Självdestruktiv.

Sol blev till moln. Trettio grader blev till tio. De röda grusvägarna blev asfalt. Poolen blev ett badkar. Den billiga maten blev dyr. Tjugo kilo bagage blev till luft. Portugal blev Sverige och jag blev glad. Det bästa med att åka bort är att komma hem. Alltid. 

Det var kanske sjunde gången jag var i Monte Gordo och även om man känner sig lite mera hemma för varje gång man kommer dit, så blir man ändå mer och mer trött på stället. Första gången jag var där var ett långpass 12km och då hade jag väl max två sådana under lägret så det var ok. Men nu då det ska samlas ihop minst två mil om dan så räcker vägarna inte riktigt till. Åtta kilometer (uttalas med k) funkar fint, men ska man längre blir det tråkigt. Och jag är lite för mesig för att testa på alltför många nya vägar i länder där folk är ännu sämre än här på att koppla sina hundar. Som sagt, borta bra men hemma bäst. 

Jag har inte gjort mycket annat än att träna, äta och sova det här lägret. Några solstolstimmar och en jäkla massa lunchyatzyn hann jag med men det var det. Det mest deprimerande är att jag sprang alla mina pass själv, eller så hängde Magnus med, precis som hemma. Det är väl lite därför jag inte åker på läger, eftersom jag aldrig hittat något lämpligt träningssällskap. Har dock inget emot att träna själv, men det kan jag lika bra göra här hemma. 

Nåja, nu ska jag inte låta pessimistisk. Även om jag inte gjorde mycket mera än tränade så gör det inget. Träningarna gick nämligen bra. Mycket mycket bra. Jag var ju så himla besviken för en månad sedan då jag sprang testlopp i Kuortane (fast jag låtsades vara halvnöjd) med en förkylning i kroppen. Men då jag kom hem igen började förkylningen släppa och då började det hända grejer i min kropp. Det gick snabbare och snabbare för varje pass (ja inte distanspassen, de gick i bekvämt tempo för det mesta. Ibland snabbare, ibland långsammare). Då jag fick se mitt träningsprogram för Portugallägret blev jag ändå lite rädd. Det lät hårt det som stod på pappret. Coachen brukar alltid lägga upp sådana tider som han vet att jag klarar men då jag såg de där tiderna blev jag nog lite skeptisk. Varifrån skulle den formen komma? Det var tider som jag aldrig sprungit på träning förr. 

Under tolv dagar skulle jag springa sexton distanspass och sex väldigt olika kvalitetspass.

Det första riktigt hårda passet var en snabbdistans, och det var tempot på den som skrämde mig mest. Hade det stått ”testlopp” på schemat så hade det varit en annan sak. Om passet går ut på att se hur snabbt man kan springa är det ju bara att ställa in sig på max och köra och så blir tiden automatiskt bra (hmm.. ungefär så i alla fall). Men då man inte ska maxa, inte har något träningssällskap eller någon tränare som cyklar bredvid, men ändå ska springa jäkligt fort, då är det besvärligt. Och ja, svårt var det. Jag hittade aldrig mitt älskade snabbdistanssteg utan istället körde jag på med ett halvsegt distanssteg. Det blev inte överdrivet tungt och det blev inget max. Men det blev ett halvobekvämt pass utan driv i steget. Kan ju tillägga att det även blev mitt snabbaste snabbdistanspass någonsin. Fick i efterhand höra av folk som jag mött under passet att det såg otroligt lätt ut. Och någonstans där började jag inse att jag börjar bli riktigt bra i form.

Några dagar senare blev det lördag och dags för passet jag fasat för i flera veckor (fastän det var först veckan innan som jag fick veta att jag skulle springa det). Tiderna på schemat såg inte omänskliga ut men de tiderna betydde inte så mycket för mig. Jag sprang nämligen samma pass i Portugal 2012 och 2013 och jag kunde inte vara nöjd med något annat än en förbättring. Problemet var bara det att det gick rätt bra 2012, och väldigt mycket bättre 2013. Snittiderna började vara farligt nära 3-minutersgränsen. Med den träning jag kört hittills i vår så kändes mitt mål orealistiskt. Inte för att jag tränat dåligt, utan för att jag inte lekt så mycket med det tempot ännu. Jag ställde in mig på att det skulle bli för jävligt och drog ner mungiporna till knäna och var allmänt gnällig innan. Bara för att lura mitt eget huvud. Funkar alltid. Jag ställer in mig på en sån jäkla plåga att jag mest känner ”var det här allt?” efter passet. Trist att sura, men ibland är det värt det. 

