Ett sexigt skotest

Något av det största problemen med att springa riktigt långt är att magen ofta strejkar.
Och det säger sig självt att man behöver fylla på med bra energi, salter och mineraler om man ska orka.

Perpeteum är sen länge för många ultralöpare ett vedertaget sätt att hålla magen glad och energinivåerna på en bra nivå.
Givet- det funkar inte för alla men för mig är Perpeteum ett helt suveränt medel för att få i mig det jag behöver.

Men det är rätt dyrt. Och rätt svårt att spontant få tag på. I somras åkte jag hem till UltraZebban som mig veterligen är Sveriges enda återförsäljare av den här ”trolldrycken”.
Dryck förresten, jag har använt ”solids” som är stora pulvriga tabletter som är mycket godare än drycken (som helt ärligt smakar skit) men fastnar i tänderna.
Jag gillar Enervit och tyckte att det vore ju bra om de kunde ha något som ger ungefär samma energi och mineraler som Perpeteum.
Och nu har jag rent teoretiskt jämfört Enervits R2 som marknadsförs mest som en återhämtningsdryck men har vissa likheter med Perpeteum. Se här:

Perpeteum har betydligt mer protein (ca 11 g/100g kontra 3 g/100g) och det är lite olikheter men det här är något av det närmsta jag hittat. Ska testa!
Har ni några tips? Vad gillar era magar?

Nu ska jag TA mig tid igen. Till en fin vän och hjälten! Ha en fin tisdag!

Det här med att göra meningsfulla saker alltså. Det är så viktigt att när jag inte gör det. Då slår kroppen bakut. Idag strulade allt till sig på jobbet och jag hamnade i en djup svacka av meningslöshet för höjden av just meningslöshet måste vara strulande databaser.

Jag var väldigt frustrerad-nästan grinfärdig, det bara måste funka och jag vägrade sitta och jobba hela kvällen. Till slut fick jag väl lite styr på det men har haft en rätt shitty day på jobbet egentligen.

Rände runt och letade en fotoautomat för tydligen får man körförbud om man inte förnyar körkortet två månader innan det går ut. Säg inte till polisen att det är på söndag. Ska ut till Bosön och jobba på torsdag och behöver bilen då.

Men väl hemma när jag fick leta upp min pannlampa så blev jag på bättre humör direkt. Drog på mina adizero XT som är mer bruna än annat efter helgen. Mer glad. Började springa i fallande mörker i duggregn- smile!

Vid Ursvik mötte jag finingarna Markattan ,Mia och Sara. Pannlampor på och iväg på jakt på- mörker! 🙂 Vi tog lätta 5an och svängde på 10an och följde den tills den ”blev ljus” igen vid 7,5 km. Jag frågade Mia om hennes träning, Silvios träning och konstaterade samtidigt att Markattan blir perfekt som pacer på TEC. Behöver coolugn under vargtimmarna. Värsta mysiga tjejerna ute i skogen. Härligt!

Det var så underbart. Det var så länge sen jag drog ned tempot och njutsprang med sällskap. Regnet, mörkret och löven stängde ute allt annat och det vara så mysigt. Helt plötsligt var allt så enkelt- det kommer gå kalasbra den här veckan.

När vi var klara skrek benen efter mer. Luften är så fantastisk när det är regn i den. Jag kramade om de andra och rullade på. Kom på att jag ju skulle bjuda med dem hem- hade till och med städat undan lite. Haha! Annan gång!Men fick i mig nästan 13 kilometer. Jag tog tid- och fick tid. Nu känns allt så lugnt igen.

Det kom en TILL fantastisk inbjudan ikväll. Förutom den andra som jag bollat med och som jag nog bestämt mig om. Skickar ned allting till magen som får bestämma. Den har sagt sitt om både det ena och det andra.

Nu laddar vi för tisdag!

Ok Saras lampa vann!

