Blogg

Fullfokus och kravlöshet


När jag sprang från jobbet i fredags kände jag en enorm tillfredställelse. Jag hade betat av mycket. Gjort mycket saker och kunde bocka av både med penna och mentalt saker jag tyckt varit utmanande men även på studs fått till lite nya idéer och lösningar bara genom att vara väldigt närvarande (och druckit rejält med kaffe).

Jag hade verkligen ställt höga krav på mig själv hela veckan.

Och i och med att jag tränar för ett 8 mils lopp så ställer jag krav på mig genom träningen också. Den är inte direkt ”såsig” just nu utan det är två tuffa veckor till innan jag trappar ned inför den. Och jag har jätteperspektiv på detta: Det är ett fritidsintresse som jag främst håller på med för att det är njutning så det får verkligen inte stressa eller belasta för mycket.

Men nu visste jag att jag skulle prestera på ett träningspass på söndagen så jag tvingade mig själv att bara fokusera på att njuta och vara närvarande och inte utmana mig på något sätt eller bedöma saker jag gör resten av tiden.

Det gick bra. Trots att jag skulle laga mat och efterrätt med lillspark hemma till två vänner som skulle komma över. Bästa Katta sov dessutom kvar och vi hann hänga och prata och det var mysigt! Att umgås- det äger! Hinna reflektera medan man pratar, utan avbrott, sådär som man inte kan via telefon- stort!

Hela lördagen var som en raggsocka: Bara mys. Självklart smög det på mig att ”borde jag inte köra den där tvätten, röja bort det där, kolla upp det där..” men jag stod emot. Bara mös. Åkte till svärisarna med lillspark för vi två var själva i helgen och lade mig tidigt och lade bort de jobbrelaterade böcker jag har beställt och tittade på två avsnitt Suits och läste DN.

Men idag. Fokus! Upp kl 06. Kaffe. Laddade blåsan med Umara sportdryck och några bars och planen var att springa 5 mil och vara tillbaka hos svärisarna runt lunch.

Mötte upp bästa Caroline som kan TEC-banan typ i sömnen. Vi pratade och tassade i lätt snöfall och sen anslöt Peter och två andra löpare. Vi betade av två varv till. Banan är trixig att hitta på grund av alla små stigar. Man måste verkligen veta var den går. Den är fin men utmanande.

Note to self: Det är supertrevligt att springa med sällis men allt tar mycket längre tid. Jag hann således inte få ihop mina 5 mil- det blev runt 43-45 km tror jag men det var så trevligt och det var så värt det för att få det fina sällskapet och få springa på banan.

Stänger veckan på 9 mil som är mitt volymmax på över 2 år. Kroppen fortsätter suga åt sig milen. Love it.

Så så viktigt att identifiera hur mycket av tiden som är ”prestationstid” och var man har sin ”icke-prestationstid”. Se att man faktiskt har sån tid. Så inte allt är prestation. Från hur det ser ut hemma till vad man äter, till hur man ser ut till vad man tvättar håret med till var man fikar till hur man tränar… Ni hajar. Många tar ju tex till yoga och annat men kan inte ens där vara icke-presterande utan bedömer sin fysiska prestation.

Tankar inför nästa vecka helt enkelt! Må så gott!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

This is what I’m talking about


Har du en dröm? Vad står ivägen för den? Det finns de som får kämpa för sina drömmar, och får skapa helt nya då de gamla slagits isär.

Allmosor i all ära men att hjälpa folk hjälpa sig själva det äger!

Det är det vår förening Starstruck Unlimited jobbar med.

Vi stödjer Panzisjukhuset i Kongo och det gör Timbuktu också.

I samarbete med PMU har han spelat in en film med några av kvinnorna där.

Den är fyra minuter och den är stark, obehaglig men inspirerande.

Snälla se den här.

Vill du göra något?

Superenkelt- tillägna helgens promenad, långpass eller joggingtur till vår resa mot 1000 mil till Panzisjukhuset.

Du gör det här:

Smsa RUNFORPANZI *mellanslag* ditt namn- om du vill, till 72980 så ger du 100 kr.

Skriv en kommentar i gästboken med antal kilometrar- alla kilometer välkomna!

Hjälp andra, hjälpa sig själva och få frisk luft och motion!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bete sig på föräldramötet


Jag är förälder och jag har åsikter som jag oftast håller borta från den här bloggen om föräldraskap. Jag ba ORKAR inte med de många onyanserande, raljerande och ofta helt värdelösa, ur ett kunskapsperpektiv, diskussioner jag sett när jag av misstag hamnar på tex Familjeliv. Jag pratar med barnmorska eller vänner med barn om jag undrar något. Inte med främlingar på nätet. Så. 

Men nu måste jag skriva av mig. För när jag får en klump i magen då måste jag det. Jag arbetar ju dessutom med arbetsmiljö så det området är mig varmt om hjärtat.

Jag har en snart 7-åring och en snart 2-åring. Så jag har varit på föräldramöten i typ 6 år nu. Varit föräldrarepresentant därtill.

Jag har sån respekt för förskolepersonal. Skolpersonal också. Och massa annan personal men nu handlar det om pedagoger som tar hand om det viktigaste som finns: våra barn.

Och det här att vi lever i ett samhälle där många föräldrar bär runt dåliga samveten och är ganska nojiga och ibland verkar glömma att de ingår i ett samhälle där vi faktiskt har det väldigt bra. Våra barn i Sverige idag- I promise- det går nog knappt att få det bättre vad gäller utbildade pedagoger, säkra miljöer, bra mat osv osv osv.

Men eftersom många är borta från sina telningar hela dagarna och inte riktigt har tid att sätta sig in i hur det är på förskolan egentligeni  Har lite dåligt samvete för det och är lite stressade. Då får de något kontrollbehov som kan ta sig i uttryck av ganska otrevliga krav och ifrågasättanden som de riktar mot förskolepersonal. Ganska okonstruktivt. Jag skrev om detta på FB idag och fick många kommentarer av vänner som också upplevt liknande så jag kan inte vara helt ute och cykla nu.

Jag blir ledsen när jag hör om föräldrar som bara klagar. Utan att sätta sig in hur personalens upplevelse är. Vad de faktiskt kan påverka och vad de själva utsätts för vad gäller personalomsättning, hög volym, sjuka barn, sjuk personal, massa nya små barn, rutiner, krav, policies osv osv. Det är deras arbetsmiljö också.

Föräldrar som klagar på ett otacksamt okonstruktivt onyanserat själviskt jäkla sätt rent ut sagt på föräldramöten.

Jag menar inte att man inte ska lyfta fram utmaningar, problem och brister. Föräldramöten hålls ju ofta för att delvis hitta förbättringspotential och informera. Jag menar bara att om man vill att en person ska förändra ett beteende så kanske det är läge att sätta sig in i den personens situation först. Och se att början på problemet är att man lämnar bort barnet hela dagen. Sen tar en utbildad person hand om barnet i en säker miljö med läroplan, skyddsplaner, krisplaner, policies så det sprutar ur öronen, rutiner för det mesta. Det är en ganska bra tjänst bara där. 

Våra förskolepedagoger har ett helt galet jobb. De gör ett helt fantastiskt jobb. Jag skulle aldrig klara det. ALDRIG! Jag är så så tacksam. 

Man kan börja där. Tacka. Uppskatta. Fråga ”hur tänker ni runt XYZ?”. ”Varför är det på det här viset?” ”Hur har ni det?” ”Är det något vi som föräldrar kan göra för att underlätta ert arbete?”

Kom med förslag. Fråga varför. Fråga hur. Men alltid också med ”tack för att ni gör ett av världens viktigaste jobb, vi förstår hur utmanande det måste vara. Vi är så tacksamma”. Jag tror, alla gånger, att deras arbetsglädje ökar om de får uppskattning. Då trivs de bättre, då känner barnen av det. Då mår barnen också bättre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tre intressanta koststudier


Jag läser regelbundet både på PubMed men även på American Journal of Clinical Nutrition.

Det forskas på lite allt möjligt- det är en stor värld och olika världsdelar och länder har olika fokus. Intressant!

En studie kan handla om att minska mortalitet hos nyfödda och en annan kan handla om att optimera viktminskning. Worlds apart liksom.

Här är tre studier som jag tänkte nämna från månadens utgåva

Frukostvanor, energibalans och hälsa


En randomiserad studie på överviktiga vuxna där man såg att de som åt frukost rörde sig mer under förmiddagen än om de fastade. Detta lierar med beteenden man sett hos de som minskat sitt energiintag i andra studier. Det fick dock inte eftekt över 24 timmar.

De som fastade på förmiddagen kompenserade generellt för detta senare.

Det man dock såg var en fördelaktig insulinkänslighet (bättre förmåga att hantera socker förenklat) hos de som fastade. Det är ett argument som många som förespråkar fasta håller i.

Ökat proteinintag under viktminskning bevarar fettfri massa

Det här var en studie som ville bevisa en princip och se hur ett ökat proteinintag kombinerat med energiunderskott och hård träning på verkar kroppssammansättning

Under fyra veckor fick två grupper med 20 unga män vardera äta ett 40% kaloriunderskott (rejält alltså!). Den ena gruppen fick äta 1,2 g protein per kilo kroppsvikt och den andra gruppen dubbelt så mycket- 2,4 g/kg kroppsvikt.

Båda grupperna fick träna hårt 6 dagar i veckan med intervallträning samt styrketräning.

Resultatet var att gruppen som fått mer protein behöll betydligt mer fettfri massa än gruppen som åt mindre protein.

Båda grupperna uppvisade liknande ökningar i träningsprestation så där visade iallafall den här studien att man inte måste maxa på med protein av den anledningen.

Mammor som drack druvjuice rik på flavanoider körde bil bättre

Ja man studerade kvinnor som fick sån här druvjuice eller placebo och såg att de som drack druvjuicen (en speciell druva som heter Concord till o med) körde bil bättre, fick bättre närminne och alltså fick bättre kognitiv förmåga.

Skippa druvjuicen och ät blåbär och mörk god choklad säger jag!

Alla studierna hittar ni här



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tips på kolhydrater inför och under långa lopp


I februari spelade jag in ett avsnitt till med programmet Hårdträning som Aftonbladet driver.

Temat var kolhydrater inför och under Vasaloppet men det går förstås att applicera detta på andra långa lopp på till exempel cykel eller  när man springer.

En sak man dock ska ha i åtanke är att när man cyklar eller åker skidor så rör sig inte magen lika mycket ”upp och ner” som när du springer. Det gör att du generellt ”tål mer” när du skidar eller cyklar än när du springer.

I det här inslaget pratar jag inte om protein eller fett- utan bara kolisar! Och ja- vi åt upp rekvisitan 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta ansvar för vad du tar ansvar för #hälsa


Med Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om arbetsmiljö (där arbetsgivarens ansvar ökar och man tar avstamp i den ökande psykiska ohälsan i samhället) i antågande så är psykisk ohälsa lite extra i ropet känns det som. Mitt LinkedInflöde fylls med både berättelser om när det inte fungerat och man kraschat in i väggen och positiva exempel på hur det kan fungera både på arbetsplatser och i verkliga livet.

Arbetsmiljöverket har dessutom spelat in en (skräck)film på 8 minuter som tar länge på sig innan den vänder ”utmaningen” med den sjuka jobbstressen till en möjlighet.

Det finns så många exempel på människor som gått in i väggen och sen berättar om sin resa tillbaka och sitt nya liv. De är så viktiga.

För de som är där. I väggen. I botten. Att höra om vägen tillbaka. Att det går.

