Blogg

Jag behöver er hjälp!


År 2005 satte jag mig för första gången i mitt liv i ett flygplan! Jag var sexton år och skulle iväg på Juniorfinnkampen till Göteborg. Det första planet, från Vasa till Helsingfors, var ett pyttepyttelitet propellerplan som jag borde ha fått klaustrofobi i. Men jag var så fascinerad över min första flygresa att jag inte ens tänkte på att jag skulle kunna få för mig att bli rädd. 

Och jag flög och flög. Jag har flugit tusen gånger från Österbotten till Helsingfors och lika många gånger till Stockholm. Jag har flugit runt till 17 av Europas länder. Jag har flygit några gånger till Ryssland och jag har flugit till Japan. Jag har flygit till Sydafrika och Sydkorea. Jag har till och med flugit med ett polskt inrikesplan (ADLRIG MER, ALDRIG! Det var VIDRIGT!). Men av någon anledning var jag inte speciellt rädd de fem första åren. 

Det bara hände helt plötsligt. Troligen efter någon extra gropig flygtur. Men plötsligt började det lite spännande pirrandet övergå i rädsla. Och sen blev det bara värre och värre. De stora planen som flyger utanför Europa skrämmer skiten ur mig. Jag är ett kontrollfreak som älskar logik. Så där stora saker ska inte kunna flyga och jag hatar att jag inte kan gå av om jag inte vill vara med längre. Jag hatar att inte ha kontroll på vad som sker.

Jag vet att flygrädsla är vanligt och jag hör absolut inte till de värsta fallen. Jag har aldrig tagit tåg/båt istället för flyg för att jag inte har vågat. Jag ligger på tretton flygplansstarter hittills i år och jag borde ha minst 25-30 till innan året är slut och jag vet att jag kommer att klara det, men jag vet också att det kommer att bli jobbigt.

Speciellt starterna. De är väldigt, väldigt jobbiga. Jag är helt lugn fram tills vi väl står på banan och motorerna börjar köra på för fullt. Det är inget vidare. Och ögonblicket då man lyfter från marken och jag förlorar kontrollen och inte längre kan ångra mig är jobbigt. Nu för tiden sitter jag och gör andningsövningar just då planet lyfter. Vet inte ens om jag gör dem rätt men jag har åtminstone något att fokusera på. När ljusskylten för säkerhetsbältena väl är släkt kan jag börja andas igen och det är inga som helst problem…

…såvida det inte blir turbulens. Eller något låter konstigt (det ska låta konstigt ibland, jag vet). Jag sitter mest och andas och tänker att jag inte ska få panik om vi störtar, jag kan ändå inte göra något och jag dör troligen snabbt. Sen tänker jag på alla människor jag inte hann säga hejdå åt och åt att det är surt att jag inte hann bli en av världens bästa hinderlöpare innan jag dog. Sen tänker jag att nu får jag för fasiken ta och skärpa mig och börjar andas igen. 

Landningen var inga problem förr. Sen läste jag statistik över om vilken tid under flygningen som de flesta olyckorna sker (nej, jag borde inte läsa sånt men det stod under rubriken ”Tips för flygrädda”) så nu sitter jag på helspänn även där. Älskar ögonblicket då hjulen slår i marken och jag har överlevt en resa till. 

Jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i ett afrikanskt flygplan. För i Afrika är det 15% större risk att vara med om en dödsolycka än i Europa. Eller något sånt. Det gäller visserligen främst inrikesflyg men ändå. I början av juni ska jag flyga till Marocko. Med Royal Air Maroc. Det verkar vara ett bra flygbolag men det är fortfarande afrikanskt, vilket skrämmer skiten ur mig och jag vet inte hur jag ska orka med den resan mentalt, och sedan ännu prestera på löparbana. 

Och nästa sommar ska jag flyga till Kina i ett gigantiskt plan och året därpå till Rio. Och så funderar jag på träningsläger i USA. 

De här flygresorna hindrar inte min vardag eller mitt sätt att resa på något sätt. Men allting blir så mycket tyngre då jag sitter och spänner mig och är rädd. Det känns väldigt onödigt och jag vill verkligen göra något åt saken. Och jag vill göra det nu. På måndag är jag tillbaka i Stockholm igen (såvida mitt plan inte kraschar) och då vill jag ta itu med detta direkt. 

Jag har förstått att det inte är så svårt att bota flygrädsla och jag har googlat fram tiotals olika alternativ, men inte hittat något som känns övertygande ännu. Jag vet även att flyg är ett av de mest säkra sätten att resa på men det hjälper inte speciellt mycket. Det är främst känslan av att inte ha kontroll som är problemet.

