Gudomligt och mänskligt på 600 stigmeter


Årets överjävligaste träningspass är avverkat. Herrajomala idag fick jag ta till nästan all mental styrka jag har för att komma iväg till den där ensamma backen ute i Tjottahejti.
Jag är rätt seg i kroppen efter verandajobbet. Det ösregnade. Lillan, Hjälten, syster och hennas kille skulle fika ute i Lunedet efter vi besökt djurhagen där och jag skulle alltså stompa upp och ned i det här nedlagda liftspåret 10 gånger. Härligt, hur tänkte jag nu? Varför?
Jag fattar om någon som tränar professionellt måste följa ett hårt schema och de har också någon som följer deras träning, sponsorer, coacher osv.
Jag har bara en ide om att jag ska nå mitt mål. Men det är en liten chans att uppleva gudomlighet och den driften är stark nog att styra mig ut i den här backen.
En längtan efter att få vara del av något större än fiskbullar, asfalt, busstider och lönesamtal. Allt Winnerbäck sjunger om i Söndermarken, typ.
När jag besegrar Jante och bekvämligheten så når jag lite gudomlighet.
Regnet vräkte ned. Spåret var en rännil av vatten. Himlen en grå vägg och min rygg var som en sur knotig fjällbjörk efter alla underliga positioner jag intagit i oljefärgens tjänst.
10 x 600 meter backe = 900 stigmeter kändes ouppnåeligt. Jag försökte hitta mitt sätt att tänka som tagit mig genom tuffa pass förut men hamnade i det asketiska att bara ta en i taget. Vara här och nu. Inget annat gick. Väldigt avancerad mindfulness så skulle egentligen sälja det dyrt och ta med busslaster med stressade storstadsbor till backen och låta dem möta sitt inre barn och VO2 Max på samma gång. Halleluja.

Efter 4 vändor stod det en vattenflaska längst ned. Det var gudomligt och hade en förklaring i min ängel till Hjälte. Så lång är backen att han inte ens såg mig.
Efter 5 vändor i ultrarapid slutade det regna. På sjätte vändan bröt solen fram genom två mörka moln som glömt kroka i varann och skapade ett gudomligt ljus. Efter 8 vändor, 600 stigmeter på 4,6 km backe sa min rygg och mina lår nej. Nog med att jaga gudomlighet.
Att jag gav upp då är för att jag är mänsklig .
Våra goda sidor, de som imponerar och inspirerar andra. De som för oss framåt, de är det gudomliga i oss. När vi ger tappt, när vi gör fel, då är vi mänskliga.
Eller som Snoop Dogg säger i Starsky & Hutch:
To err is human. To forgive, is divine.. Jag både förlåter och hyllar min kropp idag.

20120728-194541.jpg
Backjävel.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Morgonsund och målarstund


Den här sommaren hade jag sett fram emot soliga mornar med kaffekopp ute på verandatrappen men det har inte blivit så många.
Inte så många morgonjoggar hellre även om jag tycker det är ett av de bästa sätten att starta dagen. Ska jag köra ett hårt pass på kvällen skulle jag gärna börja dagen med ”en 5a” för det sätter igång kroppen.
Jag hade tre äggvitor kvar sen mina kikärtsbiffar så fräste dem och tog en stor kopp kaffe först. Det var en sån där galet vacker morgon som vi har här. Benen var väldigt pigga och jag tänkte att jag tar min 6 km sväng och försöker ligga lite ”upp” i tempo utan att vara nära tröskel. 1 km uppvärmning, 4 med lite fart och 1 km nedjogg. Det är iallafall stor skillnad mot för några månader sen. Ca 30 sek snabbare tröskel, joggfart och mellanfart. Min maxfart har nog inte ökat så mycket. I ett annat liv kanske.

20120727-212129.jpg
Stannade och fotade men det är svårt att göra skönheten rättvisa.