Planerna var att jag skulle börja tillräckligt ”långsamt” för att inte köra slut på mig själv direkt, och sedan öka och köra på ordentligt i sista (inte max här heller, det sparar jag till tävling). Men då första intervallen gick väldigt nära fjolårets snittid blev jag nervös. Hur sjutton skulle jag hålla för det där?

400m in i femte intervallen. Checkar klockan fast jag inte har en aning om vad den borde visa, utan egentligen bara kör på känsla. Foto: Magnus

I vanliga fall då jag kör intervaller så räknar jag på idrottarsätt. Första halvan av passet är 75% av passet. Sista intervallen är 0% av passet för den går alltid att ta sig igenom på vilja, vilket betyder att nästsista intervallen blir typ som sista intervallen vilket betyder att det också går att ta sig igenom på ren vilja. Tredje sista intervallen är inte som sista intervallen, men ändå rätt lätt. Det är liksom bara att överleva det och så är det bara en intervall kvar tills det är en intervall kvar, Och fjärde sista intervallen är ju ändå rätt nära slutet osv osv osv. Men då jag körde tusingarna var det en annan sak. Jag visste att det var hårda tider jag sprang och att jag skulle kunna vägga vilken intervall som helst. Så jag kunde inte tänka framåt. Jag var tvungen att ta en intervall i taget. Mycket märklig upplevelse. 

Intervall två och tre var lika snabba som fjolårets snitt och halva passet hade avklarats ganska lätt. Fjärde intervallen ökade jag och femte lite till. Och så var det bara en kvar och då var det bara att köra på. Resultatet blev ungefär två sekunder snabbare snitt än året innan och en mycket behaglig känsla i kroppen. Jag har under våren sprungit så många pass som varit bra ”med tanke på omständigheterna”. Men vem fasiken bryr sig om omständigheterna? Jag vill springa bra på riktigt. Det här var ett pass som var bra på riktigt. 

Resten av träningslägret gick som det skulle. Ibland gick det lättare och ibland tyngre, precis som det brukar vara. Slängde in lite häckträning då och då och kämpade på med stödträningen på det hårda stengolvet i hotellrummet. Ibland var benen trötta, ibland gjorde det ont någonstans, men jag upplevde ändå att jag återhämtade mig väldigt snabbt efter de hårda passen. Jag kände mig aldrig riktigt sliten som jag brukar kunna bli under intensiva träningsperioder. Sista dagen i Monte Gordo avslutade jag med 300m-intervaller på bana och jag kände att löpsteget var något helt annat än jag har upplevt förr. Tiderna var inte dåliga de heller. 

Så nu är jag äntligen lugn. Jag är i bättre form än ifjol. Jag är där jag vill vara nu. I bra form påväg till en ännu bättre form. Det är inte i juni jag ska vara i den allra bästa formen, det är i augusti. Jag ska springa terräng-FM och lite landsväg de kommande veckorna och sedan ska jag ge den här kroppen lite tävlingsförberedande träning! 

Ser ut som ett lejon efter lägret. Käkade lite för många morötter tror jag.

Det om det! 

Nu är det bara att vänta på väskorna som är ett dygn försenade efter en himla massa flygplansstrul igår. I övrigt är det helt underbart att vara hemma igen! 

Sandra

PS. Angående rubriken. Sprang ju med spikskor på bana för första gången på nästan 9 månader. Det känns. Mycket.

---

Tack för alla kommentarer i spårkinlägget. Det var ett sånt där inlägg där jag tänkte ”äh, orkar inte länka det här någonstans. Vem bryr sig om mina språksvårigheter? Det här är ju faktiskt en löparblogg”. Och sen fick jag två miljoner kommentarer (ja, jag avrundar uppåt). Intressanta saker hade ni att säga också och jag är uppenbarligen inte den enda människan som tycker att mitt eget modersmål krånglar till det ibland. Ni fick mig till och med att börja säga kilometer med K igen. Det tackar jag för. Här kan ni också höra en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan (alldeles för sverigesvenskt): http://arenan.yle.fi/radio/2220803#/play

Hade faktiskt tänkt lägga upp en fin parodi på Stockholmska men jag vet hur det är med kränktheten här i landet. Inget att leka med. Så ingen parodi = ingen (människa utan humor) tar illa upp! Har ändå tänkt börja filma lite och slänga upp lite grejer typ här och på min facebooksida (https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211), vad tror ni om det? 