Så nu undrar jag om någon av er där ute/eller någon av er bekanta har haft samma problem som mig och har lyckats bli av med rädslan? Och hur har ni i så fall gått till väga? 

Nätet har som sagt gott om tips att erbjuda men jag vill gärna höra om egna erfarenheter och vad allmänheten rekommenderar! 

Tack på förhand och jag ber om ursäkt över att jag ska envisas med att förklara allt så himla detaljerat. 

Ha en fin helg!

Sandra


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Självdestruktiv.


Jag har tänkt en del på…löpning (!!!) den senaste veckan. Och på hur jäkla ont det egentligen gör. Och på hur man blir vän med smärtan och ser den som något naturligt. Och nu pratar jag om allt från fysisk smärta till obehagliga känslor. 

Jag diskuterade med sambon i Portugal. Minns inte exakt vad samtalet handlade om men vi pratade om friidrott, att tävla på bana (vilket han inte har gjort så många gånger) och han sa något om att han vill springa snabbt men inte vill att det ska göra så ont. Jag svarade att det inte gör ont, att man inte känner smärtan av att man tar ut sig, inte jättemycket i alla fall. Nummerlappen på bröstet är väldigt smärtlindrande. Sen blir man ju aldrig riktigt nöjd med ett smärtfritt lopp heller. För då har man inte gett allt. 

Sen råkade jag ha en tid till naprapaten i måndags. Mina ben var slitna efter träningslägret och det första han gjorde var att trycka en armbåge i höften på mig. Det gör ont. Riktigt jäkla ont. Men man är van. Som idrottare är man helt hjärntvättad och tror att ju mera ont det gör, desto bättre är det. Aldrig i livet att man skulle be en naprapat/massör att inte ta i så hårt. Det där var rätt sent på kvällen och jag var väldigt trött efter en lång dag och hade ovanligt låg smärttröskel. Så han skippade armbågen och sa att nålar blir bra. 

De där nålarna. Jag måste ha fått över hundra nålar intryckta i min kropp det senaste halvåret. Tycker fortfarande att blodprov är obehagligt och har väldigt svårt för vaccinationer. Men det där med att de tar en lååång nål och trycker in den flera centimeter i min kropp och sedan kopplar ström till den, det är inga problem längre. Jag fick till och med beröm för att jag inte gnällde i måndags (då kan ni tänka er hur jag var i början). 

Och så låg jag där på bänken i några minuter, med två nålar med ström i varje höft som fick min rumpa att shakea helt ofrivilligt. Borde testa det där på dansgolvet. Det är en rätt märklig känsla egentligen. Och jag låg där på bänken och konstaterade att idrott är så mycket mera än några distanspass då och då. 

Efteråt bad han mig att lägga mig på sida och han hämtade en pennvässare modell större och vässte sin armbåge (nånej, jag ska inte skrämma er, jag skrev det bara för att det lät bra) och jag tog ett djupt andetag. ”Det blir inte så farligt som du tror”, sa han och placerade armbågen på min höft igen. Sedan följde en diskussion som lät ungefär så här:

Jag: DET GÖR OOONT! JAG VILL INTE!!!

Naprapaten: Du är så mesig!

Jag: JAG VILL VARA MESIG!!!

Naprapaten: Men du kommer att springa snabbt av det här!

Jag: JAG VILL INTE SPRINGA SNABBT!!!

Naprapaten: Vill du inte ha en EM-medalj då?

Jag: NÄ!!!

Osv osv osv.

De sista 20 minutrarna överlevde jag genom att mumla olika mantran för mig själv ”det är ju åtminstone inte knivar, armbågarna är inte brinnande, det ligger inget monster under bänken, lossnar benen så kommer jag att gå ner i vikt och då springer jag kanske snabbare…”. Fast nu ljög jag igen. Jag låg mest och sprattlade och gnällde. Plågsamt var det och än en gång konstaterade jag att idrott gör ont. Hela tiden. 

Det gör ont att träna. Det är nog väldigt få distanspass som är 100% smärtfria. Antingen är det ett knä, en fot, en axel eller övrig kroppsdel som vill visa att den finns, eller så är det en jobbig seghet, eller så är man sliten eller något liknande. Det handlar inte om smärta som känns, för man är så van vid den att den knappt märks. Sen kan man ju stuka fötter och halka på isen och sånt om man vill har riktig smärta men det känns onödigt.

Det gör ont att inte träna. Finns det något mera smärtsamt än dåligt samvete. 

