Level 8, completed!


Jag är en såndär typ som trivs med mycket folk runt omkring mig. Samtidigt trivs jag med att träna själv och kör största delen av mina pass ensam, oavsett om det är snabba intervaller eller tråkiga långpass på schemat. Men jag måste ändå få min människodos på något sätt och har kommit på att det bästa sättet är att springa runt söder. Där finns det människor. 

I dag stod det 8x1km på schemat. Inte sådär överdrivet snabba eftersom jag varit förkyld i veckan, utan ganska bekvämt faktiskt. Jag fasade för passet. Inte för att det skulle bli fysiskt jobbigt, utan för att det lät så jäkla tråkigt. Jag brukar köra mina tusingar längs norra sidan av Hammarbysjön, där det alltid blåser hårt. Fruktansvärt oinspirerande att springa samma sträcka 8 gånger faktiskt. 

Så idag fick jag för mig att utmana ödet. Plus 13 grader, sol (om än ganska hårda vindar) och tidig söndageftermiddag. Jag tänkte som alla andra, ett varv runt söder blir trevligt. 

Jag älskar det. Att springa bland folk. Ingen tänker på någon annan än sig själva och man får springa slalom hela vägen. Att springa slalom är fantastiskt kul och jag tror att det är väldigt bra träning att springa där det är trångt. Inte om man har hårda pass, men halvlätta intervaller som idag kan nog springas bland folk. Hade dock inte riktigt anat att det skulle vara så många människor och hinder längs vägen att hela intervallpasset blev ett långt och avancerat dataspel.

NAME: Santero PLAYER: Runner GOAL: 8 levels TYPE: Time Limit

WARM UP

Började med en uppvärmningsrunda genom svåra korsningar och rondeller. Ett ställe jag endast springer på då uppvärmningsrundan måste förlängas. Det var fint, trevligt och varmt, men här och där dök det upp lite små utmaningar i form av gäng på 12 (!) personer som möttes mitt på gångbanan och skulle krama varandra, bilar och backar. Men det gick fint och jag kände mig stark och redo att börja spelet. 

LEVEL 1 – UPWIND

Det började easy, precis som dataspel ska vara, med en liten uppförsbacke, en längre nerförsbacke, ett par branta svängar och sen bara en rejäl motvind. Men motvind klarar man, synd bara att man måste ta sig igenom 6 levels med motvind för att komma igenom gamet.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok!

LEVEL 2 – CONFUSED PEOPLE

Andra leveln blev genast svårare. För här började människorna, även kallade power walkers, dyka upp. Power walkers känns lättast igen på sina färgglada Nikeskor, svarta tights och en moderiktigt jacka som inte riktigt passar till en sportoutfit. Det var fullt av power walkers som inte riktigt kunde det här med högerregeln. Alla var osäkra. Vissa höll höger, vissa höll till mellan mitten och höger så att det inte skulle synas så tydligt ifall de gjorde fel, vissa höll vänster för att det var mera utrymme där och vissa höll mitten, för att det var enklast. För att ta sig igenom den leveln fick man vara uppmärksam och köra med slalom running.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Pushed people – 0/200.

LEVEL 3 – WHICH COUPLE OWNS THE STREET?

Tredje nivån påminde mycket om den andra, dock var det mycket fler kurvor och små backar. Dessutom hade power walkarna slagit ihop sig två och två. Power walkers är väldigt målinriktade och blickar alltid framåt och ser alltså inte de som kommer bakifrån. Power walker-par tar upp minst en halv gångbana och är svåra att ta sig förbi. Men själva utmaningen på level tre var att ta sig förbi power walker-couples som gick förbi power walker-couples, eftersom de alltid går två och två. Det betyder alltså att då ett couple ska gå förbi ett annat couple så är det fyra människor i bredd och då ska man tajma rätt om man ska ta sig förbi utan att stanna. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Mean words – 0. Smile bonus – 500p.

