Gå/springsresa på Kungsleden – lättpackat utan kompromisser



För två veckor sen ungefär spontanbokade jag en resa till Abisko och hem från Nikkaloukta. Det är en ganska klassisk vandring på Kungsleden, många lägger en vecka på de cirka 11 milen. Många går med mycket packning, många ser ut att stånka och bära mer än de önskar. Jag tycker det finns en balans mellan att bära lätt och att ha med sig rätt saker. En balans mellan att köpa dyr utrustning och make do med det man har. Att inget är mer rätt eller fel men det verkar som många tycker det är tungt och jobbigt och då finns det ju all anledning att lätta på utrustningen och få kraft att njuta mer. Att förstå att det är en ganska stor industri som vinner mycket på att vi köper på oss massa saker som vi kanske inte egentligen behöver om vi reder ut våra preferenser.

Jag hade inte en vecka. Jag kände att tre dagar var max vad jag ville vara borta och jag gillar att vara i rörelse så det var inga problem att planera in 36 km första dagen, 37 andra och cirka 35 tredje dagen.

Nattåget skulle komma fram till Abisko 11.15 så räknade med att vara iväg ca 11.30 och gåspringa till Alesjaure (36 km). Dag två Alesjaure – Singi (37 km via Tjäktja och Sälka) och tredje dagen ta mig till bussen i Nikka som gick 16.55 vilket skulle gå via Kebnekaise fjällstation och vara 35 km.

Nu var tåget lite sent (surprise!) men jag kom iväg 12.30 iallafall. Vädret var varmt men det började regna väldigt skönt efter en stund- jag gick och blev medvetet dyngsur bara för den senaste månadens torka liksom fick mig att längta efter det. Men i Abiskojaure efter 14 km smet jag in och drog på mig regnstället. Nu hade jag 22 km kvar. Jag hade småsprungit litegrann men min rygg var helt förstörd efter att ha fått sitta och sova på tåget upp.

Och jag hade ju inte bråttom! Det var ju bara jag och mitt tält och jag hade preppat med kokt linspasta o tonfisk så middagen var klar.

Det sprack upp och jag fick helt enormt vackra vyer bortemot Alesjaure över turkost vatten och snöklädda toppar. Jag satt på en sten, åt min enkla middag, täckningen på telefonen var borta och jag hade allt jag behövde. Lyckan pirrade i kroppen och jag hade kunnat gå hela natten kändes det som men visst var det skönt att vara framme..

..vilket jag var runt 20.00 vid Alesjaure där mycket kylutrymme gick åt till öl till bastun..blir lite ledsen i hjärtat över sånt men bemötandet på platsen var desto bättre av fantastiska STF-värdar. Jag betalade för att få använda kök och torkutrymme- jag var dyngsur! Satte upp mitt tält med vacker utsikt, tvättade mig i den kalla fjällforsen, åt lite torkad frukt och kröp ned i, vilket jag redan visste, min  för kalla sovsäck med ylleunderställ på. Fötterna helt ok om än sådär svampiga som de är när man gått och blivit blöt…

Vaknade och frös- förstås! Hade inte hunnit få med min varma sovsäck men somnade om med yllepannband och löparjackan på och sov vidare med klockan på 06- inte för att det behövdes för jag vaknar då ändå.

Dag 2

Packade snabbt ihop tältet, tog det lugnt med frukosten- är ingen frukostmänniska utan drack mitt kaffe och tryckte i mig lite musligröt (hällde kokt vatten på granola och åt). Stuvade ned allt och traskade iväg vid 08.00 mot Singi 37 km bort. Vackert vackert. Vackrare ju längre jag gick. Ingen brådis så struntade mestadels i att springa och bara gick. Varmt och gött. En förmiddagspaus utanför Tjäktja med macka jag hade med mig och ett äpple jag sparat som onödig lyx. Åt lite nötter och torkad frukt och knatade vidare. Efter ett tag ser man Kebmassivet och vandrar i en fin dalgång efter passet som är den högsta punkten på Kungsleden.

Pausade vid Sälka och drack gott kaffe, lite mer macka, lite choklad. Det var lite segt helt klart mot slutet. Men vyerna vägde upp allt. Magiskt vackert! Klockan var 17.00 när jag möttes av världens trevligaste stugvärd Jan på Singi. Solen strålade och det var en lycka att leta en liten plats för mitt lilla kryp-intält. Lagade en enorm portion snabbmakaroner med pesto, åt lite mer choklad, löste korsord, pratade med ett jättetrevligt gäng där två var från England och vi skrattade gott åt att vi satt med världens finaste utsikt och pratade om en park i Hertfordshire norr om London!