Det gör ont att tävla. Är man en nervös människa så gör det ont innan också. Själva loppet gör ont, men om man springer tillräckligt fort så slipper man känna det. Efteråt kan det också göra ont, speciellt om det inte har gått bra.

Det gör ont att få behandligar för att slippa ha ont.

Det gör ont att isbada sina ben. 

Det gör ont att dra på sig skador. 

Det gör till och med ont att stretcha.

Löpning gör så jäkla ont att Lena Ph kunde ge ut ett helt jäkla album (dubbel-CD) om det. 

Vad självdestruktiva vi idrottare är! Vad mycket vi plågar oss själva hela tiden. Att man nästan lever efter att ”det som känns bekvämt det ger inget” (lätt överdrivet). 

Märkligt egentligen.

Men väldigt sällan upplever vi smärtan som just smärta, tack och lov för det. Det är egentligen bara hos naprapaten och massören det gör ont. Ska testa att ta på mig en nummerlapp nästa gång. 

Nu ska jag i alla fall ut och se om min höft har återhämtat sig från i måndags. 

Sandra

PS. Bli inte rädd för att gå till massörer/naprapater efter att ni har läst det här. De är inte elaka sadister. De kan sin sak och de tar inte i så hårt om man säger till, så det är ingen fara! Och så känner de nog när de kan ta i hårdare och när de inte kan. Och det är betydligt bättre att få behandling än att dra på sig onödiga skador!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Märkte att jag har vader.


Sol blev till moln. Trettio grader blev till tio. De röda grusvägarna blev asfalt. Poolen blev ett badkar. Den billiga maten blev dyr. Tjugo kilo bagage blev till luft. Portugal blev Sverige och jag blev glad. Det bästa med att åka bort är att komma hem. Alltid. 

Det var kanske sjunde gången jag var i Monte Gordo och även om man känner sig lite mera hemma för varje gång man kommer dit, så blir man ändå mer och mer trött på stället. Första gången jag var där var ett långpass 12km och då hade jag väl max två sådana under lägret så det var ok. Men nu då det ska samlas ihop minst två mil om dan så räcker vägarna inte riktigt till. Åtta kilometer (uttalas med k) funkar fint, men ska man längre blir det tråkigt. Och jag är lite för mesig för att testa på alltför många nya vägar i länder där folk är ännu sämre än här på att koppla sina hundar. Som sagt, borta bra men hemma bäst. 

Jag har inte gjort mycket annat än att träna, äta och sova det här lägret. Några solstolstimmar och en jäkla massa lunchyatzyn hann jag med men det var det. Det mest deprimerande är att jag sprang alla mina pass själv, eller så hängde Magnus med, precis som hemma. Det är väl lite därför jag inte åker på läger, eftersom jag aldrig hittat något lämpligt träningssällskap. Har dock inget emot att träna själv, men det kan jag lika bra göra här hemma. 

Nåja, nu ska jag inte låta pessimistisk. Även om jag inte gjorde mycket mera än tränade så gör det inget. Träningarna gick nämligen bra. Mycket mycket bra. Jag var ju så himla besviken för en månad sedan då jag sprang testlopp i Kuortane (fast jag låtsades vara halvnöjd) med en förkylning i kroppen. Men då jag kom hem igen började förkylningen släppa och då började det hända grejer i min kropp. Det gick snabbare och snabbare för varje pass (ja inte distanspassen, de gick i bekvämt tempo för det mesta. Ibland snabbare, ibland långsammare). Då jag fick se mitt träningsprogram för Portugallägret blev jag ändå lite rädd. Det lät hårt det som stod på pappret. Coachen brukar alltid lägga upp sådana tider som han vet att jag klarar men då jag såg de där tiderna blev jag nog lite skeptisk. Varifrån skulle den formen komma? Det var tider som jag aldrig sprungit på träning förr. 

Under tolv dagar skulle jag springa sexton distanspass och sex väldigt olika kvalitetspass.

Det första riktigt hårda passet var en snabbdistans, och det var tempot på den som skrämde mig mest. Hade det stått ”testlopp” på schemat så hade det varit en annan sak. Om passet går ut på att se hur snabbt man kan springa är det ju bara att ställa in sig på max och köra och så blir tiden automatiskt bra (hmm.. ungefär så i alla fall). Men då man inte ska maxa, inte har något träningssällskap eller någon tränare som cyklar bredvid, men ändå ska springa jäkligt fort, då är det besvärligt. Och ja, svårt var det. Jag hittade aldrig mitt älskade snabbdistanssteg utan istället körde jag på med ett halvsegt distanssteg. Det blev inte överdrivet tungt och det blev inget max. Men det blev ett halvobekvämt pass utan driv i steget. Kan ju tillägga att det även blev mitt snabbaste snabbdistanspass någonsin. Fick i efterhand höra av folk som jag mött under passet att det såg otroligt lätt ut. Och någonstans där började jag inse att jag börjar bli riktigt bra i form.

