Självdestruktiv.
Jag har tänkt en del på…löpning (!!!) den senaste veckan. Och på hur jäkla ont det egentligen gör. Och på hur man blir vän med smärtan och ser den som något naturligt. Och nu pratar jag om allt från fysisk smärta till obehagliga känslor.
Jag diskuterade med sambon i Portugal. Minns inte exakt vad samtalet handlade om men vi pratade om friidrott, att tävla på bana (vilket han inte har gjort så många gånger) och han sa något om att han vill springa snabbt men inte vill att det ska göra så ont. Jag svarade att det inte gör ont, att man inte känner smärtan av att man tar ut sig, inte jättemycket i alla fall. Nummerlappen på bröstet är väldigt smärtlindrande. Sen blir man ju aldrig riktigt nöjd med ett smärtfritt lopp heller. För då har man inte gett allt.
Sen råkade jag ha en tid till naprapaten i måndags. Mina ben var slitna efter träningslägret och det första han gjorde var att trycka en armbåge i höften på mig. Det gör ont. Riktigt jäkla ont. Men man är van. Som idrottare är man helt hjärntvättad och tror att ju mera ont det gör, desto bättre är det. Aldrig i livet att man skulle be en naprapat/massör att inte ta i så hårt. Det där var rätt sent på kvällen och jag var väldigt trött efter en lång dag och hade ovanligt låg smärttröskel. Så han skippade armbågen och sa att nålar blir bra.
De där nålarna. Jag måste ha fått över hundra nålar intryckta i min kropp det senaste halvåret. Tycker fortfarande att blodprov är obehagligt och har väldigt svårt för vaccinationer. Men det där med att de tar en lååång nål och trycker in den flera centimeter i min kropp och sedan kopplar ström till den, det är inga problem längre. Jag fick till och med beröm för att jag inte gnällde i måndags (då kan ni tänka er hur jag var i början).
Och så låg jag där på bänken i några minuter, med två nålar med ström i varje höft som fick min rumpa att shakea helt ofrivilligt. Borde testa det där på dansgolvet. Det är en rätt märklig känsla egentligen. Och jag låg där på bänken och konstaterade att idrott är så mycket mera än några distanspass då och då.
Efteråt bad han mig att lägga mig på sida och han hämtade en pennvässare modell större och vässte sin armbåge (nånej, jag ska inte skrämma er, jag skrev det bara för att det lät bra) och jag tog ett djupt andetag. ”Det blir inte så farligt som du tror”, sa han och placerade armbågen på min höft igen. Sedan följde en diskussion som lät ungefär så här:
Jag: DET GÖR OOONT! JAG VILL INTE!!!
Naprapaten: Du är så mesig!
Jag: JAG VILL VARA MESIG!!!
Naprapaten: Men du kommer att springa snabbt av det här!
Jag: JAG VILL INTE SPRINGA SNABBT!!!
Naprapaten: Vill du inte ha en EM-medalj då?
Jag: NÄ!!!
Osv osv osv.
De sista 20 minutrarna överlevde jag genom att mumla olika mantran för mig själv ”det är ju åtminstone inte knivar, armbågarna är inte brinnande, det ligger inget monster under bänken, lossnar benen så kommer jag att gå ner i vikt och då springer jag kanske snabbare…”. Fast nu ljög jag igen. Jag låg mest och sprattlade och gnällde. Plågsamt var det och än en gång konstaterade jag att idrott gör ont. Hela tiden.
Det gör ont att träna. Det är nog väldigt få distanspass som är 100% smärtfria. Antingen är det ett knä, en fot, en axel eller övrig kroppsdel som vill visa att den finns, eller så är det en jobbig seghet, eller så är man sliten eller något liknande. Det handlar inte om smärta som känns, för man är så van vid den att den knappt märks. Sen kan man ju stuka fötter och halka på isen och sånt om man vill har riktig smärta men det känns onödigt.
Det gör ont att inte träna. Finns det något mera smärtsamt än dåligt samvete.
Det gör ont att tävla. Är man en nervös människa så gör det ont innan också. Själva loppet gör ont, men om man springer tillräckligt fort så slipper man känna det. Efteråt kan det också göra ont, speciellt om det inte har gått bra.
Det gör ont att få behandligar för att slippa ha ont.
Det gör ont att isbada sina ben.
Det gör ont att dra på sig skador.
Det gör till och med ont att stretcha.
Löpning gör så jäkla ont att Lena Ph kunde ge ut ett helt jäkla album (dubbel-CD) om det.
Vad självdestruktiva vi idrottare är! Vad mycket vi plågar oss själva hela tiden. Att man nästan lever efter att ”det som känns bekvämt det ger inget” (lätt överdrivet).
Märkligt egentligen.
Men väldigt sällan upplever vi smärtan som just smärta, tack och lov för det. Det är egentligen bara hos naprapaten och massören det gör ont. Ska testa att ta på mig en nummerlapp nästa gång.
Nu ska jag i alla fall ut och se om min höft har återhämtat sig från i måndags.
Sandra
PS. Bli inte rädd för att gå till massörer/naprapater efter att ni har läst det här. De är inte elaka sadister. De kan sin sak och de tar inte i så hårt om man säger till, så det är ingen fara! Och så känner de nog när de kan ta i hårdare och när de inte kan. Och det är betydligt bättre att få behandling än att dra på sig onödiga skador!