En vecka i bergen

En vecka i bergen



​Vilken underbar vecka jag har haft. Tillsammans med ett gäng andra löpare har jag och Pampas travel​ spenderat en hel vecka i bergen. Vi har sprungit, skrattat, kämpat, svettats, ätit gott och bara njutit. Det bästa med att springa i bergen är känslan av frihet, tid och distans blir oviktigt. Att färdas framåt, uppåt och nedåt för att tillslut nå sitt slutmål genom att ha njutit på vägen är det enda som räknas. Jag är så glad över att fler förstår sig på detta och att löpning faktiskt är så mycket mer än att pausa klockan så fort man stannar till. Vi kan stå stilla och njuta av utsikten, äta matsäck eller bara prata i en kvart och klockan tickar på. Men vad gör det? Jag hade kul på vägen och två mil i bergen går inte att jämföra med två mil på flack asfalt.

Jag säger inte att jag inte gillar att tävla och jaga tider men man måste få göra både och. Jag kan undra om vissa löpare som springer varv efter var på en löparbana, eller mil efter mil på samma asfaltsslinga vet att det finns så mycket mer att upptäcka genom att springa. Att en löprunda i bergen är ett äventyr där man också kan få utmana sina gränser. Och framför allt, skulle de klara av att inte pausa klockan för att stanna och blicka ut över bergen?

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Snart bär det iväg!



Helgen närmar sig och därmed även en löparresa för min del. Imorgon åker jag till Spanien för att njuta av löpning i bergen och vid medelhavet tillsammans med ett härligt gäng och Pampas travel.

Jag ser så fram emot att få njut av löpningen utan krav och prestation, bara springa på känsla. Dessutom i kombination med god mat och trevligt sällskap och såklart de vackra miljöerna. Det fina med löpning är att det är ett perfekt sätt att uppleva världen på och samtidigt träffa nya människor tack vare det gemensamma intresset för att springa. Följ gärna min löparvecka på Instagram där ni hittar mig under @runningsofie

Ha en underbar helg!

Formlös och mållös

Formlös och mållös



Börjar sakta men säkert kunna springa på nu. Det känns bra att springa lite längre och intervaller kan jag också trycka på lite mer fart. Men man känner att man tappat en del av sin kondition och att det är kämpigare att ta ut sig. Men tar jag det bara lugnt ska det nog ordna till sig. Jag känner mig motiverad att träna mycket men har inget specifikt mål inbokat vilket gör det svårare att pressa sig det lilla extra.
Jag åker på en träningsresa om en vecka och springer lite i bergen och lite vid medelhavet i Spanien, det ser jag fram emot. Löpning när den är som bäst helt enkelt.

Jag är fortfarande lite kluven inför valet av att skaffa hjälp av en coach eftersom det är mycket som ska stämma för att det ska funka. Någon som har tips på coacher eller tidigare erfarenhet av att ta hjälp av en? För/nackdelar?

Sen vore det toppen med lite inspiration till något kul lopp inom kort, vad har ni för race inplanerade?

Älska löpning



Efter att ha haft en tung helg förra veckan blev denna betydligt bättre. Hela veckan har varit fin faktiskt. Jag har blivit av med förkylningen och därmed kunnat springa en hel del. Hösten har har visat sin bra sida och flera löpturer har jag sprungit i strålande sol. Underbart. Dessutom är jag utan löparklocka eftersom jag lyckats slarva bort laddaren till min Tomtom (står i valet mellan att köpa ny laddare eller ny klocka). Att springa utan klocka kan kännas lite naket men också väldigt skönt då man bara kan gå på känsla. Tror att det är just känsla jag behöver gå på just nu innan jag ger mig in i tuffare och mer specifik träning. Vad tycker ni om att springa utan klocka? Hade ni klarat en vecka utan?

Denna helg har jag verkligen fått njuta av löpningen precis som jag vill. Det blev prestigelösa pass i strålande sol bland färgglada höstlöv varvat med kaffe och picknick i solen. Så nu vänder det och förhoppningsvis har jag lite mer flyt nu.

Så fint i naturen nu, eller vad tycker ni!?

Mysfika efter långpass med trevligt sällskap!

Dessa två satt fint efter söndagens morgonpass. 22km innan frukost så jag var hungrig 🙂

När allt bara brister!



Jag var under helgen på en tävlingsresa till Spanska Alquezar som ligger i låga Pyrenéerena. En otroligt vacker by, omgiven av berg, vinodlingar och mandelträd. Jag har varit här innan på träningsresa och sprungit många fina turer. Det är tuff terräng och branta sluttningar och alldeles, alldeles underbart att springa i. Så med en förkylning (men skadefri) åkte jag åter till Alquezar för att springa ett välkänt traillopp kallat Ultra trail Guara Somontano (UTGS). Mest kända är de för den långa distansen på 100km som i år firade tio år. De erbjuder även distanserna 52, 38 samt 14km. Jag skulle springa 38km och få njuta av totalt 2000 höjdmeter.

Ju närmre avresedag vi kom, desto mer säker blev jag på att den där förkylningen skulle hinna försvinna. Jag menar, nu var det ÄNTLIGEN min tur att få springa ett lopp. Senast jag tävlade var i början av juni då jag sprang Stockholm maraton. Så ni kan ju gissa om jag kände att det var dags. Inga skadekänningar och jag hade hunnit springa på bra ett par veckor, jag var laddad med andra ord.

Kvällen innan loppet kände jag mig fortfarande rätt krasslig med rinnig näsa och en trötthet i kroppen. Min hjärna började inse att det nog inte skulle gå att starta. Men hjärtat ville något helt annat. Jag förberedde ändå utrustningen för att kunna starta, nålade fast nummerlappen, fyllde löparryggan med vatten, energi osv. Ja ni fattar.
Löparna som skulle springa 100 och 52km drog iväg redan kl 06 på morgonen i mörkret men jag hoppade över att heja på de startande i hopp om att lite extra sömn inför mitt eget lopp skulle göra susen. Jag klädde på mig tävlingskläderna och drack lite kaffe men kände där och då att det är ingen idé att försöka lura mig själv. Jag kommer inte kunna starta i loppet helt enkelt. Med den insikten gick jag tillbaka upp på mitt hotellrum, rev av nummerlappen och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade verkligen längtat efter att få springa ett lopp igen efter alla dessa månader med skador, förkylning och hjärnskakning. Jag tänkte att nu kan det ju inte vara möjligt att jag missar ett lopp till efter allt oflyt. Men jodå.

Efter att ha snyftat klart på rummet tog jag mig till starten för att se när de andra tävlande på 38km drog iväg men så fort jag kom fram och såg alla laddade löpare, ni vet den där spänningen man nästan kan ta på, så brast det igen. Tårarna började rinna och jag fick gå därifrån. Jag satte mig på en bänk med en häpnadsväckande utsikt. Berg, dalar, vinfält, solen på väg upp. Magiskt men tragiskt. Det må verka som en småsak och barnsligt att gråta över men jag tror att alla motgångar under sommaren bara samlats på hög och nu blev detta droppen som rann över. Och visst är det väl okej att få känna så ibland? Det var inte det att jag missunnade någon annan att få springa. Jag vet ju hur fantastiskt kul det är att få tävla och det var nog det som gjorde det extra jobbigt. Att vara på plats och se alla löpare blev som ett slag i ansiktet.

Nu är jag hemma i Sverige igen och försöker bli helt fri från förkylningen och hitta tillbaka till motivationen. Jag kan ju också erkänn att det första jag gjorde när tårarna var slut var att googla upp framtida lopp. Jag vill ha något att träna för och se fram emot. Jag tror ni förstår. och NU vänder det, Nu är det slut på motgångar.

Här fick jag inte springa.

Tävlingsvecka och jag är sjuk…



Är det inte typiskt! Nu är det tävlingsvecka och jag har åkt på en förkylning. Loppet,UTGS,går på lördag och det är ett 38km långt bergslopp med 2000 höjdmeter. Det positiva är att förkylningen verkar bara sitta i näsan och inte i halsen så jag håller tummarna för att vara springbar om ett par dagar. Loppet går i fantastisk miljö i spanska Alquezar och jag vill verkligen kunna njuta av miljön när jag är där.

Det är inte ofta jag är förkyld så det känns extra tråkigt att det krockar med just en tävling. Dessutom när jag redan missat massa lopp pga skador mm under sommaren så känns det som jag fått lida tillräckligt.

Hur är det för er? Brukar ni också råka ut för sjukdomar lagom till lopp?

Ni kanske förstår att jag vill vara frisk till detta lopp!