Några dagar senare blev det lördag och dags för passet jag fasat för i flera veckor (fastän det var först veckan innan som jag fick veta att jag skulle springa det). Tiderna på schemat såg inte omänskliga ut men de tiderna betydde inte så mycket för mig. Jag sprang nämligen samma pass i Portugal 2012 och 2013 och jag kunde inte vara nöjd med något annat än en förbättring. Problemet var bara det att det gick rätt bra 2012, och väldigt mycket bättre 2013. Snittiderna började vara farligt nära 3-minutersgränsen. Med den träning jag kört hittills i vår så kändes mitt mål orealistiskt. Inte för att jag tränat dåligt, utan för att jag inte lekt så mycket med det tempot ännu. Jag ställde in mig på att det skulle bli för jävligt och drog ner mungiporna till knäna och var allmänt gnällig innan. Bara för att lura mitt eget huvud. Funkar alltid. Jag ställer in mig på en sån jäkla plåga att jag mest känner ”var det här allt?” efter passet. Trist att sura, men ibland är det värt det. 

Planerna var att jag skulle börja tillräckligt ”långsamt” för att inte köra slut på mig själv direkt, och sedan öka och köra på ordentligt i sista (inte max här heller, det sparar jag till tävling). Men då första intervallen gick väldigt nära fjolårets snittid blev jag nervös. Hur sjutton skulle jag hålla för det där?

400m in i femte intervallen. Checkar klockan fast jag inte har en aning om vad den borde visa, utan egentligen bara kör på känsla. Foto: Magnus

I vanliga fall då jag kör intervaller så räknar jag på idrottarsätt. Första halvan av passet är 75% av passet. Sista intervallen är 0% av passet för den går alltid att ta sig igenom på vilja, vilket betyder att nästsista intervallen blir typ som sista intervallen vilket betyder att det också går att ta sig igenom på ren vilja. Tredje sista intervallen är inte som sista intervallen, men ändå rätt lätt. Det är liksom bara att överleva det och så är det bara en intervall kvar tills det är en intervall kvar, Och fjärde sista intervallen är ju ändå rätt nära slutet osv osv osv. Men då jag körde tusingarna var det en annan sak. Jag visste att det var hårda tider jag sprang och att jag skulle kunna vägga vilken intervall som helst. Så jag kunde inte tänka framåt. Jag var tvungen att ta en intervall i taget. Mycket märklig upplevelse. 

Intervall två och tre var lika snabba som fjolårets snitt och halva passet hade avklarats ganska lätt. Fjärde intervallen ökade jag och femte lite till. Och så var det bara en kvar och då var det bara att köra på. Resultatet blev ungefär två sekunder snabbare snitt än året innan och en mycket behaglig känsla i kroppen. Jag har under våren sprungit så många pass som varit bra ”med tanke på omständigheterna”. Men vem fasiken bryr sig om omständigheterna? Jag vill springa bra på riktigt. Det här var ett pass som var bra på riktigt. 

Resten av träningslägret gick som det skulle. Ibland gick det lättare och ibland tyngre, precis som det brukar vara. Slängde in lite häckträning då och då och kämpade på med stödträningen på det hårda stengolvet i hotellrummet. Ibland var benen trötta, ibland gjorde det ont någonstans, men jag upplevde ändå att jag återhämtade mig väldigt snabbt efter de hårda passen. Jag kände mig aldrig riktigt sliten som jag brukar kunna bli under intensiva träningsperioder. Sista dagen i Monte Gordo avslutade jag med 300m-intervaller på bana och jag kände att löpsteget var något helt annat än jag har upplevt förr. Tiderna var inte dåliga de heller. 

Så nu är jag äntligen lugn. Jag är i bättre form än ifjol. Jag är där jag vill vara nu. I bra form påväg till en ännu bättre form. Det är inte i juni jag ska vara i den allra bästa formen, det är i augusti. Jag ska springa terräng-FM och lite landsväg de kommande veckorna och sedan ska jag ge den här kroppen lite tävlingsförberedande träning! 

Ser ut som ett lejon efter lägret. Käkade lite för många morötter tror jag.

Det om det! 

Nu är det bara att vänta på väskorna som är ett dygn försenade efter en himla massa flygplansstrul igår. I övrigt är det helt underbart att vara hemma igen! 

