Älska löpning



Efter att ha haft en tung helg förra veckan blev denna betydligt bättre. Hela veckan har varit fin faktiskt. Jag har blivit av med förkylningen och därmed kunnat springa en hel del. Hösten har har visat sin bra sida och flera löpturer har jag sprungit i strålande sol. Underbart. Dessutom är jag utan löparklocka eftersom jag lyckats slarva bort laddaren till min Tomtom (står i valet mellan att köpa ny laddare eller ny klocka). Att springa utan klocka kan kännas lite naket men också väldigt skönt då man bara kan gå på känsla. Tror att det är just känsla jag behöver gå på just nu innan jag ger mig in i tuffare och mer specifik träning. Vad tycker ni om att springa utan klocka? Hade ni klarat en vecka utan?

Denna helg har jag verkligen fått njuta av löpningen precis som jag vill. Det blev prestigelösa pass i strålande sol bland färgglada höstlöv varvat med kaffe och picknick i solen. Så nu vänder det och förhoppningsvis har jag lite mer flyt nu.

Så fint i naturen nu, eller vad tycker ni!?

Mysfika efter långpass med trevligt sällskap!

Dessa två satt fint efter söndagens morgonpass. 22km innan frukost så jag var hungrig 🙂

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

När allt bara brister!



Jag var under helgen på en tävlingsresa till Spanska Alquezar som ligger i låga Pyrenéerena. En otroligt vacker by, omgiven av berg, vinodlingar och mandelträd. Jag har varit här innan på träningsresa och sprungit många fina turer. Det är tuff terräng och branta sluttningar och alldeles, alldeles underbart att springa i. Så med en förkylning (men skadefri) åkte jag åter till Alquezar för att springa ett välkänt traillopp kallat Ultra trail Guara Somontano (UTGS). Mest kända är de för den långa distansen på 100km som i år firade tio år. De erbjuder även distanserna 52, 38 samt 14km. Jag skulle springa 38km och få njuta av totalt 2000 höjdmeter.

Ju närmre avresedag vi kom, desto mer säker blev jag på att den där förkylningen skulle hinna försvinna. Jag menar, nu var det ÄNTLIGEN min tur att få springa ett lopp. Senast jag tävlade var i början av juni då jag sprang Stockholm maraton. Så ni kan ju gissa om jag kände att det var dags. Inga skadekänningar och jag hade hunnit springa på bra ett par veckor, jag var laddad med andra ord.

Kvällen innan loppet kände jag mig fortfarande rätt krasslig med rinnig näsa och en trötthet i kroppen. Min hjärna började inse att det nog inte skulle gå att starta. Men hjärtat ville något helt annat. Jag förberedde ändå utrustningen för att kunna starta, nålade fast nummerlappen, fyllde löparryggan med vatten, energi osv. Ja ni fattar.
Löparna som skulle springa 100 och 52km drog iväg redan kl 06 på morgonen i mörkret men jag hoppade över att heja på de startande i hopp om att lite extra sömn inför mitt eget lopp skulle göra susen. Jag klädde på mig tävlingskläderna och drack lite kaffe men kände där och då att det är ingen idé att försöka lura mig själv. Jag kommer inte kunna starta i loppet helt enkelt. Med den insikten gick jag tillbaka upp på mitt hotellrum, rev av nummerlappen och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade verkligen längtat efter att få springa ett lopp igen efter alla dessa månader med skador, förkylning och hjärnskakning. Jag tänkte att nu kan det ju inte vara möjligt att jag missar ett lopp till efter allt oflyt. Men jodå.

Efter att ha snyftat klart på rummet tog jag mig till starten för att se när de andra tävlande på 38km drog iväg men så fort jag kom fram och såg alla laddade löpare, ni vet den där spänningen man nästan kan ta på, så brast det igen. Tårarna började rinna och jag fick gå därifrån. Jag satte mig på en bänk med en häpnadsväckande utsikt. Berg, dalar, vinfält, solen på väg upp. Magiskt men tragiskt. Det må verka som en småsak och barnsligt att gråta över men jag tror att alla motgångar under sommaren bara samlats på hög och nu blev detta droppen som rann över. Och visst är det väl okej att få känna så ibland? Det var inte det att jag missunnade någon annan att få springa. Jag vet ju hur fantastiskt kul det är att få tävla och det var nog det som gjorde det extra jobbigt. Att vara på plats och se alla löpare blev som ett slag i ansiktet.

Nu är jag hemma i Sverige igen och försöker bli helt fri från förkylningen och hitta tillbaka till motivationen. Jag kan ju också erkänn att det första jag gjorde när tårarna var slut var att googla upp framtida lopp. Jag vill ha något att träna för och se fram emot. Jag tror ni förstår. och NU vänder det, Nu är det slut på motgångar.

Här fick jag inte springa.

Tävlingsvecka och jag är sjuk…



Är det inte typiskt! Nu är det tävlingsvecka och jag har åkt på en förkylning. Loppet,UTGS,går på lördag och det är ett 38km långt bergslopp med 2000 höjdmeter. Det positiva är att förkylningen verkar bara sitta i näsan och inte i halsen så jag håller tummarna för att vara springbar om ett par dagar. Loppet går i fantastisk miljö i spanska Alquezar och jag vill verkligen kunna njuta av miljön när jag är där.