För arbetsgivare och för anhöriga. För att förstå vad som kan hända.

För de som är på väg. Och den här gruppen vill jag ägna det här inlägget åt. De som är på väg, och genom att de får höra från höger och vänster, på stressföreläsningar på jobbet, från någon som berättar om sin utbrändhet, bloggar om det, läser på hemsidor osv osv.

De. De har ännu ett val. De kan ta den här möjligheten som det är att få ta del av andras resor, symtom och konsekvenser till att reflektera över om det faktiskt är så att de själva är i riskzonen. Det pratas så mycket om det nu. Överallt. Om hållbarhet. Om vad som händer när man gör för mycket i tron att få så mycket gjort som möjligt ska leda till.. ja jag vet inte.

De kan ännu säga stopp. Man har, tycker jag, ett ansvar att säga stopp. Både för sin egen del, men även för de som de omger sig med. Umgås och arbetar med. En person som ständigt har alldeles för mycket att göra är inte helt konstruktiv eller helt harmonisk att ha och göra med.

Jag ser och hör det mer och mer och ba älskar det. Trots att det ofta betyder att man får träffa folk mer sällan. Människor som säger ”nej jag behöver göra ingenting”. ”Nej jag vill vara hemma med familjen”. Människor som säger nej till saker de vet att de inte fullt kan ta in, fullt leverera, fullt vara närvarande i.

Jag börjar tycka det är inte ska vara så synd om de som alltid är så himla fullbokade. Där det inte kört ihop sig, utan det bara är så hela tiden. För de tar på sig för mycket. Trots att de nog vet. Egentligen. De har aldrig tid. De dyker alltid upp med andan i halsen. (Skillnad mot att dyka upp och vara energisk och livfull). Det är alltid ”sorry jag hinner inte, har inte hunnit, åh vad stressigt det är”.

När man väl tackat ja, när man är inbokad. Då är det svårt att säga nej. Det kan man behöva göra om man verkligen kommer till insikt att man inte orkar med. Men det är svårt och det får man förstå, att en driven person har svårt att backa just då.

Men när man har möjligheten att säga nej och att planera- det är då man ska ta sig tiden att fundera över vad man faktiskt kan ta ansvar för och vad man faktiskt rimligt kan ta in.

För en full kalender betyder inte att allt som står där blir gjort på det sätt man tänkte när man bokade in det. En full kalender och fulla dagar betyder inte ett fullt liv. Det kan betyda ett överfullt huvud. Det kan betyda att mycket blir gjort, men mindre blir bra. Mindre känns bra.

Jag jobbar jättemycket med det här själv. Jag tackar nej, nej, nej och använder ”kanske”knappen eller kanskesvaret nästan överallt även om det känns så tråkigt. Även om kalendern säger att jag har tid för ett möte så försöker jag tänka på om jag faktiskt kan ta in det mötet och agera på ev ”to-dos” som kommer efteråt. Ofta blir det jag säger, ”absolut- kan vi ses nästa månad om det?” bara för att det verkligen ska finnas tid för att arbeta med det.

Och uppskattar som sagt så mycket när vänner, affärsbekanta eller kollegor gör samma sak. Säger ”jag kan inte ta in detta nu, låt oss ses när jag faktiskt har tid”.

Vi pratade om detta i vårt senaste avsnitt i podden. Vad är mina drivkrafter? sa Fredrik. Den frågan. Ställa sig den.Och andra frågor.

1) Vad driver mig?

2) Är min arbetsbelastning och mitt driv hållbart?

3) Ser jag fram emot mina veckor på jobbet eller är det som ett berg av minutpussel som tornar upp sig? Vecka ut och vecka in.

4) När veckan är slut, har jag hunnit med de som är viktiga för mig?

5) När veckan är slut, har jag hunnit med det som är viktigt för mig? (Hälsa, motion osv)

Less is often more.

Ta hand om dig!

Bild: smolk.se



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*