Tvättade mig i bäcken och hängde mina snabbtorkade shorts och handduk på tältet. Lade mig 21.00 med alarmet satt på 05.00. Det var lätt runt 20 grader men lånade en varm filt och jodå, vaknade med klapprande tänder ändå mitt i natten. På med mer kläder, somnade om.

Dag 3

Vaknade 05.00. Packade ihop tältet med tandklapper, kokade vatten till min termos och drack två koppar kaffe, hällde varmt vatten över myslin med insikten att jag behöver ju inte äta det första jag gör! Det gör jag ju inte till vardags och när man går är det ju inte direkt högintensivt. Knatade iväg i den vackraste fjällmorgon du kan tänka dig. Alldeles tyst, bara jag, klockan var 06.00 och den här vandringen först upp över ett pass och sen ned mot Keb med mäktiga Liddubakkti till höger som ett vakande öga över mig- det kommer jag aldrig glömma.

Sen blev det varmt. Och ju närmre Keb jag kom desto mer tält och vid Keb kändes det som jag bara ville vända och springa in i fjällen igen: Helikoptrar i skytteltrafik och färgglada tält i varje buske, folk som inte hade koll på var de skulle gå eller hur det var med vatten framöver. Mobiltelefoner, skräp och en lite tuff och show-offig atmosfär. Jag får ju skylla mig själv som pausade just där men efter 14 km var det dags att fylla på med kaffe och min spork hade helt gett upp. Tänkte inte slafsa pestomackisar med händerna till lunch.

Knatade vidare mot Nikkaloukta med en längtan om att få tänka klart i lugn och ro men här är det förstås skytteltrafik med folk. Med cirka 10 mils vandring i benen på tre dagar var jag inte trött, jag är ju en uthållig ardenner men det här var ju inte så rolig vandring så var ganska redo att komma fram till Nikkaloukta. Och just då passerar jag ett par som hejar glatt och vi börjar prata. Lina och Kristoffer- vilka underbara pärlor ni är! Vad härligt det var att få babbla med er, dela tankar och garva lite hela vägen till nattåget! Ödmjuka inför naturen, måna om att vårda den- efter det slitage jag sett och kaoset vid Keb och reflektionen över vad det är som fraktas ut i våra unika fjäll så var det fint att höra att flera reflekterar över samma sak. Det var underbart att vara för sig själv i tre dagar men mötet med er är ändå något av det bästa jag tar med mig!

Och- lugnet av att vandra i vidderna. De här fjällen slår mycket på fingrarna. De ger mersmak- det finns otroligt fina dalgångar bortom Kungsleden. Vill man gå i lugn och ro- gå tidigt och gå sent. Jag fick gå långa sträckor i det lugn och ro jag hade längtat efter.

Har fått frågan om vad jag hade med mig i packning och jag ska skriva ett inlägg om det. Men 30 liter och 8 kilo hade jag på väg ut och jag saknade ingenting. Jag köpte till ett 10 g paket smör och unnade mig ett kokt ägg och ett äpple vid Keb- resten hade jag med mig och alla som känner mig vet att jag äter som en häst. Jag skippade köket till förmån för en bok (!!) men annars hade den fått plats också.

Jag kan varmt rekommendera att miljövänligt åka SJ upp och visst- det kan bli förseningar men det är ju ingen tid att passa någonstans.

Lättpackat, härligt, långt och fantastiskt vackert. Tack naturen.

Min tältplats vid Alesjaure

Regnskydd, sandaler och bok på utsidan!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 1

Monica Carlsson

Jaaaa, älskar att läsa packlistor, dela gärna med dig!
Blir beklämd av det du skriver och det jag tror jag läser mellan raderna, om racer-fjäll-turismen, som verkar klumpa ihop sig för att ”tick-in-the-box-upplevelser”. Kul om många kommer ut, men om det blir stök och skräp försvinner ju njutningen och vitsen med den typen av semester för många.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En bättre människa



Man vaknar. Det finns en intention om att det ska bli en perfekt dag. En balanserad dag. Närvarande, engagerad.

Dagen börjar. Det händer saker. Saker som inte var planerade. Man väljer B istället för det perfekta A och så är man helt plötsligt inne på B-spåret.

Man hade tänkt läsa en bok men det hinns på något sätt inte med ändå. Man får inte ro.

Man får säga ifrån, man ska ju uppfostra och det ska vara ordning. Man är ”inte bästa mamma”. Kanske till och med ”bajsmamma”.

