I hetaste laget



Nej vad säger ni, ska vi inte släppa december och julhetsen för en stund, och dra till Thailand? Det gjorde jag tidigare i år, då fjolårets snö ännu låg kvar. Häng med, tillbaka till dåtiden!

Prolog: ensamstående pappa till fyra barn far på träningsläger i thailändsk djungel, där han svettas floder under löp-pass i 36 graders värme, samt diskuterar löpande liv och idrottsligt åldrande med triatleten Jonas Colting vid kanten av en pool. Jonas passar också på att simma Phuket runt med simmarkompisarna Thobias Pettersson och Daniel Karlsson Engdahl, ett mäktigt äventyr med drygt 14 mils simning under åtta dagar bland strida strömmar, brusande vågor och elaka maneter.

 

Jag är på väg till Phuket, Thailand. Flyget har just lämnat Arlanda, vi är på väg in i lördagsnatten, stjärnorna blänker på himlavalvet, världen är så stor, så stor, och resan vi är på väg på, är förfärande lång. Den går via Peking, där vi kommer att få vänta tio timmar på ett anslutande flyg till Phuket. Vi talar med andra ord om första klassens budgetbiljetter, vilket var den enda möjliga vägen, för jag åker inte ensam, jag har tre barn med mig. Milly, 7, Max, 10, och Isabella, 25. Den fjärde, Lydia, 21, kunde inte följa med, hon skulle åka till Island med sin sambo. Jag vet, fyra barn, jag har gjort mitt för mänsklighetens fortskridande. Min plånbok också, som allt som oftast ter sig lika slank som en kenyansk löpare. Barnen har dock inget emot en sväng till Peking, de har aldrig varit i Kina. Nu kommer de hinna med Kina två gånger (samma väg hem), förutom Thailand, på en och samma resa. Det tycker de är grymt ”fett”.

Vi är på väg till till Thanyapura Training Camp, som ligger ute i djungeln på Phuket, drygt trettio minuter med buss från flygplatsen, och att vi är på väg dit är Jonas Coltings förtjänst. Jonas ringde en dag och sa att han skulle simma Phuket runt med simmarkompisen Thobias Pettersson. Det skulle bli drygt 14 mil på åtta dagar, det hade ingen annan gjort tidigare, och det kunde väl vara någonting för Runners World att bevaka. Jag förklarade att det hela lät mycket intressant men kanske lite vid sidan av Runners Worlds normala bevakningsområde. Swimrun är ju en sak, men ett reportage om enbart simning kunde bli lite knepigt. Då förklarade Jonas att där också fanns grymma trailspår i djungeln, som det var hur häftigt som helst att springa på. Jag ser genast framför mig hur jag spränger fram genom djungeln som en annan Tarzan enbart iklädd ett höftskynke i ett leopardfläckigt syntetmaterial, och nu sitter jag alltså här på ett flygplan på väg till Peking med barnen. Vi är på väg över Sibirien, jag håller tummarna för att där inte finns några skjutglada separatister, barnen käkar kinamat, den äldsta pratar med en ung man i samma ålder. De tycker båda det är oerhört märkligt att de hamnat bredvid varandra på den här resan, de känner varandra sedan tidigare. Den unge mannen har precis blivit dumpad av sin flickvän, och är nu på väg till en kompis i Australien, där de ska ta sig ut i vildmarken för att studera krokodiler, vilket låter som en rimlig syssla efter en dumpning.

Jonas Colting med vänner ska simma runt Phuket som en manifestation för bättre vatten i världen, och samtidigt samla in pengar till ett barnhem i Thailand, som byggdes för barn som blivit föräldralösa efter Tsunamin. Sedan är det också äventyret som lockar, det är ingen enkel resa som väntar. Det kan blåsa hårt, där finns strömmar och tidvatten, och elaka maneter som kan brännas svårt. Två erfarna thailändska kajakister från Thailand ska paddla framför simmarna och försöka hålla koll på maneterna. Där finns också en följebåt, med mat och vatten och en sjuksköterska och ett filmteam som ska dokumentera äventyret. Kaptenen har en GPS, så att man alltid startar simningen exakt där man slutade dagen innan.

Flyget mot Peking flyger in i natten, barnen rullar ihop sig i sätena, sover som grisar, den ende som har svårt att sova på flyg är den arme fadern. Det kommer att bli en lång natt.

 

Phuket

 

Så, någon dag senare, landar vi äntligen i Phuket. Det är mitt i natten igen, sex timmars tidsskillnad från Sverige. En buss tar oss till Thanyapura, mörkret en våt filt av sammet. Det är över trettio grader varmt och luftfuktigheten hög. På väggen utanför rummet klänger tre små ödlor. De ser snälla ut. Sedan stöper vi i säng.