LEVEL 4 – EVERYTHING EVERYWHERE

Demanding level! Här började det krävas tankeverksamhet. Här fanns det både enskilda walkers utspridda över hela gångbanan bland alla couples och därtill också kurvor och motvind. Här var egentligen enda alternativet för att ta sig igenom leveln before time ran out att hålla sig på vänster sida, bredvid vägen, på en smal upptrampad stig. Det kanske låter lätt. Men på stigen dök det då och då upp andra runners. Då gällde det att lyckas möta löparna då det fanns en lucka bland alla power walkers  på gångbanan så att man kunde svänga upp snabbt och så genast ner igen då man mött löparen. En utmaning att hålla tempot.

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Crashes – 0. Making new running friends bonus – 0,5p.

LEVEL 5 – ANGRY DOGS

På femte leveln började antalet couples tunnas ut. Istället ersattes de av people with dogs. Vissa hundar var okopplade och höll till mitt på gångbanan så man helt klart stopplade över dem om man var vid wrong tillfälle vid wrong tidpunkt. Här var det också ett bra drag att hålla stigen till vänster men nu var det en hundväg och inte en löparväg. Så här fanns det inga bra lösningar. Jumping över koppel kan end up in a disaster så det bästa alternativ jag kom på var att kura ihop mig, spela liten och röra mig som en vessla bland människor och djur. Och hoppas på det bästa. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Touched people 1, Sorry! Apologize bonus – 100p.

LEVEL 6 – BABIES DECIDES

Det mentalt jobbiga de första fem levlarna var att man fick så många arga blickar. Som löpare bland power walkers får man ibland den där ”jäkla fartdåre, det här är en GÅNGbana”-blicken. Det känns lite ledsamt men för att boosta självförtroendet så tänkte jag hela tiden att eftersom jag har högst tempo så kan jag preja ner dem alla om de är elaka. Tack och lov behövde jag inte det men det gav en viss trygghetskänsla. En trygghetskänsla som försvann på level 6, barnvagnsbanan. A real challenge. Barnvagnar är nämligen ostoppbara. Det finns inget man kan göra. Visst går det egentligen att springa på dem men jag gillar barn och vill inte skada dem. Jag vill inte heller skada mig själv genom att krascha in i en vagn. Så när barnvagnspower walkers bestämmer sig för en couplewalk så kommer ingen fram. Då är det kölapp som gäller. Och här är det riktigt riktigt svårt att passa tiden. 

Level completed! Pulse – ok! Time – ok! Time in queue – 0min. Peacefulness bonus – 500p.

LEVEL 7 – SMALL BRIDGES

Broarnas bana, även kallad fasornas fasor, claustrophobic road. Inga genvägar i diken, gräskanter eller sjöar. En smalväg, full av alla möjliga figurer och höga stängsel på sidorna. Det handlade om 100 % timing, 100% tålamod och 100 % planeringsförmånga. Det gällde också att utnyttja varje hinderfri meter till att öka tempot. Här var man bara en i gänget, utan special forces. Mycket mycket svårt. 

Level completed! Pulse – ok! Time ok, but could be better! Brakings 1. Bonus for stops – minus 100p.

LEVEL 8 – GRAND FINAL

Ett riktigt stort antiklimax. Bred gångbana, inga kurvor, inga backar, färre figurer och dessutom medvind. Planerade att få ihop en riktigt nice time bonus här. Banan såg fantastiskt skön ut. Så löjligt lekande lätt att jag fick in en allitteration i beskrivningen (LLL!). Efter 1,45 min visade min klocka att jag sprungit 100m och jag insåg att den här banan alltså skulle avklaras utan gps. Efter ytterligare 30s visade klockan att min puls låg kring 120, vilket inte stämde överens med verkligheten. Här var det en utmaning att inte bryta ihop mentalt och börja gråta över att tappa kontrollen. Det var bara att bita ihop och precis då jag anade att banan var avklarad hittade klockan sina satelliter och klockan började pipa hysteriskt över varvtider och svaga batterier och i ren panik tryckte jag på stopp och märkte att jag tajmat precis rätt. OMG. I DID IT!