20120727-212354.jpg
20120727-212431.jpg

20120727-212436.jpg
Resten av dagen har jag målat. Målat. Och målat. Och nu är det klart. Och det är så jäkla fint och jag är brun, vit med fantastiskt snygga axlar efter allt jobb. Nu är jag trött och det är riktigt gott med blåbärspaj.
Jag har haft tid att fundera, känna, lyssna på flera P1 dokumentär, ”Tendens”, och ”Kluvet Land” medan penseln rört sig meditativt längs spjälorna. Resultatet av det är att jag fortfarande drömmer om att bli djuphavsdykare, klurar på ett nytt projekt och ständigt förvånad över klyftorna i samhället och hur elaka, snåla och giriga människor det finns. Klurar på vad jag kan göra mer?
Ibland funderar jag på att tatuera in ”What’s your contribution?” på underarmen för att sporra och påminna mig om att vi är här för att berika vår värld och göra vad vi kan för att hjälpa de som har det sämre.

20120727-214526.jpg

Vegetariskt FTW


20120726-165041.jpg

Min faster är vegetarian, jag har varit det och är ett stort fan av vegetarisk mat. Att få till en riktigt god, mättande vegetarisk rätt känns alltid som en större seger än en med kött.

De här kikärtsbiffarna gjorde jag igår. Med quinoa, fetaost, rödlök, oliver och körsbärstomater till var det mumsmums efter en lång varm dag:

2 burkar avrunna kikärtor
3 äggulor
3 hackade vitlöksklyftor
1 msk tomatpure
1 tskspiskummin
1 dl ströbröd
Lite citronjuice
Lite färsk bladpersilja
Smaka av med örtsalt
Blanda alla ingredienser med en matberedare eller stavmixer. Forma till så många biffar du vill.
Vänd i mjöl ( jag använde rågsikt) och stek i smör några minuter på varje sida.
Servera med tillbehören ovan och gärna något svalt till som keso eller turkisk youghurt.

Idag råkade min hjälte införskaffa tre påsar sån här lakrits då jag glömt specificera vilken färg det var jag skulle ha (rosa!!!). Själv äter han inte godis alls ( men mycket rulltårta!).
Jag äter inte mycket godis. Nä det är faktiskt sant. Inte mycket ”köpessött” om det inte dyker upp franska chokladmaränger alltså för då kan det spåra ur rejält.
Men jag brukar tänka att det jag äter, det bryts ju ned med hjälp av näring jag har i kroppen. Så det jag äter ska tillföra något näringsrikt. Det funkar utmärkt att unna sig goda saker ändå- en snabbt fixad blåbärssmulpaj till exempel
med avsevärt mindre socker än receptet och lätt kesella till. Inga tillsatser, massa gott, mycket näring.
Men just idag alltså- lite lakrits…

Undrar ni hur det går med mitt verandaprojekt? Jo men jag har grundmålat två gånger och imorgon är det dags för sista lagret med primolin. Man kan säga att jag har fått färg både i kulör solbränna och matt vit…

Ha en fin kväll!

20120726-200127.jpg
20120726-200204.jpg

Göra saker man inte är bra på


En annan sak semestertiden är lämplig till tycker jag är att göra sånt man inte är bra på. Testa något nytt som kanske tar tid man inte känner att man har i vardagen.

Man blir, som känt är, bra på det man övar på och jag tillhör kategorin som utan att blinka raddar upp massa saker jag inte är bra på, just för att jag inte gör dem.
Vissa saker vill jag inte ens göra. Fatta hur en dator funkar till exempel. Bara att den ska funka.

Andra saker, som att träna tröskelpass och springa snabbdistans, det har jag ett intresse av att kunna men är inte bra på. För jag gör det inte och eftersom jag inte är bra på det så är det inte roligt.
Vissa saker man tror att man inte kan, för att man inte gör dem, visar det sig vips att man faktiskt kunde. Som exempel crawla. Det trodde jag inte att jag kunde men så var jag tvungen att fixa det och så kunde jag det. Kunde jag applicera den metoden på lite andra saker i livet så skulle det bli andra bullar.
Men hursomhelst, tillbaka till löpningens tortyrkammare- tröskelpass och snabbdistans.
Idag har jag bara målat. Grundmålat och det var en angenäm stund i solen det. Benen känns stumma och det bästa sättet att muntra upp dem brukar vara att springa lite. Vi skulle och bada vid Lunedet dit det är 7 km. Bra kort sträcka att se vad jag går för. Kort snabbdistans Anniestyle.
Uppvärmning ansåg jag mig ha avklarat med hjulningar och handstående i trädgården så off i went. Tror det blev något fel på Garmin för första kilometern gick på under 4 minuter. Det var förvisso nedför men ändå.
Andra gick på 4:46 tredje ( i lutning) 5:02, fjärde 4:47, femte 4:50, sjätte 5:16 ( fick korsa en väg). Sen joggade jag ned.
Ok detta var ett väldigt annars pass men det var ett steg mot att göra sånt jag inte är bra på för att bli bra på det.

