Hej människor!
Jag är på bra humör idag. Jag har en sån dag då jag inte har några tider att passa. Inga naprapatbesök, inga möten, inga Sätraträningar och inga andra klockslag att ha koll på. Jag är så mycket mera produktiv såna här dagar, trots att jag som vanligt tränar två pass. Man blir lugn av att bestämma sitt eget schema. Idag har jag mest tvättat, diskat och svarat på mail. Och sprungit ute i solen såklart. Passade på att springa förbi Hammarbybacken för att kolla hur det såg ut inför kvällens världscup. Blir nog en kvällspromenad sen om jag hinner så jag kan kolla lite på tävlingarna på avstånd. Är för frusen för att köpa biljett och kolla från läktaren.
På tal om Världscup i Hammarbybacken. Så här ser det ut i Hammarby Sjöstad om kvällarna. Mycket trevligt.
Läste nyss att det bara är 10 dagar till OS. Jag ska försöka hänga med lite mera i år. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att kolla på idrott, knappt ens friidrott om det inte är någon jag känner som tävlar. Så vintersport har inte alls varit intressant. Men jag ska ge det en ny chans i år och sluta jämföra med friidrotten hela tiden. Ibland får man bara acceptera att jag kommer från ett vintersportland! Mest intresserad är jag av Hockeyn. Men skridskor och bob är ju också kul att kolla på. Jag hoppas det blir många medaljer till Finland förstås! Ska läsa på lite så jag har koll på vilka grenar vi har deltagare i.
På tal om att kolla på OS. Kolla!
Råkade se en kolumn i en kvällstidning här om dagen om att det var så ”pinsamt” att Sverige inte hade någon superstar som kunde bära flaggan på OS-invigningen. Att va? Alla som är med i OS är freaking superstars, alla är där för att representera sitt land och alla förtjänar att bära flaggan. Sen när blev OS-invigningen en skryttävling?
Ska försöka att undvika att läsa om sport i kvällstidningarna. Tål inte att det ska förutspås så jäkla mycket och att man skriver att folk är dåliga redan innan tävlingarna börjar. Så sjukt respektlöst mot folk som faktiskt har kämpat hårt för att ta sig till OS.
Jag kommer att missa lite av OS då vi åker till Lanzarote på läger. Skeptisk till att spanjorerna är superintresserade av vinter-OS så deras tv-kanaler lär inte visa så mycket.
Men det som intresserar mig mera än OS är ju att friidrottssäsongen har börjat. Att få gotta sig i resultat är ju det roligaste som finns. Plus att jag tycker det är intressant med både finsk och svensk friidrott så då blir det dubbelt roligare. Inomhussäsongen är väldigt mycket större i Sverige än i Finland. I Finland står många över, eller gör ett par tävlingar max, medan många i Sverige satsar mera på att toppa formen och faktiskt göra en riktigt bra säsong. Undrar varför det är så.
På tal om inomhussäsong. Så där ser det ut på utsidan av Sätrahallen på vintern.
Själv har jag inga problem med att inte tävla. Jag har missat många inomhussäsonger förr och har aldrig gjort fler än ett par lopp inomhus. Jag har också vid flera tillfällen tackat nej till att ställa upp i mästerskap trots att jag har kvalat, eftersom jag hellre tränar än tävlar i mars. Sen är ju inomhussäsongen inte direkt idealisk för uthållighetslöpning heller, med kortbana och branta, doserade kurvor. Lite mer passande för exempelvis hoppare. Så jag är nöjd framför datorn och diverse livestreamar.
Jag råkade för övrigt hamna bredvid en man och en kvinna då jag satt och stretchade på gymmet här om dagen. De diskuterade mens. Jag blev glad för att 1) en man och en kvinna pratade om mens som att det var världens naturligaste sak (vilket det för övrigt är), 2) kvinnan berättade att hon hade mens och att träningen kändes seg på grund av det, och mannen var helt förstående och 3) mannen frågade kvinnan hur elitidrottskvinnor gör under tävlingssäsong. Jag blev glad av att höra en öppen och vettig diskussion om mens sådär. Det är inte så himla vanligt. Kvinnan förklarade för övrigt att elitidrottskvinnor styr sin mens med hjälp av p-piller. Lät bli att ge min in i diskussionen och säga att tyvärr vill alla inte stoppa i sig hormoner och får leva med att mensen kan dyka upp vid fel tillfällen. En väldigt krånglig grej som fortfarande behöver diskuteras mera. Och framför allt mera öppet, tills folk förstår hur mycket det kan påverka.
På tal om gymmet. Matching is everything. Och mina nya Pegasus är svinfina (och väskan är svinfärgad). Pegasus kan vara det bästa som existerar i löparvärlden.
På tal om saker jag blir glad av så blir jag fortfarande lite upprörd av instagram. Jag förstår inte varför det ska vara så galet mycket rumpa och magrutor överallt. Jag förstår att folk vill ha likes och uppmärksamhet, det är mänskligt. Men vem är människorna som skriver sliskiga kommentarer och gillar bilder direkt det visas lite hud? Vill spy på alla gifta män med familj som skriver och kommenterar kvinnors kroppar på instagram. Bara ofräscht. Jag önskar också att fler kvinnor (och män) kunde inse att likes inte är allt och att starka och hälsosamma kroppar inte är samma sak som stora, tydliga muskler. Tycker som tur är att det faktiskt inte är så mycket kroppsfokus inom friidrotten, men ändå för mycket. Friidrotten går ju ut på att träna sin kropp så att man kan prestera maximalt (det finns inga redskap, djur, motorer, vallateam och annat som hjälper till då det väl gäller, det är kroppen som gör jobbet), inte för att se fin ut på bild. Kroppar är fina ändå. Alla kroppar.
Jag hoppas att folk börjar fascineras av personlighet före utseende snart, så att folk vågar vara sig själva igen. Och ja, givetvis vill jag också ha uppmärksamhet, men inte för hur min kropp ser ut. Och så länge det är det som räknas så är jag hellre utan!
På tal om utseende. Förra veckan var jag på ett viktigt möte. Då hade jag på mig jeans för första gången i år. Kanske också sista. Sånt måste fotodokumenteras genom en dammig spegel. Jag kompletterade looken med en skön tischa och air max på fötterna för att känna mig lite bekvämare.
Ibland då jag blir osäker på hur jag ska göra i en situation, till exempel om jag ska göra något jag inte riktigt vill stå för, för att få uppmärksamhet eller pengar eller något annat jag skulle behöva, då frågar jag mig själv, ”kommer jag att vara stolt över det här beslutet om 10 år?”, och då är svaret oftast enkelt. Att välja att alltid vara ärlig och bara ställa upp på sådant man kan stå för och vill representera kanske inte ens är möjligt, men jag ska göra det så länge jag kan. För jag tror på något vis att det lönar sig i slutändan.
Annars så går det väldigt bra just nu. Jag ökar löpmängden hela tiden och jag har gjort några riktigt bra kvalitetspass. Jag jobbar också mycket med skadeförebyggande träning och kämpar fortfarande med att bli jämnstark i båda benen. Det är så otroligt kul att känna att jag utvecklas och att det finns så mycket som fortfarande kan bli så mycket bättre. Men mina ben känns starka och snabba igen. Det har jag saknat.
På tal om att det går bra. I fredags sprang jag mitt bästa snabbdistanspass sedan häloperationen 2016. Det var ren njutning, trots att jag sprang längs en tråkig landsväg utanför Strängnäs.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och börja skriva ihop packningslistan inför den mest intensiva helgen på länge!
♥ Sandra
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in