Level completed! Pulse – no idea! Time – at least it felt ok! Allitteration bonus – 400p. Angry words in my head 437. Bonus for not screaming them out loud – 1000p.

WARM DOWN

Nerjoggen var en riktig urladdning. Spelet var en utmaning men känslan av kontroll dominerade rakt igenom och fysiskt gick det också bra. Tiderna var bra mycket bättre än väntat och benen var lätta. Även pulsen var rekordlåg. Efteråt blev jag dock trött i låren men var ändå väldigt nöjd över genomfört pass. 

MISSION COMPLETED! 2400,5p

GOOD JOB

Dagens andra pass är det vackraste man kan se på ett träningsprogram. En halvtimmes distans. Det vill säga, typ ingenting. Och varje gång man tänker ”ah, men de e typ ingenting” så är det kört. Då blir det blir troligen håll, luft i magen, huvudvärk och ett par brutna ben som ställer till det. Men det är lugnt, jag är en bra spelare. 

Hoppas jag inte skrämde ihjäl så många söndagspromenerare tidigare idag. Tack och förlåt.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Här är den, den stora romanen om sanningen.


Jag vill att den här bloggen ska handla om löpning. Det är därför jag inte har skrivit just något de senaste månaderna. För att det inte har funnits så mycket löpning att skriva om.

Ni som har följt mig ett tag vet hur ivrig jag var inför träningssäsongen. Efter ett dåligt år med skador och sjukdomar var jag så otroligt motiverad. Säsongen var jag långt ifrån nöjd med men den hade gått bra med tanke på alla problem. Jag var full av idéer och hade planerat min träning länge innan grundsäsongen i oktober skulle börja. Det gamla träningssättet skulle utökas med en massa roligt såsom styrketräning, teknikträning, rörlighetsträning, hoppträning och liknande. Sånt som jag inte har gjort förr. Jag visste hur jag skulle göra, och jag skulle träna och leva så smart att jag inte skulle dra på mig flera skador och sjukdomar. Planen var riktigt bra, om jag får säga det själv. Jag önskar att jag hade kunnat följa den till punkt och pricka.

Mitt eget hemmagym.

Måndagen den sjunde oktober började min grundsäsong. Jag var lycklig. Tisdagen denåttonde oktober tackade mitt knä för sig och jag trodde inte att det var sant. Visst hade jag haft små känningar i knäna under sommaren, men inget som påverkat min träning. Och sen bara pang, innan jag ens hunnit börja träna, så sa det stopp. Väldigt märkligt.

Livet är bra orättvist ibland. Jag hade planerat min skadeförebyggande träning i ett halvår. Men jag kunde inte börja träna benstyrka mitt i säsongen, det hade aldrig funkat. Och nu hann jag inte ens börja träna innan jag blev skadad. Jag måste väl åtminstone få använda min plan och se hur bra den är innan kroppen ska börja protestera. Nej, tydligen inte.

Visst kändes det förbannat hopplöst. Men motivationen var kvar och även om det inte var roligt så tränade jag mina pass… på någon tråkig konditionsmaskin på gymmet. Jag avskyr alternativ träning. Som den rastlösa och otåliga människa jag är så är det enbart plågeri att stå/sitta på en maskin och inte komma någon vart. Allt som är längre än en minut är en evighet. Jag fick tiden att gå genom att störa mig på människorna på gymmet som använde maskinerna fel, hade så sneda skor att det gjorde ont i mig att se dem, eller de som smsade sig genom ett pass. Mitt humör var nog inte att leka med.

En av de minst smärtsamma nålbehandlingarna som gjordes enbart för att få ner svullnaden i knät.

