EXCITED! #ultra #TEC

När allt (nåja) vändes upp och ner i höstas med den här överraskande graviditeten så var min fokusförflyttning från att satsa stenhårt på ultralöpning 2014 till att utveckla mitt egna företag den tiden istället en ganska lös plan. Jag satte ett mål om att ”föreläsa mer” och satte någon boll i rullning. Sen började det hända grejer och nu är det så mycket roligt som händer!

Ikväll föreläser jag om min ultraresa (ja jag vet- den är inte så lång än men kanske kan några relatera till mig som gått från 5- 16 mil på några år snarare än utopen Andreas Falk :)) och ultraträning i en hektiskt vardag. Jag tänkte puffa för denna föreläsning här- men den blev full direkt! 100 pers till Runners Store ikväll. Jag, Mats från Enervit och ultralegenden Reima kommer att prata.

Löpteknik till förmån för MOD- Mer organdonation

Ni som följt bloggen vet att min fästman är levertransplanterad. Han finns ibland oss och kan nu leva nästan ett helt normalt liv tack vare att någon gjorde det enda rätta och lät sina organ rädda liv när dennes eget liv inte gick att rädda.

Så stort, så enkelt är det faktiskt.

Att förena nytta med nöje är bland det bästa jag vet och jag blev så glad när Träning och Mingel i samarbete med MyNextWorkout frågade mig om jag ville hålla en löptekniksklass för dem till förmån för MOD! 

Här kan du läsa mer och anmäla dig.

Därtill så är jag i Göteborg 12e mars och planerar att hålla en föreläsning om att våga satsa på något som verkar lite omöjligt träna för ultra, eller Göteborgsvarvet för den delen. Träning och kost i en hektiskt vardag helt enkelt! Lokalen är klar och mer information kommer här snart! Save the date om du vill komma på den!

Jag kommer också att föreläsa på Blogger Boot Camp 15 mars i Stockholm. Där finns det definitivt plats kvar eftersom jag har min föreläsning samtidigt som populära Lofsan :).

Jag går förstås att boka för föreläsningar om hälsa, löpning, ultra eller kost om du har en grupp eller lag eller ett gäng. Kontakta mig på mailen ovantill höger!

Jag och Magnus instruear löpteknik på Workout Åre 2013

Det är mycket man går runt och tänker att man borde göra.

Och så är det saker man gör som man tänker att -uh- ”får” man göra såhär? Såhär gör man väl inte?

Saker som inte stämmer med den uppfattade norm man just då råkar ha trampat utanför.

Själv reflekterade jag över detta i helgen när jag drog mitt långpass. Jag vet, min barnmorska vet, min kropp vet och den lille därinne vet att mina två mil är helt ok. Men jag vet också att det tycks kanske att man inte ska springa så mycket, när man är så gravid. Och jag funderade på vem det var som tyckte det. Och kom på att- ingen! – vad jag vet. Bara något jag fått för mig. Så skönt att identifiera det och släppa det som en riktig brakfis och springa iväg!

När man dras med den här känslan av att:

1) ”Jag borde egentligen XYZ” (tex inreda fint hemma, jobba mer, träna mer, äta raw food, gå upp tidigt för att yoga på morgonen, dricka äckliga gröna smoothies etc etc)

eller

2) ”Såhär ska man nog inte göra” (satsa på ultra för att man är förälder, skita i allt och lägga sig i soffan, äta en helt underbar surdegsmacka full med gluten och laktos istället för en kall otrevlig raw foodsallad, avboka morgondagens vidrigt tidiga gympass för man behöver sova, skita i att gå ut med jobbet för att man hellre slår sönder en säck på gymet eller tränar intervaller med löpargänget. Starta eget, hoppa av karriären, byta det trygga jobbet, dra utomlands helt själv)

Då. Då kan man fundera på ”säger vem?”. Vad är min norm? Vad tycker jag om detta? Vad skulle jag tycka om någon i min omgivning gjorde si eller så? Förmodligen inte så mycket. Vi dömer oss själva alltid hårdast som sagt.