Mobilens alarm ylar 04.00, team Jonas Colting ska iväg 04.30 till starten vid Marriott Hotel. En fjärdedels team Gysing vacklar upp ur sängen, resten av teamet rasar över alarmet, sover sedan vidare. Äldsta dottern ska vara barnvakt, en hård dag vid poolen väntar framåt förmiddagen. 36 C i luften och 30 C i vattnet, man kan bli utmattad för mindre.

Möte vid en minibuss, det är fortfarande mörkt ute. Team Colting var från början tänkt att vara två, men Daniel Karlsson Engdahl som jobbar för en webbtidning, ska simma med så långt han orkar med en Go–Pro filmkamera på huvudet. Han tänker filma så mycket som möjligt av äventyret. Jag blir lite impad, bara hänga på så där, Jonas och Thobias har ju tränat hårt i månader. Daniel säger att han har simmat en del när han var yngre. Typ medley i  OS i Sydney år 2000, visar det sig, plus att han har ett par VM–och EM–medaljer i byrålådan hemma.

Roman håller i planeringen på plats. Roman är från Tyskland men har bott länge i Bangkok, han är gift med en thailändska, har två barn och en mage som blivit lite större än den var när han körde triathlon på hyfsat hög nivå. Roman klappar sig på magen och säger att han ska försöka komma igång med träningen igen när barnen blivit lite större.

Roman har varit med om att ta ut sträckorna för simningen runt ön, planen är att försöka fånga tidvattenströmmarna så att de gynnar simningen på bästa möjliga sätt.

Solen går upp över Marriott Hotel, en stor scen och stolar är framställda för den högtidliga invigningen. Team Colting vandrar nervöst omkring, allting drar ut på tiden, helst hade de börjat simma innan solen gått upp. Men så anländer Phukets guvernör, han håller ett långt tal och önskar team Colting lycka till.

Klart för start. Jonas, Thobias och Daniel har smort in ansikten och axlar med zinkpasta och någon kräm som ska skydda mot maneter, de ser ut som skådespelare i en japansk kabukipjäs.  De har gummibrallor för bättre flyt och möjligen för att skydda kronjuveler från smärtsamma möten med uppvaktande maneter.

Så är de i, och vattnet likt en spegel. Alldeles vindstilla. Jag är med i följebåten med Jonas filmteam, Roman, en sjuksköterska och en thailändsk besättning på fyra personer. Havet ser lockande ut, jag är sugen på att simma, men inser ödmjukt mina begränsningar. Det känns fint att vara ödmjuk, även om jag blir lite rastlös av det. Jag sätter mig i skuggan av båtens tak och begrundar havet, värmen dallrar över ytan, horisonten hägrar långt där borta. Jag plockar upp en vattenflaska ur en balja med isvatten, isen erinrar osökt om Ö till Ö året 2013. Där dallrade det minsann ingen värme över vattenytan. Tanken svalkar något, för en stund.

En timme senare blir det väderomslag, vinden ökar och får båtens vimplar att stå rakt ut. Sjön blir grov, vågorna bryter i vitt skum, vinden kommer snett framifrån, det är plötsligt hård kamp för de tappra tre. Ytterligare en timme går. Vid en vätskepaus vrålar Jonas i vinden att ingen får berätta hur långt det är kvar, för då blir han arg.

Team Colting har simmat drygt 20 kilometer när de bestämmer sig för att sätta stopp. De tar sig upp på en strand, och se rätt mosiga ut. Att simma så långt i en vattentemperatur på minst 30 C, tar hårt på krafterna. De letar upp en kokosnötsförsäljare, och suger i sig tre kokosnötter var på raken. Första etappen avklarad.

 

Djungellöpning

 

Nästa dag stannar jag hemma, nu ska jag äntligen få träna själv. Thanyapura är en alldeles fantastiskt tränings-anläggning med femtiometersbassäng, stort gym, löparbanor, tennisbanor, löpstigar genom djungel och mycket annat. Enda problemet så här års, svensk vår, är värmen. Det är absolut inget fel på värmen, den är alldeles underbar efter en lång svensk vinter, tjälen lämnar själen så fort man kliver ut ur flygplanet på Phukets flygplats, men till skillnad från mina barn som utan skam nöjer sig med en plats vid poolen under solen, har jag en löpform att underhålla. Så jag går upp i gryningen igen, och tar mig till löparbanan, som är en 500–metersbana, för att springa intervall. 500:ingar, det blir en ny erfarenhet. Jag kan förstås stanna efter 400 m, men ser helst att ovalen blir sluten, det skulle kännas ofärdigt annars. Allting går lite långsammare än vanligt, svetten rinner i floder, jag är alldeles ensam på banan, jag skulle kunna springa naken. Men det gör jag inte. Jag har barnens rykte att tänka på.

