Den stora tröttheten.

Hej människor! 

Jag är på bra humör idag. Jag har en sån dag då jag inte har några tider att passa. Inga naprapatbesök, inga möten, inga Sätraträningar och inga andra klockslag att ha koll på. Jag är så mycket mera produktiv såna här dagar, trots att jag som vanligt tränar två pass. Man blir lugn av att bestämma sitt eget schema. Idag har jag mest tvättat, diskat och svarat på mail. Och sprungit ute i solen såklart. Passade på att springa förbi Hammarbybacken för att kolla hur det såg ut inför kvällens världscup. Blir nog en kvällspromenad sen om jag hinner så jag kan kolla lite på tävlingarna på avstånd. Är för frusen för att köpa biljett och kolla från läktaren. 

På tal om Världscup i Hammarbybacken. Så här ser det ut i Hammarby Sjöstad om kvällarna. Mycket trevligt.

Läste nyss att det bara är 10 dagar till OS. Jag ska försöka hänga med lite mera i år. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att kolla på idrott, knappt ens friidrott om det inte är någon jag känner som tävlar. Så vintersport har inte alls varit intressant. Men jag ska ge det en ny chans i år och sluta jämföra med friidrotten hela tiden. Ibland får man bara acceptera att jag kommer från ett vintersportland! Mest intresserad är jag av Hockeyn. Men skridskor och bob är ju också kul att kolla på. Jag hoppas det blir många medaljer till Finland förstås! Ska läsa på lite så jag har koll på vilka grenar vi har deltagare i. 

På tal om att kolla på OS. Kolla!

Råkade se en kolumn i en kvällstidning här om dagen om att det var så ”pinsamt” att Sverige inte hade någon superstar som kunde bära flaggan på OS-invigningen. Att va? Alla som är med i OS är freaking superstars, alla är där för att representera sitt land och alla förtjänar att bära flaggan. Sen när blev OS-invigningen en skryttävling?

Ska försöka att undvika att läsa om sport i kvällstidningarna. Tål inte att det ska förutspås så jäkla mycket och att man skriver att folk är dåliga redan innan tävlingarna börjar. Så sjukt respektlöst mot folk som faktiskt har kämpat hårt för att ta sig till OS.

Jag kommer att missa lite av OS då vi åker till Lanzarote på läger. Skeptisk till att spanjorerna är superintresserade av vinter-OS så deras tv-kanaler lär inte visa så mycket.

Men det som intresserar mig mera än OS är ju att friidrottssäsongen har börjat. Att få gotta sig i resultat är ju det roligaste som finns. Plus att jag tycker det är intressant med både finsk och svensk friidrott så då blir det dubbelt roligare. Inomhussäsongen är väldigt mycket större i Sverige än i Finland. I Finland står många över, eller gör ett par tävlingar max, medan många i Sverige satsar mera på att toppa formen och faktiskt göra en riktigt bra säsong. Undrar varför det är så. 

På tal om inomhussäsong. Så där ser det ut på utsidan av Sätrahallen på vintern. 

Själv har jag inga problem med att inte tävla. Jag har missat många inomhussäsonger förr och har aldrig gjort fler än ett par lopp inomhus. Jag har också vid flera tillfällen tackat nej till att ställa upp i mästerskap trots att jag har kvalat, eftersom jag hellre tränar än tävlar i mars. Sen är ju inomhussäsongen inte direkt idealisk för uthållighetslöpning heller, med kortbana och branta, doserade kurvor. Lite mer passande för exempelvis hoppare. Så jag är nöjd framför datorn och diverse livestreamar. 

Jag råkade för övrigt hamna bredvid en man och en kvinna då jag satt och stretchade på gymmet här om dagen. De diskuterade mens. Jag blev glad för att 1) en man och en kvinna pratade om mens som att det var världens naturligaste sak (vilket det för övrigt är), 2) kvinnan berättade att hon hade mens och att träningen kändes seg på grund av det, och mannen var helt förstående och 3) mannen frågade kvinnan hur elitidrottskvinnor gör under tävlingssäsong. Jag blev glad av att höra en öppen och vettig diskussion om mens sådär. Det är inte så himla vanligt. Kvinnan förklarade för övrigt att elitidrottskvinnor styr sin mens med hjälp av p-piller. Lät bli att ge min in i diskussionen och säga att tyvärr vill alla inte stoppa i sig hormoner och får leva med att mensen kan dyka upp vid fel tillfällen. En väldigt krånglig grej som fortfarande behöver diskuteras mera. Och framför allt mera öppet, tills folk förstår hur mycket det kan påverka. 

