Blogg

Balansen. Livet. Hälsan.


Det är verkligen söndagskänsla idag. Vemodets dag och jag tycker det är en riktigt modig känsla. Det är lätt att försöka springa ifrån den – långpass eller brunch brukar lösa det mesta.
Men jag sitter på buss, flygplats och flyg och då kommer den över en. Och den känns bra. Har alltså massa tid. Massa tankar. Långt inlägg. Häng med!

Hela veckan har varit känslosam efter årsdagen för hjältens transplantation. Vill verkligen tacka alla som delade länken till Donationsregistret och även gick in och registrerade sig. Ni vet vilka ni är.
Jag minns också den här söndagen för exakt ett år sen då jag debuterade på triathlon samtidigt som hjälten transplanterades. Detta var på både hans och en läkare på transplantationsklinikens inrådan då det ”skulle ta lång tid och det var bra att göra något annat”.
Jag hade inte sovit, inte ätit och inte packat som jag tänkt. Jag grät och var ett vrak men bra gick det! Tack alla som stöttade mig då!
Mind over matter.

Jag tror att man klarar de flesta mål man sätter upp om man bara ger dem den tid och den energi de behöver.
Men alla mål har ett pris.
Att bli sitt bästa jag- det måste ju rimligtvis handla om att alla bitar är så bra de kan bli i harmoni med varandra. Vilka bitarna är är ju individuellt. Om jag pratar om att bli mitt bästa inom ultra, så kan jag ju inte bara fundera på hur mycket och hårt jag måste träna som den enda uppoffringen. Jag måste fundera på hur mycket det tuggar in på hela kakan som är jag. På vad som jag definierar som mitt bästa jag.

För mig handlar det i stort om:
Att vara det friskaste och hälsosammaste jag kan.
Då är jag en bra mamma, har ett jobb där jag utvecklas och trivs. Jag rör på mig utomhus regelbundet och får endorfinkickar. Äter så kroppen får i sig den näring den behöver utan stress, överskott och underskott och njuter av det. Balansera vila och aktivitet. Jag gör något meningsfullt för de som har det sämre. Jag har bra relationer där jag stöttar och stöttas av familj och vänner. Känner en glädje när jag vaknar och att det som ligger framför mig inspirerar.
Min bästa hälsa handlar väldigt lite om att springa maraton på 3:20 eller ta pallplats på ultrarävlingar. Och det vill jag efter den diskussion som började på Saras blogg vara jäkligt tydlig med.
Hälsa är en sak. Träningsmål och prestationer en annan. Ibland har de synergieffekter men det är inte min hälsa som är i fokus när jag vill springa 10 mil den 8e september. Lika lite som den står i fokus när jag sitter på jobbet framför en skärm i flera timmar. Hälsan väver jag in i vardagen för den är trots allt viktigast och tål inte milsvida repetitiva avsteg. Ibland hälsobloggar jag, ibland träningsbloggar jag och oftast är träningen hälsosam. Men inte alltid!

När jag är mitt bästa jag så är jag nog till exempel inte den bästa utralöparen jag kan bli. Jag gör inte karriär. Jag är inte mitt snyggaste och inte mitt snabbaste. Utan alla bitar är med i balans.
Detta har jag insett nyligen. När jag sprang Axa Fjällmarathon på den, då enligt mig med mina förutsättningar dåliga tiden så var jag inte mitt bästa terränglöparjag.
Men kanske var jag mitt bästa jag jag kunde vara just då eftersom jag valt in ett äventyr i fjällen helgen innan istället för fartbackar. Ett val som på det stora hela gjorde mig lyckligare- men inte just efter målgång.

Ibland gör jag alltså avsteg från hälsofokuset och balansen mellan delarna. Då kan det handla om att springa 16 mil. Klippa 20 minuter på min senaste triathlon tid. Tar de målen för mycket från tiden med familj och vänner så kanske det inte är värt det. Den totala lyckan ökar inte. Jag blir kanske en bättre triathlet, men en sämre vän, mamma, världsmedborgare.

Så hela det här röriga sammelsuriumet vill jag ska utmynna i att när du sätter mål för hösten och nästa år funderar på vad ditt bästa jag är?
Har du någon insats på ett lopp eller så i år som du är missnöjd med? Fundera runt det, kan det inte vara så att du jonglerat en stor arbetsbörda, en förkylning, en massa annat och ändå var på både start och mållinje och hela vägen däremellan och egentligen är så jäkla bra? Det tror jag. Kan det vara vägledande för framtiden? Det tror jag också.

