Kost för barn- föräldrarna måste med


Man talar ibland om hälsa i allmänhet och kost i synnerhet som en klassfråga. Och i Sverige så är iallafall siffror som rör barns övervikt något som stödjer den tesen: I bostadsområden där föräldrar har låg utbildning är 27% av barnen feta. Att jämföra med riksgenomsnittet på 18% (vilket är oroande högt ändå).

Genom en randomiserad studie från Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landsting på projektet ”En frisk Skolstart” under 6-månader arbetade man med föräldrar och barn i 6-årsåldern för att förbättra matvanor och motionsvanor.

Projektet gick bra, medan det pågick. Rubriken på resultatet är att ”stöd till föräldrar har positiv effekt på barns matvanor” och det känns ju helt logiskt att det inte bara går att informera barn i skolan om vad de bör äta. Den som gissningsvis handlar och lagar mat hemma samt faktiskt ganska långt bestämmer vad barnet äter måste ju vara inblandad för att det ska få ordentlig effekt.

Fem månader efter avslutat projekt hade effekten avtagit, främst för flickor av någon anledning jag inte läst vidare om/hittat varför.

Man anser därför att det krävs återkommande åtgärder eller mer långsiktiga för att få bibehållen effekt.

Det här är ju också helt logiskt. Jag har inte ägnat just det här projektet någon djupare reflektion men det är klart att det måste mer till för att bibehålla goda kostvanor. Som de flesta dieter som uppfattas som ett avsteg, en uppoffring så blir det svårt att hålla i om det upplevs som ett tidsbestämt projekt och inte är förankrat eller under tiden förankras i egen drivkraft med hållbara mål.

Nu vet man i och för sig vad som är bra att äta och man har förmodligen upplevt några av de fördelar som alla vi hälsofreaks svävar på i form av ökad och mer jämn energi, rörelseglädje osv.

Men. Utmaningarna kvarstår. För:

1) Skräpmat är forfarande väldigt billigt.

2) Det är betydligt mer lättillgängligt än riktig mat och bra råvaror (tänk var det säljs och hur det paketeras och hur lätt det kan ätas. Till exempel kiosker, bilmackar, automaterna på tunnelbaneperrongen, vad du kan köpa på din lokala mataffär som snabbt går att äta och som riktas till barn och ungdomar.

3) Det är lätt att bli sugen på det eftersom vi är ”programmerade på” socker och gärna socker och fett ihop och ”trillar man dit” så tar det emot att bryta beteendet att äta det.

Jag har som många funderat på sockerskatt. Blir det för Orwellskt? För mycket storebrorsamhälle? Men tänk vad man kan använda de pengarna till? Det kommer ta lång tid innan det börjar smugglas socker in över gränserna likt tobak och sprit. Men om man beskattar socker högre, vad annat borde inte beskattas? Samtidigt ser vi ju problemet. Kan det finnas regler på hur det får finnas tillgängligt? Hur många % försäljningsyta som får vara sockerprodukter? Hur mycket reklam som får göras? Varningstexter? Kan man tvinga fram en tydligare sockermärkning?

Ja sånt där funderar jag över.

Nu skrev Anki Sundin ett så bra inlägg om det. Och jag vill gärna höra vad du tycker!

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

5 ovetenskapliga tips vid sjukstuga


Vet inte om vi ska skratta eller gråta. Jag hade influensan 2012 tror jag men annars minns jag inte att jag någonsin varit såhär sjuk. Alla sjuka. Hela familjen nere för räkning. Vilken smocka!

Men här kommer fem tips för dig och er som också är hemma med lite fysisk ohälsa. I skallen kan man faktiskt må ganska bra ändå.

1) Ät lättsmält mat.

Undvik kött och tunga mejeriprodukter. Det finns de som påstår att mejeriprodukter orsakar slem, så är det rent vetenskapligt inte. Jag tycker dock det känns bättre utan när man är hänging. Soppor är perfekt- grönsakssoppor med lite fräst lök, vitlök, potatis som bas och så morot, broccoli, och vad du kan hitta. Gör en fruktsallad med fina färger. Jag körde den kort i matberedare till lilla tjejen.

2) Häng fuktig tvätt i sovrummet

Vår lilla tjej tyckte det var ”totigt” när det hängde tvätt runt hennes säng men förutom att jag alltid förespråkar att ha en stor vas med vatten där man sover så kan lite fuktig luft (i kontrast till den ofta torra vinterluften) hjälpa lite.

3) Håll i rutiner.

Om man har små barn som ska tillbaka till dagis kan det hjälpa att försöka hålla rutiner så gott det går. I vårt fall hade vi precis avslutat en superlyckad inskolning. Nu försöker jag prata om dagis med henne varje dag, att vi ska gå dit sen, säga fröknarnas namn, kompisarnas namn, vad man gör på dagis. Äta lunch samma tid osv.

4) Huvudet högt fötterna ned

Ställ upp ev spjälsäng på lite böcker under huvudändan, smörj in runt näsan med en fet kräm innan läggdags så fastnar inte snorbusarna så hårt, ha vatten i olika roliga flaskor för att lura dem att dricka mer (funkar här, vet ej varför). Sov med raggsockar. Större barn kan man smörja med Vicks Vapo Rub. Koka upp vatten och ha på termos och ge att dricka snarare än krankallt.

5) Njut

Ja det kanske inte är det första man tänker på men det kan ändå vara liiite mysigt att vara hemma och mysa. Jag har hunnit lyssna på två poddar jag annars säkert missat, sett ett tv-program som inte är nyheter eller PåSpåret (!!) och just nu ligger vi alla i eller runt soffan. Det blir ju bättre!

