Bra möten och bra egentid

Ibland inser jag hur naiv man är när man tror att saker och ting sköts av det som vi kallar ”samhället”. Och samtidigt så vet man ju att det säljs en massa saker in the name of viktminskning, muskeltillväxt och allt däremellan som nog inte klarar luppen.
I Sverige är tillsynen av kosttillskott en kommunal angelägenhet. Livsmedelsverket reglerar också men kontrollen ligger på kommunerna. Givet då förstås att en stor kommun som Stockholm har större kraft att granska och reglera än en liten kommun.
Det som anses farligt i Stockholm, kan alltså på grund av bristande kontroller vara lagligt i andra kommuner.
Det saknas en nationell gemensam översyn och reglering och flera tycker att Livsmedelsverket ska gå in och ta hand om detta nationellt övergripande. Det tycker jag med. Och strikt som fasen ska det vara!
På ekots hemsida kan du läsa mer.
Personligen är jag ett fan av mat. Personligen tycker jag också att tiden är ur led när det finns produkter på butikshyllor som syftar till att du ska kunna äta fett och kolhydrater och de sen ska tas om hand i kroppen med hjälp av ett tillskott. Och sorgligt att så många tror att det funkar att det finns en marknad.
Mer filosofiskt så är det så lustig att för kanske hundra år sen handlade att äta nästan uteslutande om att få i sig så mycket energi som möjligt för att orka med livet. Nu letar många saker att kunna stoppa i munnen men de ska helst inte ge någon energi.

Imorgon är en speciell dag skrev jag tidigare. Jag hade tänkt fira den med att göra något som jag bara kunnat göra i exakt ett år- tabataintervaller.

Varför?

Jo jag har haft ett, om än relativt ofarligt, hjärtfel. AVNRT heter det och är rätt vanligt. Många har det och störs inte men jag hade rätt jobbigt med det. Jag fick hjärtrusningar om jag gjorde saker som burpees eller böjde mig för snabbt eller, som den gången då jag bestämde att jag måste göra något åt det, när jag ledde ett spinningpass. Om jag inte lägger mig ned så slutar det med att jag svimmar så jag fick hoppa av, skylla på att vattnet var slut och gå ut och lägga mig raklång på gymgolvet framför alla tränande och det var så fruktansvärt jobbigt och jag kände mig som ett freak.

Då bestämde jag mig för att göra något. De hade mig i sina journaler på kardiologen på Karolinska och jag fick snabbt tid. Jag hade genomgått en ”non-invasiv” undersökning 2003 och på den tiden brände man bort den extra retledningsbanan som AVNRT estår av och det fanns risk för pacemaker. Nu fryser man och riskerna är väldigt små. 2003 ville jag inte göra något åt det när läkaren erbjöd den lösningen. Jag var helt slut efter undersökningen som består av att man fylls med adrenalin och får elchocker i matsäcken..go figure.

Sagt och gjort. Sattes på väntetid och fick en skarvtid. Den 15 november 2011

Jag insåg först efteråt hur mycket det påverkat min träning. Jag har aldrig klarat att köra 15/15 intervaller för det är för ryckigt. Alltid varit lite orolig när jag simmat, surfat, dykt, varit i ett lag. För att inte tal om när jag instruerat!

Eftersom jag är positiv och problemlösningsfokuserad har jag jobbat runt det men det har varit en hel värld som öppnat sig nu när jag vet att jag inte behöver bli avbruten av att jag måste lägga mig ned, förklara att det inte är farligt, låt mig vara, det går över. Att ställa upp på Stockholm Triathlon 2011, vilket var innan ingreppet var en stor ”risk”. Hade jag fått rusningar i vattnet hade jag i och för sig kunnat glida åt sidan och flyta på rygg och slappna av men jag vet sen rusningar när jag surfat att jag måste in till land för att få stopp på det. Gick bra då. Och nu kan jag satsa på triathlon utan det problemet också!

Lite som en ny person faktiskt utan att överdriva. Så ett år har gått nu. Ett år utan att på baksidan av alla nummerlappar skriva ”jag har AVNRT”.

Jag tar det för givet nu. Som man gör med sin hälsa ibland. Men det är bra att se tillbaka och uppskatta hur bra man har det, när man är frisk.

Tack för att ni läste!