Sandra

PS. Angående rubriken. Sprang ju med spikskor på bana för första gången på nästan 9 månader. Det känns. Mycket.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Om löpning. Nästan bara om löpning.


Tack för alla kommentarer i spårkinlägget. Det var ett sånt där inlägg där jag tänkte ”äh, orkar inte länka det här någonstans. Vem bryr sig om mina språksvårigheter? Det här är ju faktiskt en löparblogg”. Och sen fick jag två miljoner kommentarer (ja, jag avrundar uppåt). Intressanta saker hade ni att säga också och jag är uppenbarligen inte den enda människan som tycker att mitt eget modersmål krånglar till det ibland. Ni fick mig till och med att börja säga kilometer med K igen. Det tackar jag för. Här kan ni också höra en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan (alldeles för sverigesvenskt): http://arenan.yle.fi/radio/2220803#/play

Hade faktiskt tänkt lägga upp en fin parodi på Stockholmska men jag vet hur det är med kränktheten här i landet. Inget att leka med. Så ingen parodi = ingen (människa utan humor) tar illa upp! Har ändå tänkt börja filma lite och slänga upp lite grejer typ här och på min facebooksida (https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211), vad tror ni om det? 

(nej, trail är inget för mig, men det är ju fint på bild)

Hur som helst. Lite löpning i denna löparblogg kan ju knappast skada. Sist jag nämnde löpning så hade jag kört två bra mängdveckor och hade en tredje på gång. Den tredje veckan kom jag en bit över 15 mil inklusive tre bra kvalitetspass. Gatorna i lilla Nykarleby blev nog nernötta den veckan då jag var tvungen att springa samma vägar fram och tillbaka hela tiden för att få ihop mina sträckor. 

En annan nackdel med att vara hemma (som i övrigt ändå mest var positivt) var att jag tappade mina vanliga rutiner vilket inte är så bra då man kör på hårt och immunförsvaret inte är det bästa, så jag drog på mig en mysig förkylning. Jag kan oftast träna bra trots förkylning (oroa er inte, jag är försiktig med halsont och hosta och sånt, jag kan min kropp) men den där förkylningen började med att jag låg halvdöd i två dygn innan det fungerade. Men sen var jag tillbaka på fräscha ben och begav mig till Kuortane på ett tredagars läger med de finlandssvenska friidrottarna. Tre dagar är inte mycket men jag hann få in ungefär alla olika sorters pass som finns här i världen på den tiden. Och efter det så var benen inte lika pigga. Kuortane = träningsvärk. Alltid. Men motivationen och inspirationen som man får efter en helg med 150 andra friidrottare väger upp allt annat.

Det årliga vårliga testloppet i Kuortane gick på lördagen, för snart två veckor sedan. Vi brukar springa samma sträcka varje år men ifjol var det så mycket snö att vi sprang lite annorlunda. Därför är det också svårt att jämföra tiderna. Hur som helst så hade jag exakt samma snittid på ca 5,6km som året innan på 5,9. Uppladdningen hade inte varit idealisk med förkylningen och jag var snuvig ännu då jag sprang, men jag kunde ändå inte låta bli att vara besviken, trots att jag ifjol var galet nöjd med samma tid. Men ifjol hade jag också tävlat de två helgerna innan och var van vid tempot. I år hade jag inte varit i närheten av såna tempon innan. Lägg sen till lite besvärliga vindar så blev det som det blev. Trist, men absolut inte dåligt. 

Jag åkte tillbaka till Stockholm och fick till en riktigt bra mängdvecka igen. En vecka där många mil kändes som ingenting och mina tre kvalitetspass var riktigt, riktigt lyckade (trots den förbannade jäkla vinden som håller på att driva mig till vansinne). Fick till mitt livs bästa snabbdistans i lördags, en vecka efter testloppet, och jag kände att jag fått det formbesked jag ville ha. Lätt och hårt. Och igår sprang jag plötsligt mina tusingar 10s snabbare i snitt än jag gjort hittills i år. Kan tillägga att jag körde mitt första hoppass i backe på 12 år, dan innan. Då de här benen vill, då kan de!

Och här står jag nu, himla nöjd över allting. Jag är inte i tävlingsform nu. Eller ja, inte i den form jag vill vara då jag tävlar, inte i toppform. Men jag är på väg ditåt. Och jag känner mig helt lugn. Hellre i bra form på väg uppåt än redan i en hyfsad tävlingsform som jag ska försöka hålla flera månader. 

