En liten dikt i väntan på den stora romanen


I dag bestod mitt förmiddagspass av snabbdistans. Jag älskar snabbdistans. Typ av hela mitt hjärta. Obeskrivligt mycket. Men jag vill försöka beskriva det ändå. Och det finns väl inget bättre sätt att beskriva saker på än genom att rimma? Nä, tänkte väl det. Dikten är tillägnad mig själv och döpt efter mig, eftersom jag har varit så oaktiv på bloggen de senaste månaderna att jag troligen är min egna bloggs enda läsare.

 

Snabbdistans-Sandra

De flesta som läser är nog som jag

Gillar att springa dag efter dag

Känner att löpning ger kroppen ett rus

Ingen musik slår löpsteg mot grus

Men här finns en mening som kan låta ful

Jag tycker inte alltid att löpning är så kul

Ut i alla väder två gånger om dan

Ibland använder jag mig av orden ”fy fan”

Men det finns något som gör mig glad ända in i själen

Ett stort lyckorus från huvudet till hälen

Att jag skulle sluta le, inte en chans

Då det på träningsprogrammet står snabbdistans

Redan innan blir jag så glad att man nästan blir rädd

Tack och lov ser man oskyldig ut då man är löparklädd

Otåligheten kommer fram då uppvärmningen känns lång

Får tiden att gå genom att nynna på vår finska nationalsång

Sen är det äntligen dags för mitt ”tv kova*”

Det uttalas på finska och rimmar alltså inte på lova

Med andra ord är det dags för romans

Med min älskade, förtjusande snabbdistans

Första kilometern är jag rädd att förgås

Men efter det har jag hittat rätt flås

Sen går resten av sig själv och steget rullar på

Huvudet hänger med, ler och tänker hej och hå

För att hålla rätt tempo kollar jag klockan då och då

Flinar förnöjt, så här snabbt borde det inte få gå

Fortsätter att låta benen jobba lätt

Utan minsta ansträning, på mitt eget sätt

Ignorerar snö och grusigt slask i mina skor

Njuter av att i nytvättade vantar få torka min snor

Kinderna är röda, håret rufsigt och blicken vild

Om man målade av mig skulle det inte bli någon vacker bild

Det är frågan om, ifall man ens skulle vilja ta i mig med tång

Men jag, jag längtar redan till snabbdistansen nästa gång

Sista hundra metrarna börjar det kännas i kroppen

Men min hjärna har hakat upp sig, tänker toppen toppen toppen

Steget känns näst intill elastiskt

Och efteråt är allting bara fantastiskt

Nerjoggen går ofta för fort av bara farten

Med glädje i kroppen är det svårt att vara en smart en

Att springa långsamt är tyngre att springa fort

Ju snabbare man springer, desto snabbare är det gjort

För att inte tala om hur lätt steget rullar

Långsam löpning är som att springa full av bullar

Och efter passet sin belöning man fick

I form av banan och en motivationskick

Ja, vad vore världen i all sin glans

Om mitt träningsprogram saknade snabbdistans

Jag är nog inte som alla andra

Härmed döper jag mig till Snabbdistans-Sandra

*tv kova är finska versionen av snabbdistans. Tv är förkortning av tasavauhti som betyder jämn fart och kova betyder hårt. Enkel logik.


Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Helena Jansson

Åh, fullkomligt fenomenalt Sandra! Ska bära dina härliga rim med mig imorgon till löpbandet (min absoluta icke-favorit) och minnas känslan efteråt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Julkalender


De kommande 24 dagarna blir det kanske inte något bloggande för min del. Istället kommer jag att ha en egen julkalender där jag varje dag skriver om ett minne från en tävling, träning eller någon annan händelse som gjort mig till den idrottare jag är idag!

Julkalendern hittas här: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211

Då julkalendern är slut så återkommer jag hit till bloggen och till nutid och berättar om allt bra (och mindre bra) som hänt under hösten!

Men nu ett traditionellt söndagslångpass! 

Trevlig advent!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En uppdatering som inte räknas.


Jag har inte slutat blogga. Jag har inte heller tagit en bloggpaus. Jag råkar bara vara världens ärligaste människa och det finns så mycket jag vill tala om som jag inte får tala om. Ännu. Så ni får vänta. Och jag får vänta. Det ska vi väl klara av?

Innan året är slut kommer det troligen ett spännande inlägg. Ett långt inlägg med alla smaskiga (?) detaljer angående vad jag sysslat med i höst. 

I somras var det många, främst tränare och journalister, som sa att jag utvecklats och mognat (?) väldigt mycket både som idrottare och person. Och det var ju kul att höra. Men jag trodde inte helt på det heller. Men lik förbannat hade de rätt. Tränare har alltid rätt (?).

Nu tränar jag på för fullt, hårdare men också mera mångsidigt än någonsin. Jag har visserligen aldrig varit så här stark fysiskt, men det är inget emot den mentala styrkan. Jag trodde själv att jag var så jäkla stark mentalt att det inte kunde bli bättre. Men det kan alltid bli bättre. Och den träning jag gör nu, det är träning jag många gånger har undrat över om jag någonsin kommer att klara av. Men nu gör jag det, och jag ser framsteg hela tiden.

