Hela kroppen ska med
Hela kroppen ska med. Annars får det vara. Ett pannben kan inte springa ett långpass. Inte ett par ben heller för sig själva. Inte två lungor och även om hjärtat orkar hur mycket som helst så måste alla bitarna vara med. Det är min filosofi och ledstjärna. Häng med i praktiken.
Utsövd. Ätit bra. Löpglad, bara sprungit ett pass denna vecka (kanske blev benen sega av vilan?). Härligt väder grym ljudbok i öronen. Inga problem.
Vet att det tar sin goda tid innan jag kommer igång. Speciellt med 3 dagars löpvila. Men nu kändes det rätt ok från början istället.
Det är tre veckor kvar och en tid innan ett lopp då man ”trattar ned” och tränar mer specifikt för loppet. Att springa i ”race pace” alltså den hastighet man ska springa loppet i det är kalasträning nära lopp som är upp till maraton. För ultra blir race pace bara knasigt för det är ju väldigt långsamt! Och den farten är ju vettig då för väldigt långa distanser men min träning bygger iallafall inte på att jag ska springa distanser nära den jag ska springa på TEC- 16 mil. Min träning bygger på några riktigt långa långpass utan fokus på fart utan fokus på tid och sen kortare snabba pass och morgonjoggar på tom mage för att få till fettförbränning. Hänger ni med?
Jo men så idag var tanken att ligga lite snabbare än min tänkta fart på TEC. Springa en mil i taget så ja fokus på distans idag faktiskt. Äta varje mil. Det gick inget bra. Första milen snorlätt. Andra också ok. Tredje började det gå trögt. Ont i stortårna. Öm i låren. Bara skumt. Bra energi.
Vågar knappt tala om vad jag åt: 2 tunnbröd varje mil. Nedsköljt med vatten. Russin, BCAA och så tar jag resorb direkt i munnen varannan mil. (svettades bra idag). Självklart ska jag äta annat på TEC men försök släpa med en hel mataffär i en liten rygga.
Vid 30 km hittade jag ett jättemysigt kafe och behövde fylla på vatten så stannade där en stund. Min gamla vätskeblåsa är värdelös så det rann ut vatten överallt och tog dyrbara minuter. Stannar inte klockan- den stannar inte på TEC så varför nu.
Sen tuffade jag vidare på nya stigar. Isiga stigar. Inte bra känsla. Inte trött men öm alltså. Bah. Ändå- alltid jätteglad över det här magiska att tuffa runt med min lilla ryggsäck och mina stora tumvantar i min lilla bubbla i det fina vädret. Det må ha varit kallt alla de här 100 milen jag sprungit i vinter men oh så fint väder jag haft!
Sprang via Jakobsberg, Järvafältet, Sollentuna, Edsviken, Danderyd, Djursholm och vidare.
Var ju på väg till Täby för att springa ett varv på TEC banan och hälsa på hos Mackan för att sen springa hemåt igen. Cirka 7 mil tror jag. Men efter 4 mil så var jag tvungen att ta sikte på ett stopp för att ta en time out. Fortsätta ut i djupa halkiga Täbyskogar utan ben som jobbade det skulle inte gå.
Stannade på Gateau lite farligt nära en Roslagsbanestation och tog en kaffe. Det inte kaffe löser går inte att lösa.
Det här löstes inte med kaffe. Det gjorde fortfarande ont i tårna- kan tänka att artros känns såhär. Aj som f*n. Har ju nya skor men- tåskav? Tåont?
Jag gav mig. Hoppade på tåget och jag var faktiskt inte ens sur. Min kropp är så fantastisk stark och jag tar så gärna hand om den på bästa sätt. Säger den nej- om så stortåna så lyssnar jag. Jag ställer mig hellre på startlinjen till TEC med ett ultrapass för lite och fortsatt stark och frisk kropp än ett för mycket och tillstymmelse til skada. Jag tycker det har funkat bra hittills.
Och det jag menar med att hela kroppen ska vara med det är att just hela kroppen ska fixa en distans. Jag hade kunnat springa 7 mil idag. Med pannbenet och muskler. Men inte med hjärta, senor, skelett, ligament och pannben och muskler. Hela kroppen var inte med. Och då sliter det.
Det här är något jag vill skriva mer om känner jag. Det och massa annat.
Nu packar jag en galen massa saker, allt från böcker åt Tigerfisen till snölås för imorgon åker vi hit! Mot Jämtland!
Foto: Årefjällsloppet som gick idag!
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .