Kalmar Ironman 2012- race report

Är i full färd med förberedelserna inför Kalmar IM på lördag. Imorgon åker vi den sita biten till Kalmar. Sen får det fanimig räcka med bilresande för ett tag framöver (bortsett hemresan såklart!).

Tävlingsoutfiten från Fusion är prövad. Den är barnleksaksgrön i den mest högljuddaste kulör som jag skådat. Jag kommer definitivt att sticka ut och synas likt en liten fartblind snorkråka under tävlingen.

Dygnet läggs om från sena kvällar och sena morgonar till tidiga kvällar (kl åtta på en måndag är väl normal läggdagstid?) och tidiga morgonar (njaaa jag tycker ändå att 7:30 är sjukt tidigt).

Kosten läggs om till en lite mer skonsam för min stackars känsliga mage med mer fisk och grönsaker och mindre rött kött.

Träningen dras ned rejält. Körde mitt sista cykelpass idag i Alingsås. Många åsar finns det här och det blev några tuffa stigningar på vägen till Hindås (där förresten Göteborg triathlon utspelar sig) och tillbaka. Underbar tur i SOL för en gångs skull! Kan nog inte bli nöjdare. Känns bra.

Försöker vila. Det är svårt. Läste hela 1,5 kapitel i min bok Gregorius av Bengt Ohlsson som jag läst i sedan Head Camp lägret i februari. Ja, ni fattar. Har inte speciellt mkt ro till att läsa bok. Twittrar dock som en tok. Min nya drog, efter fejjan.

Cykeln pillas på och försöker få bort den värsta smutsen från den vita och ljusblåa ramen.

Försöker förbereda mig mentalt.

En Ironman är alltid en Ironman. Det är sjukt långt. Man ska alltså simma nästan 4 km, cykla 18 mil och springa ett marathon. Det är fantastiskt långt! Man ska inte glömma det. Det kan hända otroligt mycket på de höga 9 (?!) timmar man är ute.

Jag är trygg i att jag simmar bra. Givetvis betyder det att jag kommer att bli omcyklad av väldigt många starka cyklister under tävlingens gång. Det gäller då för mig att hålla humöret uppe och inte på något vis tro att hoppet är ute. För sedan kommer löpningen och där känner jag mig trygg igen. Vet vilken pace jag ska ligga på. Tänker inte stressa, utan kommer att köra mitt eget progessiva (förhoppningsvis) race och knappa in på mina konkurrenter. Jag ska försöka hålla humöret på topp hela cyklingen så vet jag att jag kommer springa i mål med ett leende på läpparna. Jag är ju ett stort fan av sällskap av andra människor. Min tränare, Jens Lunekilde, kallar mig sällskaps papegoja och visst har han rätt i det.

Så snälla läsare, ser ni en snorgrön liten pjäs på banan, heja för allt vad ni är värda så lovar jag att mina bär mig hur långt som helst!!!

Efter sista cykelpasset idag. Peppa, peppa, peppa!

 Förresten. Kom ihåg, kära ni, att det är rötmånad. Det hade jag tydligen glömt bort. Innan jag gav mig iväg på cyklingen skulle jag blanda sportdryck och fasen i mig så det hade växt till sig på botten av flaskorna och i sugröret på min profile design aeroflaska. Helt svart! Undrar hur länge det varit så? Antaglien sedan i Jönköping så ingen skada skedd men fy bubblan vad vidrigt! Egen bakteriehärd är guld värd, eller hur var det?

Jaha. Det behövdes alltså en vilodag och en lite lugnare dag, nu är jag superpigg igen.

Prövningen för mig väntar. Att kunna trappa ner, ta det lugnt och inte stressa.

Carl håller redan på att bli galen på mig och nog är det tur att jag har honom. Annars skulle jag stressfylla varenda semesterdag med maximalt antal aktiviteter, både sport, lek, turism, shopping, hästar och övrigt.

