Jag är uppvuxen i Nykarleby (på dialekt: Nykaabi) i Österbotten i Finland. Jag har pratat dialekt hela mitt liv å ibland så skriver vi på dialekt å, typ i meddeland å på näti å liti allt möjlit. Tå vi va ynger skreiv vi breiv på dialekt å. Besvärligt. Då vi började högstadiet fick vi lära oss (!) att prata riktig svenska. Givetvis visste vi hur man pratar på ”riktigt”. Och eftersom vi var uppväxta med svenska tv-kanaler så pratade vi sverigesvenska när vi lekte med dockor och liknande. Men när vi i högstadiet tvingades prata korrekt svenska på föredrag och liknande så var det svårt. Det var nervöst och pinsamt och kändes fruktansvärt onaturligt. Jag minns inte i vilket skede högsvenskan (ja, det heter så här, det som ni kallar finlandssvenska) började kännas ok att prata men jag antar att det var i samband med att jag gjorde framsteg som idrottare och hamnade på intervjuer.
Ett språk avklarat.
Sen är det ju finskan. Vi börjar läsa finska i skolan då vi går i årskurs tre. I de tidigare årskurserna hade vi 1h finska per vecka, frivilligt. Sen var det väldigt mycket finska genom hela grundskolan och gymnasiet. Finskan går ut på två saker: 1) lära sig ord 2) lära sig grammatikregler. I början gick det bra. Jag har alltid varit duktig på att lära mig saker utantill så högstadiet gick problemfritt. I gymnasiet blev det dock svårare och på universitetet fick jag riktigt till det och fick ½p av 30 möjliga i en tent. För att inte förglömma studentskrivningarna, underkänt två gånger. Ändå är jag inte så usel. Problemet med finskundervisningen (samma med de finskspråkigas svenskundervisning) är att vi aldrig lär oss att använda språket. Det säger ju sig själv att om man ska lära sig ett språk så måste man använda det. Jag använder endast finska då jag är med landslaget. (i mina hemstäder Nykarleby och Vasa får man i princip all service och sånt på svenska). Jag kan alltså varje liten friidrottsterm på finska. Men byter man ämne, då kan det bli svårt. Nu på Universiaden bor jag i ett rum med tre finska tjejer. Jag är bekant med alla. Om jag lyssnar på vad de säger så förstår jag nästan allt och jag har inga problem med att göra mig förstådd. Men jag pratar inte heller om jag inte måste. Det är så frustrerande att inte kunna förklara det man vill. Givetvis borde jag öva för att bli bättre och det gör jag. Men man orkar inte hela tiden. Folk här tror nog att jag är blyg och försiktig. Tänk så fel det kan bli.
Nyt minä en tiedä jos minulla on suomenkieliset lukijat (paitsi se tyttö joka on nyt samassa huoneessa kuin minä). Olen saanut monta komentteja vihaisista ihmisista kun aina puhun ruotsia tv-haastatteluissa. He sanoivat että minun täytyy yrittää. Ja tietysti heillä on oikein. Siksi voin puhua suomea sanomalehti-haastatteluissa. Koska silloin he voivat korjata jos sanoin väärin. Kun olen juossut ja olen väsynyt ja melkein ei edes osaa ajatella ruotsiksi, silloin en halua yrittää puhua suomea live-haastatteluissa. Tunnen vain noloa. Anteeksi siitä, mutta se ei ole joku periaatejuttu, on vaan se että on vielä liian vaikea. Saatte odota! Minä haluan oppia!
Engelskan är det inte mycket bättre med. Den använder jag också nästan bara i samband med mästerskap. Och då är jag så fokuserad på att tänka på finska att det blir otroligt svårt med engelskan, jag blandar ihop båda språken trots att de inte har flera likheter än att båda språken innehåller orden ”sauna” och ”on” (det senare dock med helt olika betydelser). Förvirrande är bara förnamnet.
Och tro det eller ej, det är inte lätt i Sverige heller. För plötsligt så är inte den ”riktiga” svenskan som jag har lärt mig inte så riktig längre. Plötsligt kommer jag på mig själv med att använda sverigesvenska uttryck och uttal (som jag aldrig skulle använda i Finland) bara för att folk tittar konstigt då jag säger att jag slipper ”slipper in” genom porten eller ”sitter på med någon hem”. För att jag inte orkar förklara vad finlandismerna betyder. Det är intressant. Att det är så stor skillnad på svenska, svenska och svenska.
Så här går jag omkring i Universiadbyn och ser så osocial ut som jag kan. Håller mig för mig själv. Trivs med alla människor runt omkring mig men föredrar att iaktta. Det är skönt på något vis. Jag blir så lugn, har tid att slappna av. Tar emot alla intryck och blir inspirerad. Men visst umgås jag med andra också, även om jag kanske är lite fåordig. Men det blir bättre hela tiden.
Och i höst då jag kommer tillbaka till Sverigelandet (ja, jag kommer tillbaka), då ska jag våga använda flera finlandssvenska ord. Jag kan förklara om någon missförstår, istället för att känna mig dum. Och så ska jag radera ut ordet ”distanspass” ur samtliga ordlistor och nyaste ordet i SAOL blir ”länk”.
Är jag välkommen tillbaka?
Godnatt!
Sandra
Ps. ingen invigning för min del. Sömnbristhuvudet gick inte med på att komma hem först vid midnatt.