20120826-150447.jpg

20120826-150247.jpg<;;;;;;/a
Walk like an egyptian vid Turning Torso


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sightseeinglöpning i Köpenhamn


Jag älskar att springa. Jag gör det för att det gör mig lycklig. Idag sprang jag på ett av de i min åsikt bästa sätt man kan springa: med någon man tycker om och på ett sätt där man ser mycket.
Det var inget ”förena nytta med nöje” tänk. Att passa på att träna. Nej det var en rolig grej och eftersom jag mått lite kymigt var det än mer fokus på att ta det lugnt.
Vi åt en tidig frukost:

20120825-152113.jpg
.. Där temat tydligen var ägg! Joggade till Malmö Centralstation.
Tog Öresundståget till Köpenhamn och fortsatte jogga där efter ett sånt här:

20120825-152255.jpg
Började med Örstedsparken:

20120825-152722.jpg
Sen Norrebrokvarteren. Sen sprang vi en jättefin sväng längs kanalen till botaniska Institutet och Rosenborg och vidare till Amalienborg där kungafamiljen bor.

20120825-153020.jpg
20120825-153049.jpg

20120825-153029.jpg
Hjälten vid HC Andersens staty och Rosenborg- ni vet där Hamlet bodde.
Sen sprang vi över Nyhavn till Christiania men det var så skitigt och sorgligt där. Fullt med gräspuffande slashasar.

20120825-153333.jpg

20120825-153342.jpg
Så det fick tummen ned och vi letade oss ut.

20120825-154015.jpg
Sprang några kilometer i fin medvind längs vattnet på Larsens plads till ett av världens mest fotograferade moment- den lille havsfrun.
”Vi springer klart så kan vi äta sen” sa Hjälten och så gjorde vi det. Avslutade löprundan med en ”Iron man” juice på något flådigt varuhus och promenerade sen till tåget längs Ströget.
Ca 23 km blev det och jag kan verkligen rekommendera detta sätt att se en stad! Vi tog det såpass lugnt att vi tog god tid på oss att stanna och titta på saker och fota och fika och ändå hann vi se så mycket på en dag!
Man kommer inte hem med så mycket bös heller eftersom man måste bära det.
Nu slappar vi på hotellet. Ikväll är det galastylad underhållning med Robinz och Loreen. Vi får se hur länge det här kvällströtta paret orkar.
Heja alla på Bellmansstafetten, heja triathleter, heja alla på Skövde Ultrafestival. Heja alla som läser denna blogg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Helgen då allting händer


Det är så mycket kul man vill vara med på och den här helgen är det någon sorts kulmen på roliga lopp och händelser.

Jag hade definitivt varit med på StockholmTriathlon där jag debuterade förra året. I år är det VM och förutom att själv tävla motionsklass hade jag gärna spanat in eliten.

I ultravärlden är det Ultrafestival i Skövde och här kan du följa de tävlande. Just nu ligger legenden Yannis Kourus och snittar 5:04 tempo i 48-timmarstävlingen medan också rutinerade Jan-Erik tryggt tuggar fram i 6-tempo.
Springer man inte Bellmanstafetten i Stockholm på lördag så kan man vara med mina fina vänner i Bloggar om träning nätverket och inviga Sats i Danderyd. Här läser du mer om det på Facebook.

Själv är jag alltså på väg till Malmö.
Jag är så fruktansvärt sömnig och ser verkligen fram emot en fullservice helg där jag bara behöver ställa mig i rätt kö så dyker det upp både mat och underhållning. Sova i en hotellsäng och vakna i lugn och ro. Det ska bli fantastiskt. Låter som jag jobbat flera veckor redan men de här små breaken regelbundet är det som gör att Anniemaskinen går i 150 annars.
Ha en jättefin fredag!

20120824-154006.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The return of Lactic Acid session #Hammarbybacken


20120824-103033.jpg

Jag hittar så jääääkla dåligt i den här stan. Speciellt söder om stan. Men när tuben rullade in på Gullmarsplan igår för vårt planerade backpass fanns det hopp- man såg Hammarbybacken och lokalsinne har jag faktiskt.

Så jag tog sikte mot den där kullen och började jogga. Men då hände något. Jag har varit med om regn med stort R när jag bodde i Oz-land men inte så ofta i Svedala. Men det här var bara ett skämt! Det hann inte ens rinna undan på gångbanan, jag var dyngsur in och ut på några minuter och det rann in i munnen och det var så grått så backen syntes inte. Jag bara sprang och alla jag såg stod under hustak och parasoll, paraplyer och markiser och jag bara sprang där i regnet som någon dåre på jakt på ..eh stigmeter?