Både sambon och naprapaten har sagt lite halvsuckande att ”det märks på ditt humör att träningen går bra…” Det är tydligen inte alltid bra med en massa extra energi. Hmpf.

(vi brukar inte tävla, men om vi gör det så är allt tillåtet).

På lördag drar vi iväg på ett 12 dagars läger till Monte Gordo, som vanligt. Målet med de tolv dagarna är att få ihop bra rutiner, jobba hårt med stödträningen, samla en hel del mängd, köra i spikskor för första gången sen finnkampen och att få till ett wow-pass! Och att njuta av värmen och sällskapet förstås. 

Uppdaterar då jag hinner och har något spännande att berätta. Det vill säga inte så ofta! Säg gärna till om det är något som ni tycker att jag absolut borde skriva om! 

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Three shades of Svenska


När jag bestämde mig för att flytta till Sverige tänkte jag att det blir ju lätt. Svenska är mitt modersmål och de pratar svenska i Sverige. Simpelt. 

Men det är ju så förbannat svårt. Det är få gånger jag pratar så otydligt och sluddrigt som när jag pratar med en svensk. Och svenska telefonsamtal förstår jag inte mycket av, det går alldeles för snabbt.

När vi gick i lågstadiet och högstadiet så kämpade vi med svenskan. Alla hade vi svenska som modersmål, men vi pratade dialekt. Och dialekt är ”inte ok” att prata i officiella sammanhang. Det pratar man bara med vänner och familj. Och varje gång man stod där framför klassen och skulle hålla ett föredrag på korrekt svenska, högsvenska, så kände man sig generad. Det var så otroligt onaturligt. Och många hade faktiskt svårt med det och var tvungen att betona varje liten bokstav för att klara av det, medan klasskompisarna satt och fnittrade samtidigt som de var skräckslagna inför sitt eget föredrag. 

Jag blev bekväm med högsvenskan först då det började gå bra på idrottsplanen. På intervjuerna pratade jag korrekt svenska. Hade jag pratat dialekt hade nog finnarna haft svårt att hänga med. Efter några år hade jag till och med svårt att prata dialekt med andra som inte själv pratade dialekt även om de var från trakten och förstod varenda litet dialektord. Svenskan var inte längre ett språk. Det var två. Dialekt och högsvenska. 

Däremellan kämpade man på med finska och engelska. 

Och så flyttade jag till Sverige. I Sverige så tror folk så här om svenska i Finland 1) ”Oj, vad duktig du är på svenska! Och du har bara bott här några månader?! Imponerande! Ditt modersmål, säger du… men dina föräldrar är från Sverige då alltså? Ingen i din släkt.. okej? 300 000 som pratar svenska i Finland?! Det visste jag inte!” eller 2) Alla i Finland kan svenska och pratar muminsvenska. (fel och fel).

Jag skulle gärna prata muminsvenska (för svenskarna tycker ju att det är såå charmigt) och visst kan jag det. Men det är lika naturligt som att jag skulle prata skånska. Alla finlandssvenskar pratar inte ”muminsvenska”. Är väldigt avundsjuk på Mark Levengood.

Jag har ändå försökt hålla mig till min finlandssvenska i Sverige. Jag vill gärna att det ska höras att jag är från Finland, vilket jag gång på gång får höra att det inte gör. 

Orsakerna är många. Om jag använder en Finlandism, d.v.s. ett ord som bara existerar i finlandssvenskan men inte i sverigesvenskan/rikssvenskan, så är det ingen som frågar ”vad betyder det?” utan istället tittar folk konstigt på mig. Det är otrevligt. Så jag har skippat Finlandismerna, även om jag kämpar hårt med följande:

Slippa in = komma in (slippa betyder också för oss att man slipper undan något, jag slapp = jag behövde inte. Flera betydelser har ingen dött av)

Sitta på = få skjuts med någon (de missförstånden kan bli himla jobbiga)

Roskis = soptunna/skräpkorg/whatever

Länk = distanspass

Stickningar = håll

Stöpsel = stickpropp

Dynvar = örngott

Aderton = arton 

osv osv osv. 

Det vill säga att när jag pratar med en svensk så är mitt fokus mera på att personen jag pratar med ska förstå än på det jag säger. Och det märks så himla tydligt. Jag hackar, jag kastar om ord, jag pratar som om jag inte alls hade pratat svenska i hela mitt liv. 

Och jag anpassar mig. Först var det kul att härma rikssvenskan. Sen började jag betona ord på rikssvenskt sätt utan att jag märkte av det. Och här är jag nu och jag kan fortfarande två svenska. Dialekten är kvar och används flitigt hemma. Men finlandssvenskan har bytts ut mot sverigesvenska, eller är åtminstone på väg ditåt. 

