Helgens lyssningstips


Den här veckan vill jag tipsa om att lyssna på Saras pod.  Speciellt inslaget om ”vikthets” och det när hon och Sofie Lantto pratar cykling. Då blir jag inspirerad att cykla och det ska ganska mycket till.

Sen tycker jag ni ska lyssna på veckans Kropp o Själ. Om superfoods. Och Raw Food. Speciellt om du är koststressad.

Lyssna på därute. Men ha gärna ett öra fritt så du kan höra eventuell trafik, fåglar och folk som ropar på dig!

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#fredagsgottis Magnus Flinks tacos ala Nicke


Ja. Jag måste ge cred åt grundaren till receptet och sen hävdar min househusband Nicke att han har twistat receptet och det måste med också.

Vi bör äta mindre kött men alla älskar tacos. Man vill att det ska smaka tacos och inte göra avkall på det. Fine!

Magnus har visat Nicke en variant på köttfärsen som han istället gör med svarta bönor. Jag fick detta förklarat för mig igår, precis innan jag skulle somna. Jag tolkar det såhär:

För 4 normalhungriga:

Fräs en hackad röd lök försiktigt.

Lägg åt sidan.

Skölj två burkar/kartonger med svarta bönor.

Fräs dem i omgångar i lite olja och mosa dem i pannan (med ett glas säger Nicke, går ev bra med något annat som ger tyngd). Lägg åt sidan efterhand.

Lägg tillbaka allt inklusive rödlök i pannan och tillsätt lite vatten så det blir lite krämigare, krydda med tacokrydda och vad som önskas. Värm upp.

Ät som ”köttfärs” till resten av tacosingredienserna!

Det är mycket godare än det låter. Och apropå låter, man blir lite smattrig i magen om man är känslig. Men det kan det vara värt!

30 dagar i juni- Mitt första träningsminne


Sofy har gjort bästa bloggutmaningen i juni. Den är helt klockren- 30 olika teman att blogga på. Bra teman! Som får en att tänka till.

Jag kommer plocka dem lite efterhand men mitt första träningsminne gick jag igång på för jag tycker min träningsbakgrund är så otroligt relevant för hur jag ser på träning nu och hur jag tänker stötta mina barn att röra på sig.

Först funderade jag på vad som var mitt första träningsminne. Vad är att träna när man är barn? När definieras det som träning?

Men jag tolkar det såhär: När jag var tre år började jag på gymnastik. Min fröken hette Märta och jag hade en sån där rosa dräkt med volanger och sockeplast på fötterna. Vi gjorde kullerbyttor, stod på händer, hoppade och for runt. Vi höll till i ”drakenskolan” för alla eventuella Järfällabor som läser.

Jag minns ärtpåsar man plockade med tårna. Det är mitt första minne, den där rosa ärtpåsen i samma tyg som en kjol mamma sytt. Ärtpåsen har jag kvar. Jag minns bara roligt! Pröva-på- och lekkänsla. Allt var roligt, allt var möjligt.

Jag är så evinnerligt tacksam att jag gick på gymnastik då. Jag fick en kroppsuppfattning som har räddat mig när jag flugit av hästar rätt in i hinder, kunnat rullat ihop som en boll. När jag tränade kampsport var jag redan smidig och vig och jag har aldrig brutit något i kroppen trots att jag gjort några riktigt galna vurpor. När jag de senaste 10 åren yogat så har det här med att stå på händer och huvudet bara varit att göra. Jag har lite naivt trott att alla kan det men förstår att så inte är fallet.

Men jag har flera minnen från barndomens träning som är viktigare och mer avgörande: När jag var åtta-nio år slogs min grupp ihop med en annan grupp och vi skulle bli en ”truppgrupp” med elitambitioner. Det tränades ofta. Hårt. Tävlades. Efter en tävling som vi vann bröt jag ihop och började gråta när vi fick veta att vi vunnit. Jag förstod inte själv varför, tårarna bara sprutade. Jag hade varit så nervös.

Vi började träna flickis och gjorde handvolter. Kunde vi dem inte fick vi sparka upp på händer mot en tjockmatta. TJONG skulle det säga.

Jag började spela fotboll. Var aldrig teknisk men en trygg back, en bra yttermittfältare. Var så nervös varje match. Vi vann St Erikscupen tre år i rad. Två gånger spelade vi på Råsunda. Jag längtade alltid tills matchen var över. Var så nervös. Mådde ofta så dåligt. Dessutom hade jag mitt hjärtfel då som ingen visste om, inte ens jag. Ibland skenade hjärtat och jag fick ingen kraft i kroppen. Det är först ungefär 15 år senare jag fattat att jag hade AVNRT efter en undersökning på KS.

