Firar ett år!


Imorgon är en speciell dag skrev jag tidigare. Jag hade tänkt fira den med att göra något som jag bara kunnat göra i exakt ett år- tabataintervaller.

Varför?

Jo jag har haft ett, om än relativt ofarligt, hjärtfel. AVNRT heter det och är rätt vanligt. Många har det och störs inte men jag hade rätt jobbigt med det. Jag fick hjärtrusningar om jag gjorde saker som burpees eller böjde mig för snabbt eller, som den gången då jag bestämde att jag måste göra något åt det, när jag ledde ett spinningpass. Om jag inte lägger mig ned så slutar det med att jag svimmar så jag fick hoppa av, skylla på att vattnet var slut och gå ut och lägga mig raklång på gymgolvet framför alla tränande och det var så fruktansvärt jobbigt och jag kände mig som ett freak.

bestämde jag mig för att göra något. De hade mig i sina journaler på kardiologen på Karolinska och jag fick snabbt tid. Jag hade genomgått en ”non-invasiv” undersökning 2003 och på den tiden brände man bort den extra retledningsbanan som AVNRT estår av och det fanns risk för pacemaker. Nu fryser man och riskerna är väldigt små. 2003 ville jag inte göra något åt det när läkaren erbjöd den lösningen. Jag var helt slut efter undersökningen som består av att man fylls med adrenalin och får elchocker i matsäcken..go figure.

Sagt och gjort. Sattes på väntetid och fick en skarvtid. Den 15 november 2011

Jag insåg först efteråt hur mycket det påverkat min träning. Jag har aldrig klarat att köra 15/15 intervaller för det är för ryckigt. Alltid varit lite orolig när jag simmat, surfat, dykt, varit i ett lag. För att inte tal om när jag instruerat!

Eftersom jag är positiv och problemlösningsfokuserad har jag jobbat runt det men det har varit en hel värld som öppnat sig nu när jag vet att jag inte behöver bli avbruten av att jag måste lägga mig ned, förklara att det inte är farligt, låt mig vara, det går över. Att ställa upp på Stockholm Triathlon 2011, vilket var innan ingreppet var en stor ”risk”. Hade jag fått rusningar i vattnet hade jag i och för sig kunnat glida åt sidan och flyta på rygg och slappna av men jag vet sen rusningar när jag surfat att jag måste in till land för att få stopp på det. Gick bra då. Och nu kan jag satsa på triathlon utan det problemet också!

Lite som en ny person faktiskt utan att överdriva. Så ett år har gått nu. Ett år utan att på baksidan av alla nummerlappar skriva ”jag har AVNRT”.

Jag tar det för givet nu. Som man gör med sin hälsa ibland. Men det är bra att se tillbaka och uppskatta hur bra man har det, när man är frisk.

Tack för att ni läste!

Och PS. Jag får massa mail om saker jag ska skriva om och länka till. Tack! Det är kul! Jag länkar gärna till sånt jag gillar. Men bara det. Och hinner inte länka till allt. Den här sidan har jag letat upp helt själv och vill gärna dela med mig av:

Trailstore. Snyggt urval. Bra information om produkterna. Personligt. Jag gillar!

DS

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

God nyttig paj och blaj blaj


Jag ska skriva en bok en dag. Det har varit bestämt sen jag var liten. Jag är inte född med silversked i munnen men kanske en penna. Mitt drömyrke var journalist men sen var det två svensklärare där på gymnasiet som lyckades trycka ned självförtroendet i knäna. Samtidigt som jag sprutade destruktiva dikter om kvällarna. Läste Edit Södergran och Karin Boye.

Iallafall. Jag blev inte journalist. Men jag började blogga 6e december 2009. När man bloggar kommer det ingen lärare och petar i det, hurra! Här har ni det första inlägget. Så vimsigt! Tänk vad tiden går. Då var jag mammaledig redovisningskonsult och hade nog tänkt blogga mer om miljöfrågor- som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och jag har rätt många högskolepoäng i med någon CSR-karriär i åtanke. Nu blev det inte så. Paj skrev jag om också på den tiden och det ska jag göra idag igen.

Vad fasen har det med boken att göra? Jo men förstår ni boken (som för att förtydliga är drömstadie i min skalle) kommer ha ett kapitel som heter ” Food for Queens of f*n everything och ska vara snabba, lättlagade maträtter med riktig mat och som gör lite anspråk på disk.

En sån paj lagade jag idag. Här har ni den:

Sätt ugnen på 200 grader.Blanda 100 g smör med drygt 100 g mager kesella. Rör med gaffel ned 4 dl mjöl av din smak (LCHF/Paleo/eller vad fasen ni vill). Jag tog 1 dl mandelmjöl, 1 dl glutenfri mix, 0,5 dl fiberhusk och 1 dl grovt dinkelmjöl. Lite salt. Rör om. Knäck i ett ägg. Rör som sjutton.