På tal om gymmet. Matching is everything. Och mina nya Pegasus är svinfina (och väskan är svinfärgad). Pegasus kan vara det bästa som existerar i löparvärlden.

På tal om saker jag blir glad av så blir jag fortfarande lite upprörd av instagram. Jag förstår inte varför det ska vara så galet mycket rumpa och magrutor överallt. Jag förstår att folk vill ha likes och uppmärksamhet, det är mänskligt. Men vem är människorna som skriver sliskiga kommentarer och gillar bilder direkt det visas lite hud? Vill spy på alla gifta män med familj som skriver och kommenterar kvinnors kroppar på instagram. Bara ofräscht. Jag önskar också att fler kvinnor (och män) kunde inse att likes inte är allt och att starka och hälsosamma kroppar inte är samma sak som stora, tydliga muskler. Tycker som tur är att det faktiskt inte är så mycket kroppsfokus inom friidrotten, men ändå för mycket. Friidrotten går ju ut på att träna sin kropp så att man kan prestera maximalt (det finns inga redskap, djur, motorer, vallateam och annat som hjälper till då det väl gäller, det är kroppen som gör jobbet), inte för att se fin ut på bild. Kroppar är fina ändå. Alla kroppar.

Jag hoppas att folk börjar fascineras av personlighet före utseende snart, så att folk vågar vara sig själva igen. Och ja, givetvis vill jag också ha uppmärksamhet, men inte för hur min kropp ser ut. Och så länge det är det som räknas så är jag hellre utan! 

På tal om utseende. Förra veckan var jag på ett viktigt möte. Då hade jag på mig jeans för första gången i år. Kanske också sista. Sånt måste fotodokumenteras genom en dammig spegel. Jag kompletterade looken med en skön tischa och air max på fötterna för att känna mig lite bekvämare.

Ibland då jag blir osäker på hur jag ska göra i en situation, till exempel om jag ska göra något jag inte riktigt vill stå för, för att få uppmärksamhet eller pengar eller något annat jag skulle behöva, då frågar jag mig själv, ”kommer jag att vara stolt över det här beslutet om 10 år?”, och då är svaret oftast enkelt. Att välja att alltid vara ärlig och bara ställa upp på sådant man kan stå för och vill representera kanske inte ens är möjligt, men jag ska göra det så länge jag kan. För jag tror på något vis att det lönar sig i slutändan.

Annars så går det väldigt bra just nu. Jag ökar löpmängden hela tiden och jag har gjort några riktigt bra kvalitetspass. Jag jobbar också mycket med skadeförebyggande träning och kämpar fortfarande med att bli jämnstark i båda benen. Det är så otroligt kul att känna att jag utvecklas och att det finns så mycket som fortfarande kan bli så mycket bättre. Men mina ben känns starka och snabba igen. Det har jag saknat. 

På tal om att det går bra. I fredags sprang jag mitt bästa snabbdistanspass sedan häloperationen 2016. Det var ren njutning, trots att jag sprang längs en tråkig landsväg utanför Strängnäs.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och börja skriva ihop packningslistan inför den mest intensiva helgen på länge! 

♥ Sandra

Hej hej från värmen! 

Så himla skönt att komma bort från världens gråaste och regnigaste Stockholm till sol och värme. Jag kände redan då jag sprang mitt första pass här att det inte spelar någon roll om det regnar resten av lägret, för jag njöt så himla mycket av solen det passet att det hade varit värt att åka hit ändå. Fast det har varit fint väder mest hela tiden. Och rätt mycket moln. Men det är fortfarande ljusare än hemma. Och varmare. Så jag är nöjd. D-vitaminförrådet börjar bli fyllt.

Träningen flyter på. Benen är skönt slitna men jag har gjort mina pass och kommit in i sköna lägerrutiner och kört mina bästa intervallpass på flera månader.

Intervaller.

Jag är ingen sån som gillar att ”hitta på saker” då jag är på tränings- eller tävlingsresor. Jag gillar mest att bara vara. Då man är utomlands så är det så mycket lättare att släppa sin to do-list ett tag och bara ge sig själv lite ro. Jag behöver inte mera än så. Det är fantastiskt. Älskar lägerbubblan. Och njuter av lite tid för mig själv.

Återhämtningseftermiddag. 

