Kompott

Lite knäckig rygg efter maran i Nice. Satt illa, låg uselt, sprang försiktigt, rädd för att pressa ihop ryggraden till sub 178 cm. Visst krymper man med åldern, men inget jäkt.

Men nu har ryggen rätat ut sig, sprang 21 km igår och 5×2000 m idag i fyrafart. Det finns hopp för mänskligheten. Det finns hopp för mig.

Sen söndagsmatiné med sonen; Asterix och Obelix.

– Pappa, du har ingen  chans mot Obelix i armbrytning.

– Jag är rädd för det, min son. Men jag kanske kan springa ifrån honom?

– Det tror jag inte, han springer jättefort också.

Trolldryck, någon?

Löpande överman:

Det bidde inget bad.

Tog en kvart att få på sig brallorna i morse. Knyta skosnörena ska vi inte tala om. Jag skulle missa flyget hem om jag försökt få av mig kläderna igen. Idag hjälper ingen zumba mot ryggen.

Här hade man kunnat äta lunch om man hade haft tid:

Och ska jag vara riktigt ärlig, så var havet också av det väl vågade slaget. Det var dunder och brak i dyningarna. Inte en enda badare, bara solbadare.

Fick i alla fall en chans att stila med solbrillerna, förmodligen för sista gången i år. Och ser  färgskalan ut att gå mot rödaste rött, så beror det på överhettning. Strax åkte höstkavajen av, rätt klädsel kan skymtas i bakgrunden.

Och ska jag vara ännu mera ärlig; hade det här vädret varit i går, när jag sprang maran, hade maran nog blivit en riktigt mara.

Så, slutet gott, allting gott!

Det där lät ju rätt bra. Gillar allitterationer. Räven raskar röver risen, m m.

Men inte var det bara att riva av The French Riviera Marathon. Nä, nä. Först var det ju lumbagon. Ni får tro mig när jag säger att jag stod och gjorde zumbaövningar framför TV:n på hotellrummet 05.30 på morgonen (loppet startar 08.00) framför en brasiliansk musikvideo,  fullproppad med Ipren (jag, inte videon). Jag tänkte det skulle gå att shaka loss ryggraden en smula. Det gick väl sådär. Videon var annars mycket inspirerande.

Sen provsprang jag en halvtimme innan start, och det kände rätt ok. Lite stelt, men ingen stick kniv i ryggen-känsla. Tänkte det skulle bli ännu bättre när man blev varm. Det blev det.

Men så var det vädret också. När vi flög in i fredags låg Medelhavet alldeles blått utanför Nice som strålade fantastiskt i skenet från en nedåtgående sol, och jag kunde inte begripa varför jag inte hade flyttat hit för länge sedan.

Men det fattade jag dagen efter. Då var det precis som hemma, om än lite varmare. Grått och regn och alla prognoser visade att det skulle regna tävlingsdagen. Nice borgmästare var dock positiv på presskonferensen och förklarade att regnet i Nice ändå alltid hade lite sol i sig.

Det var det ingen som köpte.

Men under över alla under, på morgonen hade det slutat regna.

Jag tog mig i mål, kom in på 3.16.56 (längre rapport följer i RW no 12). Sist jag sprang det här loppet, 2009, gick jag in på 3.10.23. Och man kunde kanske därav dra slutsatsen att min utvecklingskurva drastiskt är på väg utför. Ingalunda!

Den gången slutade jag på plats 619.

Den här gången slutade jag på plats 553.

Håller den här utvecklingen i sig, och varför skulle den inte göra det? så kommer jag rent statistiskt springa in bland topp tio om tjugofem år.

Det är ju riktigt anständigt av en dåtida pensionär. Inte underligt kenyanerna (vi elitlöpare bor förstås på samma hotell)  nickade respektfullt mot mig vid frukosten i morse.

Och nu ska jag åka hem. Och gissa vad som tittat fram. Le Solei, naturligtvis. Himlen är klarblå och havet så blått så blått. Möjligen möjligen hinner jag använda badbyxorna jag hade med mig.

Rapport följer!

Och medaljen vill ni förstås se:

Ryggskott. Lumbago. Pang i svanken i går. Var det simningen med fenor? Var det årens tyngd? Var det bara en sjuhelvetes otur?

Går som en anka. Kan ankor springa? Vi får se på söndag. Solen skiner i alla fall i Nice. 18 C. Bättre ha ryggskott där än här.

Den här ankan kan visst springa (ingen anka. äkta vara). Skulle nog behöva en del löpskolning, aningens framåtlutad, men kan jag ta mig fram sådär längs Rivieran kommer jag vara mer än nöjd. Dock inte utan byxor på.

Nu går flyget. Rapport följer!

Kvack, kvack.

Nä, någon promenad blir det nog inte på söndag. Det är bara starten som så att säga går på promenaden i Nice. Sen springer man hela vägen till Cannes. Om man inte får kramp i Antibes backar, då blir det kanske till att börja promenera.

Det scenariot finns dock inte på min karta. Har man kutat uppför vulkaner på Island, som jag alltså gjorde för någon månad sedan (stort reportage i RW no 11, jag lovar, Island ger blotad tand)  ska man ju klara några kullar utanför Cannes. Jomän, eller jododur, som de säger på Island … har jag för mig.

Farten däremot, den vet jag inget om. Har mest långskuffat och simmat och cyklat under sommaren, gjort allting lite halvdant

En liten brännare i morse i alla fall. 15 km på löpband, på SATS, med young Milly i bollhavet. Man har 90 minuter på sig, sedan ropar personalen i högtalarna.

”Millys pappa till MiniSats”. Jo, det har hänt någon gång … ett par … det är ju så lätt att glömma bort sig själv på löpbandet. Eller åtminstone den omgivande verkligheten.

Uppvärmning i tre km  (12, 2x 13,3) sen 10 km i 14, och 1500 m i 15 och lite topping med sista 500 i 16. Efter det 10 min att duscha byta om och springa till Minisats.

Eftersvettning? Oh ja!

Det ska bli nice in Nice oavsett (jag vet, urgammal), det är visserligen november, men kan kanske se ut lite som såhär i alla fall:

The French Riviera Marathon. Det kan ju inte riktigt gå illa, även om det går illa, om ni förstår vad jag menar …

Au revoir!