Platta ut i en form (smörade med kokosfett men använd smör eller vad du känner för). Skjuts in i ugnen.

I samma bunke- med samma gaffel du använde nyss, rör 3 dl mjölk med 3 ägg. Gärna ekologiskt. Krydda med örtsalt, peppar och basilika. Ta ut formen ur ugnen. Stjälp i.

Ta en inte så vass kniv. Skär 10 stycken körsbärstomater över formen i två delar. (Ingen skärbräda alltså). Ta ett paket 10% fetaost och smula i formen så jämnt fördelat det går. Strö över parmesan. In i ugnen tills den är klar. Det kanske tar 20 minuter.

Disk: En bunke, en gaffel. Ett dlmått. Och formen. Och jäkligt god paj på G. Ät med bladspenat och keso så har du en av mina favoritmiddagar.

Nu undrar jag om jag ska beställa mig ett par Inov-8

Sov gott!

20121113-213804.jpg
20121113-213814.jpg

Det här med Stevia



Båda bilderna från wikipedia.

Den översta bilden: Kokaplanta. AV den gör man ett vitt pulver som är olagligt, starkt beroendeframkallande, hälsovådligt och kallas kokain.

Den nedre bilden: Stevia Rebaudiana. Av den gör man ett vitt pulver som är lagligt och inte godkänns som livsmedel av Livsmedelsverket och alltmer frekvent används som sötningsmedel.

I Paraguay har den använts i hundratals år. I bladform. Det vita pulver vi kan köpa i mataffären är något helt annat. Flera kemiska processer därifrån. Precis som kokain är flera kemiska processer ifrån kokablad.

Just sayin.

Första veckans träning


Ja mot TEC alltså. Det är tre månader sen Axa och om man kan kalla det för säsongsvila så får man nog säga att tre månader får räcka.

För det är bara fem månader kvar. En lång underbar vinter med förhoppningsvis massa snö här i Tokholm så man kan varva långpassen med snäll skidåkning.

Men vecka 1 alltså. Som jag skrivit tidigare och som de flesta vet så är det inte motivationen att ta sig ut som tryter utan att ta i så det knakar när jag väl är ute och att faktiskt få till tiden att komma ut.

Den här veckan har jag en barnfri helg och då passar jag förstås på att springa så långt jag orkar. Jag ser små luckor i ett ganska fullspäckat schema fram till fredag då jag ska iväg på ett underbar retreatweekend hit. Högbo Brukshotell har jag bara hört gott om och ser fram emot att äta, sova träna och spaa GOTT en hel helg.

Så veckans skarvträningsplan är som följer:

1) Idag- Kuperade 1000-ingar.

2) Tisdag: Transportlöp jobb-dagis. Rehabövningar.

3) Onsdag: Transportlöp tillbaka till jobbet. Rehabövningar. Styrka kväll

4) Torsdag: en speciell dag (ska berätta varför senare) så hade tänkt köra ett kräkhårt intervallpass men det blir vila för…

5) Fredag så springer jag ett ultralångpass. Börjar här i Sumpan och springer på småvägar norrut fram till eftermiddagen då jag blir upplockad med bilen och vi åker vidare till Högbo.

6) Lördag hoppas jag ta mina första staktag i skidspåret, yoga och spaa. Utforska löpspåren runt Högbo för man vet ju aldrig vad man kan hitta på i framtiden… 🙂

7) Söndag: Yoga, rehabövningar och fortsätta jogga runt och njuta av den fina naturen!

Helgen är ju inga problem men fram till dess är det som vanligt ett pussel. Det gäller att ta de möjligheter som finns. Som idag.

Slitna bromsskivor gjorde att bilen skulle in på verkstaden i Värmland imorse. Istället för att rodda med skjuts hem och dit igen så hade jag träningskläder på. Morgonen var sådär underbar som den bara är ute på landet. Lämnade bilen och stack iväg med alldeles för lite frukost i maggen. Valde att springa mot byn där min farfar föddes. En måndag morgon långt ute på vischan, långt från Stockholm men nära till sånt som hjärtat slår för.

Känslan var seg, jag minns att jag kände som att jag var mitt i ett ultrapass redan från början. Men det var tusingar på schemat och jag lurade mig att fyra räckte. Det är kuperat tamejtusan överallt så det är bara att tuta och köra och hålla i tekniken för att spara energi. Huva vad tungt det var idag. Värmde upp med två kilometer lugn jogg med lite höga knän och hälkickar.