Det är inte ofta jag är förkyld så det känns extra tråkigt att det krockar med just en tävling. Dessutom när jag redan missat massa lopp pga skador mm under sommaren så känns det som jag fått lida tillräckligt.

Hur är det för er? Brukar ni också råka ut för sjukdomar lagom till lopp?

Ni kanske förstår att jag vill vara frisk till detta lopp!

Skadefri, lopp och ASICS Frontrunners



Att springa utan att ha ont någonstans är rena drömmen. Att glida fram i skogen på mjuka, slingriga stigar och bara njuta. Det är anledningen till att jag älskar att springa.
Som jag skrivit tidigare har jag haft lite skadebekymmer till och från denna sommar men nu verkar allt ha ordnat upp sig efter en tids ofrivillig vila. Jag antar att kroppen ser till att man måste vila emellanåt oavsett om det blir en planerad vila från min sida (vilket aldrig händer), eller om det blir i form av en skada eller förkylning. För det måste ju ändå vara kroppens sätt att se till att man får sin återhämtning?

Mitt senaste bekymmer med vad jag trodde var en besvärlig hälsena var ”bara” inflammerade slemsäckar i hälen. Jag såg till att detta inte läkte ordentligt genom att massera och gnugga rejält på området när det istället visade sig att det var precis det jag skulle låta bli. Så det fick jag lära mig efter besöket hos fysioterapeuten. Men nu springer jag äntligen på igen.

Jag har haft motivation i perioder under sommaren eftersom jag fightats med skador så har det inte alltid varit lika roligt. Jag menar vem skulle välja att ställa sig på en crosstrainer en strålande sommardag istället för att springa ute? inte jag i alla fall. Då tappar man liksom stingen men nu har det vänt. Dels för att jag är skadefri men jag fick också en rejäl boost under helgens träff med ASICS Frontrunner. Vi hade en träff i Stockholm där vi umgicks, pratade löpning, fick nya snygga kläder och skor, testade nya träningsformer (bland annat Ruffie med Musse Hasselvall och sprintträning med Moa Hjelmer), och självklart blev det en massa löpning också. Så ni kan ju gissa om jag är NÖJD.

Nu är jag taggad för massa träning och även taggad för ett lopp nästa vecka. Jag åker nämligen till Spanien den 4e oktober. Tillsammans med några andra löpare och Pampastravel åker vi till Alquezar för att springa UTGS, ett ultratraillopp. Jag sjölv springer 38km med 2000 höjdmeter men vi har några deltagare som springer 50km och även 110km!! Galet men inspirerande.

Hur inleder ni hösten? Blir det viloperiod eller har ni lopp inplanerade?

Det tar sig!



Ännu en vecka har gått. Status på fot? Bättre!

Såklart försvinner ingen skada över en natt (i så fall, ge mig den kuren), men det går åt rätt håll. Jag kan springa på mängdmässigt utan att få mer ont och det är skönt. Känner av hälsenan lite när jag springer men det blir inte värre och det är viktigast just nu. Så jag har kört både långpass och snabbhet på sistone. Okej ett snabbare pass men ändå 😉

Just nu är jag mest glad över att jag faktiskt springer igen även om jag inte vågat tänka så mycket på lopp. Fast jag är sååå sugen på att tävla. Men jag är sådan att jag har väldigt svårt för att ställa mig på startlinjen oförberedd. Att känna att ”detta är bara träning” går liksom inte. Speciellt inte ett asfaltslopp på typ 10km där jag vet vilka tider jag har och skulle kunna prestera. Att starta i ett sådant lopp nu hade nog knäckt mitt självförtroende rejält. Så jag fortsätter njuta av att ”bara” träna.

Hur är det för er? Kan ni ställa er på startlinjen utan att känna er det minsta förberedda? Efter en tids skada när man gått från toppform till rätt tunga steg till exempel?

Hälsenan mår bättre!



Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så har sommaren inte gått i löpningens tecken för min del. Jag har haft problem med allt från värkande vadmuskler till hjärnskakning och nu senast en krånglande hälsena. Jag har provat de flesta tips jag kunnat googla mig fram till. Bland annat har det blivit ett par lager med tigerbalsam, Linnex och Ormsalva. Jag har gjort hundratals tåhävningar och masserat och gnuggat. Testade även den omtalade massagekudden Flowpillow från Flowlife och jag måste säga att jag är grymt nöjd. Perfekt för att öka blodcirkulationen och bara få klämma bort det onda lite. 

Min senaste kur blev tillslut Voltaren som jag vanligen försöker undvika men ni vet ju hur det är, man blir galen när man inte kan springa och är beredd att testa allt. Jag menar, hade det stått att jag skulle gnida in hälsenan i vitlök hade jag nog gjort det också. Som tur är behövdes inte detta för efter tre dagar med Voltaren så känner jag typ ingen värk alls. Så nu hoppas jag att jag inte bara dolt smärtan untan att det faktiskt blivit bätttre. Det har trots att gått 2,5 veckor dan jag fick ont så nu ska det väl vara på väg bort. 

Någon mer som haft problem med hälsenan? Hur blev ni av med smärtan? Voltaren?

Ha en grym dag och njut av löpningen ni som kan <3