Fartlek

Löpning i all ära, men det finns ju annat man kan göra på vintern också.

Sätta på skridskor, m m. Grym cross-training!

Samt bestiga svindlande höga snöhögar!

Gagnar gott Glutus Maximus!

Sen somna framför Vinterstudion. Och drömma om … tja …

… eller kanske …

… zzzzzzzzzzzzz …………..

Ja, allvarligt talat, det blev inte direkt någon stenhård träning när jag var på Playitas. 8 löppass på 14 dagar och 8 simpass på 14 dagar. Lägg till detta 14 pingpongpass mot sonen, och det var väl det hela. Löppassen utfördes, förutom en dag, på morgonen före frukost. Det var inga dåliga före frukost-pass, 14 km, men heller inte direkt ösiga, om man säger så.

Jag vet inte exakt hur pingpong utvecklar löpning, möjligen blir man lite snabbare i sidled när det är trångt i starten.

Och nu är det bara tre veckor kvar till Tokyo Marathon. Lite ångest här, får jag nog tillstå. Jag siktar ju inte på något PB, det här är  mer tänkt som ett äventyr (och reportageresa) och ett återseende av en stad jag jag bodde i ett år, i ett annat millennium. Men man vill ju inte rasa igenom helt heller. Kanske kan simträningen hjälpa till? Man liksom krålar sig fram på banan, med armarna vilt svängande. Tveksamt.

Tokyo, mon amour:

Så i går blev det fredagsmys. Upp på bandet på SATS för långband (löparnas motsvarighet till bredband, blink, blink). På med hitreklamradio i hörlurarna, och dunka, dunka. Efter arton kilometer blev det tvärstopp. Maskinen totaldog. Jag tänkte ödmjukt att jag nog är för hård för SATS maskiner. Hoppade till ett ledigt löpband bredvid. Dundrade på i sju km till. Totalt 25 km, en riktig pannstärkare. De sista sju till Bandit Rock. Jag är lite osäker på om jag egentligen gillar att springa till hårdrock. Men det kändes om jag behövde bli jagad på av ylande elgitarrer mot slutet. Om det var roligt? Njä, det var roligt när det var över.

Sen hem till På Spåret, där Martina Haag, som just sprungit Marrakech Marathon, tävlade med maken Erik. Där en av motståndarna var historieprofessor Harrysson. Det var övervikt på historiska frågor, när de kom till ”baklänges mor” (Rom, förstås). Historieprofessorn exellerade naturligtvis och Haagarn förlorade. Men deppa inte, Martina. Marrakech Marathon smäller mycket högre än final i en frågetävling. Där skulle det ha blviti en helt annan historia för professor Harrysson.

Romersk stadion, några år äldre än Sthlms dito:

Idag träningsvärk. I morgon ska benen dundra igen. Måste benen dundra igen.

Och Abeba ska springa för Sverige i XXL games. Säger bara,” Hey Abeba riba!!”

I går var jag så här blöt.

Idag såhär. Nej, det är inget vått löv där under isen. Det är jag, fotografen!

I går morse morgonjogg i soluppgång. Dopp i havet, och sen packa klart.

Idag blöt mössa i strilregn på väg till dagis. Det sägs att det är kontrasterna som ger livet krydda. Jag vet inte jag.

Var i alla fall kul artikel i tidningen i morse, om Singulariteter. Om femtio år, typ, kommer man kunna ladda ner sig själv i en dropbox på Internet. FB goes gigantic. Människa och maskin smälter samman, vilket leder till odödlighet. Och varför inte – det är väl inte underligare än … livet … och vädret? Vad det kommer innebära för löpningen ber jag dock att få återkomma till.

Själen – kroppens mjukvara. Kom ihåg var ni läste det först!

Havet. Jag lajkar havet varje gång jag ser det.

Såg två simmare i havet i morse. De drog ut till bojen långt därute. Vände, mot stranden. Bra fart. Upp på stranden, och snabb löpning. Ö till öare?

För två dagar sedan såg jag en stor fisk någon meter utanför strandlinjen. Det såg ut som en haj. Inte världens största haj, men en haj. Jag tänkte jag hade sett i syne. En haj så nära land? Sen hörde jag att någon annan sett en haj i havet.

Så jag simmar i bassängen jag. Inga fula fiskar där inte. Varmt i vattnet är det också.

I morse: upp med tuppen. Kuckelikuuu!! Två glas vatten och så iväg. Tidseffektivt, träna när ingen annan är vaken (i familjen). Första 500 är inte roliga. Kroppen ett gammalt segt tuggummi. Huvudet ställer en fråga. Ställer flera frågor. Var det så klokt det här? Ska vi inte vända och gå och lägga oss igen? Men en kraft större än förnuftet manar på, och efter en km känns det lättare. Efter två rullar det på riktigt fint. Efter fem kravlar solen upp över horisonten, och plötsligt är allt som det ska. Får dra ner kepsen över näsan för att inte bli bländad.

Hemma igen efter 14 km. Frukost. Helgad vare halvpensionen. Pannkakor, honung, stekta ägg, meloner, kaffe, mera kaffe, stekta champinjoner, och kolla, croissanter … brppp … och läge vila bingen ett tag.

Mot fäderneslandet på tisdag. Känner ingen brådska. Känner verkligen ingen brådska.

Några av årets lag i Ö till Ö.

Notera lag no 12, Team Ultramarin. Får hoppas vi färgar i det här gänget. Hoppas på medvind, medströms och en härlig temperatur i vattnet.

Har
i alla fall simmat intervall idag. Blå intervall. När solen ligger
snett in i poolen här på Fuerteventura, blir allting så väldigt vackert.
Blått, blått, blått, och lite vitt i kaklet. Det är som att simma i himlen.

15×100
m, plus 300 m plask. När jag häromsistens morgonjoggade med Jonas Colting, pratade Jonas
mycket om intervallens betydelse för utvecklande av simteknik.

När
jag berättade det för brorsan sa brorsan att det har han ju tjatat om i
flera år. Fast du har ju inte vunnit Ö till Ö, sa jag till brorsan. Det
har Colting.

På det svarade brorsan något otryckbart.

Ö till Ö. Årets stora äventyr. Jag ryser. Nä, det var draget från balkongdörren. Kallt på kvällen här. Jag fryser.

Nu är det stängt. Men kolla, ståpäls. Faktiskt, jag ryser!