It never snows in Playitas

 

Upp med tuppen, bokstavligt talat, den gal, och ut på en rejäl morgonlöpa. Mot byn på andra sidan berget, ner till playan, solhälsning. Hej hej havet. Tillbaka och en sväng ut i öknen, eller i alla fall: marken utan gräs. Bra kuperat, skön vind, singel, bara jag och bergen.

Inte illa. Inte illa alls.

Och för alla statistiknördar där ute (I know you are there …):

And the real thing:

Morgontempo:

 

Frukost på det, satt som ett smäck.

Lovely lördag!

---

 

Morgonjoggen avlöpte fint.

Blink, blink.

Vi startade i mörker. Där var Jonas, RW:s egen filmare Philippa, Jojje, och Jonas kompis fotografen som jag tyvärr glömt namnet på (med ålderns rätt …). Vi tog den röda vägen, ut i ett ökenliknande landskap. Magen höll sig i styr, och benen kändes som ystra kalvar på grönbete … fast utan grönbete. Det växte inget gräs där vi sprang.

Allt var lätt och lagom fram till dess Jonas började berätta om all fantastisk löpning i Boulder, Colorado, i en utförslöpa, då började jag drömma och foten fastnade på en sten och jag stöp som en fura, men lyckades rulla runt på rygg och rädda näsan med flera ansiktsdelar. Jonas uttryckte sig uppskattande om min fallteknik (utvecklad under  snömolnande tonår då jag hade en dödsföraktande dragning till freestyle); och jag höll artigt igen på svordomarna. Blodet strömmade dock lika mycket på högerhanden som på Island i höstas, då jag föll på ungefär samma sätt (är det åldern som satt sig på balanssinnet?) Men vad är väl lite blodvite, för en sådan morgon.

Det var svindlande vackert när solen rullade upp över berg och dal och hav, och dagg som lättade mot himlens höjd. Taltempo och löpande samtal som efter ett par kilometer växlade in på cykel;  hur mycket har t ex Lance Armstrongs barndom betytt för att Lance Armstrong blivit just Lance Armstrong? Något att fundera över för grabbarna på Bicycle hemma i Snörike.

Efter fyrtio minuter var vi hemma igen, då blev det vattenrutchkana. Jag åkte två gånger, sonen 32. Framåt eftermiddagen smet jag iväg till 50meterbassängen. Fick egen bana, alla riktiga triatleter sov förmodligen siesta.

Kajkade på, solen nöp i nacken, och allt var gott. Blev 1700 m med blandade intervall. Sen tillbaka till vattenrutschkanan (men lär väl inte bli nominerad till bragdguldet för det?).

Här det lilla blå bredvid det stora blå (och rena palmyran):

Nu är det snart dags för middag, men far han är bliven pömsig.

Kan vi inte bara ligga i sängen och titta på Tarantinos nya? Bom, bom, bom, med Django Unchained! Det skulle möjligen kunna hålla en vuxen man vaken.

/ to be continued …/

---

 

 

Sporten där alla får stryk! Hö hö …

Sömndrucken, kolmörkt ute. Lika kul i
dagsljus?

Varför uppe så tidigt? Ska ut på morgonjogg om en halvtimme. Första rundan efter Montezumas hämnd. Herrar Jojje Borssén och Jonas Colting ska vara draghjälp.

Bilr en bra test. Kommer kistan hålla? Väderspänningen stiger … escusa, scusa mio  …

/to be continued …/

---

 

För sjuk för att springa idag. Men i morgon, kanske …

Hade det inte varit för solen, så hade man kunnat se Atlanten, där bakom fötterna. Rätt blå, faktiskt. Och palmerna, riktigt gröna.

I love colours!

/To be continued …

---

 

I morgon mot Playitas och Fuerteventura. Flyttar kontoret till en plats i solen. Packar ner dator, familj, kamera och runt fyrtio böcker … på pdf. Jag räknar inte med att läsa dem alla, men de väger ju så lite i elektronisk form.

Och så våtdräkt och två par löpardojor och internetkabel. Det trådlösa ska visst inte vara någon höjdare där.

Inte glömma dolmen, den rosa!

Ett litet aber är magen, jag blev sjuk i natt. Den började mullra som Montezumas hämnd, eller något i den stilen. Fick frossa. Det var mycket synd om mig. Det är det idag också, har bara fått i mig två rostade brödbitar och en skvätt yoghurt.

Det kan bli en skitresa i morgon, men det är smällar man får ta. Mot 20 C, och löpning i linne, förmodligen handlar det om yin och yang, alltings balans. Smita från fosterlandet i den tid som är, med isvindar och tre månader kvar till våren, det krävs offer. Gissa var jag sitter och skriver det här någonstans. Eller gör det inte.

Playitas har en 50metersbassäng, den ser ut så här:

Den tänker jag simma i … när jag inte är ute och springer. Eller tar igen mig i en solstol. Eller åker vattenrutschkana:

Ni behöver inte tycka synd om mig fast jag är sjuk.

I´ll survive!

Rapport följer!

---