Drömlöpning



Lördag morgon, och storstädning i datorn. Och kolla där, en gammal vinterkrönika!! Så, lite miljövänligt återbruk (sparad dator-el …):

Det är vinternatt och sömnen är orolig. Kanske är det för att kroppen är orolig, ingen löpning på tre dagar, tankarna springer i drömmen. Jag är på den där sandstranden i Oman jag var på för några år sedan, det är trettio grader varmt i skuggan och en torr vind från Arabiska öknen fönar huden till fyra nyanser av brunt. Jag springer barfota i vattenbrynet och stranden är alldeles min, inte en människa så långt ögat når. En bris från Indiska oceanen mildrar hettan, men det går inte fort att springa, värmen ligger som en tyngd över kroppen. Jag vänder efter fyra kilometer, lite orolig för att sanden ska slipa bort alla skyddande förhårdnader jag har. Jag börjar ånga på vägen hem med vinden i ryggen och är bra mör när jag äntligen kommer fram till utgångsläget där jag ska hoppa i det tjugoåttagradiga havet, men vågornas skum hinner inte mer än frasa runt tårna förrän jag vaknar av att det drar kallt från sovrumsfönstret och med täcket avsparkat på golvet.

Ack, grymma verklighet. Blänger på klockan. 06.45. Är det någon vettig människa i världen som stiger upp före klockan sju en söndagsmorgon för att ge sig ut och springa? Nej, just det. Jag plockar upp täcket från golvet och drar det över huvudet och siktar in mig på doppet i Indiska oceanen. Men det är som förgjort, havet vågar sig liksom inte in över sängen igen. Det heliga löftet från kvällen innan att jag ska upp ur sängen på morgonen oavsett vilket; inga ursäkter, inget köpslående, ingen smitning, står som en fängelsemur mellan mig och vägen tillbaka till drömmen. Jag kravlar mig ur sängen, svär över min karaktär, hur kunde den bli såhär?

Lägenheten är full av sömn, alla lyckliga andra snusar rofyllt. Utanför fönstren är det kolmörkt, ett lätt snöfall ringar in ett par svagt lysande gatlampor. Jag äter gröt och dricker kaffe och läser i tidningen att ett forskarteam i Kalifornien har kommit fram till att löpare som tränar hårt riskerar att dö före de som tränar lätt till måttligt. Man ska heller inte träna mer än högst tre gånger i veckan för att träningen ska vara optimal för ett långt liv. Jag tuggar på en banan och funderar över hur ofta forskarna bakom den där forskningsrapporten tränar löpning, och sätter en handfull russin på att de tränar högst tre gånger i veckan i lätt till måttligt tempo.

Jag står på gatan med snö upp till anklarna och klockan är kvart i åtta och man kan se aningen till en gryning bortom hustaken. Jag pulsar till gymmet för jag ska springa i linne och korta tajts och kisa med ögonen och låtsas att jag springer på en sandstrand i Oman. Men nu har jag skor på fötterna och massor av sportdryck och hörlurar som omsluter öronen, här finns heller ingen ökenvind som kan ta livet av mig. Jag tar fart till ett urval av världens bästa reggae, och går i mål tjugosex kilometer senare. Jag kommer kanske inte att leva längre än de som springer i lätt till måttligt tempo ett par gånger i veckan, men jag kommer i alla fall att ha sprungit längre.

 

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dolomite Xtreme – The Xtreme story



Hepp, fastnade visst mitt i steget där i somras i Dolomiterna. Skrev To be continued, men så uppstod en s k Timewarp (väldigt vanliga i t ex Star Trek, dock mindre vanliga i Dolomiterna, men det händer …) och plötsligt är det 2 december och barnen ligger snoriga i soffan och kollar in Adventskalendern. Men vad är väl Tiden egentligen, mer än en elak uppfinning av Skolverket, som delat upp tillvaron i terminer och lov!

Jag tar vid där jag stannade, i steget där i Dolomiterna, och fortsätter på den utstakade vägen. Så här gick det alltså, där och då i Dolomiterna – eller – Hur jag sprang upp och in i dimman, och ner igen:

Jag kan knappt berga mig. Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail. Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.
Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter). Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!
– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.
Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan ”Rock´n Trail” på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.
– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.
Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.
Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30-årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa, i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.
Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.
Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.
I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.
– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?
Nämen va-f-n! Men jag hinner inte ens säga ”Keb …” – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då ”inga berg i Sverige ” Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som ”auf wiedersehen”. Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.
Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.
Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k ”lerarschel” och knäar vidare. Traillöpare är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar, spring, klättra och kläng mot nya vårar!
Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.
Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.
Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.
Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.
Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.
Men var är Carsten?
Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon (”scheisse”) skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

Marco Olmo och jag



Äntligen har man fått en löparkompis att se upp till. Marco Olmo är flera centimeter längre än jag är.

Vi körde en morgonjogg. Ja, morgonjogg och morgonjogg, 5 km uppför ett berg, och 5 km ner. Jag blev svettig, men det blev inte Olmo. Man kan undra varför. Och nej Olmo har inga planer på att åka till Stockolmo …

A la Montaigne

Viva via Dolomiterna.

En liten tempohöjning, eller bara hybris …

Horsepower, 3 1/2 Hk

I morgon börjar det riktiga racet, Dolomite Xtreme. 23 km för egen del, fast en tysk löpare som sprang förra året mätte upp 26 km. Blir spännande se vad en svensk Garmin visar.  Regn har utlovats, så det kan bli en hal historia. En höjdare hur som helst, här är förfärligt höga berg och avgrundsdjupa dalar.

/ to be continued …./

Vårfeelings!!



Man behöver ju inte alltid snacka så mycket.

Ut på Djurgården, ba. Kuta, ba.

4 bilder säger mer än 4000 ord, ba.

Eller?

Springtime!!!