Idag funderar jag på medarbetarhälsa. Var börjar arbetsgivarens ansvar och var slutar det? Jag funderar på strukturen på de tre kommande galna dagarna på uppdraget.
Jag funderar på var min pannlampa är och om jag verkligen kommer hinna träna mig i form till Borås 6 timmars.
Jag tror inte det.
Jag tror att det ska vara ett minimum med uppbokade helger fram till jul.

Jag tror att det ska bli helt fantastiskt att springa i skogen ikväll.

Jag tror allt blir bra.

Jag har aldrig svårt att blogga. Jag har tusen saker jag vill skriva om så det handlar mer om att sålla bort. Jag skriver ofta inte så som jag själv tycker är snyggt att skriva. Sådär budskapstänkande- ett budskap, ett ämne. Min hjärna funkar inte så, mitt liv ser inte ut så.

Så idag funderade jag precis som vanligt vad min tid inne på den här bloggen, min officiella dagbok och anslagstavla skulle dedikeras till?

Till min kärlek till Lidingöloppet? Thomas, Anna, Jessica alla de andra underbara människorna som gör helgen till något helt fantastiskt?

Eller skriva om hur Skrotmos sprang sitt första lopp idag? För att hon ville. Hur söt hon var i sina små flätor och den enorma tröjan hon själv valt? Hur hon, utan att jag sa ett pip ville springa fast jag sa att man kunde gå runt. Hur hon hade totalfokus på att få en MER när hon gick i mål. Hur hon stannade precis innan mållinjen och tryckte upp näsan i kameran på målfotograferna och sen ville titta på bilen som stod där.

Hur ont det gör i hjärtat att min hjälte får ”börja om från början” med sin träning- nästan. Hur det skär att han som slitit så för att komma i form får ha så ont igen.

Eller skriva om min nästa vecka? Som ger mig lite hjärtklappning. För när man skjuter allt annat åt sidan en vecka, så ramlar det tillbaks veckan efter. En stor internkontrollsgranskning på tre dagar på ett jätteroligt uppdrag men med en stor tidsåtgång. Mitt körkort går ut det är tusen andra såna där ”privatadministrativa” saker som bara går bort. När ska jag hinna dem?

Eller att jag förra veckan ju skrev att ”allt går så bra” och gick runt och var rädd att något skulle hända för så bra har jag inte fått ha det någon längre period på två år och PANG så hände det där ju och ingen lurar mig så jag tänker inte lämna bort Lillan för att hinna med de här privatadministrativa skitsakerna som tandläkare, optiker, körkortspyssel etc för livet har tydligt visat att det är skörare än vad man någonsin vågade tro.

Ska jag skriva om min träning? Eller min icketräning? FEM löppass på två veckor. Alla superkorta, nåja 15 km igår är väl ålrajt men det blir man inte ultralöpare av. Att jag äter lika mycket som jag brukar så har gått upp i helt naturligt energiöverskott och så på det den stress och återupplevnad av sånt som hänt förut i veckan på det. Japp. Inte så roligt. Ytligt? Japp men igen- inte så roligt.

Eller ska jag bara avsluta den här fantastiska veckan med att säga att jag fortsätter pussla. Ta tid till vänner. Ta tid till sömn. Bara göra det jobb jag måste som når upp till en tidsgräns där jag faktiskt hinner röra lite på mig och umgås med det bästa jag har. Planera in det som ger energi.

Jo för apropå det. Så frågade bästa Micka på Access Rehab igår hur jag kunde ha så mycket energi hela tiden. Jag vet varför- det är för att jag bara gör sånt jag ser mening i. Inget annat. Det ger mig energi. Jag umgås bara med människor som ger mig energi. Inga andra.

Ibland gör jag lite för mycket saker jag ser mening i och då kan det bli lite som det blir ibland, att jag vill kasta mig på tåget upp till Ottsjö eller Värmland. Som nu. Vad hände? Hur tänkte jag? Hur ska det gå den här veckan? En dag i taget. Det är då man ska träffa människor som ger energi. Och det är precis vad jag nu bokar in måndag och tisdag. In your face kvällsjobb när Lillan är hos pappa. Fast jag ”borde”.