Vid sidan om all alternativ träning fick jag den bästa tänkbara hjälpen. Jag var hos naprapaten varannan dag och min nålskräck avtog ganska snabbt. För det var mycket nålar. Nålar långt in i höfter, knän, knäveck, ljumskar och vader. Nålar med ström. Nålar utan ström. Nålar som rotade runt samtidigt som jag försökte ignorera smärtan och tänka på gulliga saker. Det var hård massage, lätt massage, jobbig stretch och en och annan ryggknäckning. Benet blev i bra skick men smärtan i knät satt kvar. Min egen beskrivning av knäsmärtan såg ut såhär:

”Ibland försvinner smärtan då jag springer snabbt. Ibland uppkommer den då jag springer snabbt. Ibland blir försvinner smärtan tillfälligt då jag vilat, ibland blir den värre eller ändrar inte alls efter vila. Ibland gör det mest ont i början innan jag är uppvärmd. Ibland uppkommer smärtan först efter flera kilometer. Ibland är knävecket enda problemet, ibland knäskålen. Ibland sitter smärtan på en skild punkt i knät såsom utsidan, undersidan, mitt på osv och ibland är smärtan väldigt diffus. Ibland gör det ont i både knäveckssenan och i knäskålen. Ibland har jag inte ont under löpningen men väldigt ont efteråt, ibland tvärtom. Ibland har jag ont då jag går. Ibland har jag ont då jag sitter. Ibland har jag ont då jag böjer benet mycket. Ibland har jag mest ont då jag tränar med sträckt ben. Ibland strålar smärtan ut i hela benet…”

Ge en diagnos på det där den som kan! Det fanns inte mycket till logik i det hela. 

Magentröntgenbilderna sa att det var löparknä, vilket varken jag, coachen eller naparapaten trodde på. Egentligen stämde allt överens med vanliga löparknäsymptom. Ja, förutom den lilla detaljen att jag hade ont på ungefär alla andra ställen utom där löparknä borde kännas. De läkare jag var hos sa också att det var löparknä, men det stämde inte riktigt. Det var först då jag hade besökt en riktigt duktig sjukgymnast ett par gånger som jag slutligen gick med på att det var ett löparknä och jag insåg att jag inte har så mycket att förlora. Det blev en kortisoninjektion, mot löparknä, strax innan jul. 

En vecka efter injektionen började jag springa. Och smärtan var borta. I tio dagar sprang jag och var lycklig men sen sa det stopp igen. Smärtan var tilbaka som förr. Det hade totalt gått tre månader och ingen visste vad som var fel och hopplösheten fick många tårar att rinna. 

Efter några dagars funderingar och läkardiskussioner beslöt jag mig för att göra en artroskopi. Där kunde de komma in med kamera och kolla upp allt i knät och se om något behövde fixas. I och med att smärtan har flyttat runt på alla möjliga ställen i knät så har det varit otroligt svårt att diagnostisera. Därför kändes också artroskopin som ett bra alternativ. Operation är för mig alltid en sista utväg, eftersom vägen tillbaka kan bli hur lång som helst, men jag kom verkligen ingenstans längre. Men som jag anade så hittade de inget större fel i mitt knä och de kunde inte säga varför jag har ont. Däremot hittade de några småsaker att fixa till och putsa lite, men kunde inte garantera att det skulle hjälpa.

Jag är tacksam över att jag aldrig haft några större skador. Men efter att fyra/fem gånger ha fått diffusa, märkliga problem som ingen har kunnat förklara så har det faktiskt då och då hänt att jag suttit och drömt om brutna ben och avslitna hälsenor. Bara för att få veta vad som är fel, och inte minst få veta vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Småskador är bättre än stora skador, men mentalt kan de nog slita lika mycket.

Nyopererad. Bandaget kändes maffigt med tanke på att det vara fanns två titthål där under.