Nu befinner vi oss, efter en romantisk natt på Åkerblads hotell i ett regnigt men vacker Tällberg, på min hemmaplan. Ludvika. Eller rättare sagt i Sunnansjö i fam Graaf/ Falks sommarstuga. Himmelriket på jorden, enligt mig. Trots att det regnar. ’

Här ligger sim-, cykel- och löpträningen runt knuten. Här går man naken så fort solen tittar fram, har aldrig skor och fryser man lite när man måste bada i det kalla vattnet så tänder man bara bastun och värmer upp sig efteråt.

Vi är helt ensamma, så när som på några kvittrande fåglar, hästarna i hagen och grannen som puttrar runt i traktorn. Det är tyst och skönt.

Kroppen svarar äntligen utmärkt under träningspassen och jag får till och med hålla tillbaka lite. Lugnet infinner sig så småningom…

Stannar här till fredag eller lördag morgon. Sedan går Volvon ned till syster Virres stad Jönköping för att heja på alla som ska köra sprint SM. Speciellt Lisa.

Själv skiter jag i tävlingen. Vill inte bränna ut mig mentalt veckan innan Kalmar. Nu ligger fokuseringen där.

Sedan har jag blivit besatt av twitter. Det är skitkul. Mitt Facebookberoende har lindrats rejält på så vis. Ett beroende lindras med ett annat.

Följ mig gärna @EmmaGraaf.

Ett stort stort grattis till Lisa Norden som gjorde en helt fenomenal insats på OS! Tycker det är så jävla bra att kamma hem en medalj med den pressen hon haft. Och sen att det bara var tusendelar från guldet är ju sjukt!

Jag kunde tyvärr inte själv se loppet live på TV utan fick nöja mig med ett sammandrag senare på dagen.

Hade nämligen en helt sinnessjukt fullspäckad dag då Carls vän skulle gifta sig just denna dag. Jag hade tre pass på schemat som skulle avverkas innan vi skulle ta plats i kyrkan kl 14 så det var minst sagt hektiskt. Förbannade dem som lagt själva bröllopsfirandet på just denna dag. Det var ju triathlon OS för bövelen!

Klev upp 6:30 och ångade av första löpningen. 8 km lugnt med tekniktänk. Gick dåligt. Anledningen till det tros vara Frösöns förbannade höjdskillnader som gav mig svårigheter i att hitta pace och rytm.

Hem och käka frulle. High life i huset alles redan. Två ungar och en liten hund turades om att väsnas mest.

Iväg och simma i Önsjön. 4 000 meter i iskall jätteläskig sjö. Bra panikträning där! Körde det som 10*330 meter ( vilket motsvarade fram och tillbaka över sjön)+ 5*50 meter fart mellan bryggorna.

Sedan direkt till löpbanan för att kuta teknik, fart, spänst och 400- ingar. Gick fantastiskt bra och kände mig lätt, spänstig och förjävla duktig som klarat alla passen enligt program.

Sedan var det bara att dra hem och tvaga av sig svetten och svida om till finkläderna och sminka sig. Gjorde mig ordentligt fin genom att borsta håret. OBS! Hör ej till vanligheten.

 När jag var klar hade mamma ringt mig 3 ggr och pappa 3 ggr. Fick smått panik….vad hade nu hänt? Men de var bara helt i gasen av att Lisa hade tagit silver!!!! Vilket glädjebesked!

Så himla kul att alla Svenskar nu har fått upp ögonen för triathlon, till och med mor och far Graaf! Hoppas vi kan förvalta uppmärksamheten och bredda sporten nu med fler elitsatsande atleter och att vi får möjlighet att skicka en kille också till nästa OS. Heja Sverige! Heja Triathlon! Lisa är en sann inspiratör.

Festade hela natten lång med alkoholfritt vin och somnade så sent som vid midnatt. Alldeles för sent för en sådan som mig!

Idag fick jag sota för den tuffa gårdagen. Man lever på gränsen. Cykelpasset och den tänkta off-biken gick rent åt helvete och 12 km löpning byttes mot fosterställning och 1 timma eftermiddagssömn.