Det är lite mutter och självömkan just nu för att jag inte är mitt bästa jag men fortfarande är jag sådär fånigt tacksam för livet jag har. Så jag tror det kommer vara såhär lite då och då. Det gör väl inget?

Nu sover vi.

”We are all treading in the gutter, but some of us are looking at the stars” Oscar Wilde m.a.p Grönsta Gärde idag

Jag hade tänkt skicka iväg ett käckt kort inlägg imorse med bilder från start, banan och lite pepp men se nehej det gavs det inte tid till!
Först var bilnyckeln på vift. Svetten bröt ut redan då. Sen ringde en stackars funktionär in sjuk. Fick styra om planen och briefa nästa guldtjej och ta mig till Grönsta först. Min nummerlapp glömde jag nästan innan jag spurtade iväg mot starten. Fastnade i den massa som var på väg mot senare starter men hann säga hej lite innan jag sladdade in i startfållan.
Bästa Jessica var speaker och jag såg många kollegor i samma startgrupp. Såna som var där för de hade tider från liknande lopp. Inte som jag.

Tänkte på vem jag sprang för och att jag skulle njuta.

Schwosch sa det när starten gick. Jag tänkte att jag hakar på här ett tag och ser vad som händer.
Jo men det gick fort. Så jag hängde inte med alls men det var ju så roligt så första tre gick väl på under 16 minuter och det är inte direkt marschfart för mig.
Så sen saktade jag ned, hejade på kollegor som sprang om mig. Njöt. Stannade på vätskestationerna. Tog det lugnt i backarna och dra på utför är ändå ingen ide för det är nog bara 50 % som fattar att de ska hålla till höger.

Hur man än tar det lugnt är det rätt jobbigt att springa på Lidingö. Man får aldrig ”vila”.
Solen sken och det var så fint och härligt.
En som inte tog det lugnt var min kollega som sprang runt på 56 minuter och kom 9a…

Väl i mål så hoppade jag över staketet och hann få min ischiasnerv lite lugnad av Björn på bästa Access Rehab.
Sen skulle jag ta mig till Grönsta men hade missat att de flesta av våra löpare startade 12.50. Kom dit strax efter men min kollega hade varit med vid starten så det var lugnt.
Sprang då längs spåret ned mot Kyrkviken där jag återfann min fina kompis H och vi hejade massor. När de flesta kollegorna passerat sprang jag tillbaka till Grönsta och kollade till tältet men tjejerna hade full koll så ställde mig att heja där med kollegor och S som jag känner från Twitter. Hon hade debuterat på 15 km. Grymt!
Vilken kämparanda det var här. Det är ju så tungt så tungt för vissa. Befogat!
Tillbaka i tältet var det fantastiskt att ta emot en efter en med olika upplevelser.
Otroligt härlig stämning med lera, mjökksyra och endorfiner i en salig röra.

Access Rehab var helt fantastiska. De masserade oavbrutet och alla var så tacksamma.
Sirpa från Running Sweden som var våra grannar i tältet bredvid var hos oss och hjälpte ta hand om alla yriga löpare som ramlade in allteftersom.

Vid klockan halv sju fick jag så äntligen köa mig ut genom stan och det tog över en timme att ta sig hem till min mamma där Tigerfisen fortfarande var vaken och hade åsikter om hur nattningen skulle gå till.
Jag sa att jag gärna hade somnat på en gång men då fick jag höra att ”man somnar inte geggig mamma”.

Så jag tar väl en dusch och laddar om för att åka till Lidingö igen imorgon då.

Tusen tack ALLA för idag. Alla jag hejat på och kramat om, jobbat med och GRATTIS till alla fina insatser! Underbart! Avslutar med lite bilder: