Julkalender

Jag har inte slutat blogga. Jag har inte heller tagit en bloggpaus. Jag råkar bara vara världens ärligaste människa och det finns så mycket jag vill tala om som jag inte får tala om. Ännu. Så ni får vänta. Och jag får vänta. Det ska vi väl klara av?

Innan året är slut kommer det troligen ett spännande inlägg. Ett långt inlägg med alla smaskiga (?) detaljer angående vad jag sysslat med i höst. 

I somras var det många, främst tränare och journalister, som sa att jag utvecklats och mognat (?) väldigt mycket både som idrottare och person. Och det var ju kul att höra. Men jag trodde inte helt på det heller. Men lik förbannat hade de rätt. Tränare har alltid rätt (?).

Nu tränar jag på för fullt, hårdare men också mera mångsidigt än någonsin. Jag har visserligen aldrig varit så här stark fysiskt, men det är inget emot den mentala styrkan. Jag trodde själv att jag var så jäkla stark mentalt att det inte kunde bli bättre. Men det kan alltid bli bättre. Och den träning jag gör nu, det är träning jag många gånger har undrat över om jag någonsin kommer att klara av. Men nu gör jag det, och jag ser framsteg hela tiden.

Och vid sidan om träningen plingar (?) det till i mailinkorgen då och då. Förfrågningar om allt möjligt. Alla utmaningar är bra utmaningar.

Jag trodde aldrig att livet som heltidsidrottare verkligen skulle vara ett heltidsjobb. Men det är det. Och vet ni, jag tycker så otroligt mycket om det! 

Zûrich 2014. 

Jag säger bara det.

Sandra

Jag har egentligen inte tid att blogga nu. Just därför gör jag det.

En bild från förra veckans talkshow med Bettina Sågbom, då jag låtsades vara kompis med Veronica Maggio. Foto från Yle. 

Man kan ju tänka sig att oktober är en av de lugnaste månaderna för en friidrottare. Grundsäsongen har just börjat och… ja. Det är typ allt. 

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det är den här tiden på året som man ska fylla i alla blanketter, ansöka om stöd från olympiakomittén. Diskutera med förbundet, med föreningen, med coachen. Det ska utvärderas, analyseras och planeras. Dessutom ska det sökas sponsorer så att man har möjlighet att satsa helt och hållet på idrotten. Där emellan är det små projekt på gång. Något möte då och då. Vid sidan om det springer jag till naprapaten stup i kvarten. Det ska bli ett bra träningsår och jag bygger upp kroppen hela tiden, sakta men säkert. Jag tränar skadeförebyggande och jag går på behandligar så ofta jag kan. Hellre en gång för mycket än en för lite.

I helgen har jag tillbringat tre dagar i Mariehamn för att lyssna på (troligen världens bästa) mentala tränare Christoph Treier. Givande, men lik förbannat är det ju jäkligt tungt att resa, trots att det bara är till Åland. Och den här veckan. Oj oj, träningslägren kan slänga sig i väggen. Det är inget emot att flytta. Springas fram och tillbaka till ikea. Packa, bära, flytta, planera, gå i konkurs, planera om, glömma, komma ihåg, bygga, montera, bli hysterisk, kämpa och hålla på tills man slutligen blir nöjd. Och det kommer att bli bra. Så jäkla bra. Synd bara att jag är en sån mes som är överkänslig mot förändringar. Skulle helst bo kvar här i kvarteret. Med Nackareservatet, Hammarbybacken, Access Rehab, tvärbanan och matbutikerna typ hundra meter härifrån. Fast ja, att byta 27kvm mot 55,5kvm kanske gör att det är värt att flytta 800m bort. Då jag riktigt tänker efter. 

Hur som helst, det är mycket nu. 

Men det har sin charm också. Jag som på mina träningar oftast tänker (dock i smyg) att jag mest längtar tills det är över (löpning är inte alltid så jäkla kul) så har nu funnit charmen med att nöta på. Jag gillar det faktum att man inte kan göra något annat. Alla måsten försvinner. Det enda man kan göra just då är att träna, och att göra det jäkligt bra.

Och om motivationen mot förmodan överväger att ta en paus så säger den lilla, rosa, fluffiga unicornängeln på högra axeln: ”Sandra! Zürich!” och så tänker jag ”nu jävlar..” och fortsätter som aldrig förr.

Så att så! 

Jag lever och mår bra!

’Sådär ser jag ut då jag säger åt mina Runday-löpare: ”ser ni, där där det är som brantast, där ska ni klättra upp, och sen blir det ännu brantare. Målet med passet är att ta ut sig”. De var galet duktiga! Foto: Henrik Pehrson

Sandra

Ps. Ursäkta random bilder. Men ”Hellre en random bild i bloggen än inga bilder alls”. Eller hur det nu var man brukar säga.

Ps 2. Vete sjutton hur jag lyckades få det att låta som att jag sliter ihjäl mig på dagarna. Det gör jag inte. Förutom den här veckan.

Förra veckan var så fullspäckad av idrott som en vecka kan bli. Jag var så mycket idrottare att jag knappt hann vara Sandra. Och då pratar jag inte bara om träning, utan om allt där emellan.

De senaste månaderna har jag fått lite förfrågningar om olika saker men inget har passat i mitt schema och allt skulle ske i Finland. Till sist bokade jag flyg till en fyradagars vistelse i mitt fina finska fosterland för att få allting avklarat. Behöver jag säga att det blev intensivt?

Jag kom hem sent söndagkväll och på måndag var det bara att hoppa i bilen och köra iväg till Vasa och ett möte med finska olympiska komittén. Efter det följde en timmes diskussion med coachen om det som har varit och det som vi har framför oss. Då jag kom hem på kvällen var det bara att springa in, fylla på vattenflaskan och sticka iväg till massören. Lägg ännu in ett träningspass på förmiddagen och dit försvann den dagen. Hann träffa familjen i ca 15 minuter. 

Tisdagen var lugn och skön och jag hann träna utan stress men satt halva dan framför datorn för att planera de kommande dagarna. Hur som helst så hann jag både köpa en tvättlina (nej, tvättlinor finns inte i Sverige) och gå på kaffe med en kompis (och prata löpning i en timme (vi råkar nämligen ha samma tränare)). Jag bestämde mig för att hoppa på min fina cykel då jag en gång var hemma och hade möjlighet, och med pappas hjälp (pappor kan allt) så blev en fasttejpad ficklampa en perfekt cykellampa och jag fick en timmes månskenscykling att skriva upp i träningsdagboken.

Onsdagen var galen. Träning 06.30 är inget för mig. Det blev stress och stående bord (fick alltså stå och äta frukosten på ca 2min för att hinna till tåget). Tåget till Helsingfors var försenat och jag fick stå ute, sommarklädd (vet, eget fel) i knappa 2 plusgrader och frysa ihjäl i 35min innan tåget slutligen kom. Tågresan var nog den skönaste stunden på hela finlandsvistelsen. 4½h och en bra bok, helt fantastiskt.

Väl framme i Helsingfors skulle jag, släpandes på en 20kg väska, leta upp friidrottsförbundet för att ta emot ett pris (som jag egentligen skulle få först i november, men då har jag inte möjlighet att närvara). Ett fint, inramat ”Vuoden Kestävyysjuoksija”-diplom (årets uthållighetslöpare) och en låda med bestick (perfekt så här i flyttider). Det blev ingen mäktig tillställning men en minilunch med självaste Kemppainen som gick ut på att jag försökte minnas hur man pratade finska och han försökte undvika pinsam tystnad. (Sverige är inte alls bra för mina finskakunskaper). Men det var rätt trevligt faktiskt. Därefter var det bara att bege sig direkt till Yle och studiohuset (med en väska som då vägde 23kg). 

Hos Yle fick jag ett eget omklädningsrum (det kallas väl loge men jag är inte typen som får en egen loge så jag är inte van vid det ordet ännu) med en guldstjärna på dörren och mitt namn brevid. Jag hann knappt sätta mig ner innan det knackade på dörren och det var dags för sminkning och hårfixning. Det var första gången jag blev sminkad (av min syster då jag var 11 år räknas inte) och jag hann börja fundera på att skaffa en personlig sminkör. Sen skulle det testas ljud och ljus och så lite information om hur allt skulle gå till under kvällen. Jag var alltså gäst i en talkshow tillsammans med en finsk före detta finansminister och Veronica Maggio, slå den mixen om ni kan! Det gick fint (och kommer på tv ikväll http://svenska.yle.fi/program/bettina, och ja, ni kan till och med live-chatta med mig efteråt). En intensiv dag var slut och jag hoppade i taxin ”hem” till Yels gästlägenhet. 

Gästlägenheten var stor, typ 100kvm (vilt uppskattat) och innehöll ett sovrum med glasvägg ut till korridoren, en gigantisk bastu, femtielva duschar och ett trevligt samlingsrum. Men inga fönster. För en paranoid, mörkrädd människa som mig var det inte idealiskt (finns typ inget idealiskt för en sån människa) så jag låste in mig på rummet och höll mig där. På natten blev det varmt och jag höll på att dö av törst men jag vågade inte lämna rummet (nej, har uppenbarligen inte blivit vuxen ännu) så jag drack varm persikoyoghurt istället. Ett litet antiklimax faktiskt. På morgonen då jag vaknade hade jag ännu vatten kvar i min flaska, jag hade tydligen sparat lite för nödsituationer. Jag är en otroligt märklig människa ibland. 

Torsdagen började med att släpa ner över 25kg packning från femte våningen i en smal trappa. Klockan 06.50 på morgonen (freaking 05.50 svensk tid, tänk på det ni). Men väl framme vid Yle (andra sidan Helsingfors den här gången) blev jag sminkad ännu en gång och fick frukost och livet var trevligt igen. Hann faktiskt börja fundera på att bli heltidskändis, det där med att bli omhändertagen så där är rätt trevligt. Den tv-sändningen gick bra och kan ses här: http://arenan.yle.fi/tv/2030103 (efter 11min).

Direkt efter tv-sändningen hoppade jag i nästa taxi, som körde fel (men sånt är livet) och det var dags att gästa radio x3m. Det var lika kul som alltid men intervjun får ni inte höra, såvida ni inte lyckas hitta den själv. Jag retades lite med sverigesvenskan och vill inte få ett helt land mot mig så vi skippar det helt enkelt. Jag tycker om er ändå. 

Efter att ha träffat lite bekanta så var det bara att bege sig till flygplatsen och femtioelva timmar senare var jag hemma igen. Kände mig märkligt pigg tills jag la huvudet på kudden. Jag var Sandra igen. Skönt.

Tur att inte alla veckor ser ut sådär, att kombinera såna där dagar med träning funkar, men det känns som att träningen blir lidande. Dygnsrytmen blir inte riktigt som man vill.

Men idrott kräver mera tid än man tror. Idrott är så mycket mera än bara träning. 

Och med de orden avslutar jag inlägget och gör mig mentalt redo för en mindre trevlig nålbehandling hos världens bästa naprapat. 

Ha en fin fortsättning på hösten!

Sandra

Här kommer mitt utlovade blogginlägg. Det var kanske lite antiklimax att skriva då jag inte ens vann (tur att jag inte tränat kransbärning i onödan). Dessutom tänkte jag så himla tråkigt under gårdagens lopp. Bara en massa löpning. Men här är tankarna ändå. Kanske lite omkastade, men det kanske ni förlåter mig för.

INFÖR:

1 månad innan: wohoo, bara en månad kvar till Lidingöloppet, blir så jäkla kul! Orkar inte vänta!

2 veckor innan: hmm, jag är verkligen inte tränad för långlopp. Det kommer att bli jävligt rakt igenom. Det kommer inte att bli ett dugg roligt. Bara tungt.

Kvällen innan: jag ska alltså springa i morgon?! Jaha. Okej. Förberedd? Knappast. Men jag bara kör. Inget värre än så. Hoppas det blir en krans igen. Blir säkert trevligt.

Morgonen innan: Jeeeee, om några timmar är det över. Så underbart.

En timme innan start: Hmm. Jag borde ha varit framme vid Lidingövallen för minst en timme sedan. Vi har flera km kvar. Jag sitter fast i en bilkö. Jag kommer aldrig, aldrig att hinna i tid till starten. Inte alls bra.

En halvtimme innan start: Jag hann! Trött. Sliten. Stressad. Går på högvarv. Mår halvtaskig. Skiter i uppvärmningen. Måste lugna ner kroppen om det ska bli till något. Hej hej allihop, kul att ses.

UNDER:

Starten: Nuuuu kör vi! Hmm. Går det alltid så här långsamt i början? Det brukar ju vara lätt att ta sig fram. Vad är det här? Varför är det minst 10 tjejer före mig? Måste. Öka. Nu.

29km kvar: Så där ja, att springa förbi alla på utsidan var smart. Är jag i ledning nu? Det måste jag väl vara? Säkrast att öka lite till.

28km kvar: Men hallå! Publiken! Ni ska ju ropa ”heja första tjejen”. Är jag inte först? Jag springer ju skitsnabbt! Fasiken. Måste öka.

27km kvar: Ska jag vara trött nu? Efter 3km. Känns ologiskt. Nåja, jag har väl inte kommit in i loppet ännu. Det känns nog lugnare snart.

26km kvar: Sådär ja, dagens första ”heja första tjejen” – check! Nu är det lugnt. Men jäklar ändå, så här trött ska man inte vara i det här skedet av loppet. Meen det är lugnt, de kommande 20km är ändå bara en lätt transportsträcka fram till Abborrbacken. Inga problem. Heh.

25km kvar: Dags att kolla första mellantid. Får absolut inte vara under 19min. 18.37. Inte ok. Inte alls ok. Måste dra ner på tempot. Och käka lite glukos.

24km kvar: Den här smärtan i ryggen kan inte vara ok. Jag får bryta snart. Det här gör för ont. Utförsbackarna är för branta. Måste ha en pulka.

23km kvar: Ta ett djupt andetag nu Sandra för snart börjar de skrika. Okej, nu börjas det. Paniiiiik. Hjälp, lugna ner er. Jag är snäll. Slå inte, bit inte, skrik inte.

22km kvar: Tack för stödet publiken. Minns puls ligger ännu över 250. Men jag förstår att ni menade väl. Det uppskattar jag. Puss puss på er.

21km kvar: Vätska. Wohoo. Och finska flaggor. Och folk jag känner. Jee.

20km kvar: Mellantid nummer två. Absolut inte under 38min, då är det kört. 37.51. Det är väl inte under 38? Väl? Nejnej, oh så bra. Skit också. Måste ta det lugnare. Dags för mera glukos.

19km kvar: Inga backar. Oh så skönt. Fast så ska jag inte tycka. Jag ska säga då jag kom i mål att backarna gick bra men längden på sträckan var lite too much. Men nu kommer det ju att bli tvärtom. Jag är sjukt konstig.

18km kvar: Moahaha, här höll jag på att dö ifjol och ville bryta. Det här går ju skitlätt, vad dålig jag var ifjol. Det här är ju totally ingenting. Håller jag på att tappa strumpan förresten?

17km kvar: Vänta nu, är det lätt för att jag springer skitsakta? Hur sakta springer jag? Killarna håller ju samma tempo som mig? Kanske ska öka lite till ändå. Det går ju ändå jäkligt lätt.

16km kvar: Ett. Två. Pang! En vägg. Vad hände? På två sekunder gick jag från pigg till död. Glukos. Nu.

15km kvar: 57 minuter. Skönt, kan slöa andra halvan och ändå få en bra tid! Nu känns det bra och jäkligt kontrollerat. Det här tar jag lätt. Strumpan sitter väl kvar? Orkar inte kolla.

14km kvar: Ska det vara så här lätt? Borde jag springa snabbare? Fast det här tempot är rätt skönt. De andra är säkert jäääääättelångt efter. Ingen kan vara så dum att de öppnar under 38min första milen. Man väggar bara av sånt.

13km kvar: Här var det backar, tjoho tjoho. Hade för mig att det bara var en jobbig backe här. Inte tolv. Tungt? Hmm. Lite! Värt det? Oh ja, kransen kransen kransen. Här kommer jag.

12km kvar: Dags att ställa in hjärnan på lite Grönstabacke. Den kommer att gå bra. Och sen är det bara att orka 5km och sen typ 5km till. Det blir så bra så bra. Varför är backarna så lätta? Jag måste börja ångesta snart, annars är något fel. Jag är verkligen inte i form för såna här lopp. Förstår du det, kroppen?

11km kvar: Vad händer? Lidingöloppet ska ju vara två timmar plåga. Det här går för lätt. Jag startade för ca 5min sen och har redan sprungit 19km. Så jäkla galet.

10km kvar: hej hej publiken och Grönstabacken. Låter som att jag leder klart. Trevligt trevligt. Ska bara ta mig upp så kan jag vila sen.

9km kvar: jee vätska. Usch. Äckligt. Grejar inte sportdryck. Usch usch. Nu kör jag lätt så jag är pigg på slutet.

8km kvar: Yes, en ny gps-kille. Jag älskar gps-killar. De är så himla roliga. Alltså liksom bara för att de finns. Fast fjolårskillen var bättre, han var mera som en betjänt. Eller assistent. Nåja. Häftigt att få ha en egen gps-kille i alla fall.

7km kvar: Sju fjuttiga kilometrar. Som ett superkort distanspass. Ska det verkligen vara så här lätt? Borde jag öka? NEJ Sandra, inte förivra dig som ifjol. Eller nångång. Vatten. Jee, jee. Hur sjutton dricker man vatten? Skit också, jag glömde ju att köra muggträning tidigare i veckan. Vatten över hela mig, men fortfarande törstig.

6km kvar: nu närmar jag mig död.. abborbacken! Hoppas jag klarar det. Glukosladda nu och börja fokusera. Men vad sjutton? Finns det alltid en sån här jobbig förbacke innan abborbacken? Så jäkla taskigt.

5km kvar: I DID IT! Jag sprang hela branta partiet. Helt otroligt. Jag är bäst. Nu är det bara en ynka backe kvar. Jag gör det igen. Så jäkla underbart.

4km kvar: alltså jag springer ju faktiskt med nya skor. Borde det inte göra mera ont nånstans? Hallå? Vad är det här. Kroppen, du ska inte hålla för sånt här!

3km kvar: Va? Vad säger du, mannen? En tjej bakom mig? Kan inte stämma! Skit också, det är ju sant. Varför kom jag på att jag skulle ta det lugnare där tidigare? Ta det lugnt i en tävling!? Så jäkla klantigt. Jag orkar inte börja tävla nu. Okej, nu kör jag. Öka öka. Oj så lätt det går. Varifrån kom de här krafterna?

2km kvar: Men hallåå! Varifrån kom de där krafterna? Jag har inte det där tempot längre. Helsike. Hon kanske väggar. Hur sjutton man nu sen väggar med sådär lätta steg. Jaha jaha. Hejdå kransen. Hejdå hela jäkla tävlingen. Nåja, kan lika bra jogga i mål. Varför ens plåga mig längre. Oj, hej Karins backe. Du är ju lätt. Eller så inte. Tänker. Inte. Gå.

1km kvar: Pigg igen. Var är tjejen? Orkar inte jaga. Borde få ett diplom för att jag inte gick ett enda steg. Så duktig jag är, ja-adå. Snart blir det väl utför. Orkar inte springa i mål. Årets antiklimax.

500m kvar: men sluta heja och hålla på. Jag var dålig. Låt mig va. Ja ja, jag vet att ni är snälla men ser ni inte att jag surar.

I mål: Hoppsan. Trött i benen. Så konstigt. Intervjuer. Givetvis! Alltså jag? Vad jag heter? Jo jo, jag heter! Jag är bara besviken. Inget annat. Bara besviken. Ont? Nej nej, bara överallt.

EFTER:

I själva verket känns det ok. Mina mål att vinna och att springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning är ju väldigt trevliga. Men jag är mycket medveten om att jag inte är tränad för det här. Med en halv träningssäsong + en bansäsong i benen + endast ett långpass sedan maj + att jag mitt i viloperioden. Det ska inte gå. Jag var inte i skick för detta. Men jag hoppades att det skulle räcka ändå. Att jag skulle ha lite grundkondition lagrad ända från 2009 och kunna kombinera det med en bra backteknik. Jag kan vinna på att det är för lite motstånd, men med motstånd går det inte. Jag sprang ca 50 s snabbare än ifjol, med mindre ansträning och det är ju bra. Men då målet var seger så kan jag inte vara nöjd.

Men jag är tillbaka nästa år. Med en hel träningsäsong i kroppen går det troligen bättre, men de riktigt bra tiderna kommer först om många år då jag slutat min bankarriär och verkligen kan träna inför såna här lopp.

Så jag vill avsluta med att säga grattis till Therese, bra jobbat och smart sprunget! Och grattis Annelie till tredje platsen och ett ordentligt pers på sträckan i år igen. Jag trodde damklassen skulle ha ett ”mellanår” i år men istället var det riktigt hög klass och många tjejer sprang under 2.15. Riktigt kul! Grattis också till Patrik som gjorde ett imponerande pers och sprang i mål på en sjunde placering i herrklasssen.

Ett stort tack till publiken och ert fantastiska, men lite läskiga skrikande och fina stöd, ett tack till Magnus för langningen, till Charlotte för uppmuntran och stöd, till GPS-killen för att du fanns, till hela Lidingöloppet för ett, som vanligt, otroligt lyckat arrangemang. Och sist men inte minst, ett stort tack till världens bästa Jessica Lindén, för att jag hann i tid till starten, för all hjälp, för maten, intervjuerna, tröjan och ditt leende, trots att jag inte vann. Det värmer.

Nya tag nästa år!

Sandra

Det negativa: jag har tränat för att springa snabbt på bana. 3km. Med hinder. På lördag ska jag springa 30km i terräng. Kämpa kroppen. 

Min bansäsong slutade efter Finnkampen och samtidigt började min viloperiod. För min del innebär det att jag kapar bort mera än hälften av min träningsmängd och kör bara fem pass per vecka. 

Trots att jag är mitt i min viloperiod så har jag ändå hunnit förbereda mig lite inför loppet. Här är en lista på förberedelser. Don’t try this at home. 

1. Backar. I mitten av augusti sprang jag sista milen ute på Lidingö, i lätt tempo, för att minnas hur den såg ut. Jag, Sandra ”backälskaren” Eriksson blev förskräckt. Jag lugnade ner mig fyra veckor senare då jag insåg att backar faktiskt är lättare om man springer snabbt.

Backar under kontroll – Check!

2. Nya skor. Jo, jag vet, att springa i nya skor ifjol var ingen höjdare. Men jag hade faktiskt sprungit ett 16km terränglopp med dem helgen innan, nästan helt utan problem. I efterhand tror jag inte att skorna var det enda problemet, om jag bara hade förstått hur lätt jag borde ha tränat veckan efter så hade det kanske inte blivit något problem. För det var faktiskt först fyra-fem dagar efteråt som vristen gav upp. 

Jag köpte ett par nya skor förra veckan. Jag tyckte väldigt bra om dem men kände att de hade betydligt mindre dämpning än jag är van vid och igår bestämde jag mig för att inte ta risken att springa Lidingöloppet med dem. Så jag köpte nya skor. 

Idag ska jag springa första passet med mina nya skor. Totalt får jag ihop 3 pass med dem. MEN det är exakt samma sko som jag sprungit med det senaste halvåret så jag vet att foten klarar av den. Ville inte använda mitt gamla par eftersom a) sulan är sliten och greppar uselt b) det är stora hål på stortårna och grus i skorna är förrädiskt. Men om de nya skorna av någon anledning skulle kännas dåliga nu innan så tejpar jag de gamla och kör i dem. Oroa er inte.

Löpskor under kontroll – Check!

3. Långpass. Förra veckan sprang jag 25km lätt distans. Det tog drygt 1h och 58min. Det var helvetiskt och mina ben grät. Det var mitt längsta pass sedan Lidingöloppet ifjol. Och mitt första pass över 2 mil sedan… maj? Början av juni? Nåt sånt. Kör inte långpass under bansäsongen. Och att ge sig in på ett Lidingölopp utan långpass kan ju låta idiotiskt. Men jag hade inga fler långpass ifjol eller året innan heller så det blir nog bra ändå. Grundkonditionen är inte så illa.

Konditionen under kontroll – Check!

4. Nagellack. Ifjol efter Lidingöloppet så fanns det en rubrik publicerad någonstans som lät såhär ”Sandras naglar helgens snackis”. Och visst var naglarna fina ifjol. Finska flaggor, olika nyanser av rosa och en massa info om mitt lopp. Hur överträffar man det? För det måste ju överträffas. Har funderat i flera månader men har bara planerat 5 naglar ännu. Men om jag målar resten rosa så kanske det duger?

Naglar under kontroll – Check!

5. Kransbärning. I fjol tränade jag stenhårt på kransbärning och visst gav det resultat. Mitt livs första segerkrans var svintung och axlarna har inte återhämtat sig helt ännu. I år har jag inte tränat på kransbärning vilket kan tyckas ganska klantigt av mig. Men jag fick faktiskt en liten krans i Norrköping tidigare i sommar så jag tror att jag har den rätta bärningstaktiken på plats. Man vill ju inte vara kransövertränad heller. Dessutom storhandlade jag på Ica i söndags och träningsvärken i axlarna dan efter (hade trots allt burit kassarna 200m) tyder på att mina axelmuskler hade växt rejält.

Axelstyrka under kontroll – Check!

6. Näring. I fjol sa jag att jag skulle vinna loppet och la en massa press på mig själv. Jag blev så nervös att jag inte kunde äta. Jag var hungrig vid starten. Jag är inte heller van vid att dricka under lopp och började dricka för sent. Utan dendär glukostabletten hade nog sista milen tagit en kvart längre. 

I år har jag också sagt att jag ska vinna men det är för att jag måste. Man vill ju aldrig ha en sämre placering än året innan. Så i år orkar jag inte vara nervös. Jag kommer att käka bra innan och under makaronkampen (även känt som pastapartyt) på Grönsta kvällen innan. Dessutom har jag övat på att dricka och käka under ett par pass de senaste veckorna och kommer att ha langning längs banan och en ficka full av glukostabletter. Perfekt.

Energin under kontroll – Check!

7. Terränglöpning. Springa mycket i backar, säger dom. Jaha, säger jag. Att börja köra en massa terräng de två veckorna innan tävlingen känns inte som en superbra idé. Man vill ju helst vara fräsch då man springer också. Men jag sprang ju faktiskt ett terränglopp som gick galet bra i maj. Och ett bra backigt landsvägslopp i augusti. Plus tre pass ute på Lidingö. Plus några pass i Nackareservatet. Plus ett par promenader upp på Hammarbybacken. Plus att jag brukar vara bra i backar i normala fall. Så ja.. jag har tydligen kört lite backar ändå. 

Backar totally under kontroll – Check!

8. Hälsa. Ifjol sprang jag inte alls de fyra månaderna efter LL. Året innan tog det bara två månader innan jag var i löpskick. Nästa år har jag ett EM där jag har tänkt göra en jäkligt bra resultat. Resultat som kräver en hel träningssäsong. Med andra ord, känner jag smärta under loppet som antingen a) beror på annat än trötthet b) blir värre och värre under loppet c) gör att jag inte kan springa normalt så bryter jag. Viljan får inte som den vill då. Jag bryter. Så jo, hej hej mina konkurrenter, om ni sparkar mig i knät eller så, så har ni ännu lättare att vinna!

Hälsoreglerna under kontroll – Check!

9. Motstånd. Ingen Ulrika Flodin (kom igen Ulrika, du är bra på att plåga mig, du hinner anmäla dig ännu!). Ingen Johanna Bäcklund (fjolårstvåan, var håller hon hus?). Ingen Johanna Bohlin, Lena Gavelin, Anna Rahm eller Malin Ewerlöf-Krepp heller för den delen. Var är ni? Jag säger inte att startfältet i år är dåligt, absolut inte. Där finns fjolårstrean och -fyran, Annelie Johansson och Evelin Talts. De kan göra vad som helst. Och någon kan alltid komma och överraska. Man vet aldrig. Men jag tror att min taktik ska räcka ganska långt.

