Nej vad säger ni, ska vi inte släppa december och julhetsen för en stund, och dra till Thailand? Det gjorde jag tidigare i år, då fjolårets snö ännu låg kvar. Häng med, tillbaka till dåtiden!
Prolog: ensamstående pappa till fyra barn far på träningsläger i thailändsk djungel, där han svettas floder under löp-pass i 36 graders värme, samt diskuterar löpande liv och idrottsligt åldrande med triatleten Jonas Colting vid kanten av en pool. Jonas passar också på att simma Phuket runt med simmarkompisarna Thobias Pettersson och Daniel Karlsson Engdahl, ett mäktigt äventyr med drygt 14 mils simning under åtta dagar bland strida strömmar, brusande vågor och elaka maneter.
Jag är på väg till Phuket, Thailand. Flyget har just lämnat Arlanda, vi är på väg in i lördagsnatten, stjärnorna blänker på himlavalvet, världen är så stor, så stor, och resan vi är på väg på, är förfärande lång. Den går via Peking, där vi kommer att få vänta tio timmar på ett anslutande flyg till Phuket. Vi talar med andra ord om första klassens budgetbiljetter, vilket var den enda möjliga vägen, för jag åker inte ensam, jag har tre barn med mig. Milly, 7, Max, 10, och Isabella, 25. Den fjärde, Lydia, 21, kunde inte följa med, hon skulle åka till Island med sin sambo. Jag vet, fyra barn, jag har gjort mitt för mänsklighetens fortskridande. Min plånbok också, som allt som oftast ter sig lika slank som en kenyansk löpare. Barnen har dock inget emot en sväng till Peking, de har aldrig varit i Kina. Nu kommer de hinna med Kina två gånger (samma väg hem), förutom Thailand, på en och samma resa. Det tycker de är grymt ”fett”.
Vi är på väg till till Thanyapura Training Camp, som ligger ute i djungeln på Phuket, drygt trettio minuter med buss från flygplatsen, och att vi är på väg dit är Jonas Coltings förtjänst. Jonas ringde en dag och sa att han skulle simma Phuket runt med simmarkompisen Thobias Pettersson. Det skulle bli drygt 14 mil på åtta dagar, det hade ingen annan gjort tidigare, och det kunde väl vara någonting för Runners World att bevaka. Jag förklarade att det hela lät mycket intressant men kanske lite vid sidan av Runners Worlds normala bevakningsområde. Swimrun är ju en sak, men ett reportage om enbart simning kunde bli lite knepigt. Då förklarade Jonas att där också fanns grymma trailspår i djungeln, som det var hur häftigt som helst att springa på. Jag ser genast framför mig hur jag spränger fram genom djungeln som en annan Tarzan enbart iklädd ett höftskynke i ett leopardfläckigt syntetmaterial, och nu sitter jag alltså här på ett flygplan på väg till Peking med barnen. Vi är på väg över Sibirien, jag håller tummarna för att där inte finns några skjutglada separatister, barnen käkar kinamat, den äldsta pratar med en ung man i samma ålder. De tycker båda det är oerhört märkligt att de hamnat bredvid varandra på den här resan, de känner varandra sedan tidigare. Den unge mannen har precis blivit dumpad av sin flickvän, och är nu på väg till en kompis i Australien, där de ska ta sig ut i vildmarken för att studera krokodiler, vilket låter som en rimlig syssla efter en dumpning.
Jonas Colting med vänner ska simma runt Phuket som en manifestation för bättre vatten i världen, och samtidigt samla in pengar till ett barnhem i Thailand, som byggdes för barn som blivit föräldralösa efter Tsunamin. Sedan är det också äventyret som lockar, det är ingen enkel resa som väntar. Det kan blåsa hårt, där finns strömmar och tidvatten, och elaka maneter som kan brännas svårt. Två erfarna thailändska kajakister från Thailand ska paddla framför simmarna och försöka hålla koll på maneterna. Där finns också en följebåt, med mat och vatten och en sjuksköterska och ett filmteam som ska dokumentera äventyret. Kaptenen har en GPS, så att man alltid startar simningen exakt där man slutade dagen innan.
Flyget mot Peking flyger in i natten, barnen rullar ihop sig i sätena, sover som grisar, den ende som har svårt att sova på flyg är den arme fadern. Det kommer att bli en lång natt.
Phuket
Så, någon dag senare, landar vi äntligen i Phuket. Det är mitt i natten igen, sex timmars tidsskillnad från Sverige. En buss tar oss till Thanyapura, mörkret en våt filt av sammet. Det är över trettio grader varmt och luftfuktigheten hög. På väggen utanför rummet klänger tre små ödlor. De ser snälla ut. Sedan stöper vi i säng.
Mobilens alarm ylar 04.00, team Jonas Colting ska iväg 04.30 till starten vid Marriott Hotel. En fjärdedels team Gysing vacklar upp ur sängen, resten av teamet rasar över alarmet, sover sedan vidare. Äldsta dottern ska vara barnvakt, en hård dag vid poolen väntar framåt förmiddagen. 36 C i luften och 30 C i vattnet, man kan bli utmattad för mindre.
Möte vid en minibuss, det är fortfarande mörkt ute. Team Colting var från början tänkt att vara två, men Daniel Karlsson Engdahl som jobbar för en webbtidning, ska simma med så långt han orkar med en Go–Pro filmkamera på huvudet. Han tänker filma så mycket som möjligt av äventyret. Jag blir lite impad, bara hänga på så där, Jonas och Thobias har ju tränat hårt i månader. Daniel säger att han har simmat en del när han var yngre. Typ medley i OS i Sydney år 2000, visar det sig, plus att han har ett par VM–och EM–medaljer i byrålådan hemma.
Roman håller i planeringen på plats. Roman är från Tyskland men har bott länge i Bangkok, han är gift med en thailändska, har två barn och en mage som blivit lite större än den var när han körde triathlon på hyfsat hög nivå. Roman klappar sig på magen och säger att han ska försöka komma igång med träningen igen när barnen blivit lite större.
Roman har varit med om att ta ut sträckorna för simningen runt ön, planen är att försöka fånga tidvattenströmmarna så att de gynnar simningen på bästa möjliga sätt.
Solen går upp över Marriott Hotel, en stor scen och stolar är framställda för den högtidliga invigningen. Team Colting vandrar nervöst omkring, allting drar ut på tiden, helst hade de börjat simma innan solen gått upp. Men så anländer Phukets guvernör, han håller ett långt tal och önskar team Colting lycka till.
Klart för start. Jonas, Thobias och Daniel har smort in ansikten och axlar med zinkpasta och någon kräm som ska skydda mot maneter, de ser ut som skådespelare i en japansk kabukipjäs. De har gummibrallor för bättre flyt och möjligen för att skydda kronjuveler från smärtsamma möten med uppvaktande maneter.
Så är de i, och vattnet likt en spegel. Alldeles vindstilla. Jag är med i följebåten med Jonas filmteam, Roman, en sjuksköterska och en thailändsk besättning på fyra personer. Havet ser lockande ut, jag är sugen på att simma, men inser ödmjukt mina begränsningar. Det känns fint att vara ödmjuk, även om jag blir lite rastlös av det. Jag sätter mig i skuggan av båtens tak och begrundar havet, värmen dallrar över ytan, horisonten hägrar långt där borta. Jag plockar upp en vattenflaska ur en balja med isvatten, isen erinrar osökt om Ö till Ö året 2013. Där dallrade det minsann ingen värme över vattenytan. Tanken svalkar något, för en stund.
En timme senare blir det väderomslag, vinden ökar och får båtens vimplar att stå rakt ut. Sjön blir grov, vågorna bryter i vitt skum, vinden kommer snett framifrån, det är plötsligt hård kamp för de tappra tre. Ytterligare en timme går. Vid en vätskepaus vrålar Jonas i vinden att ingen får berätta hur långt det är kvar, för då blir han arg.
Team Colting har simmat drygt 20 kilometer när de bestämmer sig för att sätta stopp. De tar sig upp på en strand, och se rätt mosiga ut. Att simma så långt i en vattentemperatur på minst 30 C, tar hårt på krafterna. De letar upp en kokosnötsförsäljare, och suger i sig tre kokosnötter var på raken. Första etappen avklarad.