När jag var 10 slutade jag på gymnastiken. Fortsatte med fotbollen. Ville egentligen bara rida men fick inte för mamma.

När jag väl fick börja med hästarna var det en sån frihet att slippa den självupplevda pressen i fotbollen. Hade världens bästa tränare, fina lagkamrater men klarade inte mentalt att spela match.

Jag hade sån prestationsångest när jag skulle prestera med andra. När jag sen tränade kampsport försvann det. Då hängde det bara på mig och den här känslan har jag fortfarande. Har inte deltagit i något team eller lag sen jag var liten och inser att det skulle vara ett stort steg framåt att våga göra det.

Det jag har lärt mig av min barndoms träning är att vara lyhörd för mina barns intressen och känslor. Att det alltid ska vara glädje som leder. Ja det gäller ju för mig själv också och jag hoppas för dig med.

Den enda på bilden som är upprätt är lillspark i magen!

Rörelse helar, träning bryter ned, återhämtning är badass


Det var hela inlägget sammanfattat i titeln.

Men vi kan väl utveckla det lite.

Att röra på oss är hälsosamt. Det finns så mycket fördelar så det blir bara löjligt att lista dem. Att det motverkar dåligt humör är bara en sak. Att sitta på rumpan gör däremot otyg med kroppen väldigt snabbt- på några timmar bara. Däremot är vi lata av naturen eftersom kroppen för stenålders-säkerhetsskull är programmerad på att söka vila eftersom livet är fysiskt tufft i sig. Eller det var ju det då. Men inte nu. Jag reflekterade över att om jag bara ska sköta mitt jobb och nyttjar alla de möjligheter som transporten dit erbjuder så skulle jag kunna vara still nästan hela dagen:

Gå till T-banan, sitta ned, gå till kontoret, sitta ned, hämta mat, sitta ned och göra samma resa hem. Och för många kan vardagen se ut så.

Att vara en människa i rörelse kräver aktiva val men när man väl valt dem ett tag är de vanor man har svårare att bryta.

Det extrema för min kropp, som precis som din är ett mästerverk i att vara i rörelse är om jag satt still länge. Men kroppen kan vänja sig vid det också.

Vi mår bäst, tror jag, av att hålla igång. Röra oss. Strukturerat. Ostrukturerat.

Nu kom en till studie, som det behövdes, på att stillasittandet är ohälsosamt. Här kan du läsa om den, där brittiska forskare förespråkar två timmars aktivitet under arbetsdagen. Det kan kräva lite nya vanor, och en del engagemang från arbetsgivare för att stödja det: Stå och jobba, promenera på möten, sätta ett alarm varje timme för en liten promenix, gå och säga något istället för att maila. Det finns mycket att göra men det det kommer inte spontant kanske. Man måste tänka till ett tag, sen kommer det av sig självt.

Träning, motionera, återhämta sig

Så om rörelse helar så borde det ju var bra att träna massor? Ja och nej! Tänk dig en elitlöpare. Som när hen springer hårt kanske snittar runt 3 min/km. Och när samma hen promenerar kanske gör det i en hastighet av 8- 10 min/km. Ett ganska stort spann. Som kan ligga på maxpuls runt 180-190 slag och vid promenad kanske ha 100-120 slag/minut i puls.

Ett stort spann av rörelse och träning där träning är den ena änden och rörelse i den andra.

För en vardagsmotionär är spannet mindre. Maxfart på milen kanske är 5 min/km och promenadfart 9-10 minuter/km. När man då hör att elitidrottare springer upp till 80% av sina pass på väldigt lätt intensitet så går inte det att kopiera det till att lägga in masssor av lugn löpning och tänka att det är lika skonsamt. När det dessutom känns lätt kan det lätt bli så att man frestas att dra på så hamnar man lätt i så kallad ”mellanmjölks”träning. Man belastar lite för hårt för att det ska vara skonsamt men för lätt för att få en effektiv träningseffekt.

Så att återhämtningsjogga är kanske inte alltid svaret på vad man ska göra på en vilodag. Röra på sig är oftast alltid svaret. För vissa går det jättebra att jogga, för vissa blir det för hård belastning på systemet som inte hinner återhämta sig.

 Det gäller att definiera och reda ut för sig själv vad ”att röra på sig” kan vara i just din vardag och hur du kan öka det. Den där helande rörelsen som du bara må bra av och inte behöver mer återhämtning än en god natts sömn ifrån.

Hur mycket du ska träna beror på hur mycket du kan absorbera och vad dina mål är. Om det är att må bra för att orka med en hektiskt vardag kommer det te sig betydligt annorlunda än om du ska springa 16 mil Ska du ha både en hektiskt vardag och träna hårt för ett maraton eller liknande- ja då kan det bli knepigt att ha både hälsa och prestera. Kroppen är så dålig att göra skillnad på stress och stress. Allt ser ut som en sabeltandad tiger, typ. Och för att prestera måste du ha hälsa i det långa loppet (no pun intended).

Hälsan måste komma först, på den kan du lägga nedbrytande träning.

Som du måste kunna återhämta dig ifrån för att kunna lassa på med ny träning.

Du kanske har intervaller på schemat men har sovit dåligt och stressat sen senaste träningspasset som inte kanske känns i musklerna längre men du inte är återhämtad ifrån rent fysiologiskt. Om du inte kan absorbera och tillgodogöra dig det träningspass du har framför dig så får du ingen resultathöjande effekt av det. Träningen är nedbrytande och är du redan nedbruten så ..ja du fattar! Det är återhämtningen som bygger upp. Bryt ned smart och snyggt, återhämta dig smart. Rör på dig i återhämtningen, men lura dig inte att ta i så själva återhämtningen istället blir nedbrytande.

Den här parametern jobbar jag mycket med mina adepter med. Lära sig känna efter själv. Gasa? Bromsa?

Många tränar slentrianmässigt, lite stressat efter en uppfattad mängdnorm man lägger på sig själv utifrån träningsprogram konstruerade efter en person som inte finns. Det ska vara intervaller, tröskelpass, långpass, styrka, distanspass. Men de kanske inte får plats varken rent kalendermässigt eller fysiologiskt. Eller faktiskt, emotionellt.

Där vi i många fall både ur ett hälsoperspektiv och faktiskt prestationsperspektiv också skulle må bra av att vara mer i rörelse blir det ofta mer stress över träning. Utförd eller inte.

Rör dig mer. Träna smartare. Bli expert på din egen kropp. Det är faktiskt bara du som kan bli det.

”Hur känns det efter 16 mil?” Katastrof. Jättebra. Toppen. Snart kräks jag. Mycket hälsa gick åt under det här loppet.

Medan vi glutenstressar…


 och kanske försöker tycka om att dricka jäst svamp för många kronor litern så pågår här i Stockholm ett forum med ett betydligt större och viktigare perspektiv: Hur vi ska få maten att räcka för 9 miljarder människor utan att förbruka jordens resurser. Hur vi ska lära oss att välja mat på ett sätt som är hållbart way beyond vår maniska jakt på optimal proteinsyntes, hedonistiska smaksensationer och hummerpremiärer.

Vi som kan stoppa i oss död ko, gris och får utan att någonsin behöva varken reflektera över eller uppleva processen för att få den till den plastinbakade förpackning vi bär hem den i. Som om vi gjorde det, kanske inte skulle äta kött lika ofta. Om alls. Slakta djur är inte fredagsmys.

Anledningen till det här inlägget är att jag just nu bevakar ett forum som pågår bara några hundra meter från mig men jag inte har en plats på. Jag försökte få pressackreditering till EATForum som pågår just nu. EAT som grundats av Stordalen (Gunhild och Peter- hotellmagnaten) Foundation.

EAT samlar forskare, experter, företagare från hela världen för att diskutera och arbeta fram strategier och underlag för policys i för den minst sagt brinnande frågan om hållbarhet runt mat.

Varje år samlas de för ett forum där de samlas och arbetar med detta och det pågår alltså just nu. Av Twitter att döma så är det förstås komplext och ett bättre samarbete mellan marknadens aktörer (stora företag som Nestlé tex) och politiker behövs.

Målet är alltså att de ska hitta lösningar för att vi ska kunna tillse att de 9 miljarder vi beräknas vara om cirka 40 år här på jorden alla ska få mat. Stort!

Som The Food and Agriculture Organization (FAO) definierar det:

”…(…)  a sustainable diet as one that has low environmental impact, contributes to food security and to a healthy life for present and future generations. They highlight the need for diets and food systems that are protective and respectful of biodiversity and ecosystems, culturally acceptable, accessible, economically fair and affordable, nutritionally adequate, safe and healthy, and optimize natural and human resources. Hence, a holistic perspective on health and environmental aspects of food systems is needed in order to identify synergistic solutions and innovations that promote diets, which enhance both human and planetary health, as well as to highlight potential trade-offs. This requires more interdisciplinary knowledge on the interconnections between food and agriculture, health and nutrition, environmental sustainability, and socio-economic factors.”

Du och jag, vi som är de rikaste i världen. Vi kan göra vårt. Vi kan göra världens skillnad. Det passar så bra att både Anna-Lena och Erika också bloggar om detta idag och låt för guds skull detta inte bara bli något du läser och sen nånannaniserar det hela. Det du och jag gör påverkar andra. Det vi visar att vi gör, tar ställning för, det kan bana väg för andra.

Och du- det här med massa protein. Jag ska leta fram lite forskningslänkar på det här med proteinbehov och att det går ganska bra att tillgodose både det och järnbehovet utan köttorgier. Kommer inlägg med det- lovar!

Fem tips!

1) Släng ingen mat. Ok om den är rutten. Men ta hand om rester. Köp bara det du behöver. Ät upp det.

2) Låt köttet vara ett tillbehör någon dag i veckan om du inte kan sluta med det. Välj KRAVmärkt. Ta hjälp av Köttguiden. 

3) Välj in mer frukt och grönt. Viktigast med EKO vad gäller frukter och grönsaker med tunna skal. Och bananer förstås. Våga välja potatis. Det är bara löjligt att undvika en så vitamin och mineralrik närodlad knöl på grund av någon bokstavskosttrend. Jag vägrar ha det så. Ät pottis!

4) Fundera på vilka restauranger och snabbmatsställen du äter på. Hur produceras deras mat? Vad är det egentligen du äter?

5) Ät tacksamt. Var tacksam att du kan välja. Att du har vatten i kranen. Har råd att äta och välja och påverka. Det lilla i sig kan du göra redan nu.

 

#Måndagspeppen – Må bra


Ja det är en uppmaning. Må bra för sjutton. Välj att må bra. Jämt för all del även om jag faktiskt inte tror att det går. Man mår bra för att det finns något som är att må dåligt. ibland mår man fruktansvärt. Det handlar det inte om nu. Det handlar om det där slöseriet med att gå runt och inte må bra när man egentligen skulle kunna göra det. 

Det finns många anekdoter om människor som tystat ned bruset utifrån för att lyssna på rösten inifrån som talar om vad som gäller. Som gäller på riktigt. Vad som är hälsa det vill gärna företag med vinstintresse tala om.

Gissningsvis vaknar du också till en plan och en full kalender med saker man både vill och måste göra. Man kan ha tänkt att man ska träna för ett lopp, gå ned några kilo i tron att man ska tycka om sig mer då, bli starkare, springa fortare, träffa vissa personer, äta en viss sak, eller undvika något.

Men för många ligger saker i planeringen som kanske egentligen inte ska vara där just nu, eller alls. De leder kanske inte till ett välmående. Eller lycka. De bara hamnade där. Efter att ha lyssnat på andra, eller läst att man ska skaffa en strandkropp (är det en annan kropp?)Och nu skaver de planerna och tankarna mer än de masserar.

Oavsett vad dina mål i livet är så är de betydligt lättare att genomföra om du mår bra. Är glad.

Om du sk*ter i vad andra gör och påstår är bra för hälsan. Och bara känner efter, på riktigt, inåt. Vad får dig att må bra? Kan du göra mer av det?

Att må bra och vara glad är lite abstrakt. Det måste fyllas med både tillstånd, aktiviteter, personer och kanske saker. Rutiner. In med sånt som ökar välmåendet, ut med det som tar energi. Det kan också vara personer, aktiviteter, planer, saker man äter. Tankar. Och kan vara väldigt svårt men att identifiera dem är ett stort steg framåt.

Inspierad av Maria Olofsson som i maj gjorde #thingsthatmakemehappy i 31 dagar ska jag för egen del passa på att göra det i juni. Lista 30 saker som får mig att må bra. De kanske inte får just dig att må toppen, men kanske inspirerar att tänka på egna saker. Det behöver inte vara 30, det kan vara fler och färre.

På insta heter jag ansofisticated. Det är inte de mest estetiska bilderna, men ofiltrerat från ett oglamoröst men helt underbart (tycker jag) vardagsliv.

Häng på!