Det går ännu en dag, och en vänlig man som har koll på löparspåren i området, tar mig ut på en tur i djungeln. Det prasslar av fallna löv under fötterna, lianer hänger över stigarna ner från träd som jag inte har några namn på och som sträcker sig högt över oss och skapar väggar av grönt där solljuset kämpar för att ta sig igenom. Det är ett sådant där magiskt ljus i vilket det känns som om allting kan hända. Jag frågar försynt om ormar och andra varelser i denna djungel, jag har nyss sett en trailer av nya Djungelboken, och det vore ju olyckligt att snubbla över en pytonorm i storlek och stil med filmens Kaa där i spåret. Mitt sällskap lugnar mig med att säga att det absolut inte finns några pytonormar på Phuket, och kobrorna som visserligen finns här ska man heller inte oroa sig för förutom under perioden då de parar sig, då kan de vara lite känsliga. Men det är flera månader fram till dess. Det känns ju tryggt, men värst ändå vad benen plötsligt pinnar på.

I mål

 

Löpande tid

 

Jag träffar Jonas en kväll och vi pratar om hur det är att bli äldre som elitidrottsman. Ingen kommer ju undan tiden, även de starkaste av de starka kommer till en dag då tiden springer ifatt, och de tider man en gång gjorde blir alltmer fjärran.

– Jag har ju alltid tränat hårt och mycket, säger Jonas. Och jag har funderat rätt mycket över det där med att ha en identitet som elitidrottsman. När man är där är det ju alltid resultaten som gäller. Jag är 43 nu och känner fortfarande att jag håller hög nivå, men samtidigt har jag börjat styra in mer på långsiktig hälsa och äventyr. Jag har kört hårt i 25 år, och det kräver sin tribut. Jag har en problematisk rygg, är född med en kotglidning som gör att jag har några utsatta diskar. För en tid sedan blev jag tvungen att operera mig.

– Vad som gäller nu är att anpassa träningen på det som behöver tränas, med en stor portion självinsikt, och lyssna till kroppen. Det är viktigt om jag vill vara frisk och funktionell även i framtiden. Själv har jag heller aldrig enbart varit elitidrottsman, jag har alltid haft en massa andra sidoverksamheter, så jag har fler ben att stå på.

– Men jag tävlar jättegärna fortfarande, och kommer även i framtiden satsa på några högprofilerade tävlingar, men jag kan inte längre träna som jag gjorde för tio år sedan. Jag kommer heller inte kunna göra sådana resultat som jag gjort tidigare, men jag känner ingen prestige i det där. Jag tycker inte längre jag har någonting att bevisa.

– Nu är siktet mer inställt på äventyr av olika slag. Jag gjorde ju Sverige–simmet för ett par år sedan, och simningen runt Phuket är både hård och härlig och väldigt oförutsägbar. När man står där i starten och tänker på hur långt det är att simma, känner man både ångest och förväntan, man vet ju inte riktigt vad som väntar. Det är spännande.

 

Epilog: Team Colting tar sig runt hela Phuket efter hårda strapatser. Det blir mer motströms än de har räknat med, men de klarar sig ganska fint från maneter, stöter på några, men inte av den mest brännande sorten. När de kravlar sig upp på stranden till Marriott Hotel, blir de mottagna som de hjältar de är och rikligt blomsterbekransade. Team Gysing simmade inte runt Phuket, men Milly, 7, som innan resan blott simmat sju meter, drar först till med 12 meter, sedan 25 och innan resan är slut har hon simmat 50 meter. Max, 10, klarar sina första tusen meter med en (slags) crawl. Isabella, 25, kämpar hårt och lyckas till slut få till en mycket fin solbränna. Hon står också på huvudet ett par gånger, under ett yogapass. I snitt tillbringar barnen fem timmar om dagen i vattenläge. Det är PB för samtliga.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pulsa på



Det är dags för hälsokontroll igen. Jag ser på hälsokontrollen som jag ser på bilbesiktningen. Jag har en Volvo 245:a från 1982, som jag har svårt att skiljas ifrån. Den är en riktig arbetshäst; öppnar man luckan därbak kan man slänga in cyklar, våtdräkter, skidor, barn, svärmor och svärfar och all löparutrustning man kan tänka sig (och inte tänka sig). Min gamla Volvo sväljer allt. Den har ärrad kaross, små rostfläckar växer här och där, bucklor finns både bak och fram, men på de bärande balkarna finns ingen rost och motorn spinner som en katt. Det vill säga, man får choka den ordentligt innan den börjar spinna som en katt, startsträckan verkar bara bli allt längre med åren.