(nej, trail är inget för mig, men det är ju fint på bild)

Hur som helst. Lite löpning i denna löparblogg kan ju knappast skada. Sist jag nämnde löpning så hade jag kört två bra mängdveckor och hade en tredje på gång. Den tredje veckan kom jag en bit över 15 mil inklusive tre bra kvalitetspass. Gatorna i lilla Nykarleby blev nog nernötta den veckan då jag var tvungen att springa samma vägar fram och tillbaka hela tiden för att få ihop mina sträckor. 

En annan nackdel med att vara hemma (som i övrigt ändå mest var positivt) var att jag tappade mina vanliga rutiner vilket inte är så bra då man kör på hårt och immunförsvaret inte är det bästa, så jag drog på mig en mysig förkylning. Jag kan oftast träna bra trots förkylning (oroa er inte, jag är försiktig med halsont och hosta och sånt, jag kan min kropp) men den där förkylningen började med att jag låg halvdöd i två dygn innan det fungerade. Men sen var jag tillbaka på fräscha ben och begav mig till Kuortane på ett tredagars läger med de finlandssvenska friidrottarna. Tre dagar är inte mycket men jag hann få in ungefär alla olika sorters pass som finns här i världen på den tiden. Och efter det så var benen inte lika pigga. Kuortane = träningsvärk. Alltid. Men motivationen och inspirationen som man får efter en helg med 150 andra friidrottare väger upp allt annat.

Det årliga vårliga testloppet i Kuortane gick på lördagen, för snart två veckor sedan. Vi brukar springa samma sträcka varje år men ifjol var det så mycket snö att vi sprang lite annorlunda. Därför är det också svårt att jämföra tiderna. Hur som helst så hade jag exakt samma snittid på ca 5,6km som året innan på 5,9. Uppladdningen hade inte varit idealisk med förkylningen och jag var snuvig ännu då jag sprang, men jag kunde ändå inte låta bli att vara besviken, trots att jag ifjol var galet nöjd med samma tid. Men ifjol hade jag också tävlat de två helgerna innan och var van vid tempot. I år hade jag inte varit i närheten av såna tempon innan. Lägg sen till lite besvärliga vindar så blev det som det blev. Trist, men absolut inte dåligt. 

Jag åkte tillbaka till Stockholm och fick till en riktigt bra mängdvecka igen. En vecka där många mil kändes som ingenting och mina tre kvalitetspass var riktigt, riktigt lyckade (trots den förbannade jäkla vinden som håller på att driva mig till vansinne). Fick till mitt livs bästa snabbdistans i lördags, en vecka efter testloppet, och jag kände att jag fått det formbesked jag ville ha. Lätt och hårt. Och igår sprang jag plötsligt mina tusingar 10s snabbare i snitt än jag gjort hittills i år. Kan tillägga att jag körde mitt första hoppass i backe på 12 år, dan innan. Då de här benen vill, då kan de!

Och här står jag nu, himla nöjd över allting. Jag är inte i tävlingsform nu. Eller ja, inte i den form jag vill vara då jag tävlar, inte i toppform. Men jag är på väg ditåt. Och jag känner mig helt lugn. Hellre i bra form på väg uppåt än redan i en hyfsad tävlingsform som jag ska försöka hålla flera månader. 

Både sambon och naprapaten har sagt lite halvsuckande att ”det märks på ditt humör att träningen går bra…” Det är tydligen inte alltid bra med en massa extra energi. Hmpf.

(vi brukar inte tävla, men om vi gör det så är allt tillåtet).

På lördag drar vi iväg på ett 12 dagars läger till Monte Gordo, som vanligt. Målet med de tolv dagarna är att få ihop bra rutiner, jobba hårt med stödträningen, samla en hel del mängd, köra i spikskor för första gången sen finnkampen och att få till ett wow-pass! Och att njuta av värmen och sällskapet förstås. 

Uppdaterar då jag hinner och har något spännande att berätta. Det vill säga inte så ofta! Säg gärna till om det är något som ni tycker att jag absolut borde skriva om! 