Och jag gillar det inte alls. Jag har inget emot rikssvenskan, den är rätt rolig. Men då jag är i Sverige så är finlandssvenskan en så viktig del av min identitet. Och den vill jag inte bli av med. 

Svenskan känns som ett främmande språk för mig helt plötsligt och jag får lära mig prata igen. Resultatet blir intressant. 

Men så att ni vet svenskar, när jag hackar och säger fel då jag pratar. Det är inte så lätt att byta från svenska till svenska till svenska. 

Och så har jag ett riktigt stort ångestord. Ett ord som jag så gärna vill uttala på finlandssvenska och som alla skulle förstå, men som jag uttalar på sverigesvenska för att ingen ska ge mig ”är hon dum i huvet, så där uttalar man ju inte ordet”-blicken. Ett ord som jag använder många gånger per dag. Ett ord som gör mig nervös varje gång jag ska säga det. 

Kilometer. Det är så enkelt. Precis som det står Kilometer. Inte schilomeeter. Tjilometer. Shilometer. Chilomeeter. Agh. Kilometer med K. Och ändå vågar jag aldrig. Kkkkkkilometer.

Nä, jag måste lära mig att prata tydligt på en svenska som känns bekväm, vad det nu sen blir. 

Sen ska jag lära mig finska, engelska och tyska. 

Fast helst åv allt sko ja jo vila göra som förr å skriv allt på dialekt. Men ja har en känslo åv att it nan sko ork läsa tå. Å så känder ja me så himla löjli tå ja skriver såde. Veit egentligen it vaför, för he e precis såde ja pratar. Men stegi från dehär språki ti vanli svenska å rikssvenska e äntå ganska langt, he måst ni hald me om. Men, nåja, va sko int ja lär me jag å!?

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ett jättekort och roligt inlägg.


Tänkte att jag inte behöver ha någon brådska med att blogga. ”Jag skrev ju nyss”. Trodde jag. I själva verket är det ju jättelänge sedan jag skrev. Närmare bestämt 261km sedan.

Och här tyckte jag att det passade perfekt med en två år gammal bild från då jag fjantade mig på ett Portugalläger. Borde kanske börja använda kameran igen.

Nu har jag varit löpare i sju veckor sedan artroskopin. Det vill säga att jag har sprungit mängder som räknats i sju veckor. Jag kan konstatera att kvalitetspassen, speciellt intervallerna på 1-2km går väldigt mycket snabbare än för ett år sedan. Jag kan också konstatera att jag aldrig i mitt liv har haft en så låg puls då jag tränar som jag har nu, vilket gör mig väldigt tacksam över att jag faktiskt kämpade med crosstrainern två gånger om dagen i några månader, för jag är rätt säker på att det är all den träningen som har gett resultat. Sedan kan jag ännu konstatera att jag plötsligt är uppe i en löpmängd per vecka som jag inte har varit uppe i på sisådär nio månader. Det var lite svårt i början att köra på så mycket mängd men kroppen blev väldigt snabbt van. Nu efter två veckor med totalt 261km (130 och 131) så känner jag mig faktiskt helt fräsch och pigg. Så pass fräsch att jag faktiskt kommer att öka löpmängden nästa vecka innan jag tar det lite lugnare några dagar.

Biverkningarna av den här mängdträningen då? Ja.. för det första är det ju lite oinspirerande. Då jag började springa för sju veckor sen var jag ju konstant lycklig. ”Jee, jag kunde springa 1km utan paus”, ”jee, jag sprang en halvtimme”, ”jee, jag sprang intervaller på ok tider”, ”jee, jag hade lägre puls än Magnus” osv. Man lyckades vad man än gjorde. Men nu har jag kommit över det stadiet och jag springer inte heller några superhårda pass som man tänker ”WOW, jäklar vilket bra skick jag är i!”. Nej nej, nu jagar jag mängd. Och jag gillar inte riktigt mängd. Det är ju trevligt att skriva upp siffrorna i träningsdagboken och det är tillfredsställande att gå och lägga sig på kvällen och veta att man har kört många kilometrar den dagen. Men i övrigt så ja, jag tycker att distanspass är rätt tråkiga (nej Patrik och Magnus, inte när jag springer med er). Jag gillar att köra hårt. Hårda pass är roliga både innan, under och efter. Det finns få saker här i världen som är så tillfredsställande som att springa skiten ur sig själv.