Det är så mycket slentrianmässigt tyckande som jag ibland undrar om någon, ställd mot väggen, faktiskt tycker? Ska man jobba heltid? Deltid? Massa övertid? Ska man gå upp snortidigt på morgonen och träna? Ska man sova istället? Ska man umgås med kollegor fast man hellre tränar? Ska man äta mat man inte tycker om bara för att det står någonstans att det är bra? Måste man springa? Måste man gilla det? Vem tycker det? Vem tycker det?

 Om du inte ens kan peka ut någon som tycker något som är någon som du bryr dig om- så släpp det.  Då lägger du onödig energi på att bry dig om ett tyckande som faktiskt inte ens konkret finns. Om inte du tycker det är viktigt. Så är det inte det.

Men det du verkligen vill. Jobba mycket. Jobba lite. Springa långt. Inte springa alls. Äta gott. Äta rått. Det ska du säga. Till dig själv. Är viktigt.

Landet är mitt andra hemma. Stockholm är jobb, många fina vänner och där måste jag bo av massa personliga skäl men hjärtat slår inte för trängsel, betong och yta. Det får luft i fjällen och ute på värmländska landsbygden. Där jag hållt hus sen jag var liten. Efter de två senaste veckorna var det ännu skönare än någonsin att komma hit och dessutom planera in en helg snart igen.

Det lät som Ingmarie, Camilla och gänget hade en riktigt lyckad Löpningens dag i Stockholm.

Det hade jag med! Långt ifrån asfalten och med min N som enda sällskap.

Jag har inte sprungit långpass sen nyårsafton.  Inte för att jag inte velat- jag har inte hunnit!

Det var en riktigt seg Annie som skulle ut igår. Jag hade helt brutal träningsvärk- det engelska ordet DOMS- delayed onset muscular soreness är ett mycket bättre ord: för stora lårmusklerna så är det nästan värst sådär 36-48 timmar efter träningspasset och det råkade vara just igår då. Aj Aj.

Desutom hade det vräkt ned snö och det var inte direkt någon plogbil som varit framme där vi sprang. Men allt detta visste jag om och då ställer man in sig på det, skiter i kilometertiderna och joggar på den intensitet som passet ska vara i.

Vi tog alltså samma kuperade 20 kilometersrunda som vi sprang på nyårsafton och det var ju en 4,5 veckor sen och jag blir bara mer gravid för varje vecka.

Uthålligheten är det inget fel på men jag har inte alls samma spänst, jag flåsar mycket mer, kissar var tredje kilometer och mina highs and lows är mycket mer dramatiska. Jag blir helt lyrisk när det känns bra och jätteledsen när det känns segt. Två mil liksom- det snyter jag ju ur ena näsborren i vanliga fall. Nicke med vätskeryggan försvann runt en krök ett tag och just då fick jag för mig att jag var jätteakuttörstig och började nästan gråta för att jag inte såg honom. Hormonkalas.

Men väl hemma kändes det jättebra igen.

Idag gav vi oss ut på skidor istället. Mina pjäxor har försvunnit någonstans i allt stök inför försäljningen av min lägenhet så jag drog fram de gamla trälaggen istället. Men idag var det runt 0-gradigt och det blev enormt tungt att spåra i snön. Lika härligt för det!

Sammanfattar en riktigt bra träningsvecka med:

Måndag: styrka med Andreas och 1,5 km på löpband (trööökigt)

Tisdag: 10 km morgonjogg med Maria

Onsdag: Vila

Torsdag: 10 min löpband och 60 min styrka med front squats, armhävningar, rodd, pressar och mountainclimbers

Fredag: 20 min lunchjogg och 20 min skidor på kvällen

Lördag: 20 km långpass

Söndag: 30 min längdskidor

Inte illa. Nu följer en pusslig vecka igen men jag ska göra mitt bästa för att få in de pass jag vill och behöver för att fortsätta vara #vavavoom

Ibland är det svårt att få till längre pass i ett svep rent tidsmässigt. Rätt slitigt kan det vara också- både fysiskt och mentalt. Självklart är man ute efter just effekten av att vänja kroppen vid att röra på sig under en låååång period, att senor och ligament pallar med belastningen, att kroppen kan förse musklerna med energi under det passet och med bibehållen teknik.