Sandra

---

När jag bestämde mig för att flytta till Sverige tänkte jag att det blir ju lätt. Svenska är mitt modersmål och de pratar svenska i Sverige. Simpelt. 

Men det är ju så förbannat svårt. Det är få gånger jag pratar så otydligt och sluddrigt som när jag pratar med en svensk. Och svenska telefonsamtal förstår jag inte mycket av, det går alldeles för snabbt.

När vi gick i lågstadiet och högstadiet så kämpade vi med svenskan. Alla hade vi svenska som modersmål, men vi pratade dialekt. Och dialekt är ”inte ok” att prata i officiella sammanhang. Det pratar man bara med vänner och familj. Och varje gång man stod där framför klassen och skulle hålla ett föredrag på korrekt svenska, högsvenska, så kände man sig generad. Det var så otroligt onaturligt. Och många hade faktiskt svårt med det och var tvungen att betona varje liten bokstav för att klara av det, medan klasskompisarna satt och fnittrade samtidigt som de var skräckslagna inför sitt eget föredrag. 

Jag blev bekväm med högsvenskan först då det började gå bra på idrottsplanen. På intervjuerna pratade jag korrekt svenska. Hade jag pratat dialekt hade nog finnarna haft svårt att hänga med. Efter några år hade jag till och med svårt att prata dialekt med andra som inte själv pratade dialekt även om de var från trakten och förstod varenda litet dialektord. Svenskan var inte längre ett språk. Det var två. Dialekt och högsvenska. 

Däremellan kämpade man på med finska och engelska. 

Och så flyttade jag till Sverige. I Sverige så tror folk så här om svenska i Finland 1) ”Oj, vad duktig du är på svenska! Och du har bara bott här några månader?! Imponerande! Ditt modersmål, säger du… men dina föräldrar är från Sverige då alltså? Ingen i din släkt.. okej? 300 000 som pratar svenska i Finland?! Det visste jag inte!” eller 2) Alla i Finland kan svenska och pratar muminsvenska. (fel och fel).

Jag skulle gärna prata muminsvenska (för svenskarna tycker ju att det är såå charmigt) och visst kan jag det. Men det är lika naturligt som att jag skulle prata skånska. Alla finlandssvenskar pratar inte ”muminsvenska”. Är väldigt avundsjuk på Mark Levengood.

Jag har ändå försökt hålla mig till min finlandssvenska i Sverige. Jag vill gärna att det ska höras att jag är från Finland, vilket jag gång på gång får höra att det inte gör. 

Orsakerna är många. Om jag använder en Finlandism, d.v.s. ett ord som bara existerar i finlandssvenskan men inte i sverigesvenskan/rikssvenskan, så är det ingen som frågar ”vad betyder det?” utan istället tittar folk konstigt på mig. Det är otrevligt. Så jag har skippat Finlandismerna, även om jag kämpar hårt med följande:

Slippa in = komma in (slippa betyder också för oss att man slipper undan något, jag slapp = jag behövde inte. Flera betydelser har ingen dött av)

Sitta på = få skjuts med någon (de missförstånden kan bli himla jobbiga)

Roskis = soptunna/skräpkorg/whatever

Länk = distanspass

Stickningar = håll

Stöpsel = stickpropp

Dynvar = örngott

Aderton = arton 

osv osv osv. 

Det vill säga att när jag pratar med en svensk så är mitt fokus mera på att personen jag pratar med ska förstå än på det jag säger. Och det märks så himla tydligt. Jag hackar, jag kastar om ord, jag pratar som om jag inte alls hade pratat svenska i hela mitt liv. 

Och jag anpassar mig. Först var det kul att härma rikssvenskan. Sen började jag betona ord på rikssvenskt sätt utan att jag märkte av det. Och här är jag nu och jag kan fortfarande två svenska. Dialekten är kvar och används flitigt hemma. Men finlandssvenskan har bytts ut mot sverigesvenska, eller är åtminstone på väg ditåt. 

Och jag gillar det inte alls. Jag har inget emot rikssvenskan, den är rätt rolig. Men då jag är i Sverige så är finlandssvenskan en så viktig del av min identitet. Och den vill jag inte bli av med. 

Svenskan känns som ett främmande språk för mig helt plötsligt och jag får lära mig prata igen. Resultatet blir intressant. 

Men så att ni vet svenskar, när jag hackar och säger fel då jag pratar. Det är inte så lätt att byta från svenska till svenska till svenska. 

