Hälsofunderingar del 2 av 3 – Hälsa i kropp och själ

Många tar hand om sin hälsa, eller vill göra det. Många ägnar sig åt aktiviteter som klassas som hälsosamma. Många äter sånt som klassas som hälsosamt. Testar, mäter, tar tillskott. Och så berättar de om det. Bland vänner. På jobbet. I sociala medier. Vid fikabordet. På lunchrasten. ”Träningstokiga”. ”Hurtbullar”. ”Hälsofreaks”. Som inte alltid mår och går och är så hälsosamma när man tänker efter. Men som har den stämpeln och bär den fanan. Ofta sätter tonen för vad som ska eftersträvas och göras för att förbättra hälsan. Men inte alla mår så bra som man kanske borde om man fyller veckorna med alla dessa aktiviteter och väljer bort och väljer in olika livsmedel.

Och så har vi de som absolut tar hand om sin hälsa. I det tysta. Förebilder på alla de vis. Men som inte hörs i hälsoprestationsbruset där jakten på att kunna visa upp en polerad hälsoyta helt sprungit i från kärnan i vad hälsa är:

Att må bra i sig själv.

Att ha sunda relationer.

Att ha energi och glädje inför sitt liv och ta hand om sig så man inte bara orkar med men även har energi över för att klara av sina åtaganden.

Att ha perspektiv på vad som är viktigt.

Vi tar ett exempel. Lite extremt men jag tror ni hänger med. Vem är det som syns mest? Vem mår egentligen bäst? Vad är viktigast för hälsan?

Vi tar X. X är känd som kontorets ”träningstokiga hurtfia”. När hon började träna var det jätteroligt att känna sig starkare och må bättre men den senaste tiden vet hon inte riktigt om hon mår så mycket bättre egentligen. Hon tänker att det måste till mer hälsosam mat och mer fokus på hälsa. Hon tänker mycket på hälsa, läser om det. Pratar om det.

Hon har ett gymkort och följer ett styrkeschema hon fått av sin PT där hon ska köra igenom kroppen en gång i veckan. Men nu har X också bestämt sig för att springa en halvmara så har dragit ned lite på styrkan och lagt till ett löpprogram hon följer. Det är jättesvårt att hinna med träningsschemat och gymet med ett heltidsjobb och pendling. Dessutom har hon fått lite känningar i knäet så har nu köpt en foam roller och ska köra 20 minuters, ganska smärtsam, träning på den flera gånger i veckan. Säger PT’n. Kom igen. Prioritera dig själv!  Bra jobbat! Grymt! Du kommer nå dina mål! Eyes on the prize! X orkar inte riktigt oftast tänka på all träning som ska göras men vill inte göra någon besviken- vad ska de tro om hon bara struntar i allt? Dessutom är det stressigt på jobbet så X har laddat ned en mindfulnessapp som påminner henne om att göra övningar om 10 minuter varje dag.

Och så är det så bra med yoga så det försöker hon också hinna med och sätter klockan på 05.30 ibland för att hinna yoga innan jobbet. Hon vill verkligen klara att stå på huvudet och göra side crane som hon sett någon på instagram göra så snyggt. Ofta har hon svårt att fokusera under yogapassen och under mindfulnessövningarna åker tankarna hit än dit eller så somnar hon. Ofta känner hon att hon inte hunnit med alla träningspass, yogapass och mindfulnessövningar och känner sig lite misslyckad.

Det är svårt att hinna med allt så sömnen stryker ofta på foten. Dessutom vill hon hänga med i sociala medier. Legday lägger hon upp där hon står framför spegeln och tar en spegel-selfie på gymet i sina snygga mönstrade tights. Hon kollar ofta hur många likes hon fått, oftare än hon svarar på sms eller ringer vänner. För att hinna med att se allt alla skrivit så ligger hon ofta och scrollar Instagram innan hon ska sova. Hon skulle vilja läsa men har inte ro att öppna en bok. Det blir ofta sent innan hon somnar. Ofta är hon helt slut på morgonen men det är ju så skööööönt efteråt när man tränat. Hon är trött på dagarna men blir ofta lite piggare sent på kvällen, då är det svårt att sova.

