Då jag inte springer.
Förra veckan var så fullspäckad av idrott som en vecka kan bli. Jag var så mycket idrottare att jag knappt hann vara Sandra. Och då pratar jag inte bara om träning, utan om allt där emellan.
De senaste månaderna har jag fått lite förfrågningar om olika saker men inget har passat i mitt schema och allt skulle ske i Finland. Till sist bokade jag flyg till en fyradagars vistelse i mitt fina finska fosterland för att få allting avklarat. Behöver jag säga att det blev intensivt?
Jag kom hem sent söndagkväll och på måndag var det bara att hoppa i bilen och köra iväg till Vasa och ett möte med finska olympiska komittén. Efter det följde en timmes diskussion med coachen om det som har varit och det som vi har framför oss. Då jag kom hem på kvällen var det bara att springa in, fylla på vattenflaskan och sticka iväg till massören. Lägg ännu in ett träningspass på förmiddagen och dit försvann den dagen. Hann träffa familjen i ca 15 minuter.
Tisdagen var lugn och skön och jag hann träna utan stress men satt halva dan framför datorn för att planera de kommande dagarna. Hur som helst så hann jag både köpa en tvättlina (nej, tvättlinor finns inte i Sverige) och gå på kaffe med en kompis (och prata löpning i en timme (vi råkar nämligen ha samma tränare)). Jag bestämde mig för att hoppa på min fina cykel då jag en gång var hemma och hade möjlighet, och med pappas hjälp (pappor kan allt) så blev en fasttejpad ficklampa en perfekt cykellampa och jag fick en timmes månskenscykling att skriva upp i träningsdagboken.
Onsdagen var galen. Träning 06.30 är inget för mig. Det blev stress och stående bord (fick alltså stå och äta frukosten på ca 2min för att hinna till tåget). Tåget till Helsingfors var försenat och jag fick stå ute, sommarklädd (vet, eget fel) i knappa 2 plusgrader och frysa ihjäl i 35min innan tåget slutligen kom. Tågresan var nog den skönaste stunden på hela finlandsvistelsen. 4½h och en bra bok, helt fantastiskt.
Väl framme i Helsingfors skulle jag, släpandes på en 20kg väska, leta upp friidrottsförbundet för att ta emot ett pris (som jag egentligen skulle få först i november, men då har jag inte möjlighet att närvara). Ett fint, inramat ”Vuoden Kestävyysjuoksija”-diplom (årets uthållighetslöpare) och en låda med bestick (perfekt så här i flyttider). Det blev ingen mäktig tillställning men en minilunch med självaste Kemppainen som gick ut på att jag försökte minnas hur man pratade finska och han försökte undvika pinsam tystnad. (Sverige är inte alls bra för mina finskakunskaper). Men det var rätt trevligt faktiskt. Därefter var det bara att bege sig direkt till Yle och studiohuset (med en väska som då vägde 23kg).
Hos Yle fick jag ett eget omklädningsrum (det kallas väl loge men jag är inte typen som får en egen loge så jag är inte van vid det ordet ännu) med en guldstjärna på dörren och mitt namn brevid. Jag hann knappt sätta mig ner innan det knackade på dörren och det var dags för sminkning och hårfixning. Det var första gången jag blev sminkad (av min syster då jag var 11 år räknas inte) och jag hann börja fundera på att skaffa en personlig sminkör. Sen skulle det testas ljud och ljus och så lite information om hur allt skulle gå till under kvällen. Jag var alltså gäst i en talkshow tillsammans med en finsk före detta finansminister och Veronica Maggio, slå den mixen om ni kan! Det gick fint (och kommer på tv ikväll http://svenska.yle.fi/program/bettina, och ja, ni kan till och med live-chatta med mig efteråt). En intensiv dag var slut och jag hoppade i taxin ”hem” till Yels gästlägenhet.
Gästlägenheten var stor, typ 100kvm (vilt uppskattat) och innehöll ett sovrum med glasvägg ut till korridoren, en gigantisk bastu, femtielva duschar och ett trevligt samlingsrum. Men inga fönster. För en paranoid, mörkrädd människa som mig var det inte idealiskt (finns typ inget idealiskt för en sån människa) så jag låste in mig på rummet och höll mig där. På natten blev det varmt och jag höll på att dö av törst men jag vågade inte lämna rummet (nej, har uppenbarligen inte blivit vuxen ännu) så jag drack varm persikoyoghurt istället. Ett litet antiklimax faktiskt. På morgonen då jag vaknade hade jag ännu vatten kvar i min flaska, jag hade tydligen sparat lite för nödsituationer. Jag är en otroligt märklig människa ibland.
Torsdagen började med att släpa ner över 25kg packning från femte våningen i en smal trappa. Klockan 06.50 på morgonen (freaking 05.50 svensk tid, tänk på det ni). Men väl framme vid Yle (andra sidan Helsingfors den här gången) blev jag sminkad ännu en gång och fick frukost och livet var trevligt igen. Hann faktiskt börja fundera på att bli heltidskändis, det där med att bli omhändertagen så där är rätt trevligt. Den tv-sändningen gick bra och kan ses här: http://arenan.yle.fi/tv/2030103 (efter 11min).
Direkt efter tv-sändningen hoppade jag i nästa taxi, som körde fel (men sånt är livet) och det var dags att gästa radio x3m. Det var lika kul som alltid men intervjun får ni inte höra, såvida ni inte lyckas hitta den själv. Jag retades lite med sverigesvenskan och vill inte få ett helt land mot mig så vi skippar det helt enkelt. Jag tycker om er ändå.
Efter att ha träffat lite bekanta så var det bara att bege sig till flygplatsen och femtioelva timmar senare var jag hemma igen. Kände mig märkligt pigg tills jag la huvudet på kudden. Jag var Sandra igen. Skönt.
Tur att inte alla veckor ser ut sådär, att kombinera såna där dagar med träning funkar, men det känns som att träningen blir lidande. Dygnsrytmen blir inte riktigt som man vill.
Men idrott kräver mera tid än man tror. Idrott är så mycket mera än bara träning.
Och med de orden avslutar jag inlägget och gör mig mentalt redo för en mindre trevlig nålbehandling hos världens bästa naprapat.
Ha en fin fortsättning på hösten!
Sandra