Ungefär så känner jag mig den här korta söndagen i december.
Skadad efter att jag halkade (önskar så jag hade det på film, alltid något) med en tung kartong på is i onsdags. Det slet till på samma ställe som jag gjorde illa när min stora tjej hoppade i min famn och jag stod snett för några månader sen. Det kändes som jag drog av något i ryggen/bäckenet och det började värka runt hela bäckenet. Självklart vilade jag men på fredagen så sa magkänslan att det här inte är bra. Jag ringde David Felhendler och bönade och bad att han skulle kika på mig. Jag har varit så noga och försiktig sen förlossningen men det är klart man tror att man gjort något fel även om jag aldrig känt något i bäckenet förrän den här vurpan.
Snällaste David tog emot mig och världens bästa syster passade lilla S som gillade DAvid men inte hans knakande magiska bänk. David konstaterade att jag gjort allting rätt men helt klart dragit något i bäckenet som nu var helt snett. Knak och brak på hans magiska bänk och sen landade vi i att efter det som hände i våras så är det klart att livets händelser sätter sig i kroppen också. Maratonamning också. Bröstryggen är ett pansar igen, axlarna som frysta kycklingfiléer. Aj. Aj. Aj. David, som är en av de mest kunniga jag känner, öppnar ”Löparakuten” efter jul. Jag kan inte länka från min Ipad men loparakuten.se är adressen!
Det kändes redan mycket bättre när jag gick därifrån men sen vurpan har bäckenet känts otroligt ..bräckligt! Vilade två dagar till och testade en sväng idag men nej- det kändes. Bara pyttelite men det ska inte kännas alls. Smärta i det här fallet är NO NO NO. Jag är fortfarande i uppbyggnadsfas efter förlossningen och kroppen är inte helt läkt än från det och jag vill inte ta några risker. Det är enormt frustrerande eftersom jag har så svårt att alternativträna, speciellt på landet, speciellt med bebisen men nu är det som det är och hellre nu än om ett halvår. Men så onödigt ändå. Jag som kämpat så med att göra allt rätt och så går jag och gör en Bambi. Jag liksom ”spagat/splittade”- det såg nog bra kul ut. Speciellt eftersom jag inte släppte kartongen. Jag tänkte ”det är glas i den”. Herregud så korkad man kan vara.
Men jag är så Tacksam ändå just nu. Tacksam över att ha hunnit träffa flera fina vänner i veckan, både Mia aka MarathonMia, Magnus- aka Performance by Hagström som jag jobbat med en del, Blossom Tainton och hennes Hans som jag bor nära och pratat om att fika med hela hösten och äntligen fick till i veckan. Tacksam för min utökade familj- N’s familj, vår underbara tokglada fina bebis, min familj, min relation till mitt ex. Att vi är friska och har klarat det här otroligt tuffa året. Tacksam. I tacksamheten hittar jag inte på massa nya saker men den är som ett fundament till att göra goda val.
Också tacksam för alla som engagerat sig för Panzisjukhuset under 2014. Insamlingen ligger just nu på 221 700 kr Det är helt sanslöst bra!! Alla pengar går direkt till Panzi som jag har direktkontakt med.
Sen är jag laddad också. Trots att jag nu får tänka om träningsvägen framåt den närmsta tiden så är jag så enormt motiverad och taggad inför 2015. Det är 2016 jag har satt deadline för några av mina träningsmål men under 2015 är det mycket annat som ska hända. Lika mycket som jag brinner för att riva mig framåt motiveras jag av att hjälpa andra och de har jag glädjen av att få göra i mitt företag och på mitt jobb.
Men för att vara riktigt laddad för det ska jag vara ledig med min familj förstå. Det hoppas jag att du också ska.
