Jag mötte Mårten!


 

Söndag morgon, och ut på en lugn morgonrunda. Tänkte man. Men AXA Stockholm Triathlon visade sig ha börjat redan i ottan. Vid Sjöhistoriska blev det totalstopp. En kompakt mur av gummigubbar och gummigummor (nåja, många såg rätt vässade ut …). Så det blev stora varvet runt, och parallellöpning med löparbanan. Där seglade en bekant  frisyr plötsligt förbi. Mårten Klingbergs. ”134 Klingberg”, stod det mycket riktigt på en lapp på ryggen. Ett litet brake i filminspelningen av Cockpit, förstås.

Försökte räkna ut sannolikheten för att ett sådant här möte skulle inträffa. 15 sekunder åt ena eller andra hållet och vi hade aldrig setts. Många parablar att hålla reda på. Först de 15 km hård löpning i hällregn i går. Visserligen inomhus och på löpband, men i alla fall. Satt hårt i benen, så lördagstempot var riktigt lusigt. Och sen tiden när jag gick upp, hur länge jag åt frukost, hur länge ägget kokade. Tiden det tog att hitta strumpa nummer två. Tiden det tog för Mårten att simma. Och cykla. Och dra på sig löparskorna. Och inte minst, Mårtens dagsform. Tanken svindlade. Gav upp snabbt.

La i alla fall  i en växel och kom upp bredvid. ”Heeeeeeja Mårten”, vrålade jag. Fast Mårten var inte på prathumör. Någonting sa han i alla fall, någonting gutturalt. Med väldigt fokuserad blick. Så ska det också vara, seriösa idrottsmän snackar inte, de biter ihop.

Det var annars rätt ödsligt kring Klingberg. Måste ha legat långt fram i fältet.

Pers idag Mårten? Du såg vass ut … en riktig Klinga!!

Här blev det stopp på morgonjoggen:

 

Och nu, barnkalas. Sometimes a man has to do what a man has to do!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 4

Mårten Klingberg

Gysing! Jag hörde ditt glada tillrop – och uppskattade det! Men du vet hur det är med den mentala kapaciteten i slutet av en tävling: ”Honom känner jag igen… Han lät glad och positiv… Det var ju Gysing!” I mitt tillstånd tog det ungefär en kilometer att samla ihop till de tankarna. Nu när jag är mer verserad och klar i pallet: Tack, och hoppas kalaset blev kalas!


Kenneth Gysing

Mårten! Jag hade faktiskt inte räknat med någon längre taktikgenomgång 😉
Grymt lopp! Pers?


Mårten Klingberg

Tack, Gysing! Pers… Det beror lite på hur man räknar. I Hallstahammar gjorde jag 2.08.43, men då var löpning minst 1 kilometer för kort. Min uppskattning är att det handlade om ca 1500 meter. Vilket skulle gett en sluttid på höga 2.14. Har flera gånger under sommaren funderat på att be Leif GW Persson följa med mig dit ut och reda ut exakt vad som hände den där dagen när ett antal medelålders män föll offer för omkullblåsta skyltar och liknöjda funktionärer.


Kenneth Gysing

”Hallaballout i Hallstahammar”, en klassiker i triathlonvärldens skräckkabinett.
Liknöjd funktionär dock inte lika med lik, tippar Persson står över.
Snart är du under 2.15, också officiellt … många medelår kvar …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Undret på Haga


 

Många löpsedlar på stan i dag. ”Undret på Haga”. Brorsan trodde säkert det handlade om hans backpass med Studenterna i tisdags. Benen liksom bara flög upp längs slingan mot toppen av Hagatippen, förklarade brorsan i telefon, ett par gånger för säkerhets skull. Brorsan säger sig aldrig ha känt sig så stark och hoppas på att slå sig själv och världen med häpnad på Långlöparnas kväll på Stadion nästa vecka.

Men nu handlade löpsedlarna dock inte om brorsan och hans fina form, utan om unge herr och fru Bernadotte, som bor här ( … efter formidabelt flyt i bostadskön):

 

Tycker förstås det är lite taskigt att prata om Under. Som om prins Daniel inte vore riddare för sin lans. Som om kronprinsessan Victoria inte vore en  … ehh …  friskt flödande källa av rojalistisk strålglans i Hagaparkens frodiga sköte.

Något sådant har i alla fall den här bloggen aldrig betvivlat.

Det som imponerar mer är att prins Daniel, enligt uppgifter i pressen, åker bil med tonade rutor och med två vakter från Säpo, när han ska ta sig från slottet i Haga till gymmet i stan för att träna.

Lite upprör det förstås också. Borde lätt finnas rum för ett hemmagym på Haga. Ett miljövänligare alternativ. Tänk på det, prinsen.

Och varför inte en babyjogger? Här kan förstås vi på RW göra en insats. Starta en insamling, lagom till en dopgåva nästa år. Är ni med?

Intervall på Krillan


 

Back on track, får man väl säga. Fullt ös medvetslös på jobbet. Som vanligt. Semestern minns man mest som en suddig hägring i förflutenhetens landskap. Det vill säga, semestern 2011 är numera historia.

