Med Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om arbetsmiljö (där arbetsgivarens ansvar ökar och man tar avstamp i den ökande psykiska ohälsan i samhället) i antågande så är psykisk ohälsa lite extra i ropet känns det som. Mitt LinkedInflöde fylls med både berättelser om när det inte fungerat och man kraschat in i väggen och positiva exempel på hur det kan fungera både på arbetsplatser och i verkliga livet.
Arbetsmiljöverket har dessutom spelat in en (skräck)film på 8 minuter som tar länge på sig innan den vänder ”utmaningen” med den sjuka jobbstressen till en möjlighet.
Det finns så många exempel på människor som gått in i väggen och sen berättar om sin resa tillbaka och sitt nya liv. De är så viktiga.
För de som är där. I väggen. I botten. Att höra om vägen tillbaka. Att det går.
För arbetsgivare och för anhöriga. För att förstå vad som kan hända.
För de som är på väg. Och den här gruppen vill jag ägna det här inlägget åt. De som är på väg, och genom att de får höra från höger och vänster, på stressföreläsningar på jobbet, från någon som berättar om sin utbrändhet, bloggar om det, läser på hemsidor osv osv.
De. De har ännu ett val. De kan ta den här möjligheten som det är att få ta del av andras resor, symtom och konsekvenser till att reflektera över om det faktiskt är så att de själva är i riskzonen. Det pratas så mycket om det nu. Överallt. Om hållbarhet. Om vad som händer när man gör för mycket i tron att få så mycket gjort som möjligt ska leda till.. ja jag vet inte.
De kan ännu säga stopp. Man har, tycker jag, ett ansvar att säga stopp. Både för sin egen del, men även för de som de omger sig med. Umgås och arbetar med. En person som ständigt har alldeles för mycket att göra är inte helt konstruktiv eller helt harmonisk att ha och göra med.
Jag ser och hör det mer och mer och ba älskar det. Trots att det ofta betyder att man får träffa folk mer sällan. Människor som säger ”nej jag behöver göra ingenting”. ”Nej jag vill vara hemma med familjen”. Människor som säger nej till saker de vet att de inte fullt kan ta in, fullt leverera, fullt vara närvarande i.
Jag börjar tycka det är inte ska vara så synd om de som alltid är så himla fullbokade. Där det inte kört ihop sig, utan det bara är så hela tiden. För de tar på sig för mycket. Trots att de nog vet. Egentligen. De har aldrig tid. De dyker alltid upp med andan i halsen. (Skillnad mot att dyka upp och vara energisk och livfull). Det är alltid ”sorry jag hinner inte, har inte hunnit, åh vad stressigt det är”.
När man väl tackat ja, när man är inbokad. Då är det svårt att säga nej. Det kan man behöva göra om man verkligen kommer till insikt att man inte orkar med. Men det är svårt och det får man förstå, att en driven person har svårt att backa just då.
Men när man har möjligheten att säga nej och att planera- det är då man ska ta sig tiden att fundera över vad man faktiskt kan ta ansvar för och vad man faktiskt rimligt kan ta in.
För en full kalender betyder inte att allt som står där blir gjort på det sätt man tänkte när man bokade in det. En full kalender och fulla dagar betyder inte ett fullt liv. Det kan betyda ett överfullt huvud. Det kan betyda att mycket blir gjort, men mindre blir bra. Mindre känns bra.
Jag jobbar jättemycket med det här själv. Jag tackar nej, nej, nej och använder ”kanske”knappen eller kanskesvaret nästan överallt även om det känns så tråkigt. Även om kalendern säger att jag har tid för ett möte så försöker jag tänka på om jag faktiskt kan ta in det mötet och agera på ev ”to-dos” som kommer efteråt. Ofta blir det jag säger, ”absolut- kan vi ses nästa månad om det?” bara för att det verkligen ska finnas tid för att arbeta med det.
Och uppskattar som sagt så mycket när vänner, affärsbekanta eller kollegor gör samma sak. Säger ”jag kan inte ta in detta nu, låt oss ses när jag faktiskt har tid”.
Vi pratade om detta i vårt senaste avsnitt i podden. Vad är mina drivkrafter? sa Fredrik. Den frågan. Ställa sig den.Och andra frågor.
1) Vad driver mig?
2) Är min arbetsbelastning och mitt driv hållbart?
3) Ser jag fram emot mina veckor på jobbet eller är det som ett berg av minutpussel som tornar upp sig? Vecka ut och vecka in.
4) När veckan är slut, har jag hunnit med de som är viktiga för mig?
5) När veckan är slut, har jag hunnit med det som är viktigt för mig? (Hälsa, motion osv)
Less is often more.
Ta hand om dig!
Bild: smolk.se