Så det enda jag gör då jag inte tränar/äter/sover är att läsa böcker, kolla på film, gå ut och gå, kolla på solnedgången, titta/lyssna/dofta på havet och vila. Och spela pidro såklart! Drömlivet.

Egentligen skulle jag sitta på flyget hem till Stockholm nu, men jag hörde om snöhelsiket där så jag bestämde mig för att stanna till söndag, trots att jag längtar hem. Ibland får man vara smart. 

Sandra

Två blogginlägg på samma vecka. Vad är det som händer?!

Jag är besviken på Stockholmsvintern i år. Glad över avsaknaden av snö, men det här med att det regande 24/7 hela december var ju faktiskt inte okej. Regn är okej, men vinterregn är inte okej. Igår slutade det regna och solen tittade fram, samtidigt som det blev alldeles för många minusgrader och började blåsa så att det kändes som istid. Finns nog inget positivt alls med vinter då jag tänker efter. Och då jag tänker efter så har nog Stockholm gjort mig till en lite klenare och gnälligare människa. Måste flytta hem till sisulandet igen!

Jag har funderat lite på löpband senaste tiden. Det har varit så jäkla deppigt ute att jag har kört löpband frivilligt bara för att slippa att vistas ute. Bara en gång, men ändå. Jag har alltid ogillat löpband pga att det är så fruktansvärt tråkigt. Plus att jag tror på att träna i svåra förhållanden så man lär sig att tävla i svåra förhållanden (is och pissigt underlag, och kallare än minus 20 är en annan sak, om det finns skade/sjukdomsrisk med att träna ute, föredrar jag såklart löpband, men regn och blåst tror jag är bra för pannbenet). Jag tycker fortfarande att distanspass är dötråkigt på löpband men intervallpass är lite annat. Jag har tidigare alltid tänkt att löpband är pannbensträning, men jag har insett att det är så mycket lättare än att köra ute. 

Jag tycker att löpband gör det lättare för att:

1) ingen motvind, ingen kyla, inga kastvindar, inget luftmotstånd. Även om man lägger lite lutning på bandet så är det inte samma sak. För motvind och regn gör det tuffare också mentalt. Det gör inte lite lutning på bandet.

2) inga backar, inga kurvor, inga korsningar, inga människor i vägen, inga hundkoppel, inga trottoarkanter, inga stenar, inga cyklister. Det finns inga hinder över huvudtaget vilket gör det så mycket lättare än att springa ute. Även småsaker kan sakta in tempot rätt mycket utan att man tänker på det. På löpband slipper man sånt. Jämfört med löparbana är det ju däremot inte så stor skillnad just då det kommer till naturliga hinder. 

3) det är varmt, vilket betyder att man kan springa i lite kläder, vilket i sin tur gör det lättare såväl fysiskt som mentalt.

4) man kan avbryta när man vill, man kan ha vatten och energi nära till hand konstant så man slipper planera så mycket.

5) det är tusen gånger lättare att hålla tempot. Då man blir trött är det alltid svårt att hålla tempot och det kräver mycket mentalt för att orka köra på i samma tempo eller snabbare. På löpband så håller bandet tempot åt dig och man kan fokusera på att springa istället för att oroa sig över tider och liknande. Det går liksom inte att springa för sakta för då ramlar man av. Det är som att ha perfekt draghjälp hela tiden. Så himla mycket lättare att hålla ett högt tempo.

Trots att jag anser att löpband faktiskt är så mycket lättare, speciellt på hårda intervallpass, så tycker jag ändå att det är okej att köra ibland. Eller ja, jag tycker att det är okej att folk kör hur mycket löpband som helst, precis när de vill, för det är inte min sak, men för mig så känns det inte som rätt sätt att träna alltför ofta. Däremot är det så himla skönt att köra lite självförtroendepass på band ibland, för en självförtroendekick får man ju alltid. Men för min del behöver jag nog springa ute för det mesta så att jag vet var jag verkligen befinner mig och inte blir chockad över hur tungt det är då jag kommer ut på banan igen. Så just nu är jag väldigt tacksam över att snart få åka till värmen och kunna njuta av utomhuslöpning. Och den mentala återhämtningen man får av löpning, den får man ju ändå bara då man är utomhus. Och samma sak gäller frihetskänslan. Och syre.

Jag skaffade ett par lyftarskor åt mig ett par veckor innan jul. Jag har alltid tänkt att det bara är de som lyfter riktigt tungt som behöver såna skor. Jag hade fel. Styrketräningen känns så mycket bättre med stabila skor. Så skönt att inte behöva lägga all fokus på hur jag har vikten på fötterna. Rekommenderas åt er som styrketränar, även om ni är löpare och inte har så häftiga vikter på stången.