Och vid sidan om träningen plingar (?) det till i mailinkorgen då och då. Förfrågningar om allt möjligt. Alla utmaningar är bra utmaningar.

Jag trodde aldrig att livet som heltidsidrottare verkligen skulle vara ett heltidsjobb. Men det är det. Och vet ni, jag tycker så otroligt mycket om det! 

Zûrich 2014. 

Jag säger bara det.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Överallt och ingenstans.


Jag har egentligen inte tid att blogga nu. Just därför gör jag det.

En bild från förra veckans talkshow med Bettina Sågbom, då jag låtsades vara kompis med Veronica Maggio. Foto från Yle. 

Man kan ju tänka sig att oktober är en av de lugnaste månaderna för en friidrottare. Grundsäsongen har just börjat och… ja. Det är typ allt. 

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det är den här tiden på året som man ska fylla i alla blanketter, ansöka om stöd från olympiakomittén. Diskutera med förbundet, med föreningen, med coachen. Det ska utvärderas, analyseras och planeras. Dessutom ska det sökas sponsorer så att man har möjlighet att satsa helt och hållet på idrotten. Där emellan är det små projekt på gång. Något möte då och då. Vid sidan om det springer jag till naprapaten stup i kvarten. Det ska bli ett bra träningsår och jag bygger upp kroppen hela tiden, sakta men säkert. Jag tränar skadeförebyggande och jag går på behandligar så ofta jag kan. Hellre en gång för mycket än en för lite.

I helgen har jag tillbringat tre dagar i Mariehamn för att lyssna på (troligen världens bästa) mentala tränare Christoph Treier. Givande, men lik förbannat är det ju jäkligt tungt att resa, trots att det bara är till Åland. Och den här veckan. Oj oj, träningslägren kan slänga sig i väggen. Det är inget emot att flytta. Springas fram och tillbaka till ikea. Packa, bära, flytta, planera, gå i konkurs, planera om, glömma, komma ihåg, bygga, montera, bli hysterisk, kämpa och hålla på tills man slutligen blir nöjd. Och det kommer att bli bra. Så jäkla bra. Synd bara att jag är en sån mes som är överkänslig mot förändringar. Skulle helst bo kvar här i kvarteret. Med Nackareservatet, Hammarbybacken, Access Rehab, tvärbanan och matbutikerna typ hundra meter härifrån. Fast ja, att byta 27kvm mot 55,5kvm kanske gör att det är värt att flytta 800m bort. Då jag riktigt tänker efter. 

Hur som helst, det är mycket nu. 

Men det har sin charm också. Jag som på mina träningar oftast tänker (dock i smyg) att jag mest längtar tills det är över (löpning är inte alltid så jäkla kul) så har nu funnit charmen med att nöta på. Jag gillar det faktum att man inte kan göra något annat. Alla måsten försvinner. Det enda man kan göra just då är att träna, och att göra det jäkligt bra.

Och om motivationen mot förmodan överväger att ta en paus så säger den lilla, rosa, fluffiga unicornängeln på högra axeln: ”Sandra! Zürich!” och så tänker jag ”nu jävlar..” och fortsätter som aldrig förr.

Så att så! 

Jag lever och mår bra!

’Sådär ser jag ut då jag säger åt mina Runday-löpare: ”ser ni, där där det är som brantast, där ska ni klättra upp, och sen blir det ännu brantare. Målet med passet är att ta ut sig”. De var galet duktiga! Foto: Henrik Pehrson

Sandra

Ps. Ursäkta random bilder. Men ”Hellre en random bild i bloggen än inga bilder alls”. Eller hur det nu var man brukar säga.

Ps 2. Vete sjutton hur jag lyckades få det att låta som att jag sliter ihjäl mig på dagarna. Det gör jag inte. Förutom den här veckan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Då jag inte springer.


Förra veckan var så fullspäckad av idrott som en vecka kan bli. Jag var så mycket idrottare att jag knappt hann vara Sandra. Och då pratar jag inte bara om träning, utan om allt där emellan.

De senaste månaderna har jag fått lite förfrågningar om olika saker men inget har passat i mitt schema och allt skulle ske i Finland. Till sist bokade jag flyg till en fyradagars vistelse i mitt fina finska fosterland för att få allting avklarat. Behöver jag säga att det blev intensivt?

Jag kom hem sent söndagkväll och på måndag var det bara att hoppa i bilen och köra iväg till Vasa och ett möte med finska olympiska komittén. Efter det följde en timmes diskussion med coachen om det som har varit och det som vi har framför oss. Då jag kom hem på kvällen var det bara att springa in, fylla på vattenflaskan och sticka iväg till massören. Lägg ännu in ett träningspass på förmiddagen och dit försvann den dagen. Hann träffa familjen i ca 15 minuter. 