Och så har jag ett riktigt stort ångestord. Ett ord som jag så gärna vill uttala på finlandssvenska och som alla skulle förstå, men som jag uttalar på sverigesvenska för att ingen ska ge mig ”är hon dum i huvet, så där uttalar man ju inte ordet”-blicken. Ett ord som jag använder många gånger per dag. Ett ord som gör mig nervös varje gång jag ska säga det. 

Kilometer. Det är så enkelt. Precis som det står Kilometer. Inte schilomeeter. Tjilometer. Shilometer. Chilomeeter. Agh. Kilometer med K. Och ändå vågar jag aldrig. Kkkkkkilometer.

Nä, jag måste lära mig att prata tydligt på en svenska som känns bekväm, vad det nu sen blir. 

Sen ska jag lära mig finska, engelska och tyska. 

Fast helst åv allt sko ja jo vila göra som förr å skriv allt på dialekt. Men ja har en känslo åv att it nan sko ork läsa tå. Å så känder ja me så himla löjli tå ja skriver såde. Veit egentligen it vaför, för he e precis såde ja pratar. Men stegi från dehär språki ti vanli svenska å rikssvenska e äntå ganska langt, he måst ni hald me om. Men, nåja, va sko int ja lär me jag å!?

Sandra

---

Tänkte att jag inte behöver ha någon brådska med att blogga. ”Jag skrev ju nyss”. Trodde jag. I själva verket är det ju jättelänge sedan jag skrev. Närmare bestämt 261km sedan.

Och här tyckte jag att det passade perfekt med en två år gammal bild från då jag fjantade mig på ett Portugalläger. Borde kanske börja använda kameran igen.

Nu har jag varit löpare i sju veckor sedan artroskopin. Det vill säga att jag har sprungit mängder som räknats i sju veckor. Jag kan konstatera att kvalitetspassen, speciellt intervallerna på 1-2km går väldigt mycket snabbare än för ett år sedan. Jag kan också konstatera att jag aldrig i mitt liv har haft en så låg puls då jag tränar som jag har nu, vilket gör mig väldigt tacksam över att jag faktiskt kämpade med crosstrainern två gånger om dagen i några månader, för jag är rätt säker på att det är all den träningen som har gett resultat. Sedan kan jag ännu konstatera att jag plötsligt är uppe i en löpmängd per vecka som jag inte har varit uppe i på sisådär nio månader. Det var lite svårt i början att köra på så mycket mängd men kroppen blev väldigt snabbt van. Nu efter två veckor med totalt 261km (130 och 131) så känner jag mig faktiskt helt fräsch och pigg. Så pass fräsch att jag faktiskt kommer att öka löpmängden nästa vecka innan jag tar det lite lugnare några dagar.

Biverkningarna av den här mängdträningen då? Ja.. för det första är det ju lite oinspirerande. Då jag började springa för sju veckor sen var jag ju konstant lycklig. ”Jee, jag kunde springa 1km utan paus”, ”jee, jag sprang en halvtimme”, ”jee, jag sprang intervaller på ok tider”, ”jee, jag hade lägre puls än Magnus” osv. Man lyckades vad man än gjorde. Men nu har jag kommit över det stadiet och jag springer inte heller några superhårda pass som man tänker ”WOW, jäklar vilket bra skick jag är i!”. Nej nej, nu jagar jag mängd. Och jag gillar inte riktigt mängd. Det är ju trevligt att skriva upp siffrorna i träningsdagboken och det är tillfredsställande att gå och lägga sig på kvällen och veta att man har kört många kilometrar den dagen. Men i övrigt så ja, jag tycker att distanspass är rätt tråkiga (nej Patrik och Magnus, inte när jag springer med er). Jag gillar att köra hårt. Hårda pass är roliga både innan, under och efter. Det finns få saker här i världen som är så tillfredsställande som att springa skiten ur sig själv.

Men med många kilometer, häckhopp, vattengravar och skivstångslyft i benen så går ju intervallpassen inte Bolt-snabbt. Logiskt nog så blir tempot lidande. Jag har kunnat springa de tempon jag har planerat, men med mera ansträngning än jag vill. Förutom idag då, då jag skulle springa tusingar i ett tempo som jag fasade för men snittade snabbare än planen. Det var trevligt (trots snö och en vind som gjorde att det skiljde 20s mellan intervallerna beroende på åt vilket håll jag sprang). I övrigt tar jag ingen stress över att tempot inte är så högt nu heller. Jag brukar alltid springa som snabbast då jag har kört några veckor med mycket mängd. Jag blir snabb av att springa mycket och långsamt (långsamt och långsamt.. det är väl en tolkningsfråga). Och vad jag skulle göra med snabba ben i mars vet jag inte, helt oanvändbart faktiskt. Så jag stressar inte, är snarare uttråkad, men ser fram emot vad som komma skall.