Läste för övrigt att 2017 var första året någonsin som ingen dog i reguljärflygtrafiken (dvs ingen av ca 4 miljarder passagerare (om mina hemliga källor (kvällspressen) är korrekta). Jag har överlag börjat komma över min flygrädsla, men såna där besked tar jag alltid emot med tacksamhet. 

Jag har precis varit på gymmet. Tänkte att söndageftermiddagar brukar vara ganska lugna. Glömde att det är första veckan i januari och fick ställa mig i kö som alla andra. 

Och förresten. Det är vinter nu. Bara vrister-säsongen är förbi för länge sen. Nu är det strumpor som täcker vristerna och/eller benvärmare som gäller. Så fint är det inte att visa en hudrand längs vristen att det är värt att riskera sina hälsenor. Speciellt inte om man är löpare. 

Jag har fortfarande seriösa problem med instagram. Klarar inte av flera rumpor och sponsrade energibars. Trodde vi hade kommit till ett skede där det var inne att vara sig själv och inte göra som alla andra. Tydligen är det inte så längre.

Nåväl. Då jag blir upprörd är det dags att sluta, det har jag lärt mig! 

Sandra

Ps. Tänkte börja anstränga mig med att få in lite bilder i min blogg men eftersom jag inte blir bra på selfies och inte har någon fotograf med mig på träningen så har jag inte så mycket att bidra med den här veckan. Men förhoppningsvis efter Teneriffa!

Äntligen är skitåret över. Äntligen är superåret här. Lätt att vara optimist än så länge. 

Strax innan tolvslaget på Brändö torg i Vasa. Samtliga på bilden är vackrare IRL än på den här bilden.

Mitt 2018 började utmärkt med sovmorgon. Sen lite chill innan jag körde snöpulsningsintervaller med Magnus i snö som gick upp till knäna på vissa ställen (backigt, svängigt och hästhinder (men de sprang vi oftast runt (testade dock vattengraven))). Kommer att göra ont i muskler jag inte visste att jag hade imorgon. Fasar mest för knävecken. Men det var kul. Sen lite mera chill och bokning av träningsläger. Och nu sitter jag och funderar på vad jag ska bjuda familjen på för efterrätt ikväll. Det lutar mot mockafromage med vispgrädde. Det låter ok va? 

Dagens intervaller.

Imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Det har varit skönt att vara hemhemma i Finland, men nu längtar jag tillbaka till vardagen och lite mera egentid.

Möhippa på G. Och ja, ett par killar fick också vara med.

Jag har hunnit med rätt mycket de senaste två veckorna fastän tiden gått rätt snabbt, men mest har jag tagit det lugnt och umgåtts med vänner och familj. Det har varit så himla mysigt att gå/springa runt i ett snöigt Nykarleby och vara nostalgisk. Och det har snöat massor och varit väldigt vackert, men helt värdelöst för löpning. Snö, is och slask om vartannat. Mina ben har protesterat en hel del, men med lite cykel (i garaget) och djupsnölöpning så har det gått bra. Men jag ser fram emot Stockholms gråa, regniga och deppiga vägar. Jag har fått min vinterdos, det räcker nu. 

Gatan vi bor på. 

Jag har som sagt inga nyårslöften för 2018, men en del förhoppningar har jag. Och så ska jag fortsätta på att bli bättre på att göra det bästa möjliga av varje dag.

Året kommer dessutom att börja med en massa roligheter. Jag ser fram emot att åka till Teneriffa med hoppgänget om en och en halv vecka (solljus, d-vitamin, värme, shorts och pidro). Jag ser fram emot Springtimes ledarträff (som jag inte tänkte våga anmäla mig till för att jag tycker att det är svårt med mycket folk, men jag får väl öva på det (har någon lyckats ta reda på vad träningen går ut på så får ni gärna skvallra så kanske jag vågar anmäla mig till den också). Jag ser fram emot att komma hemhem igen i början av februari till mina vänners bröllop och min systersons dop. Jag ser fram emot att åka med Magnus till Club La Santa på läger i februari. Jag har letat länge efter ett ställe där det finns bra löpvägar, löparbanor och tillgång till gym och alternativ träning. Hoppas att det där är rätt ställe. 

Gosig bebis som precis somnat i min famn och som får sitt namn om en månad.

Jag kommer inte att åka på några långa läger och inga höghöjdsläger i vår. Nu handlar allt om att få kroppen i toppskick så den tål all sorts träning, och under den tiden känns det viktigt att ha tillgång till alla människor i mitt team, och de finns i Stockholm. Att åka på korta läger för miljöombyte och lite solljus kommer att passa bäst för mig i vår! 

Jag hoppas att jag kommer att hitta lite småuppdrag att jobba med under 2018 (hör av er om ni har något på lager). Att vara heltidsidrottare och missa en tävlingssäsong är en ekonomisk utmaning och har stressat mig mycket senaste år. Men jag tror att det ska lösa sig. Jag får se till att det blir så helt enkelt! Att stressa blir man sällan en bättre idrottare av.

Idag känner jag mig mera positiv än på länge. Det är lite löjligt hur skönt det är att få byta ut sjuan mot en åtta. Det är väl ingen större skillnad på igår och idag men rent symboliskt är det så jäkla skönt att slänga 2017 åt helsike. 

Nu jobbar vi vidare! 2018 ska bli awesome. Åtminstone i bland. 

Gott nytt år människor! 

Äntligen är jag hemma i Finland igen! Som jag har längtat. Och de första dagarna har varit fantastiska trots is, snö och regnstorm. Jag har träffat en nära vän som jag inte sett på flera år och igår avklarade vi kompisgängets traditionella glöggkväll för nionde året i sträck. Så himla kul att träffa alla igen! Vi har också hunnit klä granen och som vanligt finns det lite meningsskiljaktigheter i familjen, i år vägrade pappa att ha kvar allt vårt dagispyssel som vi på något vis alltid lyckas smyga in i granen. Men han slängde inget i soporna, eller spisen, så innerst inne blir han säkert lite nostalgisk av att se vårt färgglada skräp. Eller så vet han bara hur arga vi kan bli. Men jag tänker tro på det första alternativet! 

År 2017 har varit ett riktigt dåligt år från min sida. Eller mest ett väldigt tungt år. Jag var sjuk halva förra vintern, hälen krånglade till och från, pollenallergin kom i början av sommaren, benhinnorna krånglade, fotleden blev överbelastad, vi var tvungna att byta golv hemma och kontot har ekat tomt. Det har varit väldigt svårt att slappna av och hitta ett skönt flow i vardagen. Varje gång jag har känt att saker och ting börjar funka igen så har nästa motgång dykt upp. Så det har varit ett riktigt bergochdalbaneår. 

Men hur trist det än är med motgångar så tror jag så himla mycket på att de gör oss starkare. Jag lär mig fortfarande mycket om mig själv hela tiden, jag lär mig hur mina tankar och känslor fungerar och hur jag ska hantera dem i jobbiga stunder. Rent fysiskt har det blivit mycket rehab men det har också gjort mig starkare än jag nånsin har varit. Jag har också haft otroligt bra hjälp från mitt team under året och allt stöd jag får, gör att jag orkar kämpa vidare också de sämsta dagarna, för jag vet att jag kan bli så mycket bättre, det får bara ta den tid det tar! Tack Oscar, Göran, Emma, Karin, Mattias (Access Rehab) och Nike. Utan er skulle det vara svårt! 

Jag har inga nyårslöften, friidrottarnas nyår inträffar mellan september och oktober. Men jag har ett mål för 2018. Och det är att det ska bli ett bättre år än 2017. Att jag om ett år ska kunna se tillbaka på mitt år och säga ”2018 var ett bra år!” Det har jag inte sagt sedan 2014, så det börjar bli dags igen!

Men ännu är det en vecka kvar av det här året och då ska jag passa på att varva ner rejält, umgås, äta gott, göra ingenting och bara njuta. Och däremellan springa så mycket jag orkar! Då jag återgår till vardagen i Stockholm den tredje januari vill jag känna mig utvilad och redo att hitta rutiner och ny motivation inför kommande säsonger. 

Jag vill avslutningsvis passa på att önska mina läsare en riktigt härlig julhelg och ett gott nytt år! Njut av att umgås med nära och kära, ät god mat utan dåligt samvete, spela sällskapsspel, gå ut på promenader, dofta på hyacinter och kom ihåg att titta på Svensson Svensson! 

Sandra

Ps. Jag kommer att fortsätta att blogga här på Runners även kommande år och jag kommer att fortsätta att dyka upp i tidningen då och då! Om ni har frågor eller har något speciellt ni vill att jag ska skriva om så är det bara att kommentera (men träningstips är jag inte så bra på att ge 🙂