Djungellöpning
Nästa dag stannar jag hemma, nu ska jag äntligen få träna själv. Thanyapura är en alldeles fantastiskt tränings-anläggning med femtiometersbassäng, stort gym, löparbanor, tennisbanor, löpstigar genom djungel och mycket annat. Enda problemet så här års, svensk vår, är värmen. Det är absolut inget fel på värmen, den är alldeles underbar efter en lång svensk vinter, tjälen lämnar själen så fort man kliver ut ur flygplanet på Phukets flygplats, men till skillnad från mina barn som utan skam nöjer sig med en plats vid poolen under solen, har jag en löpform att underhålla. Så jag går upp i gryningen igen, och tar mig till löparbanan, som är en 500–metersbana, för att springa intervall. 500:ingar, det blir en ny erfarenhet. Jag kan förstås stanna efter 400 m, men ser helst att ovalen blir sluten, det skulle kännas ofärdigt annars. Allting går lite långsammare än vanligt, svetten rinner i floder, jag är alldeles ensam på banan, jag skulle kunna springa naken. Men det gör jag inte. Jag har barnens rykte att tänka på.
Det går ännu en dag, och en vänlig man som har koll på löparspåren i området, tar mig ut på en tur i djungeln. Det prasslar av fallna löv under fötterna, lianer hänger över stigarna ner från träd som jag inte har några namn på och som sträcker sig högt över oss och skapar väggar av grönt där solljuset kämpar för att ta sig igenom. Det är ett sådant där magiskt ljus i vilket det känns som om allting kan hända. Jag frågar försynt om ormar och andra varelser i denna djungel, jag har nyss sett en trailer av nya Djungelboken, och det vore ju olyckligt att snubbla över en pytonorm i storlek och stil med filmens Kaa där i spåret. Mitt sällskap lugnar mig med att säga att det absolut inte finns några pytonormar på Phuket, och kobrorna som visserligen finns här ska man heller inte oroa sig för förutom under perioden då de parar sig, då kan de vara lite känsliga. Men det är flera månader fram till dess. Det känns ju tryggt, men värst ändå vad benen plötsligt pinnar på.
I mål
Löpande tid
Jag träffar Jonas en kväll och vi pratar om hur det är att bli äldre som elitidrottsman. Ingen kommer ju undan tiden, även de starkaste av de starka kommer till en dag då tiden springer ifatt, och de tider man en gång gjorde blir alltmer fjärran.
– Jag har ju alltid tränat hårt och mycket, säger Jonas. Och jag har funderat rätt mycket över det där med att ha en identitet som elitidrottsman. När man är där är det ju alltid resultaten som gäller. Jag är 43 nu och känner fortfarande att jag håller hög nivå, men samtidigt har jag börjat styra in mer på långsiktig hälsa och äventyr. Jag har kört hårt i 25 år, och det kräver sin tribut. Jag har en problematisk rygg, är född med en kotglidning som gör att jag har några utsatta diskar. För en tid sedan blev jag tvungen att operera mig.
– Vad som gäller nu är att anpassa träningen på det som behöver tränas, med en stor portion självinsikt, och lyssna till kroppen. Det är viktigt om jag vill vara frisk och funktionell även i framtiden. Själv har jag heller aldrig enbart varit elitidrottsman, jag har alltid haft en massa andra sidoverksamheter, så jag har fler ben att stå på.
– Men jag tävlar jättegärna fortfarande, och kommer även i framtiden satsa på några högprofilerade tävlingar, men jag kan inte längre träna som jag gjorde för tio år sedan. Jag kommer heller inte kunna göra sådana resultat som jag gjort tidigare, men jag känner ingen prestige i det där. Jag tycker inte längre jag har någonting att bevisa.
– Nu är siktet mer inställt på äventyr av olika slag. Jag gjorde ju Sverige–simmet för ett par år sedan, och simningen runt Phuket är både hård och härlig och väldigt oförutsägbar. När man står där i starten och tänker på hur långt det är att simma, känner man både ångest och förväntan, man vet ju inte riktigt vad som väntar. Det är spännande.
Epilog: Team Colting tar sig runt hela Phuket efter hårda strapatser. Det blir mer motströms än de har räknat med, men de klarar sig ganska fint från maneter, stöter på några, men inte av den mest brännande sorten. När de kravlar sig upp på stranden till Marriott Hotel, blir de mottagna som de hjältar de är och rikligt blomsterbekransade. Team Gysing simmade inte runt Phuket, men Milly, 7, som innan resan blott simmat sju meter, drar först till med 12 meter, sedan 25 och innan resan är slut har hon simmat 50 meter. Max, 10, klarar sina första tusen meter med en (slags) crawl. Isabella, 25, kämpar hårt och lyckas till slut få till en mycket fin solbränna. Hon står också på huvudet ett par gånger, under ett yogapass. I snitt tillbringar barnen fem timmar om dagen i vattenläge. Det är PB för samtliga.