Man ska inte göra som jag gjorde igår. Man ska göra som Lisa gör. Men så bra lär jag nog aldrig bli.

Just! Har ju glömt att rapportera från min dag med Köpenhamns triathlon klubb i söndags. Får så mkt inspiration från höger och vänster att blogginläggen fullkomligt sprutar ur mig.

Jag och Carl åkte iallafall från Odense efter en himla trevlig träningsvecka med våra vänner till Köpenhamn för att träffa min tränare Jens Lunekilde och tematräna på Challange banan. Känner mig kung på danska nu!

Vi bodde på ett minimalt hotellrum i centrala Köpenhamn, mitt emot Köpenhamns bästa strippklubb (de duggade tätt i vårt kvarter), varför Carl gick upp ottan för att ” köpa bröd”. OBS. Skämt.

Efter att ha drömt om KTK-träningen en hel natt, vaknade jag och kände mig ganska onöjd med att jag skulle behöva göra om allt igen.

I vanlig ordning kom vi för sent till starten efter en sightseeing på Köpenhamns alla vägar och väderstreck. Herregud, vad svårt det skulle vara att komma på rätt väg!

Med andan i halsen och noll koll på cykelbanan var det bara att skita i simmomentet och satsa på att hänga på en KTk:are för att få glidning av banan. Enligt Jens instruktion skulle jag försöka hänga på Karina Ottosen för hon kunde åtminstone banan. Sagt och gjort. Var bara det att jag tänkte att jag inte kunde ligga på hennes hjul med risk att vara oartig. Det är ju trots allt 10 meter som gäller på tävling. Så helt plötsligt efter ett rödtjut var Ottosen borta. Jaha det var bara att hoppas att ngn annan skulle komma förbi.

Ouppvärmd som jag var var det fruktansvärt tungt att behöva accelerera upp så jag missade ett par snabba ryggar. Tillslut så fann jag en bra rygg men plötsligt stannade denne man och kissade (ska man inte göra det i byxan?!) efter 4 mil! Fan!

Fortsatte själv och snart kom en annan man ikapp. Hakade på honom. Det visade det sig snart att han inte heller kunde banan. Vi körde fel. Han ledde in mig på snabbaste vägen hemåt. Sedan stack han. Där var jag. Själv. Stora Köpenhamn. Utan mobil. Utan karta. Utan punkagrejer ( klantarsel). Fan.

På nåt vis ( mkt pga att jag förstår flytande danska ;)) så lyckades komma tillbaka till start, till o med före Karina Ottosen. Jag hade alltså inte kört så långsamt som jag först trodde. Hursomhelst blev det bara ett varv och inte två som det var tänkt.

Löpte 10 km. Gick fint men var lite stelt. 43:30 på träning är ju ändå godkänt.

Challenge Cph banan var riktigt fin och funderar starkt på att köra den nästa år. För er som vill ha detaljer om banorna, se nedan.

Cyklingen: Första 3 milen går på platt väg längs med havet. Efter en backe med behaglig lutning svänger man av in i byarna där det är många svängar och 90-gradare genom byarna och kullrande landskap där det bara är att pressa på. Riktigt snabb bana med andra ord och lätt att hålla jämn fart. Visserligen cyklade jag inte hela men den bit jag cyklade var riktigt fin.

Löpningen: körde inte löpbanan men enligt uppgifter går den igenom stan på plant underlag och med sjukligt mkt publik längsta med banan! Kul!

Lycka till alla som ska köra och tack Jens och KTK för en finträningsdag ( trots misären)!

För ca 2 veckor sedan tog jag mig en lunch med gamla Ludvikatjejen och f.d konstsimmaren Fjantman aka Batgirl 1. Fjantman fick sitt namn av min tidigare parkompis eftersom hon var så fjantig.