20120725-202120.jpg
Svettigt, osminkat och oredigerat som vanligt.
Väl hemma efter ett fantastiskt dopp så gjorde jag kikärtsbiffar med goda tillbehör. Som vi åt ute i en ovanligt, för denna sommar, fin kväll.

20120725-202404.jpg
20120725-202410.jpg
20120725-202416.jpg

Tack för alla fina kommentarer jag får på bloggen förresten. Ni är världens bästa läsare och varje ord värmer, glädjer, berör och inspirerar! Ha en fin kväll!

Hur många måsten har du?


På semestern pratar många om att strunta i sina måsten. Men ”måste” är ett ord som jag hör rätt ofta ändå. Vad det än är för dag. Jag använder det för ofta också. Jag får ett kvitto på vad jag säger eftersom jag har ett litet eko som tar efter ord jag brukar. Det är mycket ”måste” för att vara 3 år gammal.

Inlägget jag skrev igår hackade jag fram för jag försökte undvika ordet ”måste”. Man har väldigt få måsten, om man bara kan ta konsekvenserna av att strunda i dem.

Om man har många måsten som tynger i vardagen tycker jag semestern är ett fiffigt tillfälle att fundera på vilka som verkligen är måsten?

Vi måste andas, vi måste äta och vi måste sova. Vi måste jobba också. Ja kanske inte och jag är ett stort fan av barterekonomi men har inte ork att omstörta hela samhällsordningen och det är rätt ballt att betala skatt. Ballare om man fick bestämma exakt vad det skulle gå till men ballt att vi har det sociala system vi har. Efter 7 år utomlands lär man sig uppskatta det.

Iallafall. Sidospår. Där slutar väl ungefär måstena. Sen skaffar vi måsten som är kopplade till hur vi vill ha våra liv. Jag vill ha ett väldigt rent golv hemma, därför måste jag städa nästan varje dag. Jag ville ha en stor valfrihet av jobb och lära mig mycket olika saker och inte sluta när jag började jobba- därför var jag tvungen att vara osocial och jobba och plugga hela tiden. Då sa jag ofta ”jag måste jobba” och ”jag måste plugga”. Och visst blir det bökigt att säga att ”jag har gjort ett val som gör att jag ikväll, trots att jag känner ett visst motstånd, väljer att läsa en bok om avfallshantering (sjukt intressant jag lovar!!) istället för att umgås”.

Jag vill springa långt. Högt. Jag vill bli en triathlet. Jag vill vara världens bästa mamma. Jag vill göra saker för de som har det sämre än mig. Hjälpa andra. Jag vill vara en väldigt duktig hjälpsam revisor. Jag vill också hjälpa andra att utmana sig själva, våga saker. Jag vill vara en bra vän och jag vill nå mål som jag satt upp för mig själv.

Det är inga måsten i de här viljorna. Det här är mitt liv. För att vara och göra allt ovan så krävs det en del. Jag måste göra en del saker för att uppnå det jag vill. Men i ett enskilt ögonblick, i ett vägskäl. Om det så är att välja att cykla eller springa. Äta fisk eller kött. Så finns inga måsten. Vill jag inte ha måsten. Jag vill ha val och jag vill ha kontakt med varför jag gör de val jag gör.

Speciellt löpningen ligger det lite måsten runt. Som är helt onödiga. Som jag skrev igår, bara man kopplar an till varför det där jobbiga passet som står på schemat ligger där så försvinner ”måstet” och valet blir tydligt. Jag tror det är många måsten som ska bort. Ordet är bekvämt, men känslan vi ofta förknippar det med är nog rätt ofta onödig!

Vad har du för måsten? Vems är de? Kan du, utan att rabbla en hel ramsa för att undvika ordet ta bort några måsten en gång för alla?

Cyklingen som blåste bort

Idag skulle jag cykla en sväng. Jag hade tvättat innertaket på altanen med högtryckstvätt hela dagen och axlarna värkte. När jag var dyngsur kom jag på att jag kunde ta på våtdräkt och gummistövlar. Gummihandskar och huckle därtill och fick lite konstiga blickar. Ryggen kändes som den skulle gå av och nerven skrek. Och det galna då är att om jag sätter fast fötterna i en svindyr ställning av aluminium och karbon, sätter mig som en banan och använder bara ca 40% av mina muskler i en position som framkallar mjölksyra på några minuter- alltså cyklar, då blir nerven glad.