Efter artroskopin frågade jag när jag kan börja träna igen och fick svaret ”löpningen kan du vänta lite med… till i övermorgon… eller imorgon. Men styrketräna kan du göra redan idag”. Den ”styrketräning” jag gjorde gick ut på att försöka böja knät utan att få kväljningar av allt pysande, bubblande, skvalpande inne i mitt svullna knä. Löpningen dan efter blev mest att slögå lite och sen ha väldigt ont resten av dan. Så riktigt så enkelt som han sa var det inte. Först fem dagar efter ”operationen”, då rörligheten i knät var mer eller mindre helt normal, vågade jag försöka mig på löpning. Den löpningen varade i mindre än hundra meter innan jag fick avbryta. Och nej, det var inte löpning heller. Det var mera något i stil med ”försök till jogg i 7min-tempo”. Men knät var inte redo för det. 

Jag kunde alternativträna bra från början. Crosstrainer, cykel och promenader. Inga problem alls. Allt gick bra förutom löpning, enbensknäböj och att gå ner för trappor. Och då pratar vi inom mindre än en vecka efter ingreppet. Det är rätt bra, även om det inte var så bra som läkaren sa. 

Jag gillade det där med att vakna på morgonen och tänka ”undrar vad jag har blivit bättre på idag?!”. För det var så det var. Knät ändrade så tydligt varje dag. Även om jag helst hade gått ut och sprungit ett millopp på under 32min så fick jag istället vara lycklig över att knät nästan kunde böjas helt. Alltid något.

Såren och stygnen var inte jättevackra. Men värre saker har man ju sett.

Veckorna innan och efter artoskopin var tunga. Jag mådde lite småilla nästan varje dag och trots väldigt mycket motivation och vilja så upplevde jag ofta att jag hade för lite energi. Till slut gick jag till läkaren som (förstås, jag är inte typen som får diagnoser) inte hittade något fel alls på mig trots en himla massa blodprover. I slutet av januari var jag hemma i Nykarleby hos min familj en helg och illamåendet släppte. Jag insåg att det troligen bara hade varit mentalt. En omedveten oro som inte ville släppa. Att leva i ovisshet är inget höjdaralternativ för ett kontrollfreak.

Det tog två veckor efter artroskopin innan jag kunde börja utöva nåt man kunde kalla löpning. Och då var det med en hel del pauser. Men redan dag tre med löpning kunde jag springa 25min utan paus, så det gick verkligen snabbt framåt. Alla lite snabbare pass gick galant men distanspassen var jobbiga. Jag hade en otroligt bra grundträning bakom mig men löpning är något helt annat. Så den delen hade blivit lidande. Tack och lov är min huvudgren inte längre än 3km. Hade jag varit marathonlöpare så hade det nog varit kört. 

Efter ca 40 naprapatbesök, en MRI, två ultraljudsundersökningar, några läkarbesök, en kortisoninjektion och slutligen en artroskopi så kändes det slutligen som att det var på väg åt rätt håll. Och jag började inse att säsongen inte är körd. Att jag kan nå de mål jag satte upp från början.

Hemmaträning.

Och nu, fem veckor efter artroskopin, vågar jag äntligen säga att mitt knä är bra. Jag springer fortfarande inte på alla mina pass, utan kör en del grundträning på gymmet ännu. Knät håller troligen för 12 pass per vecka, som jag borde springa, men jag har inget behov av att testa ännu. Jag har ingen brådska i det här läget. Formen är inte mitt livs bästa, men den är förvånansvärt bra. Och det gör mig både lugn och glad. Ett litet deltidsmål är att vara i mitt livs bästa form i maj. Det är tre månader dit och om jag känner den här kroppen rätt så behövs inte ens tre månader till det.