Till slut tornade något upp sig framför mig och jag räknade ut att jag måste vara på baksidan av backsaten. Bara att ta sig runt men det såg snårigt ut och det var som floder av vatten överallt. Så jag sprang upp istället och nu minsann behagade det klarna.

Sara som alltid gör allt med stil hade lyckats vänta ut regnet inne på ett närliggande hotell och möte mig i foten av backen.
Redan då insåg jag att kittlet i halsen knappast skulle förbättras av att jag blivit dyngsur och kall men inget att göra åt då.
Nina och Sofy anslöt och vi började mata uppför backen. Jag tror den är ca 500 meter och det sög på rätt bra i benen direkt.
Det är ingen direkt social företeelse det här med backintervaller: man flåsar för mycket för att prata och alla rör sig i olika fart.
Jag tränar backe för att
1) De lopp jag ska springa är backiga
2) Det har gjort mig snabbare
3) Det gör mina ben starkare
4) Det är grym mjölksyraträning som är snäll mot kroppen uppför eftersom man inte slammar i fötterna så mycket som om man ska upp på samma puls på flacken
5) jag blir bättre tekniskt uppför och nedför

Som vanligt så ville min fartmotstridiga kropp lägga sig i en hög under passet och tyckte allt kändes helt ok efter. Mycket att jobba på.
Sen gjorde jag alltså ungefär alla kardinalfel man kan göra avseende det ”öppna fönster” man har efter träningen:
Jag åt inte. Jag tog inte på mig varmt (hade inget med). Jag var dyngsur, iskall och hungrig.
Väl hemma åtgärdade jag allt detta men det kan ha varit lite sent!
Sov med sockar, drack kokhett vatten och hade underställströja på. Idag är jag mest seg, både i hals och kropp.

Väskan är packad med finklänning och löparskor för nu bär det av till Malmö med ca 3000 andra anställda för den årliga kickofffen. En helg full av fest och artister som Timbuktu, Loreen och Robinz. Jag festar dock inte utan tänker sova gott, äta, gott och läsa min bok. Men främst så drar jag och hjälten till Köpenhamn imorgon och sightseeingspringer- förutsatt att kliet i halsen är borta.

20120824-104116.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Torsdagstrassel


Torsdagar har historiskt varit när saker och ting inte går så bra. Det brukar vara veckans sämsta dag alla kategorier. En djupare analys skulle säkert visa att jag bränner krutet i tre dagar och behöver pusta ut, för att sen vara på max fredag till söndag igen.

Inte vet jag. Vet bara att min plånbok är borta och tur är väl det att jag bara har en lite börs med ett snart utgånget körkort, ett bankkort och ett icakort. Dock ett fulladdat SL kort men det får jag väl cykla och springa igen då.

Jag vaknade med liiiite känning i halsen. Kan vara torr luft. Har varit seg hela dagen och haft oflyt på jobbet. Den sten jag satte fart på i våras har börjat rulla och nu är den jätteläskig inser jag. Hjälp.

Jag har sett i andra bloggar att man skriver ”3 saker du inte visste om mig” så jag tänkte i min oinspirerande anda berätta tre saker om mig du nog inte visste. Och likt Sofy så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Har lovat att skriva om Hjälten- check på den eller hur? Mer om träning kommer ju regelbundet…men shoot!

Tre saker du inte visste om mig

1) Jag drömmer om att bli en djuphavsdykare. Ni vet de som lägger oljeledningar i Nordsjön. På riktigt!

2) Om jag inte hade fått Lillan hade jag till 99% bott i Australien. Jag hade ett erbjudande när jag pluggade där om att plugga och jobba med ett projekt där man arbetade med att promota valturism snarare än valfångst i Tonga. Jag hade bott strax utanför Byron Bay, uppe bland kullarna, haft en liten bil med blommor på, gått barfota och surfat så fort jag var ledig. Och jobbat hårt.

3) Jag älskar att sjunga och spela gitarr och piano. Mycket hellre än bra men jag har skrivit flera låtar och ibland drömmer jag att jag är en sing-songwriter som får sitta på en liten scen och spela mina låtar och prata om vad jag vill däremellan.

