Balsamera mera!

Efter en lång beslutsprocess bestämde jag mig för att åka till Ludvika och karln min till Östersund. Ett bra beslut kan jag tycka såhär i efterhand.

Tog mig ett snabbt simpass i Ludvika för att väcka kroppen efter bilresan i snöstorm i arla morgon.

Efter en timme var kroppen med igen och jag sladdade vidare till den lilla byn Vad ( jo, den heter faktiskt det) där jag mötte upp Åsa med familj. Alltid lika roligt att komma förbi och känna sig så hemma som man gör i vackra Vad när man hänger med Åsa, Marie, Knut och Dorit. De är så goa!

Laddade in med Gustavskorv, Vikabröd och kaffe ( och en hel del andra godsaker) sedan var det bara att tränga sig ned i vintertightsen och sticka ut i blåsten för ett 3 timmar långt cykelpass inkluderande 3*20 min IM-pace till 1/2 IM-pace. Tufft innan man vet hur man skall lägga upp intervallerna. Jag är ju rätt rutinerad på att gå ut för hårt, bonka och sedan lägga mig rätt. Borde ju lära mig någon gång! Skam den som ger sig. Man var ju iallafall inte så kaxig när man låg i motvinden sista 20-minutaren i slakmotan och kollade ned på farten. 27,5 km/ h. Yes. Åsa var låååångt före. Meeeeeen vacker dag så….

---

Som de flesta kanske har märkt så är jag fruktansvärt dålig på att fatta beslut. Senaste månadens dilemma har varit vart jag och min sambo skall åka över påsk.

Det började med att vi bestämde oss för att åka till Danmark för att hälsa på våra bästisar Åsa och Filip för en påskhelg vigd åt cykling, löpning, simning, delvis med Odense triathlon klubb och dansköl. Sedan kom vi på att det är väldigt långt till Danmark och att vi inte hade så många dagar ledigt.

Happ, näst bud: Östersund. Hälsa på Carls släkt och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Östersunds trithlon. Sedan kom jag på att det är väldigt långt till Östersund också+ att det är rena rama vintern där fortfarande= ringar dåligt med det 110 km cykelpass jag har inplanerat på söndag. Barnen däruppe har dessutom blivit förkylda och jävliga och det är ju inte så roligt när man precis har blivit frisk och kry. Vinterväglag och sommardäck blir också en dålig kombo.

Happ, nästa bud då? Norhyttan, min släkt (syster, bror+fru och deras lilla lillknodd, Kusin vitamin som fyller 30 år etc etc) och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Ludvika Sim Sällskap och allmänt skogshäng. Åsa har dessutom flytt Danskland för att fira påsken i Dalarna vilket skulle betyda att vi ändå skulle kunna träna ihop (vi har ju samma tränare så det passar ju utmärkt). Fast Östersund är ju himla fint…och Norhyttan finns ju alltid kvar till senare. Fast å andra sidan finns ju Östersund också alltid kvar till senare och Norhyttan är ju himla fint det med…

Ibland är det riktigt krångligt att få till all träning under ledigheten med resa, släkt och vänner i samma paket. Ett dilemma! Träd fram DU därute i cyberspace som vill bli min livscoach, I need you!

Jag må då säga att det är en väldans tur att jag i alla fall har skaffat mig en tränare som åtminstone kan säga åt mig VAD och NÄR jag ska träna. För hade jag haft dessa beslut på mina axlar dessutom…ja ni fattar….katastrof.

 

---

Igår hade jag äran att hänga med Sofie för plåtning av foton till tidningen Fitness magazine. Glammit värre var det när jag blev sminkad och stylad av värsta proffsen och sedan stå i alla möjliga och omöjliga positioner med kålhuvud och kanel som rekvisita. Fick även testa provkollektioner av vårens träningskläder från de flesta märken och det fanns en hel del jag fastnade för. De neonrosa kläderna såklart. Resultaten av plåtningen kommer in nästa (?) nummer av Fitness så det är bara att springa och köpa.