Jag ligger alltså och tänker på min gamla Volvo när syster Anna annonserar pulskontroll. Vi har klarat av synkontrollen. Det var nära att jag smög fram till synskylten för att memorera nedersta raden av bokstäverna, jag tänkte att den kunde vara bra att ha i minne om ögonen inte skulle fungera riktigt som de skulle i dag. Man vet ju aldrig med ögonen nuförtiden, ibland vägrar de att skärpa till sig. Men jag hejdade mig i tid, kom ihåg att jag ju faktiskt är en vuxen människa.

Syster Anna kopplar in EKG, jag kommer på mig själv med att hålla andan. Om jag håller andan blir väl pulsen lägre? Eller blir den kanske högre? Förra året mätte syster Anna upp en puls på 42 slag i minuten, och inte för att jag är någon tävlingsmänniska, åh nej, oh nej, åh nej då, men det vore förstås kul att slå förra årets puls med något slag.

Jag försätter mig i ett tillstånd av mindfullness. Jag visualiserar filmen Gravity, ser mig sväva tyngdlös i rymden tillsammans med Sandra Bullock. Nej förresten, inte Sandra, inte bra för pulsen. Jag svävar alldeles ensam och med bara bleka månen att titta på, allt är stilla och fridsamt vackert, jag andas lugnt och jämnt, ingen stress här inte. Jag vet att jag kommer komma tillbaka till jorden igen, det är ju bara en film, det här är inte på riktigt.

Sådär, säger syster Anna, 38 slag per minut!

Jag sträcker sånär upp armarna i en segergest, men håller igen. Jag är ju som sagt vuxen. Fyra slag lägre än förra året. Hur har det gått till? Formen är hyfsad, men inte på någon supertopp. Kanske är det något genetiskt? Kanske har det med ålder att göra? Sen börjar jag räkna. Om den här utvecklingen håller i sig, kommer jag ha två pulsslag per minut om nio år.

Tänk om jag egentligen är en Ent? En sådan där skogsvarelse i Sagan om Ringen som med åren barkar till sig och slutligen förvandlas till ett träd? Jag springer där genom skogen i Stora Skuggan på Djurgården och plötsligt slår rottrådar genom löparskornas sulor och jag hinner precis ta ett steg åt sidan från spåret innan jag slår rot. Där står jag sedan och susar med lövkronan i vinden som en gammal ek (utan puls), och det enda som minner om en löpare är några trådar från en vindjacka som glimmar genom barken.

– Vill du ha en macka och kaffe, undrar syster Anna.

Det vill jag absolut. Bara hoppas det tar bort träsmaken ur munnen!

Epilog: Någon tid senare säljer jag Volvon och köper en Passat. Den startar på sekunden utan chok. Har en förhoppning om att det ska smitta av sig …

I kon-troll



Man ska kanske skämta lagom om troll, men jag sprang

i alla fall inte med svansen mellan benen (höll kontrollerad hastighet).

Det hade i och för sig funkat

utmärkt, ty av de bilder jag sett från loppet tycks min levnads

löparbana framlöpas alltmera hjulbent. Om jag nu inte bara drabbats av

engelska sjukan, vissa anglofila drag har jag nog alltid dragits med,

men mer åt Sherlock Holmes än Downtown Abbey–hållet.

Här i startbilden nedan kan bloggläsare med argusögon möjligen skymta mina för

dagen orangea vader samt övrig benstomme i svart i en vacker

parentes kring kronjuvelerna, tyvärr icke drottning Elisabeths.

Loppet var av lagom längd, c a 9,2 km, men med en förfärlig massa

höjdmeter som inte lämnade lungorna någon ro. Och är språket mitt

för dagen en smula arkaiserat beror det förmodligen på att jag är

förtrollad, både av den John Bauerska storskogen, och väl av något 

uråldrigt magiskt väsen modell skogsrå med tillgång till äldre alfabet.

