Kom igen då!

Jag har ett långt inlägg jag vill skriva. Som bygger på hur jag tänker runt kost för uthållighetsträning. Inte för styrketräning och inte för milen.
Det bygger på de koststudier som jag bedriver på fritiden på Högskolan i Gävle. Ja distans förstås.

Det tänker jag inte skriva idag men jag vill gärna länka till två inspirationskällor. Jag kommer aldrig äta LCHF, jag tror inte på att byta ut råris mot animaliskt och mejerifett varken på ett näringsmässig, etiskt eller miljömässigt plan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad jag tycker om livsmedelsindustrin, våra kostvanor och hur snett allt generellt är men det kommer pö om pö.

Jag vill skriva om något positivt och den utmaning och nya struktur jag har på kosten.

Sedan jag sänkt mitt intag av kolhydrater till förmån för ökad mängd av fett från nötter, avokado, cocosolja och fet fisk så har mycket blivit bättre.

Jag är mer jämnt pigg under dagen. Jag är alltid energisk men nu har jag inga dippar alls.

Jag blir inte grinig, sur och trött när jag inte får kolhydrater. Jag blir snarare skärpt och magen mår bättre men det tror jag helt klart har att göra med att jag också dragit ned på laktos och gluten.

Jag är mätt! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Alla som känner mig vet att jag äter som en häst- det gör jag fortfarande men jag var hungrig jämt förut. Åt balanserat med fett, protein och mycket långsamma kolhydrater och rätt bra runt träning men efter träningen var jag nästan tvungen att springa rätt in till kylskåpet. Nu har jag lite nötter med när jag är ute och jobbar och tycker energinivåerna är mycket jämnare.

De långpass jag ska springa fram till jul ska jag testa att inte kolhydratladda för. Detta gäller inte inför lopp, hård styrketräning eller springa 400 m intervaller men då jag ska ut på långpass eller träna på morgonen eller springa distans så laddar jag med protein och fett och bara lite kolhydrater.

De mål jag tränar för. De handlar om att hålla ut länge. På en aerob- alltså syredriven nivå. Då kan kroppen använda fett och klarar man av att ställa om sig till att bli mer fettdriven så klarar kroppen bättre och bättre av att använda den fettvävnad vi har så fantastiskt mycket av.

Det är dit jag vill. Det är det här jag vill bli bättre på. Jag läser och läser och funderar och jämför.

De två jag ska länka till är väldigt extrema. Det är inte det jag är ute efter eller förespråkar men man kan plocka de delar som låter vettiga och anpassa till sitt eget liv.

Jag drömmer om att likt dr Attia kunna sticka ut och cykla 6 timmar med lite salt som energi. Kanske inte lika sugen på hans fasta.

Jag läser mycket och lyssnar på Ben Greenfields podcasts. Han är väldigt amerikansk och man får sålla lite men det finns mycket värdefullt att ta med sig.

Sen pluggar jag ju som sagt- Kost för Prestation och förutom klassiska ”Idrottsnutrition” så läser jag en hel del och lyssnar på föreläsningar. Jag känner att jag bara vill veta mer och mer och det kommer nog skrivas en hel del på den här bloggen om just kost för prestation framöver.

Jag kan rekommendera den här intervjun. Ids du inte lyssna på hela så lyssna vid 10 minuter, 15 minuter och vid 18 mnuter (tror jag).

Avslutningsvis så vill jag igen förtydliga att jag inte tror på LCHF, jag tror inte att alla mår bra av att dra ned kolhydraterna men jag tror att alla mår bra över att för det första inse att att ens kunna välja vad man äter är ett fett (pun intended) i-landsproblem, men även att i ett andra steg se till att det är just MAT man äter.

Ibland tror jag vi krånglar till  det så fruktansvärt. Även om inte allas svar på frågan ”vad ska jag göra för att allt ska kännas lättare, få mer energi eller bli lycklig?” är ”att springa” så vet jag att det löser det mesta för mig. Det tar iallafall udden och surret av allt. Det kokar ned allt till det det är. Jag har sprungit in glädje i livet efter dödsfall, trauman, separation och sprungit in beslut jag tagit som lotsat mig rätt.

Det rensar skallen från alla sidospår som blicken flackar till då och då när man tvivlar på sin väg framåt. Får jag inte springa så är till slut skallen full av allt medialt surr om prestation, utseendefixering och ytlighet. Andras ord överröstar mina. Vissa kanske mediterar. Jag tror jag mediterar också, när jag springer. Yoga är kroppsmeditation, löpning kanske är syremeditation då?

Jag har tvångsvilat i 5 dagar bara för att jag har så inpräntat att det är bra att göra så när man inte är 100%. Det enda som har hänt är att jag blir tröttare och tröttare. Idag mådde jag katastrof. Jag kunde knappt hålla mig vaken på jobbet. Var nästan gråtfärdig och letade efter tillfällen att blunda på bussen hem. Detta efter fem dagar utan löpning.  Alltså inte förkyld och inte ont i halsen heller. Bara så så trött. Så så nere. Och med ett berg av jobb.

Så när jag kom hem och bara ville rasa ihop i en hög så böt jag om snabbt till träningskläder. Nu har jag bara två par löparskor hemma så självklart blev det mina älskade adizero XT.

Stack ut. Mot Ursvik. Utan plan men ändå- kanske det mest genomtänkta jag gjort på några dagar. Benen bara gick. Hade ingen musik på, bara lyssnade på den stegfrekvens jag vet är ca 180 steg per minut. Lyssnade på en rätt flåsig men taktfull andning. Plöjde rätt igenom pölar och lera. Fram fram upp upp.

Mörker. Löv. Lera. Elljusspår. Kyla. Lätta snabba fötter. Min lilla bubbla. Och stjärnor på himlen.                        

Tänkte igenom jobbet. Tänkte igenom veckans träning. Tänkte på TEC. Bara trampade på tills jag var klar i huvudet.

Sen var jag piggare än jag varit på flera dagar.

Och nu tar jag grepp om den här jäkla veckan. Dog days are over. Har lyssnat på Florence and the machine idag.

Det är långvecka. Det blir inte 10 mil men mer än 7 ska jag väl få till? Nu är Lillskrot hos mig i två dagar och jag måste ha datorn med hem så det blir inget transportspring men 10 km avverkade idag. Imorgon ska jag sno 30 minuter löpskolning och göra mina rehabövningar. De går före mycket. 

På torsdag är det bara att hålla i hatten. På fredag tänkte jag klämma in 20 km på eftermiddagen och på lördagen blir det ju ett marathon (mer om det sen!). Att springa 20 km dagen innan ett långpass är inte kutym kanske. Men det skiter jag i. Här handlar det om att skapa möjligheter och se det positiva. Att springa ett maraton med lite trötta ben det är kalasträning för TEC det.

Vad är TEC undrar en del. Jo det är ett magiskt ultralopp där jag första året sprang 5 mil, (kom 2a) andra året 8 mil (kom 3a) och nu ska springa 16 mil i april nästa år. Jag är så fokuserad på det här målet att jag tackat nej till att åka som betald löpcoach till varmare breddgrader bara för att det krockar med loppet. Jag springer hellre 16 mil på en rotig milbana under ett kallt dygn för det är det som är mitt mål. Kalla mig knasig- ”I think I am lucky” som Chrissy Moehl sa. Lycklig att det som gör mig gladast är en så enkel och harmlös företeelse. Som berör så få, men så många vill ha åsikter om.

Det är det jag tränar för och det är dit jag ska. Det är min belöning till mig. Det är min motorväg som gör att jag kan jobba med massa spretiga saker, vara en bra mamma, samla pengar till välgörenhet och hålla mig frisk.

Så svaret på frågan vad jag alltid alltid ska ta mig tid att göra. Vad jag alltid ska prioritera. Det är att springa. Det är mitt lagliga knark.

Vad är ditt? Fundera!