Det händer saker hela tiden också. Mestadels bra. Egentligen är nästan allt som händer bra (förutom det dåliga) eftersom mitt liv som heltidslöpare är ganska händelsebefriat. En bra sak som har hänt är att jag har börjat samarbeta med Oscar Gidewall som hjälper mig med hinder- och styrketräning, något som jag verkligen behöver hjälp med. Det är otroligt bra att faktiskt ha någon som står brevid och ser vad jag gör och kan rätta då jag gör fel. Kombinationen av att börja träna hinder redan i februari och att köra mina första skivstångspass någonsin tror jag att kommer att ge fina resultat. Men man blir också väldigt medveten om hur man själv är då någon plötsligt har koll på en. Inte för att det egentligen är något nytt, men jag blir uppenbarligen väldigt frustrerad om jag inte gör nya övningar 100% korrekt första gången jag gör dem. Mitt tålamod kräver att jag ska lyckas perfekt första gången, och det gör jag ju inte. Det är roligt. Stackars människor i min närhet!

En annan rolig sak är att jag är i Finland just nu. Har hunnit umgås med mera människor på två dagar här än jag har gjort de senaste tre månaderna i Stockholm. Ytterst trevligt att jag ska vara här två veckor till faktiskt. Har passat på att boka in en tid till massören och en tid till en löpanalys och sen ska jag avsluta Finlandsvistelsen med ett tredagars läger med alla finlandssvenska friidrottare. Det gillas. Men problem finns det ju här också. Typ vindarna. Det har ju varit hysterisk storm i Stockholm den senaste månaden och motvind varenda jäkla väg (också en orsak till att tempopassen har blivit ojämna och svåra). Men alltså Nykarleby, det ligger inte vid öppet hav eller ens en sjö, men ändå blåser det konstant åt alla håll. Till och med då det är vindstilla så är det motvind. Tur att jag har övat på stormlöpning. Problem nummer två är att Nykarleby är litet. Långpass är jättesvåra här. Man får vara lite kreativ ibland. Det tredje problemet är att jag ska springa backe nästa helg. 400-500m. Nykarlebys längsta backe är 150m. Hur jag ska lösa det problemet med kreativitet vet jag dock inte. Och våga inte nämna löpband för 1) jag springer inte på löpband 2) jag hatar löpband 3) jag vet inte ens om det finns löpband här i stan.

Men vet ni. Det ordnar sig.

Jag är på gång och är rätt glad och motiverad, trots att jag ofta låter arg/sur/bitter/frustrerad. Det är bara ett tecken på att jag inte är nöjd. Och att inte vara nöjd är en skön känsla. Det är då all jävlaranamma uppstår och det är då det blir bra!

Tackar för era fina kommentarer i tidigare inlägg! Blir alltid så himla glad men har varit usel på att svara. Ska skärpa mig med det. I ett så här fint bloggsällskap borde man nog uppföra sig bättre än så här.

Och nu inser jag att klockan är inställd på svensk tid och alltså visar en timme för lite och att jag borde sova. Man vill ju inte bli helt förstörd av jetlagen heller.

Sov gott människor och ha en underbar vecka!

Sandra

Ps. ”Rubriken???”, tänker ni. Ja, det var lögn förstås. Har lärt mig att man får ljuga lite för att få läsare. Men jag ljuger inte inne i bloggtexten, det skulle bli för avancerat för mig. Men förlåt för mina romaninlägg. På riktigt. Man får bara skriva romaninlägg om de är välskrivna och innehåller intressant fakta. Korta inlägg är dessutom mycket roligare. Lovar att bli en bättre människa och bloggskribent.

Allt för er!

---

Jag är en såndär typ som trivs med mycket folk runt omkring mig. Samtidigt trivs jag med att träna själv och kör största delen av mina pass ensam, oavsett om det är snabba intervaller eller tråkiga långpass på schemat. Men jag måste ändå få min människodos på något sätt och har kommit på att det bästa sättet är att springa runt söder. Där finns det människor. 

