Löpa storm

 

Känner flåset i nacken, men än är han inte förbi!

---

 

Vaknade. Såg en mörk gestalt vid sängen. En Nikelogga lös på bröstet, fast spegellvänd. Texten under loggan: DONT DO IT!

Läskigt. Måste vara Djävulen själv. Den lede frestaren. Jag som ska ut och morgonjogga. Men bingen så varm och skön, kudden så mjuk, så mjuk.

Det hade varit en hård natt. En svårfångad mygga hade surrat runt. Säkert en best från Afrika, med borren full av malaria. Var ju rätt mörkt i natten, men tyckte den såg ut såhär:

Inte lätt sova då.

Men så bröt en kraftfull röst igenom: VÄÄLLLIIIING!!! Och jag vaknade igen. Hade knoppat till under snoze.

The way of no return. Just do it! Värma välling, leverera välling, och så ut. Sval vind, fladdrande linne, luften full av syre. Ut bland bergen, upp och ner, upp och ner, upp, och så en galen utförslöpa i ett par kilometer, Garmin blinka på 3.18.  Hemma igen 08.30, lokal tid. 14 km innan frukost. En titt i badrumspegeln. En svettig nuna. En mycket nöjd nuna.

Kom igen nu Djävulen. Just do it! Du kommer må djävulskt bra.

Men frukosten förstås – en himmelsk historia!

---

 

And it never rains in southern California, om man får tro Albert Hammond. En av mina absoluta favoritlåtar, by the way.

http://www.youtube.com/watch?v=-pyC7WnvLT4

Ett visst mått av overklighet börjar infinna sig. Brorsan mailar om strapatser på Ågesta golfbana, 17 km skidåkning i -14 C. Dagen innan 9 km i – 21 C.

Vad hände med växthuseffekten?

Här stretas det i alla fall på. 2000 m lunchsimning, lite jobba, och så en timme styrketräning på Playitas alldeles formidabla gym.

Sen en pilsner i badkaret.

Nu letar jag efter arbetsmoralen. Inte under sängen. Inte i garderoben. Definitivt inte i badkaret. Visst ja, det är ju söndag. Puh!

/to be continued …/

---

 

Upp med tuppen, bokstavligt talat, den gal, och ut på en rejäl morgonlöpa. Mot byn på andra sidan berget, ner till playan, solhälsning. Hej hej havet. Tillbaka och en sväng ut i öknen, eller i alla fall: marken utan gräs. Bra kuperat, skön vind, singel, bara jag och bergen.

Inte illa. Inte illa alls.

Och för alla statistiknördar där ute (I know you are there …):

And the real thing:

Morgontempo:

 

Frukost på det, satt som ett smäck.

Lovely lördag!

---

 

Morgonjoggen avlöpte fint.

Blink, blink.

Vi startade i mörker. Där var Jonas, RW:s egen filmare Philippa, Jojje, och Jonas kompis fotografen som jag tyvärr glömt namnet på (med ålderns rätt …). Vi tog den röda vägen, ut i ett ökenliknande landskap. Magen höll sig i styr, och benen kändes som ystra kalvar på grönbete … fast utan grönbete. Det växte inget gräs där vi sprang.

Allt var lätt och lagom fram till dess Jonas började berätta om all fantastisk löpning i Boulder, Colorado, i en utförslöpa, då började jag drömma och foten fastnade på en sten och jag stöp som en fura, men lyckades rulla runt på rygg och rädda näsan med flera ansiktsdelar. Jonas uttryckte sig uppskattande om min fallteknik (utvecklad under  snömolnande tonår då jag hade en dödsföraktande dragning till freestyle); och jag höll artigt igen på svordomarna. Blodet strömmade dock lika mycket på högerhanden som på Island i höstas, då jag föll på ungefär samma sätt (är det åldern som satt sig på balanssinnet?) Men vad är väl lite blodvite, för en sådan morgon.

Det var svindlande vackert när solen rullade upp över berg och dal och hav, och dagg som lättade mot himlens höjd. Taltempo och löpande samtal som efter ett par kilometer växlade in på cykel;  hur mycket har t ex Lance Armstrongs barndom betytt för att Lance Armstrong blivit just Lance Armstrong? Något att fundera över för grabbarna på Bicycle hemma i Snörike.

Efter fyrtio minuter var vi hemma igen, då blev det vattenrutchkana. Jag åkte två gånger, sonen 32. Framåt eftermiddagen smet jag iväg till 50meterbassängen. Fick egen bana, alla riktiga triatleter sov förmodligen siesta.

Kajkade på, solen nöp i nacken, och allt var gott. Blev 1700 m med blandade intervall. Sen tillbaka till vattenrutschkanan (men lär väl inte bli nominerad till bragdguldet för det?).

Här det lilla blå bredvid det stora blå (och rena palmyran):

Nu är det snart dags för middag, men far han är bliven pömsig.

Kan vi inte bara ligga i sängen och titta på Tarantinos nya? Bom, bom, bom, med Django Unchained! Det skulle möjligen kunna hålla en vuxen man vaken.

/ to be continued …/

---