X försöker äta så rent det går. Läser allt hon kommer över om kost och ägnar mycket tid varje dag åt att tänka på vad hon ska äta och läser gärna alla tips hon kommer över om pulver och superfrön. Hon har tagit bort gluten och blir helt galen när det är möten på jobbet och det serveras mackor. Hallå det är 2016 liksom? Hon tar massor av tillskott som hon gärna berättar för kollegorna om hur bra de är för ditten och datten. Antioxidanter, multivitaminer och hon står och skakar proteinshakes istället för de där förbaskade mackorna till mötet. Åh vad du är duktig säger kollegorna.

Via gymet har hon massa bekanta som tränar, som hon träffar där och de peppar varandra. Men X känner alltid en stress över att de tränar mer, är mer deffade och halvmaran hon anmält sig till stressar henne- hon hinner inte träna. Och nu är hon förkyld igen.

Kollegorna frågar ofta om tips på att träna och äta- hon verkar ju ha koll! Hon är så hurtig, alltid träningsväskan med och berättar om hur gluten förstör tarmarna och vad man bör äta direkt efter träning. Så färgglad och piffig- alltid på språng.

X har en kollega. B heter hon. Hon tar alltid en promenad på morgonen till jobbet, kliver av en station tidigare. Det tog emot i början men nu går det så bra, hon ser fram emot den här promenaden. Och hon gör samma på vägen hem. Skönt med frisk luft. För att ta hand om ryggen går hon på Friskis o Svettis rygggympa en eller två gånger i veckan. Det är så skönt med avslappningen på slutet och trevlig stämning.

B hjälper till med läxläsning för nyanlända två kvällar i veckan. Det gör det svårt att hinna till andra träningspass än just ryggpasset som är heligt. Men de här läxkvällarna ger så mycket! Att träffa människor med så olika öden, ofta riktigt dramatiska och sorgliga, det ger perspektiv på hur bra man har det. Att inte bry sig så mycket om att inte direkt ha ett sexpack på magen. B försöker ta cykeln till de här träffarna för att få lite extra naturlig motion och ibland joggar hon en sväng men känner att det här med att gå och stå mycket under dagen och så lite styrka ibland- det räcker långt för att vara pigg.

Jobbet är förvisso stressigt, mycket att göra, omorganisationer men B försöker att ha perspektiv och inte ta med sig jobbet hem. Det tar aldrig slut ändå och det kommer alltid vara mycket att göra. Och tänk vad bra man har det egentligen, fast man måste förstås gräva där man står.

B försöker äta bra, man känner ju vad kroppen mår bra av. Försöker tänka på att äta mycket grönsaker och inte fika varenda dag men visst är det gott med finfika ibland.

B är noga med vardagsmotionen, har märkt hur viktigt det är att få till den där regelbundenheten. Hon försöker vara positiv och stanna upp och inte dras med på alla trender och påhitt. Det verkar vara detsamma som kommer och går till och från. Hon känner vad kroppen behöver och har märkt att det inte går att sumpa vare sig sömn eller motion.

OK! Lite raljerande exempel. jag vet! Men. Jag tycker vi ska tänka ett varv på vilka vi hurrar för. Vilka vi ”lajkar”. Vilka på arbetsplatsen som ska vara friskvårdsombud. Vilka vi ska be om tips.

Om nu så många mår så dåligt. Då kanske vi behöver lyfta fram lite andra hälsoförebilder?

Ta hand om er därute! Och hylla en hälsoförebild!

Det blev inget Sätila Trail för mig.

Det blev en helg hemma. Det var inget svårt val alls, även om jag så gärna hade njutit av den otroligt vackra banan, testat pannbenet och träffat härligt ultrafolk så var jag inte bitter alls.

Min man är levertransplanterad. Det är ingen hemlis. I år är det 5 år sen och det har, till största del, gått alldeles fantastiskt. Han är något av en superman även om han är så otroligt blygsam med hur fantastiskt han hanterat hela den här, milt sagt, livsomvälvande processen som det är. Livet blir aldrig detsamma.

Men det har varit några hjärtat-i-halsgropen- moments. Minst sagt. Herregud. Färre på senare tid men nu blev det en liten ..situation kan man väl säga och min plats den här helgen var hos honom och barn.

Dessutom, ni som har varit i vår situation. Ni som vet hur det är att vänta på besked. På provsvar. Ni som har en oro som man inte kan skjuta helt åt sidan. Ni vet hur det kan vara när det är ”allt ok”. Man kan bli j***igt trött efteråt. Man slappnar av.

Jag har således varit väldigt trött den här helgen så har anpassat tempot till det. 

Sprungit lite. Vet inte hur länge eller hur långt- spelar ingen roll, jag har bara tassat runt och vilat tankarna i steget.

