Grå grå grå …

Mellandagslöpning.

I fredags 4×2000 m i fart 4, med 500 m mellanjogg i 4.30. Plus en extra i fart fyra. Totalt 14 km, totalt en timme. Hade bestämt mig för att bara springa en timme. Mycket karaktärsfast.

I går 25 km på två timmar. Ca 4.48 fart. Och allt detta på löpband. Jag kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men efteråt, efter båda passen, hörde jag änglatrumpeter tuta. Foten (den högra, följetongen sedan Ö till Ö) lite öm, men den trillade inte av.

Löpband, jag vet. Men tycker det är lite dystert utomhus. Skuggorna är så långa, de biter en i hasorna. Inomhus kan man springa i sommarlinne, och höra svetten porla fritt i armhålorna som ja, som vårbäckar.

Typisk vårbäck (genom hårig armhåla):

I morgon årets sista dag. Om jag har några löften inför 2014?

Det skulle möjligen vara att få in SAOL:s  (Svenska Akademiens ordlista) nya ord, ”Snippgympa” i en krönika i Runners World, ett av många nya sätt att carpa dagen! (mera SAOL)

Svenska Akademien med Peter Englund i ledningen ligger i språklig framkant.

Till dess: God fortsättning alla bloggarvänner!!

Nu bara twerka in det nya året med Donna Summer och Ring my Bell:

Twerka?

Twerka:

Men hallå, vart tog jag vägen?

Här, här! Vart? Här i bingen!

Torsdag morgon, 05.30. Inte ens tomten är vaken. Varför är jag vaken? Visst ja, måste klappa paket. Måste jobba klart. Måste gå på muggen (snart).

Mycket nu. Varför känns det som att varje december bara blir mer och mer späckad, när man innan december har bestämt sig för att ta det så mycket lugnare den här decembern än förra decembern.

Sådant kan man fundera på t ex när man springer.

I går på löpbandet, rullade på i 15 km. Tuffade på i 4.40 fart, sista två i 4.00. Kändes ok, men det spritter inte direkt i benen. Foten fortfarande fel. Går bra att springa, men ömmar efteråt. Det kostar på att köra Ö till Ö. I alla fall om man är vrickad när man går i mål.

Something Wicked This Way Comes … apropå.

En gammal roman av Ray Bradbury. Lästips för julen. Läskigt bra. Inga jämförelser i övrigt.

I måndags på löpbandet gick det fortare. Tvåtusingar i 4.00. Tvåtusingar i 4.15. Blanda och ge. Växla upp växla ner. Mellanjogg i 4.30. Aldrig låta pulsen slippa undan helt. Svett som sprutar  i 15 km. Skönt urlakad efteråt. Mer sånt. Mer sånt krävs. Om jag ska få fart på benen igen. Vi får se. Fånga dagen som den kommer. Snart är det 2014.

Nu var det 1914.

En roman av Eyvind Johnson. Ett boktips till. Det har hänt en del sedan dess.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Barnen vrålar ”frukost”. Barna Hedenhös dundrar från TV:n. Men en rymdraket i trä? En annan gren av verkligheten … stambana till Månen?

I går läste jag en biografi, och blev alldeles Coco i Chanel.

Kanske inte det optimala idealet för en löpare (ja om man inte springer i Pearl Isumo förstås, blink blink), fast hon höll formen i 87 år med långa promenader varje dag.

Och så var hon helt klar över sakernas tillstånd; ”Mode förgår, stil består”.

Nu satsar jag på att bli en stillöpare!

Typisk stillöpare:

(Sebastian Coe)

Vi hörs!

…. skulle förstås ha varit med i förra inlägget:

http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/livefeed/

Start på måndag 9 december.

Musikhjälpen – kan du inte sjunga, löp taktfullt!

Ack ja.

Var ute en sväng häromdan. Tänkte ha möte med Stormen Sven. Testa lite medvind, och motvind. Löpning som livet självt.

Men Sven var rätt beige. Har visst slängt omkring sig saker i Skåne, men på Gärdet var han loj. Där var dock rena cirkus Scott. Mötte två renar.

Renarna var alldeles vita, låg och vilade bakom cirkustältet. Jag tänkte jag plåtar dom på vägen hem, hade lite medvind i ryggen, det kändes onödigt stanna.

Men på vägen hem var de borta. Förmodligen inne och showade i manegen. Men så här såg de ut (ovan), på ett ungefär.

Gärdet, nu också rengärde. Någon tomte såg jag dock inte till.

Löpningen då? Ja, rullar runt i något slags rehabtempo. Inte jäkta genom december. Låta kroppen komma igen efter en lång säsong och många äventyr.

Men på måndag far jag till det fjärran Helsingborg, ska springa i en bur på Helsingborgs torg. Kommer förmodligen känna mig lite som renarna i manegen (aningens uttittad). Men det är för en god saks skull. Jag ska springa för Musikhjälpen. Arrangörerna bakom Helsingborg Marathon (premiär 2014) har byggt en glasbur på torget, med fyra löpband och lite soffor och kylskåp och andra grejer. Folk skänker pengar (de pröjsar en 100-lapp per kilometer) och så får folk hoppa in och springa för att så att säga jämka distansen med beloppet. De hoppas på att få in 100 000 kr på fem dagar.

Anders Szalkai och Musse ska också springa. De kommer dock inte springa samtidigt som jag. Det är jag glad för. Och jag behöver inte sjunga. Det är jag också glad för.

Anders Z har lovat springa en mara. Jag vet inte om han kommer göra det med en sång på läpparna. Jag vet inte hur långt Musse ska springa. Lite synd att han har slutat med häcklöpning. Skulle vara rätt publikvänligt med en häck över löpbandet.

Själv ska jag springa en mil, som sagt, man är ju i rehabfas. En närståendes moster har lovat komma och titta på. Jag har lovat att vinka. Allting kommer förevigas med en livefeed på arrangörernas hemsida. ToppenTV om ni frågar mig. En löpare, ett rullband, en kamera. Det mänskliga dramat i koncenterad form!

Så här ser buren ut:

Jag hoppas det snöar! Och att Stormen Sven gör ett återbesök. Då kanske man får vara med i Vädret också.

Nu har man landat i verkligheten igen.

Slira i gegga på Djurgården. And I love it. Borta bra, men hemma bäst … hoppsan, akta skiten från en häst. Finns stora djur på Djurgården, också …

Kan inte påstå att jag känt av någon höghöjdseffekt från Himalaya. Mer av seriösa sättningar i ryggraden. Vet inte hur många mil utförslöpning det blev (eller uppför), men känns som jag krymt tre centimeter av all impact downhill, för att prata utrikiska, har ju rest så mycket i år så lite svårt med svenskan … som en gång Dolph Lundgren, när han kom hem från L A.

Oh yeah. Och efter geggalöpning på Djurgården i plus 6 C, och med Saltsjön platt och grå liksom en spegel (gråplatt)  kan man gå och käka frukost på Mocco på Nybrogatan, om man tycker sig ha råd med det:

Man kanske inte blir jättemätt, men det är i alla fall en frukost med stil.

Nu ska det bli grundträning året ut. Göra mjukt av stelt, göra starkt av svagt. Försöka få upp lite fart igen. Det är det fina med gråblötgråa november, man kan släppa på alla ambitiösa projekt ett tag, och bara vara i dimman. Och skriva texten om Himalaya. Ja men det är ju det jag ska göra nu … inte ligga här och smitblogga … hepp!