Träningsmässigt. Ja så var det tänkt iallafall. Jag skulle milknarka den här veckan men det kliar i halsen och eftersom jag så sällan är sjuk så kan jag faktiskt unna mig att vila.
Men det känns inte som att unna mig. Det känns förskräckligt. Så det är tungt fast på ett annat sätt. Löpare som inte springer är inte alltid det mest harmoniska släktet…
Det är lite för mycket på jobbet nu. Med revision, med att förbereda nya jobbet som just nu känns väldigt rörigt. Jag är jävligt stark och trygg mentalt men även jag har mina gränser. Det är dessutom lite meckigt privat och när för många delar svajar då hämtar jag än mer än vanligt styrka i löpningen.
Som jag sagt tidigare- inte inomhus utan det är att vara i naturen av egen kraft som gör att jag annars mår så bra.
Nu är det mest ett jäkla rännande hit och dit och alldeles för mycket tid framför datorn. 10 timmars stillasittande tror jag är tusen gånger värre än att springa några mil längre än den socialt accepterade milen.
Jag blir grinig. Trött. Längtar bort. Förbannar den här kalla stan som jag inte vill bo i.
Mitt mantra är ”gört”. Och jag gört . Jag kör igenom de här dagarna. Sätter klockan tidigt och jobbar metodiskt igenom tunnelbanesystem, på bussar, med Blackberryn i handen och P1 i örat.
Men jag längtar bort. Ut.
Jag vill inspirera er att släppa allt och våga spränga gränser men idag tror jag att jag för andra gången får lämna över till Chrissy Moehl som sätter ord på vad det handlar om. Glädje
Så hörs vi när jag är ute ur tunneln.

-att det är lite mycket nu men det är mycket av det jag valt in.

– att jag trots att jag blivit nedkyld och stått i ett kallt badhus och frusit i två timmar inte blir sjuk. Bara får lite ont i halsen. Stopp där!

– att jag noterar att det är ett maraton på schemat i helgen. Och det är inga problem alls. Det känns inte långt. Det ska bara bli roligt. Och det är inga konstigheter.

För 10 år sen var 1 mil långt. Nu är 16 mil långt. Det har inte hänt något mirakulöst under den här tiden vad gäller min kropp, utrustning, mat eller så. Ingen raketmotor. Jag har tvärtom fött barn och har mindre tid att ägna mig åt att träna.

Men när man tror att man kan, så kan man. Man måste låta sig satsa. Bestämma, för det är sant, att inget är omöjligt. Kan någon annan, kan jag. Sätta delmål och fira dem. Resan mot ditt bästa du börjar varje ny dag. Varje ny vecka.

Den känslan hoppas jag du har idag!

45 glada WorkoutÅredeltagare uppe på Skutans topp maj 2012. Flera sprängde mentala gränser på den klättringen.

Photo: Panzi Foundation

Right now I don’t give a flying f*** about this weeks training, your traning or anything else.

I take pride in making sure that I stay updated with news but it wasn’t until this morning that I learned about the awful attack on one of the people who have influenced my life the most for several years, ever since I realised the amazing work he has done.

Dr Denis Mukwege har relentlessly persistently and most of all bravely worked to help all those women who suffer from sexual violence which is used systematically in eastern Kongo.

He travels abroad to inform us who geographically are far away but have the power to act, and thus should. His work reached me through an awful and yet amazing book: ” De glömda kvinnornas röst”. For you who doe not know about Mukwege or the atrocities in Eastern Kongo, this is an extract from the book:

”Två män kom in, några andra stannade utanför och vaktade. De släpade ut min man och sköt honom. Jag såg det inte, men jag hörde skottet. Sedan skulle de våldta oss kvinnor. Min dotter skrek och slogs och gjorde så hårt motstånd att de dödade henne. Och jag var säker på att de skulle döda mig också. Men de band fast mig och bröt isär mina ben och höll fast mig medan de turades om att våldta mig. Vi skjuter dig också om du skriker, sa soldaterna.”

Raising money to support the Panzi Hospital which Dr Mukwege has founded and to which women walk for days to get care, was my way to deal with this information. Simply reading and then forgetting, going back to the shallow worries of a middleclass woman in Sweden, was not an option. We were in the end several hundred engaged in raising the money and Mukwege himself recorded a video with greetings to us which felt very special.

I am not naive enough to believe that a bloggpost in Sweden will make any significant difference but I’m writing this to show my respect and share my feelings for Dr Mukwege and his family in this difficult time. Perhaps a few hundred more people in Sweden, originally seeking inspiration to get fitter, will find out about one of the most amazing people I have ever come to know of.

I am also writing to you who right now might be experience tha classic melancholy of a Sunday night when thoughts of ”what is it really all about” may run through your head.

Well, for meaning in our lives I sincerely believe that we should look to those who dedicate their lives to helping those less fortunate.

And as I tend to finish things I write nowadays- GÖRT!

(Do it).