Tisdagen var lugn och skön och jag hann träna utan stress men satt halva dan framför datorn för att planera de kommande dagarna. Hur som helst så hann jag både köpa en tvättlina (nej, tvättlinor finns inte i Sverige) och gå på kaffe med en kompis (och prata löpning i en timme (vi råkar nämligen ha samma tränare)). Jag bestämde mig för att hoppa på min fina cykel då jag en gång var hemma och hade möjlighet, och med pappas hjälp (pappor kan allt) så blev en fasttejpad ficklampa en perfekt cykellampa och jag fick en timmes månskenscykling att skriva upp i träningsdagboken.

Onsdagen var galen. Träning 06.30 är inget för mig. Det blev stress och stående bord (fick alltså stå och äta frukosten på ca 2min för att hinna till tåget). Tåget till Helsingfors var försenat och jag fick stå ute, sommarklädd (vet, eget fel) i knappa 2 plusgrader och frysa ihjäl i 35min innan tåget slutligen kom. Tågresan var nog den skönaste stunden på hela finlandsvistelsen. 4½h och en bra bok, helt fantastiskt.

Väl framme i Helsingfors skulle jag, släpandes på en 20kg väska, leta upp friidrottsförbundet för att ta emot ett pris (som jag egentligen skulle få först i november, men då har jag inte möjlighet att närvara). Ett fint, inramat ”Vuoden Kestävyysjuoksija”-diplom (årets uthållighetslöpare) och en låda med bestick (perfekt så här i flyttider). Det blev ingen mäktig tillställning men en minilunch med självaste Kemppainen som gick ut på att jag försökte minnas hur man pratade finska och han försökte undvika pinsam tystnad. (Sverige är inte alls bra för mina finskakunskaper). Men det var rätt trevligt faktiskt. Därefter var det bara att bege sig direkt till Yle och studiohuset (med en väska som då vägde 23kg). 

Hos Yle fick jag ett eget omklädningsrum (det kallas väl loge men jag är inte typen som får en egen loge så jag är inte van vid det ordet ännu) med en guldstjärna på dörren och mitt namn brevid. Jag hann knappt sätta mig ner innan det knackade på dörren och det var dags för sminkning och hårfixning. Det var första gången jag blev sminkad (av min syster då jag var 11 år räknas inte) och jag hann börja fundera på att skaffa en personlig sminkör. Sen skulle det testas ljud och ljus och så lite information om hur allt skulle gå till under kvällen. Jag var alltså gäst i en talkshow tillsammans med en finsk före detta finansminister och Veronica Maggio, slå den mixen om ni kan! Det gick fint (och kommer på tv ikväll http://svenska.yle.fi/program/bettina, och ja, ni kan till och med live-chatta med mig efteråt). En intensiv dag var slut och jag hoppade i taxin ”hem” till Yels gästlägenhet. 

Gästlägenheten var stor, typ 100kvm (vilt uppskattat) och innehöll ett sovrum med glasvägg ut till korridoren, en gigantisk bastu, femtielva duschar och ett trevligt samlingsrum. Men inga fönster. För en paranoid, mörkrädd människa som mig var det inte idealiskt (finns typ inget idealiskt för en sån människa) så jag låste in mig på rummet och höll mig där. På natten blev det varmt och jag höll på att dö av törst men jag vågade inte lämna rummet (nej, har uppenbarligen inte blivit vuxen ännu) så jag drack varm persikoyoghurt istället. Ett litet antiklimax faktiskt. På morgonen då jag vaknade hade jag ännu vatten kvar i min flaska, jag hade tydligen sparat lite för nödsituationer. Jag är en otroligt märklig människa ibland. 

Torsdagen började med att släpa ner över 25kg packning från femte våningen i en smal trappa. Klockan 06.50 på morgonen (freaking 05.50 svensk tid, tänk på det ni). Men väl framme vid Yle (andra sidan Helsingfors den här gången) blev jag sminkad ännu en gång och fick frukost och livet var trevligt igen. Hann faktiskt börja fundera på att bli heltidskändis, det där med att bli omhändertagen så där är rätt trevligt. Den tv-sändningen gick bra och kan ses här: http://arenan.yle.fi/tv/2030103 (efter 11min).

Direkt efter tv-sändningen hoppade jag i nästa taxi, som körde fel (men sånt är livet) och det var dags att gästa radio x3m. Det var lika kul som alltid men intervjun får ni inte höra, såvida ni inte lyckas hitta den själv. Jag retades lite med sverigesvenskan och vill inte få ett helt land mot mig så vi skippar det helt enkelt. Jag tycker om er ändå. 

Efter att ha träffat lite bekanta så var det bara att bege sig till flygplatsen och femtioelva timmar senare var jag hemma igen. Kände mig märkligt pigg tills jag la huvudet på kudden. Jag var Sandra igen. Skönt.

Tur att inte alla veckor ser ut sådär, att kombinera såna där dagar med träning funkar, men det känns som att träningen blir lidande. Dygnsrytmen blir inte riktigt som man vill.

Men idrott kräver mera tid än man tror. Idrott är så mycket mera än bara träning. 

Och med de orden avslutar jag inlägget och gör mig mentalt redo för en mindre trevlig nålbehandling hos världens bästa naprapat. 

Ha en fin fortsättning på hösten!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in