Vi simmade par i Ludvika Simmsällskap och gjorde det dessutom jävligt bra. Temat för paret var Batman, därav det andra smeknamnet. Som musik hade vi Bat-theme och i tekniskt program Spiderman. På oss hade vi Batmanbaddräkter i latex och sminkning from hell. Vi var obesegbara. Nästan. Vår sista tävling ihop innan Fjantman slutade var senior SM och då tabbade vi oss rejält. Vi hade nämligen spelat in Spidermanmusiken för kort och fick därmed poängavdrag i det tekniska programmet. Resultatet blev därför ett brons och det var förbannat surt.

På den tiden var träningen det bästa man visste och det var mest fokus på att prata, fnissa och planera bastubadet efter träningen (alltså typ som nu fast med skillnaden att jag bastar ensam (får inte komma in på herrarnas)). När jag och Fjantman träffades för lunch var det som det brukar, vi pratade och skrattade oavbrutet om alla fina minnen, tävlingar, träningar och läger. Det var tider det!

Vi kom osökt in på hur bra vi egentligen simmade på den tiden. Nog för att vi låg i poolen 3 timmar om dagen men vår fokusering låg ju inte på själva snabbsimmandet utan på konstsimmandet. Fjantman var en riktigt fena på att simma, trots att vi egentligen aldrig riktigt fått en teknikgenomgång. Hon lyckades dessutom knipa klubbrekordet på 50 m fjäril, bara sådär!

Själv diskade jag ur mig på de klubbmästerskap i simning vi var tvingade att delta på. Antingen var det en tjuvstart eller så var det fel på vändningen. Himla petigt det där. Gick ju sådär. Men som sagt, tränar man inte på det kan man inte heller förvänta sig underverk när man tävlar på distansen. Vi hade däremot uttagningar med simtester för att komma med i landslaget. 400 fritt till juniorlandslaget och där körde vi på 5:27 enligt Fjantmans notering. Sist jag körde testsimning låg jag på 5:30. Körde ett klubbmästerskap 2009 som halvkass triathlet på 1:09. Bakfull och med få timmar nattsömn.

Var det bättre förr? Eller har jag utvecklats som simmare? Det verkar tyvärr inte så men det säger kanske mer om att jag inte var så dålig som simmande konstsimmare ändå.

För övrigt har simpass på simpass fått strykas eftersom skrapsåren har hindrat mig från bad men simformen finns där i bakhuvudet iallafall. Simmade dock en sväng i Köpenhamn i morse innan avfärd och övade på accelerationer mot boj. Gick ok.

Måste säga att det inte finns bättre tidpunkt att ha hård träningsvecka inklusive semester än när det är OS. Att utföra sport tills man är stuptrött och sedan lägga sig i soffan, äta snask och titta på sport är sjukt bra kombo. Helt sjukt tex att kinesiskan lyckades simma snabbare än Lochte på sista 50:ian i 400 im! Visserligen hade Lochte en jävla syra och kinesiskan disponerat rätt med en fet negativ split men ändå. Ännu underbarare är när Chronak kommenterar det hela med ” jag har iallfall inte hört hennes namn förr, men det är klart, alla kineser heter ju likadant”. Haha, och vad fasan tror Chronak att kineserna tycker om våra namn? Andersson, Petterson, Lundström och jag!?

Skithäftigt även att kolla på tyngdlyftningen, stöt, för damer. Kazakstaniern lyfte nästan 3 ggr sin kroppsvikt med de 131 kilon hon lyckades hiva upp i sitt världsrekord. Vilket monster!

Nä, det var inte bättre förr. Hela tiden sätts nya världsrekord på alla distanser och klasser och det är fantastiskt hur vi kan arbeta med våra kroppar. Ingen trodde väl att simrekorden kunde slås efter att superdräkterna förbjöds. Nu står vi där igen. Med massor av rekord. Förhoppningsvis utan fusk.

Men allvarligt. Faktiskt så var invigningsklädseln på Sverige bättre förr. Den var inte bra i år. Stilpolisen säger ifrån. Och vad gjorde Rolf-Göran som fanbärare? Ska han vara vårt ansikte utåt

 PS. JA. konstsim är en OS-gren.