Orsaken till att jag varit tyst om allt detta är att jag helt enkelt inte har orkat med alla åsikter från olika håll (även om jag förstår att de flesta bara vill väl). Jag har inte orkat med ”Eriksson skadad igen”-rubriker i dagstidningarna och jag har inte orkat med att folk ska sluta tro på mig. Jag förstår att man har väldigt lite förtroende för en idrottare som är skadad halva träningssäsongen, det brukar jag också ha. De kan ju inte veta hur galen den här kroppen är, och att direkt den får börja springa, då går det undan. Jag har inte orkat med förståsigpåare som vet precis vad man ska göra för att de har varit med om ”samma sak”. Jag har fått den hjälp och det stöd jag har behövt och även om jag har haft svackor ibland så har motivationen hela tiden varit hög. För jag kommer tillbaka och den här kroppen behöver minimalt med tid för att ta sig till toppform. Ifjol kom jag från bottenform till toppform på under tre månader, året innan kom jag från en ännu sämre bottenform till VM på 7 veckor. Nu är jag i rätt bra form och har nästan halvår på mig innan toppformen behöver infinna sig. Ingen stress från min sida med andra ord. 

Ibland har det nästan varit skönt att ligga på soffan framför tv:n med benet i högläge och höra om hur hårt mina träningskompisar och medtävlare tränade och tävlade. Inte för en sekund tog jag stress över det (eller ja, det undermedvetna mådde nog inte så bra i de mest hopplösa perioderna, men det förstod jag ju inte själv). Det spelade ingen roll att jag inte kunde böja mitt knä just då. Det är inte vem som tränar mest som räknas. Det är vem som presterar bäst på de viktigaste tävlingarna. Och för att göra det så räcker det inte med fina siffror i träningsdagboken.

Ifjol var jag skadad fyra månader. Under en, då jag hade körtelfeber, vilade jag helt. Under övriga tre så tränade jag ett pass om dan. Aldrig dubbelpass. Orkade inte mentalt med dubblepass på gymmet. Så min träning var väldigt dålig. Riktigt dålig faktiskt. Jag började springa i mitten av februari och redan i mitten av mars var formen rätt bra. I maj var jag märkligt nog i mitt livs bästa form och det lovade gott inför säsongen. Men så kom ju allergierna (?) och mycoplasman och förstörde väldigt många veckor. Slutligen lyckades jag ändå få till ett personbästa med fem sekunder, trots att det loppet var ett taktiklopp från min sida. Det är löjligt bra med tanke på omständigheterna även om mitt mål var mycket högre. Men det är ändå det jag har tänkt på i vinter för att hålla upp motivationen. 

Nu har allt varit annorlunda. Jag har tränat dubbelt mera än i fjol. Jag har mest hållit till på crosstrainer , ofta två gånger om dagen, för där har det känts bäst och där har jag lättast fått upp pulsen. Men jag har också cyklat och suttit på roddmaskinen. Och givetvis sprungit så mycket jag bara har kunnat. Jag har tränat mycket styrka, mest med egen kroppsvikt och jag har tränat rörlighet flera timmar i veckan. Jag har tränat hinderspecifikt för att förbättra min teknik och jag har jobbat med stabilitet och till och med lite överkroppsstyrka. Och jag har sett tydliga resultat. Nu i början av året har jag sprungit några kvalitetspass och jag har överraskat mig själv rejält. Med tanke på att jag under hösten knappt haft någon fartträning alls och oftast bara sprungit 0-2 mil per vecka så borde formen vara usel nu. För crosstrainer och styrka är inte samma sak som löpning. Men lik förbannat går det snabbt. Och ganska lätt dessutom. 

Jag är i tvåtusen gånger bättre form nu än för ett år sedan. Därför har jag kvar mina mål inför säsongen. Jag kanske inte kan springa på  9.20 blankt, men under 9.30 ska nog gå såvida jag inte tappar någon knäskål eller så ännu i vår. Det låter konstigt, men jag börjar kunna min kropp nu. Den är förbannat jävlig mot mig väldigt ofta. Men den vet vad jag vill och då den väl fungerar, då fungerar den lite bättre än vad som egentligen ska vara möjligt.

