Vem sa att livet ska vara enkelt? Ibland går det uppför.
Ibland går det utför.
Ibland hamnar man på glid.
En sak är i alla fall säker, när jag springer här den 11 juni:
http://www.dolomitiextremetrail.com/en/2016/race/dxt-53k/
Det kommer att bli en hel del frisk luft.
Och väl läge börja ta tag i backträningen – Hammarbyhöjden, here I come!
Motto för maj – No Mountain to High!
Man behöver ju inte alltid snacka så mycket.
Ut på Djurgården, ba. Kuta, ba.
4 bilder säger mer än 4000 ord, ba.
Eller?
Springtime!!!
I socks for success!
Tack Dorotea Bromberg, som släppte mig fri!!!
Tack Susanne! Hoppas du kommer gilla den!!
Löpande hälsning/ Kenneth
Tack Inger! Ja, läser själv, vet inte riktigt hur det gick till 😉 Radioteatern nästa eller inte 😉
Tack Anna von Schéele på A Nice Noice Förlag!
Gick ju riktigt bra att ljuda ….
Pang på rödbetan, liksom. Det är icke bra. Man må ta det lite varligt.
Annars kan det skära sig illa.
Se min bror komma cyklande på Söders höjder. Han har huvudet fullt av Wien halvmarathon. Han har en påse full med rödbetsjuice på cykelstyret. Fyra flaskor. Det går ganska vingligt. Rödbetsjuicen väger tungt. Just när han ska svänga in på Blekingegatan dyker det upp en sådan här.
Brorsan vinglar till lite extra med cykeln, påsen åker in mellan ekrarna på framdäcket, det blir totalstopp, och brorsan far i backen. Blodet sprutar. Nej, rödbetsjuicen sprutar. En flaska i krasch, och brorsan sitter där i en väldigt stor och röd pöl.
Polisman rusar ut, skärrad, ser blod. Dam i butik rusar ut, ser blod, blek i ansiktet.
– Hur gick det, vrålar dom.
Brorsan rodnar i kapp med rödbetsjuicen, förklarar uppladdningens principer inför halvmara samt rödbetsjuicens prestationshöjande effekter. Ja, om den inte får en att falla av cykeln och halvt slå ihjäl sig förstås. Men brorsan har klarat sig fint. Och hoppas det räcker med tre flaskor för PB i Wien. Och ett paket tvättmedel för att få bort juicen från kläderna.
Kört hört, brorsan! Lycka till!
Själv på väg till Rotterdam och Rotterdam Marathon. Hollands Manhattan!
Där lär det inte bli något PB. Jag ska bara upplevelsespringa som man säger när man har alldeles för få långpass i benen och egentligen bara vill springa halva sträckan, men någon halv sträcka fanns det inte och nu är det som det är och Rotterdam ska vara en alldeles fantastiskt stad. Den liknar ingen annan stad i Holland. Rotterdam blev sönderbombat under andra världskriget, alla byggnader som finns där är nya. Den är också Hollands mest multikulturella stad, med en borgmästare, Ahmed Aboutaleb, som är både marockan och holländare (dubbla medborgarskap) och muslim.
Och så har Rotterdam en bar som blev utsedd till världens bästa 2009.
Tänkte jag skulle kolla in den efter loppet. Man vill ju gärna veta varför.
Maratonbanan ska vara en av världens snabbaste. Som om det skulle hjälpa mig. Jag som just kommit hem från Phuket i Thailand och stånkat runt i 36 C värme i knapp styrfart. Nu är det förstås svalare i Rotterdam, runt 8 C, men det är ju å andra sidan svinkallt för en nybliven thailöpare. Aldrig får man vara nöjd. Men ska bli kanonkul att springa där. En ny stad att upptäcka!
Brorsan startar 09.00 i Wien på söndag. Jag startar 10.00 i Rotterdam. Så den här gången kommer han nog före mig i mål (ja, jag springer ju dubbla sträckan också).
Förlåt, kunde bara inte låta bli.
Rotterdam Marathon:
http://www.nnmarathonrotterdam.org/home/
/to be continued … /
Revelj 04.40. Jonas pigg, Thobias pigg, Daniel mindre pigg. Hade inte sovit en blund. Ont i nacke och bröst, det ska faen simma med en GoPro på huvudet fem timmar om dagen i en vecka. Men en lång film blir det. Med mycket vatten i. Och luftbubblor. Och en och annan manet.
Så vaknade solen, och med den människorna till.
På´t igen, ingen annan väg fanns än framåt.
Själv fick jag extrajobb som sjuksyster för Bangkok hospital i Phuket.
Var nog tur att ingen blev allvarligt skadad. Här och där 35 C i vattnet men en låda med iskalla drycker gjorde att ingen fick värmeslag.
Så gick de till slut i mål, efter nästan 15 mil simning på åtta dagar. Motströmmar, vågor, maneter, en stegande sol – så här glada var de när de kom upp på stranden där allting började. Saltare killar än så får man leta länge efter!
Phukets viceguvernör var där, svenske hederskonsuln var där, Phukets polischef likaså, och en massa andra honoratories. Alla ville de hylla de svenska simhjältarna. De simmade för ett bättre hav, för havssimning som sådan, för att visa att Phuket är en plats där man vill satsa på träning och hälsa. Med hopp om att hundra nya simmare skulle göra om det nästa år.
Själv fick jag jungle fever av att sitta en halv dag i en båt.
Jag mötte inte Tarzan, men hörde minst tusen fåglar kvillra och ett gäng gibbonapor artikulera sig uppmuntrande. Djungeltrail är kul men krävande. Fast bara ta lianen dit man kommer!