När man tränar för längre lopp så kan man dock få mycket av effekten men en mycket skonsammare träning genom att bryta upp de riktigt långa passen. Senor och ligament hinner inte återhämta sig mellan så täta pass- de är sk ”avaskulära” alltså har inte så bra blodtillflöde och musklerna hinner inte riktigt de heller men litegrann, och du kan förmodligen springa med lite bättre teknik och mer känsla av energi men ändå få in milen i benen.

Flera av mina adepter tränar så inför sina längre lopp och förutom det kan jag tycka att bästa uppladdningen för ett intervallpass på kvällen är just att väcka kroppen med ett lätt distanspass på morgonen om det går. Rensa i rören helt enkelt!

Hur det kan gå till är fantasin bara begränsningen till men ett förslag kan vara att springa 1,5 timma på morgonen och 1 timma på kvällen om man har svårt att få till ett planerat 2,5 timmas pass. Eller 1 timma morgon, 1 timma lunch och 1 timma kväll för ett tretimmarspass. Eller börja med 30 minuter morgon och 30 kväll om man är lite ”nyare”.

Och gravdvis varje vecka öka tiden. Och förstås lyssna av kroppen och ta en vilovecka eller helt enkelt skippa andra passet om det inte känns bra.

I ett tufft  hårt träningsschema kan det också vara bra att köra dubbelpass bara för att få en hel vilodag.

I en hektiskt vardag kan det också vara så att det en dag finns tid att springa massor men inte en annan. Då kan också två pass bestående av pass som tränar olika system gå att passa ihop. Tex lätt distans + intervaller kväll.

Som vanligt är det kroppen som är chefen! Och även om det är mentalt lättare att sticka ut på ett kortare pass- så är det rätt tufft att starta om senare på dagen när den där mysiga ”efter-löpning-känslan” infunnit sig.  Mumma för ultrapannbenet!

Idag kör jag mitt egna lilla dubbelset: Jag hann bara 20 minuter på lunchen så sitter fortfarande i träningskläderna på väg mot landet för att förhoppningsvis få till ett skidpass på åkern ikväll – alt ett pass distans. Igår körde jag 6 sets front squats (10-8-6-6-3-6) på Sats i Sundbyberg och mina ben börjar smågråta så fort jag kräver något av dem. Hur de kommer kännas imorgon vill jag inte tänka på men då är det löpningens dag och jag SKA springa långpass med bästa N!

Hade jag varit i Tokholm hade jag försökt var med på detta. Gör du något speciellt på löpningens dag?

För ganska exakt två år sen var jag med om något jag önskar ingen någonsin ska vara med om.

En helt frisk, stark ung vän föll ihop under ett löppass och miste livet. Allt som kunde göras gjordes men då hjälpte det inte.

Den här händelsen berörde alla som var där men även andra som inte var det. Det är svårt, fortfarande att förstå.

Jag är så enormt glad att jag är HLR-utbildad och att vi var ett team som visste vad vi skulle göra. Här var vi mitt i Stockholm men tänk om något liknande händer ute till fjälls och vad händer när man är helt ensam?

Jag har vägrat vara rädd men säkerhet är A och O i allt jag gör och är väldigt intresserad av utveckling på området. När någon frisk och vältränad bara rasar ihop sådär- då förstår man att det kan hända saker. Som- INTE är själva idrottens fel- men kan utlösas av den.

Med alla oss äventyrare som gärna ger oss ut i naturen, långt bort från ”civilisationen” så uppstår en ny dimension på vad man gör när något händer. Oftast är ju faktiskt andra som är ute på liknande äventyr närmre både i tid och distans och detta har kirurgen och idrottsläkarenJan-Olov Svärd tagit fasta på.

Han har utvecklat en app som heter X-safe och släpps i februari (först för Android) som, om man kopplat upp sig mot varandra, larmar om man hamnar i liggande läge i mer än 30 sekunder och då skickar GPS koordinater. Saknas täckning går ett SMS iväg med koordinaterna.

Appen ska också kunna användas vid idrottstävlingar, för de som rider och eventuellt som överfallslarm.

Här kan du läsa mer.