hoppas på det första alternativet). Den andra orsaken till att jag avskyr försökslopp är att man inte kan vinna. Vinner man sitt försöksheat så har man ändå inte vunnit. Lopp där man inte kan vinna är inte min grej. Jag springer för att vinna. Alltid.

Nåväl, det skiljer över 1min mellan bästa och sämsta löparen och att ta sig till final borde inte vara något problem alls, såvida jag inte klantar till det ordentligt. Idag tänker jag inte dra på mig spikskorna som jag brukar dan innan tävling, att leta upp en löparbana känns som ett alltför stort projekt i den här värmen. Och vad man gör dan innan spelar ändå absolut ingen roll. Det är bara mentalt. Och mentalt tar jag mig lekande lätt till final. 

Uppdaterar då jag vet mera om morgondagens startlista. Eller om det händer något spännande här.

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 1. Språk man inte förstår.


Jag är uppvuxen i Nykarleby (på dialekt: Nykaabi) i Österbotten i Finland. Jag har pratat dialekt hela mitt liv å ibland så skriver vi på dialekt å, typ i meddeland å på näti å liti allt möjlit. Tå vi va ynger skreiv vi breiv på dialekt å. Besvärligt. Då vi började högstadiet fick vi lära oss (!) att prata riktig svenska. Givetvis visste vi hur man pratar på ”riktigt”. Och eftersom vi var uppväxta med svenska tv-kanaler så pratade vi sverigesvenska när vi lekte med dockor och liknande. Men när vi i högstadiet tvingades prata korrekt svenska på föredrag och liknande så var det svårt. Det var nervöst och pinsamt och kändes fruktansvärt onaturligt. Jag minns inte i vilket skede högsvenskan (ja, det heter så här, det som ni kallar finlandssvenska) började kännas ok att prata men jag antar att det var i samband med att jag gjorde framsteg som idrottare och hamnade på intervjuer. 

Ett språk avklarat.

Sen är det ju finskan. Vi börjar läsa finska i skolan då vi går i årskurs tre. I de tidigare årskurserna hade vi 1h finska per vecka, frivilligt. Sen var det väldigt mycket finska genom hela grundskolan och gymnasiet. Finskan går ut på två saker: 1) lära sig ord 2) lära sig grammatikregler. I början gick det bra. Jag har alltid varit duktig på att lära mig saker utantill så högstadiet gick problemfritt. I gymnasiet blev det dock svårare och på universitetet fick jag riktigt till det och fick ½p av 30 möjliga i en tent. För att inte förglömma studentskrivningarna, underkänt två gånger. Ändå är jag inte så usel. Problemet med finskundervisningen (samma med de finskspråkigas svenskundervisning) är att vi aldrig lär oss att använda språket. Det säger ju sig själv att om man ska lära sig ett språk så måste man använda det. Jag använder endast finska då jag är med landslaget. (i mina hemstäder Nykarleby och Vasa får man i princip all service och sånt på svenska). Jag kan alltså varje liten friidrottsterm på finska. Men byter man ämne, då kan det bli svårt. Nu på Universiaden bor jag i ett rum med tre finska tjejer. Jag är bekant med alla. Om jag lyssnar på vad de säger så förstår jag nästan allt och jag har inga problem med att göra mig förstådd. Men jag pratar inte heller om jag inte måste. Det är så frustrerande att inte kunna förklara det man vill. Givetvis borde jag öva för att bli bättre och det gör jag. Men man orkar inte hela tiden. Folk här tror nog att jag är blyg och försiktig. Tänk så fel det kan bli.

Nyt minä en tiedä jos minulla on suomenkieliset lukijat (paitsi se tyttö joka on nyt samassa huoneessa kuin minä). Olen saanut monta komentteja vihaisista ihmisista kun aina puhun ruotsia tv-haastatteluissa. He sanoivat että minun täytyy yrittää. Ja tietysti heillä on oikein. Siksi voin puhua suomea sanomalehti-haastatteluissa. Koska silloin he voivat korjata jos sanoin väärin. Kun olen juossut ja olen väsynyt ja melkein ei edes osaa ajatella ruotsiksi, silloin en halua yrittää puhua suomea live-haastatteluissa. Tunnen vain noloa. Anteeksi siitä, mutta se ei ole joku periaatejuttu, on vaan se että on vielä liian vaikea. Saatte odota! Minä haluan oppia!

Engelskan är det inte mycket bättre med. Den använder jag också nästan bara i samband med mästerskap. Och då är jag så fokuserad på att tänka på finska att det blir otroligt svårt med engelskan, jag blandar ihop båda språken trots att de inte har flera likheter än att båda språken innehåller orden ”sauna” och ”on” (det senare dock med helt olika betydelser). Förvirrande är bara förnamnet.

Och tro det eller ej, det är inte lätt i Sverige heller. För plötsligt så är inte den ”riktiga” svenskan som jag har lärt mig inte så riktig längre. Plötsligt kommer jag på mig själv med att använda sverigesvenska uttryck och uttal (som jag aldrig skulle använda i Finland) bara för att folk tittar konstigt då jag säger att jag slipper ”slipper in” genom porten eller ”sitter på med någon hem”. För att jag inte orkar förklara vad finlandismerna betyder. Det är intressant. Att det är så stor skillnad på svenska, svenska och svenska. 

Så här går jag omkring i Universiadbyn och ser så osocial ut som jag kan. Håller mig för mig själv. Trivs med alla människor runt omkring mig men föredrar att iaktta. Det är skönt på något vis. Jag blir så lugn, har tid att slappna av. Tar emot alla intryck och blir inspirerad. Men visst umgås jag med andra också, även om jag kanske är lite fåordig. Men det blir bättre hela tiden.

Och i höst då jag kommer tillbaka till Sverigelandet (ja, jag kommer tillbaka), då ska jag våga använda flera finlandssvenska ord. Jag kan förklara om någon missförstår, istället för att känna mig dum. Och så ska jag radera ut ordet ”distanspass” ur samtliga ordlistor och nyaste ordet i SAOL blir ”länk”. 

Är jag välkommen tillbaka? 

Godnatt!

Sandra

Ps. ingen invigning för min del. Sömnbristhuvudet gick inte med på att komma hem först vid midnatt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan, dag 1. Konsten att hitta varandra. Och att äta.


Jag har nog gjort fel. Jag borde ha varit med i förra Universiaden istället. Allting här ser ut som på OS, fast lite mindre. Det påstås dock att det är flera deltagare här än på OS i London, så väldigt mycket mindre är det knappast! Fast människorna här är yngre och mindre och på lite lägre nivå än OS. Och så är matsalen mindre. Men annars så, identiskt. Det jag försöker säga är att jag jämför allt med OS. Det här är bra mycket häftigare än junior-EM och -VM. Jag borde bli mera imponerad. Värmen gör mig trög. 

Värmen ja. Det är varmt. Riktigt varmt. 

Jag fick kontakt med David Nilsson som jag skrev tidigare. Frågade om vi skulle springa 12.15. Han var på flaggceremoni och frågade om 12.30 passade bättre, och det var ok för mig. Strax innan jag skulle gå till vår mötesplats (Sverige och Finland bor så långt borta från varandra som man kan göra (typ 400m (max))) knackade det på dörren och friidrottarna skulle ha extrainsatt samling, genast. Den skulle dock ta 5min. Det gjorde den inte. Så jag kom iväg för sent och kom till vår mötesplats 8min efter utsatt tid. David var inte där men flaggceremonin såg ut att hålla på ännu så jag väntade utan att ens tappa tålamodet. Jag väntade och väntade. Det fanns ingen skugga och värmen var påtaglig. Jag stod och kollade på klockan så alla som såg mig nog  trodde att jag blivit dissad av någon sommarflirt. En asiatisk kille kom och fotograferade mig från alla möjliga vinklar och såg överdrivet lycklig ut men ingen David syntes till. 40min senare tänkte jag att han hade klockan på fel tid eller att han trodde att jag stuckit och inte orkade komma, så jag började springa. 2,5km senare kom han gående, pigg och glad. Han hade varit på mötesplatsen 12.30, precis som vi sa, men orkade inte vänta i värmen och trodde jag blandat på tidszoner. Nåväl, slutet gott, allting gott. 6,5 gemensamma kilometrar på Kazans gator var hur trevligt som helst med sällskap!