Sen har jag förstås rivit fram skidorna och jag håller inte på med valla och sånt- jag ba körde. Fick ju förstås extremt bakhalt så skejtade och stakade en sväng i Ursvik. Stort smajl på läpparna- åh så fint det var!

I fredags föreläste jag om hållbar hälsa på engelska. Jag tryckte på just att health is the foundation upon which we base our choices in life. Den här helgen blev en ren hälsoinvestering. Hoppas du också haft en fin helg!

Friskvård är grymt. Men det kan också vara verkningslöst mot många av de hälsutmaningar som företag står inför att lösa i dagens samhälle. 

Har man obegränsat med tid och pengar i en organisation så kan man för all del strössla ut friskvårdsbidrag och friskvårdssatsningar utan att a) undersöka vad som behövs b) önskas c) får effekt.

Men så ser det sällan ut.

Men så gör många. Lite hårddraget.

Jag och många med mig tror att framgångsrika hälsosatsningar mycket väl kan ha en del friskvård som komponent. Men att det börjar någon annanstans med andra insatser. Friskvård är löken på laxen.

Den 25e november ägnar vi en hel förmiddag åt hälsosatsningar som inte börjar med friskvård. Med de som lyckats som experter, med er som aktiva deltagare- så ni får ut mer av er tid. 

Dessutom kan du stanna kvar och luncha med mig och Boel och andra efteråt och sedan knata rätt in på Allt för Hälsanmässan. Anmälan fortfarande öppen och mer information här.

Dessutom spelade vi in en kort film för att, med glimten i ögat betona vad vi menar.

Och så har vi poddat på ämnet också. Creuna är den digitala byrån som tog bort friskvårdsbidraget förra året. Varför och vad de gjorde istället? Lyssna här så får du höra!

Trevlig helg!

Inför Black River Run var jag förberedd. Riktigt rejält förberedd. Så när sista veckan innan loppet var lite stökig gjorde det inget- jag var så grundladdad så jag nästan bara behövde gå ut och köra enligt plan för att klara 16 mil på min måltid sub 20 timmar. (Med marginal dessutom).

Det var två månader sen och en 100 miles uppladdning tar sin tid och sitt fokus så med rätta har jag bara såsat runt sen dess. Först tog det två veckor ungefär innan jag sprang. Sen tog det ytterligare ett tag innan jag sprang med kvalitet. Och sen har jag inte sprungit mer än ett enda långpass och det var ”bara” 27 kilometer.

Och nu är det dags för fantastiska Sätila Trail och 80 km distansen på lördag. Eventuellt att jag faktiskt byter till 42 kilometer bara för att kunna njuta lite mer.   

8 mil på en lättsprungen bana hade väl varit en sak men det här är över 60 % ganska avancerat terräng och jag har verkligen inte tränat terräng- sträckan Sumpan till Vasastan bjuder inte på några större terrängutmaningar och det är bara sex kilometer.

Jag har också låtit mig själv äta lite mer än jag brukar- det har slunkit ned ganska mycket god mat och ..tja det är lite mer Annie att släpa på och det spelar ingen roll i det stora men jag känner faktiskt av det lite. Jag känner min kropp så bra.

Jag har verkligen sett fram emot det här loppet men jag är genuint förvånad och lite skraj över hur otroligt otränad och oförberedd jag känner mig både mentalt och fysiskt- det var ju för fasen inte så länge sen jag sprang det dubbla.

Så fort det går att tappa formen alltså.

Men! Jag är bra på att fokusera på det som går att påverka och det som ändå är på plats:

Kontinuitet

Jag springer lite hur jag vill men det blir nästan varenda dag eftersom jag oftast springer till och från jobbet. Totalt blir det runt 5 mil i veckan.

Energiintag

Jag vet vad som funkar och hur jag ska äta både innan och under loppet.

Det mentala finns där

Jag vet att jag kan plocka fram djeflaranamma när det behövs bara jag inte använt för mycket av det under veckan. Det här är en ganska utmanande vecka med mycket jobb, en kurs en dag och så dagen innan då jag har en föreläsning på engelska loppet men i övrigt är jag i ett flow just nu.

Frisk och pigg

Jag känner mig full av energi. Jag sover alltid bra, är alltid pigg och kroppen känns väldigt stark och stabil. Steget känns riktigt fint.