I dag stod det 8x1km på schemat. Inte sådär överdrivet snabba eftersom jag varit förkyld i veckan, utan ganska bekvämt faktiskt. Jag fasade för passet. Inte för att det skulle bli fysiskt jobbigt, utan för att det lät så jäkla tråkigt. Jag brukar köra mina tusingar längs norra sidan av Hammarbysjön, där det alltid blåser hårt. Fruktansvärt oinspirerande att springa samma sträcka 8 gånger faktiskt. 

Så idag fick jag för mig att utmana ödet. Plus 13 grader, sol (om än ganska hårda vindar) och tidig söndageftermiddag. Jag tänkte som alla andra, ett varv runt söder blir trevligt. 

Jag älskar det. Att springa bland folk. Ingen tänker på någon annan än sig själva och man får springa slalom hela vägen. Att springa slalom är fantastiskt kul och jag tror att det är väldigt bra träning att springa där det är trångt. Inte om man har hårda pass, men halvlätta intervaller som idag kan nog springas bland folk. Hade dock inte riktigt anat att det skulle vara så många människor och hinder längs vägen att hela intervallpasset blev ett långt och avancerat dataspel.

NAME: Santero PLAYER: Runner GOAL: 8 levels TYPE: Time Limit

WARM UP

Började med en uppvärmningsrunda genom svåra korsningar och rondeller. Ett ställe jag endast springer på då uppvärmningsrundan måste förlängas. Det var fint, trevligt och varmt, men här och där dök det upp lite små utmaningar i form av gäng på 12 (!) personer som möttes mitt på gångbanan och skulle krama varandra, bilar och backar. Men det gick fint och jag kände mig stark och redo att börja spelet. 

LEVEL 1 – UPWIND

Det började easy, precis som dataspel ska vara, med en liten uppförsbacke, en längre nerförsbacke, ett par branta svängar och sen bara en rejäl motvind. Men motvind klarar man, synd bara att man måste ta sig igenom 6 levels med motvind för att komma igenom gamet.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok!

LEVEL 2 – CONFUSED PEOPLE

Andra leveln blev genast svårare. För här började människorna, även kallade power walkers, dyka upp. Power walkers känns lättast igen på sina färgglada Nikeskor, svarta tights och en moderiktigt jacka som inte riktigt passar till en sportoutfit. Det var fullt av power walkers som inte riktigt kunde det här med högerregeln. Alla var osäkra. Vissa höll höger, vissa höll till mellan mitten och höger så att det inte skulle synas så tydligt ifall de gjorde fel, vissa höll vänster för att det var mera utrymme där och vissa höll mitten, för att det var enklast. För att ta sig igenom den leveln fick man vara uppmärksam och köra med slalom running.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Pushed people – 0/200.

LEVEL 3 – WHICH COUPLE OWNS THE STREET?

Tredje nivån påminde mycket om den andra, dock var det mycket fler kurvor och små backar. Dessutom hade power walkarna slagit ihop sig två och två. Power walkers är väldigt målinriktade och blickar alltid framåt och ser alltså inte de som kommer bakifrån. Power walker-par tar upp minst en halv gångbana och är svåra att ta sig förbi. Men själva utmaningen på level tre var att ta sig förbi power walker-couples som gick förbi power walker-couples, eftersom de alltid går två och två. Det betyder alltså att då ett couple ska gå förbi ett annat couple så är det fyra människor i bredd och då ska man tajma rätt om man ska ta sig förbi utan att stanna. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Mean words – 0. Smile bonus – 500p.

LEVEL 4 – EVERYTHING EVERYWHERE

Demanding level! Här började det krävas tankeverksamhet. Här fanns det både enskilda walkers utspridda över hela gångbanan bland alla couples och därtill också kurvor och motvind. Här var egentligen enda alternativet för att ta sig igenom leveln before time ran out att hålla sig på vänster sida, bredvid vägen, på en smal upptrampad stig. Det kanske låter lätt. Men på stigen dök det då och då upp andra runners. Då gällde det att lyckas möta löparna då det fanns en lucka bland alla power walkers  på gångbanan så att man kunde svänga upp snabbt och så genast ner igen då man mött löparen. En utmaning att hålla tempot.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Crashes – 0. Making new running friends bonus – 0,5p.