Något sådant råkade jag visserligen inte visuellt, och slapp därmed bli hålslagen (skogsråna har

ju en ovana att sluka enfaldiga män med ett hål i ryggen, kanske sprang

jag för fort (fast det kändes icke så), men magi kan kanske funka också

på långdistans … jag undvek magiskt nog det mesta av mjölksyra,

men så tog jag det också betydligt lugnare uppför än utför. Jag föredrar backlöpning

utför, framför uppför,  märkligt nog …

Sammanfattningsvis, ett härligt  lopp i omväxlande terräng som gjorde en lagom skogstokig

och med en lysande avslutning i form av glögg och lussekatter.

Längre rapport följer i Runners World no 1, anno 2017 (det är rena trolleriet vad fort tiden går)!!

Och här har vi starten:

Och har har vi topp 10. Rena trolleriet, det med!!

Troll Trail i John Bauerskogen



Nöta löpband i vintermörker i alla ära, men ibland måste man släppa kon-trollen (boho) på underlaget, och bara dra till skogs, liksom.

Så i helgen blir det tåget till Jönköping, och vidare upp till Bunn på småländska höglandet för att springa det här:

Kanske stöter man på några lokala trail-löpare:

Och går det troll i löpningen, så har det i alla fall inte med dåligt grepp under fötterna göra. Vinterskodd och heldubbad – blir jag Bergtagen så kommer det bli av utsikten – och inte av några sliriga barfotatroll.

Häng på!!

http://pepup.se/trolltrail/

Rapport följer ….

Love Swim Run



Snart Lucia, och vad passar väl då bättre än en kärleksfull återblick på den sommar som icke längre är! Swimrun och rörliga relationer, gummigummor och gummigubbar, ibland måste man helt enkelt tänja den elastiska lina helt ut, som förbinder en bättre simmare med en sämre till havs, och bättre löpare med en sämre löpare till lands. Sådana problem hade aldrig Strindberg, han promenerade ju bara i havsbandet!!

 Men först ett dramatiskt klipp! Känsliga triatleter ombedes blunda.

Swimrunners föredra korta framför långa varor.

Sen åka lite båt på det. Ja, Sverige såg faktiskt ut så här för bara några månader sedan, obegripligt nog.

 Så kör vi på:

Det är det första testet, med siktet inställt på premiären för swimrun-tävlingen ”Ö till Ö sprint”. Vi står på yttersta spetsen av en brygga någonstans i trakterna av Åkersberga, klädda i gummidräkter med benen avklippta ovanför knäna, och armarna avklippta ovanför armbågarna. Vi har orangea sim-mössor på oss, simglasögon, löparskor på fötterna och dolmar mellan benen. Min är rosa, Annas är blå (a perfect match). Vi har känt varandra i tre dagar. En vit elastisk lina förbinder våra midjor, nu ska vi bara se om den håller för det här äventyret – det är dags att för första gången prova swimrun ihop!

– Antingen så kör vi ner i skilsmässodiket direkt, skrattar Anna (jag tycker mig höra ett visst allvar i rösten) …

– … eller så gör vi det inte, säger jag vist.

Anna stoppar proppar i öronen, ger tummen upp. Jag hoppar över proppar, vill höra vågorna klucka, och båtar komma (om de kommer).  Ett steg ut i det okända, och ett stort plask i havet. Två hundägare på land vänder sig storögt om, en textrad från The Tubes blixtrar förbi, ”with the smell of burning rubber we hold each other tight …”  men inga kramar här inte, Anna drar iväg som en blixt, den vita linan tänjer ut och jag vevar på med armarna för allt vad jag är värd. Vattenbubblor virvlar som spiralformade galaxer runt de pendlande benen framför mig, löparskorna svävar över djupet (jag ser i alla fall inte botten) som ett par grovräfflade havsanemoner i strid ström. Jag far fram där i bubblorna efter Anna och tänker att de där sulorna kommer ge bra grepp på strand när vi närmat oss land. I tonåren tävlade hon i simning, hon glider genom vattnet som en delfin. Själv är jag mer åt hjulångarhållet, Josefin Lillhage (gammal OS-simmare, numera PT) gav mig en lektion i crawl en gång, när jag efteråt frågade vad hon tyckte om min teknik sa hon att det syntes att jag ”hade vattenvana”. Sen frågade jag inte mer.

Men på land är det annorlunda. Anna springer inte illa, men simhuden mellan tårna gör det lite svårt att få upp farten, tycker jag mig ha förstått. Och det är vad den här första testen går ut på, kan två olika talanger förenas i ett swimrun-team utan att hamna i gräl?

– Hur var det för dig?, undrar jag när vi är uppe på land igen.

Anna hör inte vad jag säger. Visst ja, öronpropparna!

– HUR VAR DET FÖR DIG? vrålar jag igen.