Hoppas det rullar in mycket modelljobb framöver då David Näsvik kläckte det brillianta smeknamnet under simningen igår. Fit-Emma! Eller var det Fitt-Emma? Vet inte riktigt hur han menade men jag hoppas att vedernamnet inte blir långvarit. 

I övrigt förbannar jag fortfarande kylan och tidsomställningen vilka har resulterat i långa och sena trainerpass på balkongen (fredagsmys!) och försovningar till morgonsimmet.

---

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?

Nu är jag lite trött på att våren alltid tvekar. Hade ju tänkt att det skulle bli sommar och varmt nu så att cykelträningen skulle komma igång på allvar. Men vad får man? Regn och kyla. Det gör ont i mitt hjärta. Det ska bli snö i helgen. Prognosen för nästkommande vecka är ingen solskenshistoria. Snö och stundtals minusgrader.

Förbannade vädret när jag kom hem från jobbet igår och insåg att det inte skulle sluta regna, inte heller bli varmare under kvällen. Sedan när blev jag en sunshine rider? Brukar ju vara ute i ur och skur. Vad har hänt? Det fick bli tröskelintervaller med trainer på balkongen istället. Det var inte så dumt ändå men hoppas verkligen att vädret vänder till långpasset på söndag.

Längtar mig bort mer än någonsin. Sol, vänner, semester, mastodontmycket träning och ett leende på läpparna. Drömmer mig bort till Mallorcalägret v.17 och 18! Om ni följ med så kika här, men passa på, det finns inte många platser kvar!

Om man känner för det så kan man vara med på Ironman 70.3 Mallorca som avslutning på lägret. Det kommer inte jag att göra. Det blir hård träning för mig istället men visst är man sugen på att delta…

http://www.youtube.com/watch?v=OIGXrDgek0k

---

Jens, min Danske tränare, lägger upp träningen försiktigt, försiktigt nu efter jag har varit sjuk för att inte göra samma misstag som jag gjort i princip hela året. Gå på för hårt/som vanligt efter hängighet/sjukdom och så börjar det hela om igen efter någon vecka. Börjar nästan känna mig frustrerat pigg nu. Löper lätt som en fjäder, cyklar starkt och simmar ok.

Gårdagen blev dock ett litet bakslag i träningseuforin. Simningen på morgonen visade sig vara mastodontsimning på 5 800 meter och inte 2 800 meter som jag först trott. Jag blev avhängd i kvadrat under 75:orna och 100:ingarna, när jag försökte hänga på grabbarna. Åsa Annerstedt var också där och hade kört Premiärmilen i söndags och var på väg till Portugal på Europacupen (Olympisk distans) nu i helgen. Hon är cool, den tjejen. Tur att jag bara hade 3 500 meter på schemat så  jag kunde lugnt maska och kliva upp när det började blir för slitigt. Ibland känns det fel att kliva upp när man ligger och simmar ihop. Man pushar ju varandra och genomför passet IHOP och då kan det kännas fel att bara kliva upp efter halva oc lämna de andra ”i sticket”. Men nu är det så jag jobbar. Jag har en tränare nu och jag tänker fanimej följa hans upplägg till punkt och pricka, annars är det ju ingen vits att ha en coach!

På kvällen var det dags för banlöpning. Äntligen! Efter 4 veckor med bara lugna 30-50 minuters löpningar fick jag springa 10*200 m. Shit vad kul det var:)!.

Kraschade på soffan när jag kom hem och bangade därmed bio med bästa Lelle och Nils. Jaja, vad är en dag på slottet jämfört med en timma extra sömn… Helt otroligt att kroppen ska ha så svårt med det här att ställa om till sommartid?! Jag kan inte somna på kvällen (ofta för att jag är så förväntansfull inför nästa dags träningspass:)) och är trött som aldrig förr på morgonen. Vem kom på att man ska ställa om klockan?

För träningseufori och bästa melodifestivallåten (jag är GRYM på Loreen-dansen, helt seriöst!):

 

---