LEVEL 5 – ANGRY DOGS

På femte leveln började antalet couples tunnas ut. Istället ersattes de av people with dogs. Vissa hundar var okopplade och höll till mitt på gångbanan så man helt klart stopplade över dem om man var vid wrong tillfälle vid wrong tidpunkt. Här var det också ett bra drag att hålla stigen till vänster men nu var det en hundväg och inte en löparväg. Så här fanns det inga bra lösningar. Jumping över koppel kan end up in a disaster så det bästa alternativ jag kom på var att kura ihop mig, spela liten och röra mig som en vessla bland människor och djur. Och hoppas på det bästa. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Touched people 1, Sorry! Apologize bonus – 100p.

LEVEL 6 – BABIES DECIDES

Det mentalt jobbiga de första fem levlarna var att man fick så många arga blickar. Som löpare bland power walkers får man ibland den där ”jäkla fartdåre, det här är en GÅNGbana”-blicken. Det känns lite ledsamt men för att boosta självförtroendet så tänkte jag hela tiden att eftersom jag har högst tempo så kan jag preja ner dem alla om de är elaka. Tack och lov behövde jag inte det men det gav en viss trygghetskänsla. En trygghetskänsla som försvann på level 6, barnvagnsbanan. A real challenge. Barnvagnar är nämligen ostoppbara. Det finns inget man kan göra. Visst går det egentligen att springa på dem men jag gillar barn och vill inte skada dem. Jag vill inte heller skada mig själv genom att krascha in i en vagn. Så när barnvagnspower walkers bestämmer sig för en couplewalk så kommer ingen fram. Då är det kölapp som gäller. Och här är det riktigt riktigt svårt att passa tiden. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Time in queue – 0min. Peacefulness bonus – 500p.

LEVEL 7 – SMALL BRIDGES

Broarnas bana, även kallad fasornas fasor, claustrophobic road. Inga genvägar i diken, gräskanter eller sjöar. En smalväg, full av alla möjliga figurer och höga stängsel på sidorna. Det handlade om 100 % timing, 100% tålamod och 100 % planeringsförmånga. Det gällde också att utnyttja varje hinderfri meter till att öka tempot. Här var man bara en i gänget, utan special forces. Mycket mycket svårt. 

Level completed! Pulse – ok! Time ok, but could be better! Brakings 1. Bonus for stops – minus 100p.

LEVEL 8 – GRAND FINAL

Ett riktigt stort antiklimax. Bred gångbana, inga kurvor, inga backar, färre figurer och dessutom medvind. Planerade att få ihop en riktigt nice time bonus här. Banan såg fantastiskt skön ut. Så löjligt lekande lätt att jag fick in en allitteration i beskrivningen (LLL!). Efter 1,45 min visade min klocka att jag sprungit 100m och jag insåg att den här banan alltså skulle avklaras utan gps. Efter ytterligare 30s visade klockan att min puls låg kring 120, vilket inte stämde överens med verkligheten. Här var det en utmaning att inte bryta ihop mentalt och börja gråta över att tappa kontrollen. Det var bara att bita ihop och precis då jag anade att banan var avklarad hittade klockan sina satelliter och klockan började pipa hysteriskt över varvtider och svaga batterier och i ren panik tryckte jag på stopp och märkte att jag tajmat precis rätt. OMG. I DID IT!

Level completed! Pulse – no idea! Time – at least it felt ok! Allitteration bonus – 400p. Angry words in my head 437. Bonus for not screaming them out loud – 1000p.

WARM DOWN

Nerjoggen var en riktig urladdning. Spelet var en utmaning men känslan av kontroll dominerade rakt igenom och fysiskt gick det också bra. Tiderna var bra mycket bättre än väntat och benen var lätta. Även pulsen var rekordlåg. Efteråt blev jag dock trött i låren men var ändå väldigt nöjd över genomfört pass. 

MISSION COMPLETED! 2400,5p

GOOD JOB

Dagens andra pass är det vackraste man kan se på ett träningsprogram. En halvtimmes distans. Det vill säga, typ ingenting. Och varje gång man tänker ”ah, men de e typ ingenting” så är det kört. Då blir det blir troligen håll, luft i magen, huvudvärk och ett par brutna ben som ställer till det. Men det är lugnt, jag är en bra spelare. 

Hoppas jag inte skrämde ihjäl så många söndagspromenerare tidigare idag. Tack och förlåt.

---