Och PS. Jag får massa mail om saker jag ska skriva om och länka till. Tack! Det är kul! Jag länkar gärna till sånt jag gillar. Men bara det. Och hinner inte länka till allt. Den här sidan har jag letat upp helt själv och vill gärna dela med mig av:

Trailstore. Snyggt urval. Bra information om produkterna. Personligt. Jag gillar!

DS

Efter målgång på Axa Fjällmarathon 2012
Igår hade jag Peter från Trimtex här på besök. Med sig hade han nästan alla kläder som ni läsare beställde efter det här inlägget.

Jag kittade mig själv också för vinterns träning i en jättesnygg lager2 tröja och ett par fantastiska vintertights. De sitter så perfekt så det går inte att beskriva- måste provas!

Lycran i kläderna kommer från Italien och de sys i fabriken i Estland dit säljarna åker regelbundet.

Jag har också fått möjligheten att lotta ut ett par lätt komprimerande damasker, eller gaiters som jag själv använt mig av under leriga löpturer.

Det är förstås dem jag har på översta bilden.

För att vinna dem så vill jag att du berättar ditt allra lerigaste löparminne i kommentarsfältet. På lördag bestämmer jag vem den lyckliga vinnaren är!

Såhär ser de ut:

Lager 2 tröja

Nej jag vet, syns inte hur bra de sitter.
Ha en fin onsdag!

Jag ska skriva en bok en dag. Det har varit bestämt sen jag var liten. Jag är inte född med silversked i munnen men kanske en penna. Mitt drömyrke var journalist men sen var det två svensklärare där på gymnasiet som lyckades trycka ned självförtroendet i knäna. Samtidigt som jag sprutade destruktiva dikter om kvällarna. Läste Edit Södergran och Karin Boye.

Iallafall. Jag blev inte journalist. Men jag började blogga 6e december 2009. När man bloggar kommer det ingen lärare och petar i det, hurra! Här har ni det första inlägget. Så vimsigt! Tänk vad tiden går. Då var jag mammaledig redovisningskonsult och hade nog tänkt blogga mer om miljöfrågor- som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och jag har rätt många högskolepoäng i med någon CSR-karriär i åtanke. Nu blev det inte så. Paj skrev jag om också på den tiden och det ska jag göra idag igen.

Vad fasen har det med boken att göra? Jo men förstår ni boken (som för att förtydliga är drömstadie i min skalle) kommer ha ett kapitel som heter ” Food for Queens of f*n everything och ska vara snabba, lättlagade maträtter med riktig mat och som gör lite anspråk på disk.

En sån paj lagade jag idag. Här har ni den:

Sätt ugnen på 200 grader.Blanda 100 g smör med drygt 100 g mager kesella. Rör med gaffel ned 4 dl mjöl av din smak (LCHF/Paleo/eller vad fasen ni vill). Jag tog 1 dl mandelmjöl, 1 dl glutenfri mix, 0,5 dl fiberhusk och 1 dl grovt dinkelmjöl. Lite salt. Rör om. Knäck i ett ägg. Rör som sjutton.

Platta ut i en form (smörade med kokosfett men använd smör eller vad du känner för). Skjuts in i ugnen.

I samma bunke- med samma gaffel du använde nyss, rör 3 dl mjölk med 3 ägg. Gärna ekologiskt. Krydda med örtsalt, peppar och basilika. Ta ut formen ur ugnen. Stjälp i.

Ta en inte så vass kniv. Skär 10 stycken körsbärstomater över formen i två delar. (Ingen skärbräda alltså). Ta ett paket 10% fetaost och smula i formen så jämnt fördelat det går. Strö över parmesan. In i ugnen tills den är klar. Det kanske tar 20 minuter.

Disk: En bunke, en gaffel. Ett dlmått. Och formen. Och jäkligt god paj på G. Ät med bladspenat och keso så har du en av mina favoritmiddagar.

Nu undrar jag om jag ska beställa mig ett par Inov-8…

Sov gott!

Båda bilderna från wikipedia.

Den översta bilden: Kokaplanta. AV den gör man ett vitt pulver som är olagligt, starkt beroendeframkallande, hälsovådligt och kallas kokain.

Den nedre bilden: Stevia Rebaudiana. Av den gör man ett vitt pulver som är lagligt och inte godkänns som livsmedel av Livsmedelsverket och alltmer frekvent används som sötningsmedel.

I Paraguay har den använts i hundratals år. I bladform. Det vita pulver vi kan köpa i mataffären är något helt annat. Flera kemiska processer därifrån. Precis som kokain är flera kemiska processer ifrån kokablad.

Just sayin.