Den näringsrikt eminenta måltiden man tänkt ut blir ouppskattad av några, otillräcklig för andra och kompletteras för egen del med två ostmackor.

Man jämkar, man blidkar, man funderar, man ger sig, man står på sig, man grejar och håller på.

Det kryper och det kliar. Det där hårda passet man planerat det finns det inte hjärnkapacitet kvar till.

Man byter om. Det känns segt. Man lommar iväg. Får lite feeling ändå.

Springer.

Springer fort, känns det som fast långsamt går det men skit i det. Benen bär en in i ett alldeles oåtkomligt universum av harmoni och eufori på en gång. Långt från medlande, tänkande, grubblande, skurande, diskande och diskuterande Hålla samsande.

Nära livet självt. Stegen, pulsen, flåset. Det trampar liv och fart i ådran som bär energi till livets alla förgreningar av behov att tillfredställa. Rensar rören från gnäll. Från slagg från vardagens mjölksyra.

Man springer och springer och kommer tillbaka till alltihop. Skitig och ren på samma gång. Svettig och fri. Mindre tjafs. Färre saker spelar roll, det som spelar det blir tydligare.

Redo att fortsätta försökandet. Lite mer rustad för det.  Försökandet att bli en bättre människa.

 

Mer bohemlöpning åt folket!



Under 1800-talet började begreppet bohem rota sig. Det handlar om en okonventionell livsstil förstås men till viss del kopplades det till frivillig fattigdom. Men den fattigdomen handlade förstås om brist på materiella saker. Och vad gäller löpningen tror jag många kan hitta rikedom i att minska pryttlandet. Lite som grundtanken med minimalism- minska på prylar för att öka friheten. En bohemisk approach till löpning tänker jag är att minska fokuset på detaljer och flera av de självskapade hinder många känner för att få en upplevelse av perfektion i löpningen.
Perfektion är ett relativt begrepp, förstås. Något jag tror går förlorat för många i en jakt på saker som går att kvantifiera. Tider. Distans. Antal. Saker som ska vara exakta och rätta: Skor, klocka, kläder.

Men för de allra flesta av oss spelar det inte så stor roll för den absoluta prestationen ändå. Vad vi har för klocka, kläder, skor, hur fort intervallen gick, exakt hur långt det var. Det går bra att träna för både milen, maraton, ultralopp utan att fokusera på detaljer. Utan att hänga upp sig på dem. Det går formodligen bättre faktiskt!

Tänk att du är ready to run nästan hur och var som helst. Att det inte måste vara speciella parametrar på plats: ätit på ett visst sätt, ha ett visst par skor, ”löparkläder”, en viss tid osv osv.

Många av oss blir också skadade. Ofta ofta handlar det om att vi inte lyssnat på kroppen. Det är klart att det inte löses enbart av att vi kastar klockan men jag är övertygad om att ett ökat fokus på att lyssna inåt och lära sig benchmarka mot kroppens signaler är ett sätt att bli hållbar. Att låta en klocka som mäter tid vara en sidogrej, inte huvudfokus.

Och det här med det perfekta passet. Perfektion är som sagt ett relativt begrepp och det är bara du som kan bestämma vad i din löpning som är perfekt. Inget utanför dig. För de allra flesta av oss, alla som inte är elitsatsande, så är det inte så viktigt med minuter hit o dit. Om intervallen blev fyra och en halv minut eller fem. Med starka fötter och en kropp i balans går det att springa i nästan vilka skor som helst. Ett vanligt linne. Bomull. Vanliga solglasögon. På tom mage. Efter en glass. Före en glass. Utan strumpor.

Ni hajar vad jag är ute efter. Minska de hinder och strunta i de onödiga detaljer och prylar som en hel industri och ganska många personer med social medialt utrymme lyfter fram att man behöver. Öka känslan av att tillgängligheten till löpningen är större. Att det är lättare att ”få till det”. Njuta av det och ta hem känslan av vad som är bra och vad som behövs till kroppen. Från scheman och elektronik och prylar.

Bohemianrunning är att ge förutsättningar för att få den där sköna YAYkänslan lite oftare. Minska hindren för att ta sig ut. Foka’ på kroppen, rörelsen. Det blir billigare och enklare och därtill, är jag övertygad om, en bättre upplevelse.

Så. Testa. Vad kan du förenkla? Vad har du för hinder du målar upp, prylar som ”måste” vara på plats som du kan prova att strunta i?

Springa Bergslagsleden – tips!



Vill du bara ha tips- scrolla ned!

Idag var jag och och min nyfunna vän Camilla ute på ett litet äventyr på Bergslagsleden.

