I år så genomförde jag en dröm jag haft. Jag och Madde arrangerade med hjälp av ett gäng fantastiska funktionärer, eldsjälar världens första ultra för tjejer (kanske sista för bara tjejer?) och välgörenhet. Vi lyckades med en massa saker men främst tre:
1) Röra om i grytan och få uppmärksamhet till att alla tjejlopp är kortare och/eller gulliga och saknar tävlingsaspekt och jävlarananna. Ja lyssna mer här så förstår ni.
2) Tjejerna som sprang och vi lyckades samla in 104 000 kronor till det kända Panzisjukhuset i Kongo. Behovet är enormt till projektet som syftar till att hjälpa kvinnor ute i svårtillgängliga byar att få adekvat vård på sjukhuset och våra pengar kommer att göra stor skillnad.
3) Flera av tjejerna har utmanat sig själva, tränat gediget, lärt känna varann och fått uppleva vad det är att hämta styrka inifrån och från varandra. Alla 39 som startade gick i mål. Magi!
Alla pengar är nu insamlade. Alla kostnader är betalda och jag nyper mig själv när mail från självaste Dr Mukwege dimper ned och med ödmjuk ton tackar oss på förhand och lovar återrapportering om hur medlen används.
Det vi gjort är så stort att det inte riktigt sjunkit in förrän nu. Det är så mäktigt! Det här gjorde verkligen skillnad på riktigt. Det var inget egotrippande stylat trendevent där folk klappar varandra på axeln. Det här var ett sjuhelsikkes jäkla slit där jag ibland bara inte fattade hur jag skulle orka. Där alla vi kontaktade ställde upp (nästan förutom en person som lovade något de inte höll). Där vi blev kontaktade för att folk ville hjälpa till. Där vi hjälptes åt och alla från de som sprang till han som såg till att vattenkranen var på vid starten såg till att det blev en succé.
Det växte från att vara en ide till en hel rörelse. Till att skapa debatt, till att förena och till det viktigaste- att faktiskt samla ihop så mycket pengar att det gör skillnad för ett stort antal människor som verkligen behöver det.
Ibland blir livet tomt. Ibland har man söndagsångest. Jag har av någon anledning ca 100 kanaler på tv’n just nu och jag har klickat runt lite för att se vad som sänds. Jag har hört om serier som ”the Wire” och ”scrubs” och sånt där men det är mest en massa skit! Det är program om bröstinplantat, Robinson, unga mammor, mammor som ska dejta, Paradise Hotel eller vad det heter och allt det handlar om är en yta så tunn att den brister bara man tittar på den. Och jag blir så ledsen. Och jag fattar att gapet mellan västvärlden och den fattiga världen bara ökar för om vi gräver ned oss i artificiellt skapade draman och fascineras över Lotta 40 års dejtingliv snarare än att engagera oss i vår omvärld- ja hur sjutton ska det då gå? Det är ju vi som är så rika och har det så bra som kan göra skillnad. De som är fattiga, de kämpar för att få mat på bordet. Eller mat i handen.
Jag fastnar också i det, hur ska jag träna? Hur ska jag äta? Vad ska jag satsa på? Triathlon eller ultra? ”Oh jag måste fokusera mer på min yoga och vill gärna säga att jag mediterar fast det är roligare att kolla Twitter” och ”oh vore det inte fantastiskt att åka iväg på en mindfullnesskurs för flera tusen istället för att bara vara här och nu i vardagen” och ”ååh det är så hemskt i november man vill bara dra till Kho Tai Pang Pai Tjo Flai och bara dricka cocosvatten och sätta på sjukt feta skygglappar för vad som i övrigt pågår i Thailand och dess grannländer”.
Och visst ska jag kunna göra det också. Ta hand om mitt ego och ta en semester. Men ingenting. Ingenting ger mig en sån otrolig glädje och lycka som att hjälpa andra. Inte varje minut. Men att väva in ett välgörande, altruistiskt projekt eller engagemang i sin vardag. Det tror jag, är jag övertygad om kommer att värma dig i höstmörkret, under vintern och under våren. Det tycker jag är allas vår plikt. Alla vi som har tid att fundera på om vi ska äta LCHF eller Paleo och betala pengar för att vara där vi är.
Tjejmarathon var bara början. Tjejmarathon fortsätter men jag har andra ideer. Så vilka är på?