När man är låg på energi så ska man tanka av fina människor. Vilken rackarns tur att det är flera såna jag ska träffa alldeles snart!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Om det känns lite tomt ibland


I år så genomförde jag en dröm jag haft. Jag och Madde arrangerade med hjälp av ett gäng fantastiska funktionärer, eldsjälar världens första ultra för tjejer (kanske sista för bara tjejer?) och välgörenhet. Vi lyckades med en massa saker men främst tre:

1) Röra om i grytan och få uppmärksamhet till att alla tjejlopp är kortare och/eller gulliga och saknar tävlingsaspekt och jävlarananna. Ja lyssna mer här så förstår ni.

2) Tjejerna som sprang och vi lyckades samla in 104 000 kronor till det kända Panzisjukhuset i Kongo. Behovet är enormt till projektet som syftar till att hjälpa kvinnor ute i svårtillgängliga byar att få adekvat vård på sjukhuset och våra pengar kommer att göra stor skillnad.

3) Flera av tjejerna har utmanat sig själva, tränat gediget, lärt känna varann och fått uppleva vad det är att hämta styrka inifrån och från varandra. Alla 39 som startade gick i mål. Magi!

Alla pengar är nu insamlade. Alla kostnader är betalda och jag nyper mig själv när mail från självaste Dr Mukwege dimper ned och med ödmjuk ton tackar oss på förhand och lovar återrapportering om hur medlen används.
Det vi gjort är så stort att det inte riktigt sjunkit in förrän nu. Det är så mäktigt! Det här gjorde verkligen skillnad på riktigt. Det var inget egotrippande stylat trendevent där folk klappar varandra på axeln. Det här var ett sjuhelsikkes jäkla slit där jag ibland bara inte fattade hur jag skulle orka. Där alla vi kontaktade ställde upp (nästan förutom en person som lovade något de inte höll). Där vi blev kontaktade för att folk ville hjälpa till. Där vi hjälptes åt och alla från de som sprang till han som såg till att vattenkranen var på vid starten såg till att det blev en succé.

Det växte från att vara en ide till en hel rörelse. Till att skapa debatt, till att förena och till det viktigaste- att faktiskt samla ihop så mycket pengar att det gör skillnad för ett stort antal människor som verkligen behöver det.

Ibland blir livet tomt. Ibland har man söndagsångest. Jag har av någon anledning ca 100 kanaler på tv’n just nu och jag har klickat runt lite för att se vad som sänds. Jag har hört om serier som ”the Wire” och ”scrubs” och sånt där men det är mest en massa skit! Det är program om bröstinplantat, Robinson, unga mammor, mammor som ska dejta, Paradise Hotel eller vad det heter och allt det handlar om är en yta så tunn att den brister bara man tittar på den. Och jag blir så ledsen. Och jag fattar att gapet mellan västvärlden och den fattiga världen bara ökar för om vi gräver ned oss i artificiellt skapade draman och fascineras över Lotta 40 års dejtingliv snarare än att engagera oss i vår omvärld- ja hur sjutton ska det då gå? Det är ju vi som är så rika och har det så bra som kan göra skillnad. De som är fattiga, de kämpar för att få mat på bordet. Eller mat i handen.

Jag fastnar också i det, hur ska jag träna? Hur ska jag äta? Vad ska jag satsa på? Triathlon eller ultra?  ”Oh jag måste fokusera mer på min yoga och vill gärna säga att jag mediterar fast det är roligare att kolla Twitter” och ”oh vore det inte fantastiskt att åka iväg på en mindfullnesskurs för flera tusen istället för att bara vara här och nu i vardagen” och ”ååh det är så hemskt i november man vill bara dra till Kho Tai Pang Pai Tjo Flai och bara dricka cocosvatten och sätta på sjukt feta skygglappar för vad som i övrigt pågår i Thailand och dess grannländer”.

Och visst ska jag kunna göra det också. Ta hand om mitt ego och ta en semester. Men ingenting. Ingenting ger mig en sån otrolig glädje och lycka som att hjälpa andra. Inte varje minut. Men att väva in ett välgörande, altruistiskt projekt eller engagemang i sin vardag. Det tror jag, är jag övertygad om kommer att värma dig i höstmörkret, under vintern och under våren. Det tycker jag är allas vår plikt. Alla vi som har tid att fundera på om vi ska äta LCHF eller Paleo och betala pengar för att vara där vi är.

Tjejmarathon var bara början. Tjejmarathon fortsätter men jag har andra ideer. Så vilka är på?

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in