Min spegelbild efter passet var väldigt röd i ansiktet. Borde kanske ha sminkat mig innan jag tog bilden, har förstått att det är så de gör, de som kan det här med spegelfotografering.

För övrigt så är det här med maten ett projekt. Jag är mycket väl medveten om att man inte får klaga på maten här. Matsalen är gigantisk och här finns europeisk mat, rysk mat, asiatisk mat, sallad, frukter, efterrätter, pizza, mc donalds (jepp, gratis) och alla drycker i hela världen. Problemet är 1) man är inte hugrig i den här hettan. 2) Man får gå ca 5km i hela matsalen för att hitta det man vill ha. Livet är hårt, men jag njuter. 

Ska försöka vara mera aktiv med kameran men det kommer nog upp mera bilder då jag kommit hem (på min facebooksida: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211).

Har inga fler planer ikväll. Håller mig på rummet för här finns det luftkonditionering, svalt och skönt. 

Ska berätta mera om startlistan i något senare skede. Och om invigningen, om jag går på den!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kazan dag 0, resedag.


Har bestämt mig för att blogguppdatera varje dag under min vistelse här. Troligen blir det mera vardagliga småsaker än vanligt men det är bra med lite variation. Och vi tar det från början, från att jag vaknade igår. Dagens inlägg kommer ikväll eller imorgon. Kanske.

Jag blev ganska lycklig då jag fick veta att flygresan från Helsingfors till Kazan bara skulle ta ynka 2h och 20min. Jag hinner ju käka både lunch och middag innan jag åker då, var min första tanke. Underbart med resdag utan att förstöra matrutinera. Sen tänkte jag om. 

Väckning en timme tidigare än vanligt, morgonlänk innan frukost. Frukost och lunch med 1h emellan så att jag skulle hinna. En timme bil till Vasa där jag hade hälften av mina grejer (nej, det går inte att ha tre hem och däremellan resa runt, man kan omöjligt hålla koll på sina saker, kontrollmänniskan i mig gråter) i långa bilköer som utmanade tålmodet. Hitta parkeringsplats, stresspacka och släpa stora väskan till tåget. 3h 15min tågresa. Solen i ansiktet hela vägen. Inga gardiner och ingen ac. Huvudvärk. Buss från tåget till flygplatsen. Middag och klädutdelning. Och sen det traditionella köandet till incheckningar, säkerhetskontroller, passkontroller osv. Då den ”korta, underbara flygresan” väl började hade min hjärna redan kapitulerat. Totalt slut. Vi landade klockan ett på natten, lokal tid och vad som hände de två följande timmarna minns jag knappt. Lite buss och säkerhetskontroller antar jag. Vid tretiden slocknade vi i ett litet rum, en höjdhoppare, en trestegshoppare, en diskuskastare och jag. 

Hann inte så så mycket uppfattning av Universiadbyn. Men den är stor. Som OS-byn ifjol nästan. Och värmen är extrem, både inne och ute, men det stör inte mig så mycket. Är man tillräckligt trött så somnar man ändå. 

Mycket mera än så kan jag inte säga just nu, har inte hunnit samla flera intryck.

Ska strax försöka få med mig självaste David Nilsson på ett lätt löppass här i Rysslandet och samla ihop flera intryck att dela med mig ikväll! 

Häng med under min Universiadvecka här! 