Hundägarna är där igen. De vänder sig om med hakorna på halsen, ser på oss som på två delfiner som just parat sig. Har de aldrig hört en swimrunner kolla läget?

Det är ovant att simma i skor, tycker Anna, det går inte att använda benen som hon är van vid när hon simmar, och det är tungt för armarna att ha mig på släp. Men annars helt och absolut underbart roligt! Hon tycker dock att vi ska köra utan lina i Ö till Ö sprint, hon är lite orolig för sina armar. Jag är mer betänksam (lat), det är så skönt att ligga efter på lina, man bara följer linan till dess den tar en i land, simmar man själv måste man ha koll på allt.

I tävlingen får man heller inte hamna längre än tio meter från varandra i vattnet (en säkerhetsfråga) då kan man bli diskad och det är inte lätt att ha koll på varandra om det blåser mycket och vågorna går höga. Anna säger att hon får ta det lite lugnare i vattnet, och jag ska ta det lite lugnare på land. Ingen stress, bara lugnt och lätt, blott ett gemensamt äventyr ihop. Och är det så att jag får simma mig blå, kanske det gör mig lite lugnare på land, förklarar Anna med ett glatt leende.

Ja, ja, det är som det är, mot en kvinnlig swimrunner som har bestämt sig argumenterar en manlig swimrunner förgäves (gammalt manligt swimrun-ordspråk). Så, okey, ingen lina. Och så får det gå som det går.

 

Utö, två månader senare, lördag förmiddag, 3 september. Vi har tagit färjan från Årsta brygga, nu är det nummerlappsutdelning. Himlen går i grått, vinden är svag, det är en perfekt höstmorgon för swimrun. Någon säger att vattentemperaturen är runt 13 C, vilket inte är lika perfekt. Det är inte direkt någon temperatur för njut- och slö-sim. Stackars Anna kommer få det kallt i väntan på mig.

Micke Lemmel, som är huvudansvarig för allt omkring tävlingskonceptet Ö till Ö, berättar på båten från Utö till starten vid Kyrkviken på Ornö, om den nya tävlingen Ö till Ö sprint. Den ursprungliga tävlingen, där man kör 65 km löpning och 10 km simning, har inte plats för så många tävlande (och väl heller inte så många som klarar av det heller), därför en kortare variant för de som vill prova på och uppleva den fantastiska naturen här ute. Ö till Ö sprint har i stället 15 km löpning och 2200 meter simning och tilldrar sig i huvudsak på den långa tävlingens sista 15 kilometer. Den längsta simsträckan är 900 meter och den längsta löpningen drygt sju kilometer. Det kommer att bli mycket upp och ner de sista fem kilometerna, med spännande klättringar över ett pärlband av små öar och skär.

Ett fyrtiotal team är samlade till start. Damklass, herrklass, mixed. Många med lina mellan sig. Jag känner mig lite naken utan min lina. Äsch, säger Anna, det kommer gå jättebra. Men du får inte springa ifrån mig på land. Det lovar jag högtidligt att jag inte ska göra. Och hon får inte simma ifrån mig, hela tiden ha koll på vart jag är. Det lovar hon högtidligt.

Pang, och starten går. Vi ska springa i ungefär 700 meter fram till första simsträckan, som också är den längsta, den på 900 m. Sett i relation till första simsträckan i Ö till Ö, som är 1600 meter, så är det ju inte så långt, vilket jag tröstar mig med. Fast när jag gjorde den 2013, så hängde jag i en lina efter min partner Totte. Men ingen Totte här nu. Bara Anna, och hon vill ha sin frihet.

Vi springer på och Anna ser koncentrerad ut, har redan kopplat in pannbenet. Vi kommer fram till vattnet som är en brygga, in med dolmen mellan benen, glasögon på och paddlar, och hopp i och ”whoooohaaaaa, fy faen vad kallt” och vatten in i glasögon. Fixar till dem och ser att Anna redan dragit iväg. Det är lite kalabalik i vattnet när alla ska i samtidigt, linor som trasslar och adrenalinstinna armtag. Jag vevar med armarna som en väderkvarn på speed, och tycker mig se Annas gröna simmössa (grönt för mixklass) där framme. Om det nu är Anna? Många gröna mössor i klunga. Men kör bara kör, det ger sig, finns bara en väg, och den är framåt.