Jag trampade iväg längs väg 237 och kände att vinden var lurig. Vips kom det kastvindar som slet i framdäcket från höger. Kändes som cykeln for ut i vägen och det var otroligt obehagligt. Efter ca 1 mil swoschade en långtradare förbi samtidigt som en kastvind tryckte mig ut på vägen. Dålig teknik säkert men så kändes det. Då räckte det. Risiskruttis pappa och farmor var på väg tillbaks med bilen från stan och fick plocka upp en darrig Annie.

Istället fick just Risiskrutti följa med på en ”jobbingtur” med jobbingskor och allt. Hon vill så gärna. Vi skulle jogga runt fyrkanten som är 800 meter. Och hålla handen. Det tog väl en kvart. Men det var så många stenar som vi ”måste slänga i diket”. Där kom det igen, ”måste”. Men ni fattar. Inga måsten alls!

Ha en fin kväll. Bjuder på mina olika munderingar från dagens jobb och självklart från bästa jobbingrundan!

20120724-213348.jpg
20120724-213413.jpg
20120724-213428.jpg
20120724-213435.jpg

Dagar man måste höja blicken


20120723-214241.jpg

Jag skriver ofta om det- att jag tycker man ska ha perspektiv. Eftersom jag har allt man kan tänka sig i livet så är löpningen något som är en fritidssysselsättning. Men på min fritid vill jag ha mål. Jag vill utmana mig själv och mitt övergripande mål är att njuta av att använda kroppen i naturen. Sen har jag specifika mål och det är på tid. Ja.

Som nu. Jag tränar för Axa Fjällmarathon som är 1800 stigmeter. Lidingöloppet är platt i jämförelse. 43 kilometer. Jag kan terrängen där och det är tre fjäll som suger allt ur benen.Jag vill klara 6 timmar och det kräver sin träning.

Jag har inte alls tränat så mycket backar som jag ”borde” och det står jag för. Ångrar inte att jag smackade in ett triathlon mitt i allt ihop för det har gett sån otrolig kick. Men nu går det inte att såsa runt. Jag har uthålligheten men inte backstyrkan.

Och med det målet och tiden som är kvar så var det bara att hitta suget efter att träna ute i den bästa backen idag. Det ösregnade, blåste halv storm och jag hade stått med armar över huvudet ute på altanen med slabbig algtvätt hela dagen. Rätt sugen på en varm dusch. men då tänker jag på vad jag vill. Varför jag ska göra det här passet. Hur det kommer kännas efter. Att jag ska vara så glad som bara behöver oroa mig för motivationen.

Så iväg då. Mot det här friluftsområdet. Inte en käft, inte en bil. Joggade ut till den nedlagda skidbacke som är den längsta backe att finna här. Såg ett rådjur skutta iväg. Annars bara blåst, regn. Jag, själv ute i naturen. Helt ok. Det känns alltid rätt. Lite trotsigt med regnet piskande i ansiktet.

Backen mäter 650 meter och 90 stigmeter. Idag, med rätt sega ben sen lördags fortfarande så var jag ute efter 400 stigmeter. Jag bryr mig inte om distans och minuter de närmsta veckorna. Jag jagar stigmeter. Det är de jag saknar. Uppvärmningen gick i 5:30 fart. Sista kilometern tillbaka efter backen försökte jag ligga under 5 tempo. På Axa måste jag kunna trampa på så fort det planar ut.

Jag är rätt bra på utförslöpning men idag kändes det farligt darrigt i benen utför- lördagen spökar och det får den så gärna.

På lördag är det två veckor kvar till Axa. Lagom att köra det hårdaste passet då. Distans får jag helgen efter då jag springer Jämtlandstriangeln så det jag tänker göra kommer kräva några dagars laddning. 10 x 650 m backe. Det ger mig 900 stigmeter, alltså hälften av Axa men på kort sträcka och tid.

Dagar som dessa. När man får ta en stor portion av kärleken till löpning för att komma iväg. Och får dubbelt tillbaka.

Eller hur?

20120723-220018.jpg