Men med många kilometer, häckhopp, vattengravar och skivstångslyft i benen så går ju intervallpassen inte Bolt-snabbt. Logiskt nog så blir tempot lidande. Jag har kunnat springa de tempon jag har planerat, men med mera ansträngning än jag vill. Förutom idag då, då jag skulle springa tusingar i ett tempo som jag fasade för men snittade snabbare än planen. Det var trevligt (trots snö och en vind som gjorde att det skiljde 20s mellan intervallerna beroende på åt vilket håll jag sprang). I övrigt tar jag ingen stress över att tempot inte är så högt nu heller. Jag brukar alltid springa som snabbast då jag har kört några veckor med mycket mängd. Jag blir snabb av att springa mycket och långsamt (långsamt och långsamt.. det är väl en tolkningsfråga). Och vad jag skulle göra med snabba ben i mars vet jag inte, helt oanvändbart faktiskt. Så jag stressar inte, är snarare uttråkad, men ser fram emot vad som komma skall.

Det händer saker hela tiden också. Mestadels bra. Egentligen är nästan allt som händer bra (förutom det dåliga) eftersom mitt liv som heltidslöpare är ganska händelsebefriat. En bra sak som har hänt är att jag har börjat samarbeta med Oscar Gidewall som hjälper mig med hinder- och styrketräning, något som jag verkligen behöver hjälp med. Det är otroligt bra att faktiskt ha någon som står brevid och ser vad jag gör och kan rätta då jag gör fel. Kombinationen av att börja träna hinder redan i februari och att köra mina första skivstångspass någonsin tror jag att kommer att ge fina resultat. Men man blir också väldigt medveten om hur man själv är då någon plötsligt har koll på en. Inte för att det egentligen är något nytt, men jag blir uppenbarligen väldigt frustrerad om jag inte gör nya övningar 100% korrekt första gången jag gör dem. Mitt tålamod kräver att jag ska lyckas perfekt första gången, och det gör jag ju inte. Det är roligt. Stackars människor i min närhet!

En annan rolig sak är att jag är i Finland just nu. Har hunnit umgås med mera människor på två dagar här än jag har gjort de senaste tre månaderna i Stockholm. Ytterst trevligt att jag ska vara här två veckor till faktiskt. Har passat på att boka in en tid till massören och en tid till en löpanalys och sen ska jag avsluta Finlandsvistelsen med ett tredagars läger med alla finlandssvenska friidrottare. Det gillas. Men problem finns det ju här också. Typ vindarna. Det har ju varit hysterisk storm i Stockholm den senaste månaden och motvind varenda jäkla väg (också en orsak till att tempopassen har blivit ojämna och svåra). Men alltså Nykarleby, det ligger inte vid öppet hav eller ens en sjö, men ändå blåser det konstant åt alla håll. Till och med då det är vindstilla så är det motvind. Tur att jag har övat på stormlöpning. Problem nummer två är att Nykarleby är litet. Långpass är jättesvåra här. Man får vara lite kreativ ibland. Det tredje problemet är att jag ska springa backe nästa helg. 400-500m. Nykarlebys längsta backe är 150m. Hur jag ska lösa det problemet med kreativitet vet jag dock inte. Och våga inte nämna löpband för 1) jag springer inte på löpband 2) jag hatar löpband 3) jag vet inte ens om det finns löpband här i stan.

Men vet ni. Det ordnar sig.

Jag är på gång och är rätt glad och motiverad, trots att jag ofta låter arg/sur/bitter/frustrerad. Det är bara ett tecken på att jag inte är nöjd. Och att inte vara nöjd är en skön känsla. Det är då all jävlaranamma uppstår och det är då det blir bra!

Tackar för era fina kommentarer i tidigare inlägg! Blir alltid så himla glad men har varit usel på att svara. Ska skärpa mig med det. I ett så här fint bloggsällskap borde man nog uppföra sig bättre än så här.

Och nu inser jag att klockan är inställd på svensk tid och alltså visar en timme för lite och att jag borde sova. Man vill ju inte bli helt förstörd av jetlagen heller.

Sov gott människor och ha en underbar vecka!

Sandra

Ps. ”Rubriken???”, tänker ni. Ja, det var lögn förstås. Har lärt mig att man får ljuga lite för att få läsare. Men jag ljuger inte inne i bloggtexten, det skulle bli för avancerat för mig. Men förlåt för mina romaninlägg. På riktigt. Man får bara skriva romaninlägg om de är välskrivna och innehåller intressant fakta. Korta inlägg är dessutom mycket roligare. Lovar att bli en bättre människa och bloggskribent.

Allt för er!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*