Jag har tidigare sprungit några etapper vid en tvådagars löpning 2016 . Idag var det etapperna Ånnaboda- Suttarboda-Leken som stod på schemat. Vi ville få ihop 30 km. Ja eller mest Camilla som ville få ihop mil inför Ultravasan. Jag har ju bara joggat 20 km som längst i sträck i år och bara 15 km i terräng så jag var väldigt nöjd med allt över 20 km. Jag är sugen på att hitta på ett längre tuffare lopp nästa år där man måste vara team, men jag är ju en sån eremit när jag springer! Men Camilla funkar det super att springa med, vi hade så mycket att prata om och båda studsar rätt upp i luften vid sikte av orm. (Vi har massa annat gemensamt förutom det som tur var.)

Vi velade fram och tillbaka litegrann vilka sträckor vi skulle springa men det landade i att mötas vid Lekens badplats, ställa en bil där, köra den andra till Ånnaboda och börja där och sen skjutsa tillbaka den andra till Ånnaboda.

Bergslagsleden är en väl omhändertagen och markerad led. Det finns vatten vid alla etappmål (tror jag!). Superfin bergslagsnatur men som namnet indikerar- det går upp och ner! Vi passerade en tjärn där det var 25 grader i vattnet och fin stege rätt ned i det tébruna vattnet.

Vi började med en runda i Ånnaboda för att få fler kilometer och kom upp på Falkberget som är otroligt vackert! Sen fortsatte vi leden mot Suttarboda. Det var varmt idag. 30 grader och jag började lida ganska tidigt. Blev toktörstig, ville i vartenda vatten vi såg och tids nog blev jag yr. När det var några kilometer kvar var det riktigt jobbigt. Så yr! Jag släppte iväg Camilla att springa på fram och tillbaka lite och stapplade fram och drömde om isglass och bad.

Det fick jag till slut och uj så härligt det var! Vi vek av leden vid Leken och tog oss till badplatsen där och den härliga sjön. Sällan har ett bad suttit så fint. Sällan har isglass och såna där cornichoner eller vad de där smågurkorna på glasburk heter, smakat så gott. Jag hade ingen klocka men runt 26-27 kilometer stapplade jag ihop och det känns bra att börja bygga tid och distans för framtida utmaningar!

Tips för dig som vill springa Bergslagsleden

* Det går bussar till flera av etappstarterna. Runt Örebro tex kan du ta buss från Resecentrum till en etapp och ta buss hem från en annan. Det går således jättebra utan bil på många håll!

* En del spänger kan flippa upp ganska rejält och springer ni på led- håll avstånd!

* Ska du ut på ett parti där du får ormkänning- plocka några kottar eller stenar och kasta framför dig medan du springer så skrämmer du (kanske!) iväg dem

* Säkerhet – Vätska – Energi. Tre delar att tänka på! Synas, höras, nås och kunna hjälpa andra kan man också tänka på.

* Missa inte sevärdheterna. Grottor, förkastningar, utsiktsplatser, källor, stanna vid en tjärn och bada. Fornlämningar osv. Så lätt att bara springa förbi men passa på att pausa där det är något speciellt att se.

* Spring i badvänliga kläder och ta med typ vaselin eller Sportslick så du undviker skav. Underbara badplatser i fina små tjärnar på flera håll.

* Lämna bara fotspår. Bara bara. Såg inget skräp alls idag- det är glädjande!

Har du sprungit någon/några etapper? Vilken var finast tycker du?

Att springa sex dagar i sträck- intervju med Johnny Hällneby



För några veckor sen gick ett sånt där lopp av stapeln som många av oss inte ens i huvudet får till. Ett 6 dagar långt lopp. Sex dagar, nästan en vecka. ”Ja för på den sjunde dagen vilar man ju” sa Johnny när jag skickade iväg ett gäng frågor till honom.
Jag och Johnny ses inte ”irl” så ofta men we go way back. 2013 sprang vi till exempel Black River Run samtidigt. Johnny- jättefort! Jag- inte så fort. Johnny och Ellen driver Pace on Earth och har en podd jag varmt kan rekommendera.

Jag fascineras ju av både kropp och psyke vid såna här otroliga utmaningar. Man fokuserar ofta på loppet men för att det ska genomföras behöver det ligga gedigna förberedelser bakom. Så det ville jag också fråga om.

Loppet sprangs på en 1 mile (cirka 1,6 km) lång rundbana i New Jersey. Det var inte helt snällt väder hela tiden med kvav värme och sen ett rejält oväder. Utmanande på alla vis. 880,1 kilometer kom Johnny vilket alltså är nytt svenskt rekord.