FM för ett par år sen. Foto: Daniel Byskata.

Om jag inte skadat (kan man ens kalla det skada?) mig alls i höstas så hade jag knappast lyckats träna så mycket styrka, stabiltiet, rörlighet och hinderteknik som jag har gjort nu. Därför tror jag att det har varit bra också. Speciellt eftersom jag verkligen har tränat kondition hela tiden. Jag har en starkare kropp än jag någonsin har haft förr, samtidigt som jag inte kan klaga på konditionen, även om den kan och ska bli bättre. Och ja, även om det är världens största kliché så… det som inte dödar gör dig starkare. Viljan och målmedvetenheten växer verkligen under såna här perioder. Jag är inte en troende människa. Jag tror inte på mycket, mest bara mig själv. Men om jag trodde på ödet så skulle jag nog gissa att det är det som har varit i farten. Att det var meningen att det skulle bli så här. Att det var nu jag behövde den här löppausen för att äntligen lyckas ta tag i allt som jag inte gjort något åt förr. Inte vet jag. Men tack i så fall. För det går bra nu.

Att jag har fått så här mycket hjälp, som finländare i Sverige, hade jag aldrig vågat hoppas på. Mitt största tack går till min naprapat, Björn Sverre, som tagit emot mig varannan dag och då och då skickat mig vidare till någon annan då vi inte kommit någon vart. Tack också till alla andra som hjälpt mig och ja.. helt enkelt orkat med mig. För jag är inte alltid så lätt att ha att göra med när jag inte får springa. Jag har varit arg och egoistisk. Förlåt för det. Hoppas att jag kan lyssna och hjälpa andra som hamnar i samma situation framöver.

Jag vet inte hur det kommer att gå i sommar. Men jag har mina aningar. Och ett litet leende dyker upp då jag tänker på vad som komma skall.

Zürich 2014.

Antal kommentarer: 1

Staffan Nilsson

Du är stark som orkar ta dig igenom alla problem trots att det är tungt ibland. Det kommer att ge resultat i slutändan!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En liten dikt i väntan på den stora romanen


I dag bestod mitt förmiddagspass av snabbdistans. Jag älskar snabbdistans. Typ av hela mitt hjärta. Obeskrivligt mycket. Men jag vill försöka beskriva det ändå. Och det finns väl inget bättre sätt att beskriva saker på än genom att rimma? Nä, tänkte väl det. Dikten är tillägnad mig själv och döpt efter mig, eftersom jag har varit så oaktiv på bloggen de senaste månaderna att jag troligen är min egna bloggs enda läsare.

 

Snabbdistans-Sandra

De flesta som läser är nog som jag

Gillar att springa dag efter dag

Känner att löpning ger kroppen ett rus

Ingen musik slår löpsteg mot grus

Men här finns en mening som kan låta ful

Jag tycker inte alltid att löpning är så kul

Ut i alla väder två gånger om dan

Ibland använder jag mig av orden ”fy fan”

Men det finns något som gör mig glad ända in i själen

Ett stort lyckorus från huvudet till hälen

Att jag skulle sluta le, inte en chans

Då det på träningsprogrammet står snabbdistans

Redan innan blir jag så glad att man nästan blir rädd

Tack och lov ser man oskyldig ut då man är löparklädd

Otåligheten kommer fram då uppvärmningen känns lång

Får tiden att gå genom att nynna på vår finska nationalsång

Sen är det äntligen dags för mitt ”tv kova*”

Det uttalas på finska och rimmar alltså inte på lova

Med andra ord är det dags för romans

Med min älskade, förtjusande snabbdistans

Första kilometern är jag rädd att förgås

Men efter det har jag hittat rätt flås

Sen går resten av sig själv och steget rullar på

Huvudet hänger med, ler och tänker hej och hå

För att hålla rätt tempo kollar jag klockan då och då

Flinar förnöjt, så här snabbt borde det inte få gå

Fortsätter att låta benen jobba lätt

Utan minsta ansträning, på mitt eget sätt

Ignorerar snö och grusigt slask i mina skor

Njuter av att i nytvättade vantar få torka min snor

Kinderna är röda, håret rufsigt och blicken vild

Om man målade av mig skulle det inte bli någon vacker bild

Det är frågan om, ifall man ens skulle vilja ta i mig med tång

Men jag, jag längtar redan till snabbdistansen nästa gång

Sista hundra metrarna börjar det kännas i kroppen

Men min hjärna har hakat upp sig, tänker toppen toppen toppen

Steget känns näst intill elastiskt

Och efteråt är allting bara fantastiskt

Nerjoggen går ofta för fort av bara farten

Med glädje i kroppen är det svårt att vara en smart en

Att springa långsamt är tyngre att springa fort

Ju snabbare man springer, desto snabbare är det gjort

För att inte tala om hur lätt steget rullar

Långsam löpning är som att springa full av bullar

Och efter passet sin belöning man fick

I form av banan och en motivationskick

Ja, vad vore världen i all sin glans

Om mitt träningsprogram saknade snabbdistans

Jag är nog inte som alla andra

Härmed döper jag mig till Snabbdistans-Sandra

*tv kova är finska versionen av snabbdistans. Tv är förkortning av tasavauhti som betyder jämn fart och kova betyder hårt. Enkel logik.


Antal kommentarer: 1

Helena Jansson

Åh, fullkomligt fenomenalt Sandra! Ska bära dina härliga rim med mig imorgon till löpbandet (min absoluta icke-favorit) och minnas känslan efteråt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Julkalender


De kommande 24 dagarna blir det kanske inte något bloggande för min del. Istället kommer jag att ha en egen julkalender där jag varje dag skriver om ett minne från en tävling, träning eller någon annan händelse som gjort mig till den idrottare jag är idag!

Julkalendern hittas här: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211

Då julkalendern är slut så återkommer jag hit till bloggen och till nutid och berättar om allt bra (och mindre bra) som hänt under hösten!

Men nu ett traditionellt söndagslångpass! 

Trevlig advent!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En uppdatering som inte räknas.


Jag har inte slutat blogga. Jag har inte heller tagit en bloggpaus. Jag råkar bara vara världens ärligaste människa och det finns så mycket jag vill tala om som jag inte får tala om. Ännu. Så ni får vänta. Och jag får vänta. Det ska vi väl klara av?

Innan året är slut kommer det troligen ett spännande inlägg. Ett långt inlägg med alla smaskiga (?) detaljer angående vad jag sysslat med i höst. 

I somras var det många, främst tränare och journalister, som sa att jag utvecklats och mognat (?) väldigt mycket både som idrottare och person. Och det var ju kul att höra. Men jag trodde inte helt på det heller. Men lik förbannat hade de rätt. Tränare har alltid rätt (?).

Nu tränar jag på för fullt, hårdare men också mera mångsidigt än någonsin. Jag har visserligen aldrig varit så här stark fysiskt, men det är inget emot den mentala styrkan. Jag trodde själv att jag var så jäkla stark mentalt att det inte kunde bli bättre. Men det kan alltid bli bättre. Och den träning jag gör nu, det är träning jag många gånger har undrat över om jag någonsin kommer att klara av. Men nu gör jag det, och jag ser framsteg hela tiden.

Och vid sidan om träningen plingar (?) det till i mailinkorgen då och då. Förfrågningar om allt möjligt. Alla utmaningar är bra utmaningar.

Jag trodde aldrig att livet som heltidsidrottare verkligen skulle vara ett heltidsjobb. Men det är det. Och vet ni, jag tycker så otroligt mycket om det! 

Zûrich 2014. 

Jag säger bara det.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in