Motstånd under kontroll – Check!

10. Taktik. Jag må vara en ärlig människa. Men så dum är jag faktiskt inte att jag skriver ut min taktik på bloggen några dagar innan loppet. Men jag har en taktik. En plan som känns riktigt bra. En plan som ska ta mig till seger och en tid snabbare än i fjol. Om allt går vägen vill säga. Den delen av min plan som jag kan avslöja är att jag har tänkt springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning. Låter otroligt behagligt.

Taktik under kontroll – Check!

11. Bloggen. I fjol skrev jag ett omtyckt blogginlägg efter loppet då jag berättade hur det kändes, kilometer för kilometer. I år kommer jag givetvis att göra likadant. Men i år blir det knappast lika roligt. Ska skriva små kort med roliga ämnen på som jag ska ta fram och tänka på under loppet och blogga om sen. Fast nu ljög jag nog. Men ändå. Det blir nog en bra blogg i år också. (fjolårets inlägg är inlägg nr 2 i denna blogg (tror jag) ifall ni är nyfikna. 

Tankarna under kontroll – Check!

12. Äventyr. Lidingöloppet förknippas med äventyr för mig. Traditionen brukar se ut som så att jag är reseledare och packar ner Ville, Jimmy och Sandra (en annan Sandra) (hälften av dem brukar vara sjuka och dnf:a) åker tåg fem timmar, åker båt över natten många timmar, kommer till stora stygga Stockholm okristiligt tidigt, somnar i receptionen på hostellet på fridhemsplan. Shoppar hela fredan och avslutar med löpning och pastaparty. Osv osv osv. I år bor jag plötsligt i Stockholm. Hur äventyrligt är det? Mina kompisar kommer inte ens hit i år. Vet inte ens om jag kan springa utan att åka båt innan. 

Äventyr inte alls under kontroll – Check! (kan dock hända att jag och kroppen är piggare utan äventyrande innan loppet)

13. Kärlek. I fjol träffade jag en kille mitt under Lidingöloppet. Han stod och hejade. Sen fick jag en kram då jag kom i mål. Jag hade aldrig sett honom förr (bara varit irriterad på honom på twitter). På kvällen träffades vi och nu för tiden bor vi i samma lägenhet. Det var liksom en trevlig bonus på fjolårsloppet. Vad månne det blir för bonus i år? Jag kan ju inte träffa flera killar. Nåväl, han jag har kanske kan ge mig en kram efter målgång igen. Helt klart bättre än inget. 

Hajskylten jag skrattade ihjäl mig åt den första tröttna, fnittriga och roliga kvällen.

Bonus under kontroll – Check!

14. Planering. Jag brukar göra kompendium på tio sidor innan Lidingöloppet (ja, på riktigt) med alla möjliga listor om allt man måste tänka på. I år behöver jag inte tänka lika mycket men ikväll ska jag skriva listor och jag ser väldigt mycket fram emot det.

Planering lätt under kontroll – Check!

15. Feelis. Ordet feelis finns ju inte sverigespråket så det är lite jobbigt. Men ni vet vad feeling betyder antar jag. På finlandssvenska pratar vi mycket om feelis (uttalas fiiilis). Ni fattar? ”Jag har bra feelis inför helgen” (jag har en bra känsla inför helgen). Och det har jag. Bra feelis. Allt runt omkring loppet är så trevligt. Människorna, mässan, makaronerna mpubliken, mnaturen, målgången mosv. Ursäkta min bokstavshumor.

Mfeelisen under kontroll – Check!

Det räcker så här va!?

Så hur känns det då?

Vi låter kläderna till tjejen med tidernas sämsta humor svara på den frågan:

Det märkliga är att jag faktiskt känner mig helt lugn. 

Sandra

Ps. Det positiva: uppladdningen är åtminstone bättre än ifjol.