Allvarligt talat

 

I går var jag så här blöt.

 

Idag såhär. Nej, det är inget vått löv där under isen. Det är jag, fotografen!

 

I går morse morgonjogg i soluppgång. Dopp i havet, och sen packa klart.

Idag blöt mössa i strilregn på väg till dagis. Det sägs att det är kontrasterna som ger livet krydda. Jag vet inte jag.

Var i alla fall kul artikel i tidningen i morse, om Singulariteter. Om femtio år, typ, kommer man kunna ladda ner sig själv i en dropbox på Internet. FB goes gigantic. Människa och maskin smälter samman, vilket leder till odödlighet. Och varför inte – det är väl inte underligare än … livet … och vädret? Vad det kommer innebära för löpningen ber jag dock att få återkomma till.

Själen – kroppens mjukvara. Kom ihåg var ni läste det först!

---

 

Havet. Jag lajkar havet varje gång jag ser det.

 

 

Såg två simmare i havet i morse. De drog ut till bojen långt därute. Vände, mot stranden. Bra fart. Upp på stranden, och snabb löpning. Ö till öare?

För två dagar sedan såg jag en stor fisk någon meter utanför strandlinjen. Det såg ut som en haj. Inte världens största haj, men en haj. Jag tänkte jag hade sett i syne. En haj så nära land? Sen hörde jag att någon annan sett en haj i havet.

Så jag simmar i bassängen jag. Inga fula fiskar där inte. Varmt i vattnet är det också.

I morse: upp med tuppen. Kuckelikuuu!! Två glas vatten och så iväg. Tidseffektivt, träna när ingen annan är vaken (i familjen). Första 500 är inte roliga. Kroppen ett gammalt segt tuggummi. Huvudet ställer en fråga. Ställer flera frågor. Var det så klokt det här? Ska vi inte vända och gå och lägga oss igen? Men en kraft större än förnuftet manar på, och efter en km känns det lättare. Efter två rullar det på riktigt fint. Efter fem kravlar solen upp över horisonten, och plötsligt är allt som det ska. Får dra ner kepsen över näsan för att inte bli bländad.

Hemma igen efter 14 km. Frukost. Helgad vare halvpensionen. Pannkakor, honung, stekta ägg, meloner, kaffe, mera kaffe, stekta champinjoner, och kolla, croissanter … brppp … och läge vila bingen ett tag.

Mot fäderneslandet på tisdag. Känner ingen brådska. Känner verkligen ingen brådska.

---

 

Några av årets lag i Ö till Ö.

 

 

Notera lag no 12, Team Ultramarin. Får hoppas vi färgar i det här gänget. Hoppas på medvind, medströms och en härlig temperatur i vattnet.

Har
i alla fall simmat intervall idag. Blå intervall. När solen ligger
snett in i poolen här på Fuerteventura, blir allting så väldigt vackert.
Blått, blått, blått, och lite vitt i kaklet. Det är som att simma i himlen.

15×100
m, plus 300 m plask. När jag häromsistens morgonjoggade med Jonas Colting, pratade Jonas
mycket om intervallens betydelse för utvecklande av simteknik.

När
jag berättade det för brorsan sa brorsan att det har han ju tjatat om i
flera år. Fast du har ju inte vunnit Ö till Ö, sa jag till brorsan. Det
har Colting.

På det svarade brorsan något otryckbart.

Ö till Ö. Årets stora äventyr. Jag ryser. Nä, det var draget från balkongdörren. Kallt på kvällen här. Jag fryser.

Nu är det stängt. Men kolla, ståpäls. Faktiskt, jag ryser!

---

 

Playitas ligger hyfsat i lä. Vindarna far liksom över taken på anläggningen. Men när man vänder ut och iväg för att löpa lite längre, då kommer man snabbt upp på höjderna. Och där blåser det. Idag blåste det så in i h-l-v-te. Det var ok de första kilometerna, uppförsbacke med en jättes hand i ryggen. Men sen blev det sidvind, och ännu mera sidvind. Vinden in i ena näsborren, och ut ur den andra. Jag fick knipa för att inte hjärnan skulle följa med.  Vinden tjöt mellan öronen. Och så hade jag bestämt att jag skulle ut i bergen. Där blev det direkt motvind. Fick byta löpteknik, 45 graders framåtlut, och trapptrippande. På ett ungefär.  Kollade senare på vädersajt hur mycket det hade blåst. 40 km/timmen, nordost. Stavas också STORM.

Kanske svor jag något. Men det var det ingen som hörde.

Här har det inte börjat gå så mycket  uppför, och inte upp för mig, hur mycket det sen skulle blåsa uppför. Jag drar t o m  lite på mungipan. Det slutade jag med. Sen drog det bara kring mungiporna.

Jag försökte tänka på vackra saker. Som bouganivillean från igår:

Undrar om den har några blad kvar idag?

Stretade på, och stretade på, och 23 km senare i lä. Tempot för dagen kommer inte att gå till historien. Fick bråttom med att återställa vätskebalansen. Och livet var gott igen (man glömmer så lätt).

 

---

 

Känner flåset i nacken, men än är han inte förbi!

---