Drog igång den första rätt in i en backe men lyckades springa in väl under 5 minuter. Den andra och tredje gick inte alls bra och sen var jag arg och bestämde att tre till blir det och då blir det så och de gick ju lite bättre då förstås även om jag såg stjärnor efter den sista. Men 6 stycken blev det varav 4 klart godkända. Bra början på första veckan.

Något sämre att äta massa pepparkaksdeg. Gör inte det snälla ni man får så ont i magen.

Ta en titt här istället. Och på mina suddiga bilder från världens bästa ställe nedan. Ska ni träna något roligt i veckan?

20121112-220348.jpg
20121112-220410.jpg
20121112-220421.jpg
20121112-220452.jpg
20121112-220503.jpg

20121112-220525.jpg
Insåg inte förrän nu att jag hade vanten i munnen. INTE photogenique.

20121112-220659.jpg

Det här är till DIG


Som inte vaknar till en måndag där du är på väg dit du vill. Som tänker ”imorgon” börjar jag. Som har drömmar som egentligen borde ha blivit mål vid det här laget. Som tvekar.

Ett liv. Och du har ingen aning om när det slutar. Så om det här skulle vara den sista veckan hur skulle du leva den? Skulle du själv döma någon annan som gick efter sin dröm, vågade och klev utan för bekvämlighetszonen? Varför håller du då tillbaks dig själv?

Det kommer alltid finnas hinder. Ursäkter. Alltid. De ligger alltid lika bekvämt till hands. Frågan är bara om de ska styra ditt liv?

 

 

 

Vad är en riktig löpare?


Det har tagit ganska lång tid för mig att våga kalla mig löpare. Kvar sitter den alienation jag känt på löpartävlingar, i forum på nätet och kanske den osäkerhet som för alltid förföljer óss tjejer som trampar på historiskt manliga marker.

Men jag är löpare. Jag vill vara en god löpare. En bra löpare. Inte bra på så sätt att jag har massa snygga tider men jag är en modern löpare. Tillhör den skara som springer av glädje och inte tror man behöver se ut som en benget för att kvalificera under det här numer trendiga epitetet. Jag har många som springer runtomkring mig. Både som jag ”känner” på nätet och i riktiga livet. Flera av dem tvekar att kalla sig löpare fast de står för så mycket som löpning handlar om. Flera av dem springer fort och kallar sig löpare men har missat mycket av det som är det goda med löpning.

Här är de 12 egenskaper som skulle gälla om jag fick sätta definitionen på vad en löpare är:

1) En löpare springer oavsett väder.

2) En löpare lär sig HLR så han/hon är beredd att använda det om något skulle hända.

3) En löpare vet att både män och kvinnor kan ha intressanta kunskaper att dela i diskussionsforum och struntar inte i kvinnliga inlägg vare sig det gäller utrustning eller upplägg inför en tävling.

4) En löpare har reflexväst eller liknande när det är mörkt för att synas

5) En löpare respekterar andra idrottare och springer inte i skidspår och skrämmer slag på bilister genom att gena rätt över vägen hur som helst.

6) En löpare som är i en svacka av något slag kan ändå glädjas med de som det går bra för. Han/hon börjar inte racka ned på att andra tränar för mycket och slänger ur sig sarkasmer över det. Man gläds med varandra för endera dagen vill du dela en upplevelse med andra och då vill du att de ska glädjas med dig.

7) En löpare klär sig precis som de vill och respekterar hur andra klär sig. Har man splitshorts och inte är exhibitionist rekommenderas dock att springa fort som fan.

8) En löpare talar om vad han/hon tycker funkar för sig själv och delar gärna erfarenheter, tips och trix men talar inte illa om distanslöpning bara för att man lever på intervaller.

9) En löpare vet att ett träningspass blev av även om det inte syntes på Twitter, Facebook. Funbeat. Runkeeper. Eller jogg.se

10) En löpare springer för att det är roligt och är man född i västvärlden så har man perspektiv på att livet kanske kommer emellan ibland och det är hälsosamt. Dagen är inte förstörd för det.

11) Är man ute på en lugn jogg så känns det helt ok att bli omsprungen av någon som kör ett snabbare pass.

12) En löpare springer inte för att gå ned i vikt. En löpare kan gå ned i vikt och en bantare kan bli löpare men annars hör det inte ihop. Alls.

Ty en löpare vet att det inte har ett jota att göra med hastighet, vikt och distans om man kan räkna sig till den växande skara som på ett eller annat sätt väljer att ägna fritiden åt att röra sig framåt i svävmoment med endorfiner och svett som biprodukt. Eller vad tycker ni?

20121111-171257.jpg