Hur fasen gör man?

Här är intervjun med Johnny!

Varför 6-dagars?

6-dagars är den längsta distans som finns när det gäller officiella rekord och dylikt. Och i princip kan man ju tävla i att springa snabbt eller långt. Och det här är då det längsta man kan springa.
Upplevelsemässigt så händer det så spännande saker när man går utanför alla normer, så det är jag såklart väldigt nyfiken på att undersöka.

Såklart! Vad var det viktigaste i din uppladdning inför den här mastodontutmaningen?

Det var att hålla mig så frisk och stark som möjligt. Jag åt så nyttigt jag kunde och sov så mycket jag kunde i flera veckor innan loppet.

Vad blev du mest förvånad över ?

Att det trots allt var så ont om tid. Ju kortare sträckor desto mindre utrymme för misstag – men på 6-dagars har man möjlighet att rätta till och kompensera. Fast jag märkte att pressen att hålla mitt schema med rörelse/vila var enormt viktig. Jag kunde inte sova en stund extra för att ”jag behövde det” – det hade ruinerat planen och därmed resultatet.

När kände du dig som svagast?

På sätt och vis var jag som svagast under dygn två i den sanslöst kvava hettan innan stormen kom. Det var så varmt att jag verkligen inte kunde röra mig effektivt så jag var tvungen att gå och lägga mig.

och som starkast?

Som starkast var nog också under dygn 2 – den sista timmen av det dygnet fick jag sällskap av Pete Kostelnick och vi hade några underbara varv i synk som ledde fram till att jag fick ett personligt rekord på 48h.

Man blir ju lite..ja tokig i huvudet när man springer såhär långt och länge- vad var det knasigaste som hände?

Det knasigaste var nog under sista dygnet när jag började tycka att de runt omkring mig pratade svenska….

Vad är nästa stora mål?

Nästa gigant-mål blir 6-dagars i USA igen, men i augusti 2019. Det kommer bli ett startfält med de allra bästa i världen i syfte att slå alla rekord som finns. Och både Johan Steene och jag planerar vara där.

Jag önskar förstås Johnny stort lycka till med det – ska bli spännande att följa!

Här är en länk till en pressrelease där du kan se fler bilder om du är intresserad!

Crazy Swede!!!

Motivation – #bohemianrunning



Jag väntar på att den ska komma. Motivationen. Till att springa jobbigt. Flåsigt.

Den kommer inte. Den kommer aldrig när det väl är dags. Varenda gång (en gång i veckan ungefär 11 månader per år bortsett från rehab) som jag tänker att det är dags för intervaller lägger själva tanken sordi på den löparglädje som jag oftast känner.

Det är så jobbigt. Det räcker väl med lågpuls? Jag skjuter på det.

Man säger att man inte är sugen. Som att man skulle kunna vara det, som normalt funtad människa. På att ta i så det blir jättejobbigt. När det finns ett alternativ som egentligen bara går lite långsammare. Men är så mycket trevligare. Lätt distans.

Och jag är väl motiverad?

Jorå. Men inte till 6 x cirka 1 km (mäter oftast inte men tror mig veta ungefär hur långt det är. Det är ungefär 900 steg). Jag är motiverad till att springa långt i skogen. Till att orka mata uppför massor av backar. Till att gå i mål på ett jättelångt ultralopp. Ett jättevackert ultralopp. Göra äventyr.

Inte till blodsmak före middagen.

Så jag får höja den inre blicken. Se och känna hur det är att försöka springa långt när jag inte har syreupptagningsförmågan jag vill ha. När jag inte orkar njuta för jag är för trött. När jag i huvudet flyger fram men kroppen hasar sig. Ser hur det är när det känns lätt. När mil efter mil rullar på och jag fortfarande orkar. Kopplar upp mig på september 2016 med 10 mil i benen när jag bara vet att jag klarar sex mil till.

Dit. Dit ska jag igen. Och vad är det då jag behöver göra idag för att ta mig dit?

Springa flåsigt är svaret. För igår vilade jag, imorgon hinner jag inte springa. Jag vet att jag håller för det, jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att bita ihop de där 50 minuterna ger timmar tillbaka.

Att jag kan lirka mig ut, börja med den första. Inte tänka på de resterande 5. Göra dem en i taget och känna mig stark emellan i vilan. Att jag kan njuta av att gå på känsla. Släppa klockan och lägga den energin på att ta i lite till.

Att motivationen den kommer inte inför de här passen. Den kommer annars. Lite när den vill. Men engagemanget för löpningen brinner som en stark låga hela tiden.

Those on top of the mountain didn’t fall there.