Utonjut för fasen

Jag älskar ju att vara ute och röra på mig länge länge. Det här är en ynnest att få vara med på. Jag ska njuta så länge det går och sen ska jag fajtas. Jag har ingen tid att passa förutom att bussen till Götlaborg och tåget tillbaka till Tokholm går 12 timmar efter starten. Jag får väl raggarduscha på stationen i Gbg i värsta fall.

Så. Nu kör vi helt enkelt. 80 km om allt känns bra på fredag, annars 43 km (det lät som en mysigare bana faktiskt…hm. )Sen är det paus och nya tag inför 2017.

Här var jag och surfade istället för att springa långpass- LÄTT RÄTT val!

när vår tvååring tar till alla känslouttryck hon kan och lägger sig på golvet och vägrar resa på sig för hon ska knäppa jackan själv. (och ja, hon har fått försöka i flera minuter innan föräldramaffian ger sig på mig). 

Jag motionerar för hälsan för att orka ta henne under ena armen, ta två tunga matkassar i den andra handen och behålla lugnet mot både henne och hennes storasyter och förflytta oss ut till bilen. 

För att rent ergonomiskt och fysiskt klara av mitt jobb som ofta kräver flera timmar framför en skärm. 

Jag motionerar alltid, även när jag inte tränar, för att orka koncentrera mig alla timmar jag är på mitt jobb och ändå orka ha massor av energi och tålamod med mina två barn. För att vara pigg när jag nattar dem och sen ha värdefull egentid innan jag lägger mig(detta kräver också att jag sover ordentligt, typ jämt och det gör jag). För att alltid vakna utvilad och ha marginal för mitt vardagsliv. Aldrig bara orka, alltid ha energi kvar. Det kräver inget gym, ingen PT, inte att vrida och bända på mig flera timmar på en yogamatta eller en plastrulle. Inget träningsprogram, ingen utrustning förutom möjligtvis ett gummiband för ryggen, eller en annan tyngd jag kan dra i. 

Men det kräver att jag pusslar in tillräckligt mycket motion och lite enkel styrka och rörlighetsträning för att ge mig ett fysiskt övertag över de utmaningar som min vardag utsätter mig för. Jag behöver aldrig kunna chins, gå på händer eller stå på huvudet för att klara mitt liv(jag råkar kunna det för jag är gammal gymnast, fick en ätstörning på köpet- så inte värt det!). Det kan vara kul att kunna men tryter tiden till rörelse så faller de bitarna bort till förmån för att hålla kondition och basstyrka och rörlighet på plats.

Det är mittt ansvar att motionera för hälsan. Mitt ansvar mot vårt samhälle att göra det där enkla som gör att vi iallafall motar många hälsoproblem framför oss. Vi har tillräckligt med forskning för att veta att vi alla ska göra det, vi som kan. Så jag joggar till och/eller från jobbet för det är där tiden går att ta. Tiden fås inte, men den går att ta just där utan att det stökar med jobb och familjeliv.

Jag låter säkert jättepräktigt och jobbigt hurtig ibland men det är verkligen inte jobbigt att få till detta. Från noll till lagom motionsnivå kanske det tar några veckor eller till och med månader av förändringsbenägenhet men jag lovar, det är inte en uppoffring. Det är bara riktigt riktigt skönt och härligt!

Jag tränar utöver det för det är mitt intresse. Vill kunna springa flera mil utan att bli trött efteråt. Det är min grej. Jag är en riktig enstöring ibland. Orka röra mig ute i naturen en hel dag utan att min kondition är en begränsning. Jag tränar ultra för att jag har sett till att ha hälsomarginal att göra det, för att jag går igång på att testa mina fysiska uthållighetsgränser. Kanske vill jag testa mina styrkegränser och syreupptagningsförmåga någon gång också men just nu är det uthålligheten, kampen med hjärnan och den ofarliga men starka smärtan som lockar mig. Jag väljer bort en massa saker till förmån för att ägna mig åt mina turer ute i naturen. Det är medvetna val och ofta får jag välja att springa mindre än vad min springnerv vill för det känns inte ok att vara borta så mycket från familjen. 

Men ultra har inget med min hälsa att göra. Eller med att vara en bra förälder. För att vara en bra mamma till mina barn behövs ganska enkel motion men framförallt närvaro och rätt prioriteringar. För att inte bara orka 40 extra kilo och hålla lugnet, utan också ha perspektiv på äran att få släpa på min envisa 2-åring klockan 16.23 på Ica Maxi.

 Foto: Katarina Jansson