Jag kajkar på, ligger långt bak i fältet, längtar redan efter land. Jag får syn på Anna, betydligt mer än tio meter framöver. Men vad gör hon? Hon ligger på rygg och simmar ryggsim. Armarna graciöst upp i luften, paddlarna på händerna svänger som skovlarna på en hjulångare, det ser ut som konstsim. Jag gräver mig fram genom vattnet, tar i för kung och fosterland, men det hjälper inte, jag har visst bara en fart. När Anna ser att jag närmar mig, vänder hon sig om och börjar crawla igen. Och till slut, äntligen land. När vi kommer upp, hackar Anna tänder.

– Mina ben, skallrar hon, dom har domnat bort. Vi skulle haft lina, då hade jag kunnat hålla värmen.

Jag tröstar och säger att nu är det värsta över, nu väntar i stället sju kilometer underbar löpning på en jättevacker smal väg som böljar sig fram mellan skogar och vida fält och får vi bara upp farten så kommer hon säkert att ha fått upp värmen och kontakt med benen igen. Jag säger inga saker som ”vad var det jag sa” för jag tänker att det är sådana kommentarer som kan få en spirande relation i våtdräkt (och även en spirande relation utan våtdräkt) att köra ner i tidigare nämnda skilsmässodike. I stället springer jag där bredvid Anna och känner mig som en god och ödmjuk människa  och när jag hör hur hon börjar stånka rejält i uppförsbackarna så växlar jag ner till pyttesmå steg för vi har faktiskt ingen som helst brådska här i världen. Det strilregn som har börjat falla bekommer oss inte heller för nu har värmen stigit i kropparna, och när vi sedan följer en stig in i skogen som doftar höst och regnvåt mylla och med en luft som är så full av syre att man nästan blir yr, är det svårt att tänka sig en bättre plats att vara på med någon man håller kär.

– Okey? undrar jag.

– Okey, säger Anna.

Så mycket mer behöver inte sägas. Vi är nära varandra i rörelsen framåt, i den gemensamma ansträngningen, ord är överflödiga. Det är bara stånka och pusta och blanda andedräkter och reglera kroppsvärmen med blixtlåset där fram på våtdräkten. Swimrun i mixklass, tänker jag osökt (möjligen att skogen också har producerat några kubikmeter lustgas som gått rakt in i hjärnan) är som en lågintensiv variant av erotik där vägen är själva målet – en slags löpande variant av tantra-yoga.

– Eller hur, Anna?

– Mmm ….

När vi närmar oss den andra vätskekontrollen slår det till i bäckenbottenregionen, försent stämma i bäckenet. För mycket dricka. Urin, urin, urinnevånare, det är jag det. Faen, måste pissa, och det är ingen enkel sak i våtdräkt. Det finns de som gör det i havet, men det är lättare sagt än gjort. Neoprenet i våtdräkten har en tendens att sluta tätt, tar man i är risken stor att det går åt andra hållet, och man pinkar med öronen i stället.

 Jag pekar på ett träd, Anna nickar. Hälften människa, hälften hund. Vill ha ett träd att pinka på. Det tar sin tid. När jag vänder mig om är Anna borta. Jag springer i fatt två män, en med ett väldigt skägg.

– Din väninna ville inte vänta, skrockar han. Hon sa du skulle skynda dig ifatt.

Så jag gasar på. Hej vad det går, passerar ett par och ett par till. Långt därframme ser jag Anna, i rygg på två manliga deltagare.

– Bra jobbat, ropar jag åt Anna, men det är de båda männen som vänder sig om. Den ena känner jag omedelbart igen. Nämen, det är ju Björn Englund,  världsmästaren i swimrun. Vad gör han här? Och varför springer han så långsamt?

Jag kommer ifatt Anna, vi passerar Björn med sällskap. De vinkar glatt efter oss.

– Inte illa springa förbi en världsmästare, säger jag.

– Mmm, säger Anna, här är det fullt fokus på löpningen.

Sedan blir det bada igen, och långa dyningar rullar in från öppet hav. Det är svårt med sikten, jag har fått imma i glasögon. Men jag har koll på Anna, simningen är inte mer än 300 meter. När jag kommer fram till ön jag ska upp på sträcks en hjälpande hand fram. Nämen, det är ju Björn Englund igen, var kom han ifrån?

Björn berättar att han varvat ner, nu är han bara ute och tar sig runt med en vän. Anna och jag travar på, nu är det tätt mellan doppen. Vi simmar och vi klättrar upp på glashala klippor, hoppar och trixar runt på små nästan obefintliga stigar. Det är bara att följa markeringarna.

Vi leker, det är vad vi gör, två vuxna människor som leker med samma känsla som vi gjorde som barn. Vi skrattar och flämtar och flåsar och hjälper varandra genom svåra passager. Såphala hällar, här ta min hand. Upp på klippan nu,  hjälpande händer på glutus maximus. Åhej och hå, tryck på!