Men lunch ska man ju ha. Kan man springa på. Onsdagar på kontoret är obligatorisk lunchlöpning. För alla som vill. Här tvingar vi ingen. Här kör vi bara med subtilt grupptryck.

Somliga travade iväg Kungsholmen runt. Drog själv till Krillan för intervall. Kristinebergs Idrottsplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där, med Olympia IF, på 50-talet. Nu gäller det att passa på. Krillan ska rivas. Ett stort underjordiskt garage byggas. Och sedan ska Krillan byggas upp igen. Men som förr blir det ju aldrig.

Å andra sidan, som förr blir det ju ALDRIG. Innan Krillan blev Krillan var Krillan Hornsbergsvelodromen.

Hade varit kul att kuta där, om man fått. Luta lite i kurvorna. Men portarna jag sprang igenom idag såg ut så här:

Inte helt modernt det heller.

Dagens pass: 10×400 m med 200 m joggvila, och  5×200 m med 150 m joggvila.

Solen sken och det kändes som sommar igen och linnet hängde man på en stolpe och körde iväg i bar överkropp som en annan triathlet, och fartvinden nöp i bröstvårtorna och allt var gott. Körde tidlöst, taktfullt, lyssnade lyhört till kroppen. Vaksam för mullrande mjölksyra i låren.  Barmhärtigast så.

Totalt 67 minuter, från dörr till till dörr. Mycket trevlig lunch.

Men … maten, maten, vad faen, maten?

Rull i regn


 

Igår då. Regnet som metspön i backen. Visst kunde man springa ute. Men gillar inte börja i blött. Blev stövlar och paraply till gymmet. Det kära gamla rullbandet. Tänkte rulla lugnt. Tänkte dagen efter intervallpass. Bara låta låren blöda igenom. Men kroppen ville annat. Benen ville annat. Spring i benen. Yster, inte dyster., syster. Syster? En stegrande mil. Sista fem på 20.30. Helt ok för en ångmaskin.

Intervall – vilken benboost. Det var ju inget nytt i och för sig. Men att det ska vara så långt till dom. Det ska bli oftare nu. Lite schlagerfeeling där. ”Det ska bli oftare nu”.

Lästips: DN:s kulturchef Björn Wiman skrev nyligen krönika om löpning.

http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-att-springa-ar-att-bejaka-drommen-om-att-bli-en-battre-manniska

Löpning  – en kulturgärning!

Rull i regn?

Acti labores jucundi!


 

Ljuv är mödans lön.

Morgonstund har guld i mun.

Regn är blötare än blött.

Sentenser, sentenser. Man kan bli lite storslagen av att gå upp klockan 0500 på morgon. Och sätta sig att arbeta. Och när man arbetat, gå med barnen till dagis 0830. Och när barnen lämnats, löpa ner till Djurgårdsbrunnskanalen för 8×1000 m. Totalt 80 min. Varav 3×1000 m i störtregn.

Intervallbanan:

 

Sen  tycker man att man varit lite duktig. Man sms:ar brorsan för att tala om hur duktig man varit. Brorsan bekräftar hur duktig man varit. Och allt är gott.

Man är himmelshög på endorfin när man kommer  till kontoret. Effekten börjar avta efter lunch. Börjar allvarligt avta efter lunch. Framåt halvtvå börjar ögonlocken blinka …. blink blink ……   zzzzzzzzzzzzzzz

Student på Stadion


 

Stockholm Stadion en tisdagkväll i augusti. För någon vecka sedan sprang Usain Bolt här.

Nu springer jag här. Inga jämförelser i övrigt. Men känns bra, på flera sätt.

Det var brorsan som drog mig med på gruppträning med Studenterna. 4x 400 m – 300 m – 200 m – 100 m, med sextio sekunders ståvila emellan. Låter kanske inte så jobbigt? Eller så låter det kanske rätt jobbigt. Det är rätt jobbigt. Alla pratar om tröskeltempo och om att hålla igen och sen när starten går så far alla  iväg som ett koppel galna hundar. Det är mycket mystiskt. Och roligt. Väldigt roligt.

Alltså, sommarkväll på Stadion, denna fantastiska … Stadion. En grupp glada löpare som taggar varandra. Som pressar varandra. Som skrattar och flåsar om vartannat. Och en coach för kvällen, en småskadad Leffe Ohlson (tack Leffe), som kollade tider och manade på.

Kan inte bli bättre löpträning. Tummen upp, helt enkelt.

 

(en s k skuggbild)

Att det sedan på denna historiska plats spökar lite fast solen skiner, gör ju inte saken sämre. Löpare, till hälften osynliga, i dubbla upplagor, dök plötsligt upp framför kameran. Det är förstås många PB drömmar som kraschat här, vilket fått oroliga själar att springa igen … och igen … och igen ….

 

 

Och på vägen hem mötte vi Douglas Roos, nyligen porträtterad i RW. Douglas, med siktet inställt på Ironman i Köpenhamn, såg redan ut som en Järnman. Eller snarare, Bronsman. Solen hade strålat stark under sommarens träningsläger i Nice.

Och Douglas hade mött Klingberg på cykel i rasande tempokörning Djurgården runt. Och solen sken fast klockan var sju.

Allting sammantaget, en löparkväll att minnas!