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Aha-upplevelse


På väg hem från Lag-EM i Dublin lekte jag klassisk romantisk komedi. Det var nämligen så att sambon skulle befinna sig på Arlanda (på väg till Vasa för att hälsa på mig) då vi mellanlandade med landslaget där. Själv skulle jag ta ett senare flyg till Vasa, allt för att krångla till det lite extra. Nåväl, då vi landade på Arlanda tog jag världsrekord i väskhämtning, incheckning, säkerhetskontrollering samt flygplatslöpning med svintung ryggsäck. Allt detta för att hinna säga hej. Jag hann, och sa ”hej”. ”Vad du är svettig”, sa han. Romantiskt så det förslår. Sen flög han iväg och då jag många timmar senare kom hem till min lägenhet i Vasa satt han och väntade på mig. Mera romantisk komedi än så blir det inte. Tonårsdröm coming true. Jo minsann.

Det jag alltså ville säga med första stycket är att sambon är på besök och att jag har totaldissat datorn under tidern. Eller ja, åtminstone de få gånger han har hunnit nappa åt sig nätverkskabeln före mig. 

Okej, okej, till det ”intressanta”. Då jag kom hem från härliga Dublin så blev min kropp ledsen igen. Flåset kom tillbaka, även om det inte var så illa som innan Dublin, och näsan började rinna. Jag gjorde ett pricktest som sa att jag var så oallergisk som man bara kan bli, vilket gjorde mig förvirrad. Tungt att andas och sega ben, varje år i juni, förutom då jag är utomlands. Om det inte är pollen så vet jag inte…

Igår ringde läkaren angående ett blodprov jag tog innan Dublin. ”Bra hb, fina järnvärden, ingen allergi, ingen twar, men… du har mycoplasma. Jag vill att du ska vila två veckor men det vill knappast du så ring en idrottsläkare”. Så nu sitter jag här och käkar antibiotika och försöker lista ut vad som räknas till att ”kännas bra” i uppmaningen ”du kan träna så länge det känns bra”. 

Jag tror fortfarande att det finns något allergiaktigt i min kropp, men det är inget jag kan göra något åt nu. Hur som helst är det otroligt skönt att få ett svar på varför jag varit hes och snuvig sedan maj och har konstant huvudvärk. 

Idag är det fem dagar till försöksheaten på Universiaden (student-OS) i Kazan. Jag har lagt upp ett högt mål för tävlingarna men eftersom jag inte har en blekaste aning om hurudant startfält det blir så vet jag inte om mina mål är realistiska. Men vi lär väl märka! 

Mycoplasman gör mig inte speciellt stressad. Jag har säkert haft det en längre tid redan och loppet i Dublin kändes lekande lätt. Förra helgen sprang jag ett 1500m-lopp också och även om det inte var så bra som jag hoppade så fungerade kroppen fint. Så efter 6 dagar med antibiotika så går det nog bra i Ryssland med!

Egentligen så kan det ju bara bli bättre! 

Och om det går dåligt så får jag väl spurta.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den omtalade spurten


Jag har ingen aning om var, när och hur jag har lärt mig spurta. 

Då jag sprang mina första finska mästerskap i fjorton- och femtonårsklassen så blev jag omspurtad av halva gängen under sista varvet. Spurten var min svagaste sida och jag hade inget att komma med alls på upploppet. 

Men nu kan jag det bara. Jag vet inte ens när jag började få till det, kanske då jag var kring 20 år (nu är jag alltså 24). Och vad jag vet ännu mindre om är hur det gick till. Jag tränar inte korta intervaller, jag tränar väldigt lite backe och mina benstyrkepass per år går väl att räkna på två händer. Eller en. Med andra ord så verkar spurten ha uppkommit av att öka löpmängden. Ologiskt som bara den. 

I lördags hade jag en lite för stor lucka att jaga ikapp sista 100m. Det slutade så här:

Det där är numera mitt favoritklipp i kategorin ”klipp att kolla på då självförtroendet sviker”.

Sandra 

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Så ska det se ut! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in