Till slut är vi framme på Utö, och har bara några kilometer kvar till mål. Och där är dom igen, Björn Englund med partner. Vi vinkar och passerar och jag tänker den lågsinta tanken att faktiska omständigheter ju aldrig syns i statistiken, kommer vi i mål före Englund med partner, så kommer statistiken bara visa att Team Runners World faktiskt kom före världsmästaren i första Ö till Ö sprint. Fast vi är ju inte här för att tävla, alls icke – men ändå.

– Ööööka, Anna, du är gryyyyym, bara en kilometer kvar!

– Mmmm ….

Backen upp till mål, och där står Micke Lemmel och tar emot. Vi får varsin kram, och det är en kram som värmer. En sprint står det, men vi har ändå varit ute i drygt tre timmar, och det känns. Vi klarade det, vi har inte kört ner i något dike, vi kämpade tillsammans, vi jobbade ihop – ett minne för livet.

Buffén efteråt är grandios, med allt som ett nybildat swimrunteam behöver.  Jordgubbar, och champagne!

– Skål, älskling!

– Skål, älskling!

– Vad tyckte du?

– Nästa gång vill jag köra en längre tävling! Med lina.

 

Drömlöpning



Lördag morgon, och storstädning i datorn. Och kolla där, en gammal vinterkrönika!! Så, lite miljövänligt återbruk (sparad dator-el …):

Det är vinternatt och sömnen är orolig. Kanske är det för att kroppen är orolig, ingen löpning på tre dagar, tankarna springer i drömmen. Jag är på den där sandstranden i Oman jag var på för några år sedan, det är trettio grader varmt i skuggan och en torr vind från Arabiska öknen fönar huden till fyra nyanser av brunt. Jag springer barfota i vattenbrynet och stranden är alldeles min, inte en människa så långt ögat når. En bris från Indiska oceanen mildrar hettan, men det går inte fort att springa, värmen ligger som en tyngd över kroppen. Jag vänder efter fyra kilometer, lite orolig för att sanden ska slipa bort alla skyddande förhårdnader jag har. Jag börjar ånga på vägen hem med vinden i ryggen och är bra mör när jag äntligen kommer fram till utgångsläget där jag ska hoppa i det tjugoåttagradiga havet, men vågornas skum hinner inte mer än frasa runt tårna förrän jag vaknar av att det drar kallt från sovrumsfönstret och med täcket avsparkat på golvet.

Ack, grymma verklighet. Blänger på klockan. 06.45. Är det någon vettig människa i världen som stiger upp före klockan sju en söndagsmorgon för att ge sig ut och springa? Nej, just det. Jag plockar upp täcket från golvet och drar det över huvudet och siktar in mig på doppet i Indiska oceanen. Men det är som förgjort, havet vågar sig liksom inte in över sängen igen. Det heliga löftet från kvällen innan att jag ska upp ur sängen på morgonen oavsett vilket; inga ursäkter, inget köpslående, ingen smitning, står som en fängelsemur mellan mig och vägen tillbaka till drömmen. Jag kravlar mig ur sängen, svär över min karaktär, hur kunde den bli såhär?

Lägenheten är full av sömn, alla lyckliga andra snusar rofyllt. Utanför fönstren är det kolmörkt, ett lätt snöfall ringar in ett par svagt lysande gatlampor. Jag äter gröt och dricker kaffe och läser i tidningen att ett forskarteam i Kalifornien har kommit fram till att löpare som tränar hårt riskerar att dö före de som tränar lätt till måttligt. Man ska heller inte träna mer än högst tre gånger i veckan för att träningen ska vara optimal för ett långt liv. Jag tuggar på en banan och funderar över hur ofta forskarna bakom den där forskningsrapporten tränar löpning, och sätter en handfull russin på att de tränar högst tre gånger i veckan i lätt till måttligt tempo.

Jag står på gatan med snö upp till anklarna och klockan är kvart i åtta och man kan se aningen till en gryning bortom hustaken. Jag pulsar till gymmet för jag ska springa i linne och korta tajts och kisa med ögonen och låtsas att jag springer på en sandstrand i Oman. Men nu har jag skor på fötterna och massor av sportdryck och hörlurar som omsluter öronen, här finns heller ingen ökenvind som kan ta livet av mig. Jag tar fart till ett urval av världens bästa reggae, och går i mål tjugosex kilometer senare. Jag kommer kanske inte att leva längre än de som springer i lätt till måttligt tempo ett par gånger i veckan, men jag kommer i alla fall att ha sprungit längre.