Krya!

Stafettlopp för en god sak i Ursvik


Tjejmarathon kommer alltid vara ca 50 kilometer. Eftersom vi de första fyra åren använt oss av leder har det varit en del ”bonuskilometer” i form av felspringningar.

Det kan vi garantera att det inte blir i år!

Loppet går av stapeln den 21 maj i Ursvik och vi kommer lägga en fin varvbana om cirka 10 kilometer. Dessutom erbjuder vi er att ställa upp som stafettlag på 2-5 deltagare – det väljer ni själva. Kanske springer en ett varv, den andra vilar, du springer ett varv, polarn vilar osv.

Vi möjliggör alltså för dig som inte vill springa 5 mil att vara med ändå. Och har du inte ett eget lag så sätter vi dig i ett- då är det bara att du anmäler dig och uppger maxdistans du vill springa!

Loppet går på kvällen med start klockan 17.00 – det blir en ljus och fin majkväll med grill och möjlighet för vänner och familj att hänga och ha kul medan du springer. Vi håller på att rodda med fika och sånt men självklart kommer det att finnas.

Varje deltagare bidrar med minst 1000 kronor till vår insamling. Vad pengarna, oavkortat, går till kan du se här hos PMU som vi samarbetar med i år för att säkerställa att vår insamling gör allra mest nytta.

Som deltagare blir du också medlem i vår förening och får vårt medlemspaket:

Flipbelt

t-shirt

pannband

Nyhetsbrev med tips och råd om träning och möjlighet att ställa frågor till oss om löpträning, kost, styrketräning och återhämtning.

Här läser du mer om varför vi gör detta och vad vi står för.

Här är info om årets lopp.

och här hittar du anmälan.

Sök också på ”Tjejmarathon” på Facebook där vi har en välbesökt sida och delar mycket information.

Jag hoppas verkligen du vill vara med. Anmäl dig, vänner, arbetskamrater eller dig själv och var med på ”årets bästa lopp” som många deltagare från tidigare år rankar det som!

Personligen är det en stor glädje att ladda inför vårt 5-årsjubileum, varmt välkomna igen!

Tobbe, vår tvåfaldige vinnare vid andra vätskestationen 2014.

Du fattas mig


Idag skulle min pappa fyllt 70 år. Men den där hemska sjukdomen på C ni vet. Den tog honom för tidigt.

Det var 13 år sen i år. Så det var ett tag sen. Och för många som känner mig så kanske det ”är så det är”. Att min pappa inte finns. Att jag inte säger att ”pappa sa” eller ”pappa gjorde si eller så” om vardagliga saker. Mina barn har ingen morfar. De har inte världens bästa morfar som hade skojat med dem, men lite försiktigt. Aldrig krävande. Alltid funnits där och gjort allt allt allt och lite till för dem. Som han gjorde för mig och min syster.

Det har gått 13 år men det är inte ok. Det är inte ok. Det känns inte ok. Det är inte rätt. Det är fel att han inte är här. Han var one of the good guys. Han gjorde så gott. Han var så god. Han var så himla bra. Han var mitt bollplank och var länge mitt ankar i ett stormigt hav.

Kärlek, omtanke, uppfostran, lotsning. Det är abstrakta saker som inte försvinner för att en person går ur livet. Allt det där han lämnade efter sig, ett legacy att vårda. Det finns kvar. Jag har ärvt hans envishet, kärleken till naturen, till att ta ut sig, springa långt själv över vidder. Jag hör hans röst genom mig när jag behöver den.

Jag är en sån där som gillar att prata och sätta ord på saker men just hur det känns att pappa inte finns det har jag haft svårt att orda om.

Jag kan älska den ”osvenska” scenen i Ronja när Ronjas pappa blir så där urledsen när Skalleper dör. Inga spärrar. Bara sorg som  liksom måste få komma ut.

I julas lyssnade jag på Olof Wretlings Vinterprat. (Lyssna för guss skull- det är så bra). Och han hade ord för det.

Ett tomrum som inte går att fylla.

Och jag vägrar acceptera att det hänt. Det känns som att svika. Men att acceptera att det är ett tomrum som inte går att fylla- jo det fattar jag. Så får det väl vara.

Du som har någon som är ett tomrum. Fast den personen finns. Kliv in i tomrummet. Man vet liksom aldrig när man aldrig mer kan göra det.

En person kan inte ersättas av någon annan. Och jag tror inte på ödet. Men ibland, när jag tänker på allt som hänt och hur vi har det så känns det som ett uns av serendipity i att jag träffat N. Att det var just han.

Och det är inte alltid de där dagarna när allt är enhörningar och regnbågar som jag tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får dela livet med honom. Det är dagar som idag, när det uppstår utmaningar, när det blir lite knas, inte som någon av oss tänkt,  när vi måste samarbeta och lösa problem. Det är då jag inser vilket team vi är. Ett team med massor av kärlek, väldigt mycket humor, respekt och omtanke.

Så. Stora känslor av saknad och samtidigt av tacksamhet. Sakna och vårda minnet av, uppskatta och ta vara på den som är här!

Gört.       

Dagisbacillusker


..är nog de värsta. Vår stora tjej var knappt sjuk alls men här tog det en vecka och så slog det till ordentligt. Dessutom har hon liksom inte varit sjuk innan, någon snuvig dag bara så blev extra brutalt.

..och nu är resten av familjen mer eller mindre dåliga också.

Jag mår ok men gör som jag förespråkar och vilar.

Tror helt enkelt att vi lägger januari som en ”vilomånad” utan någon press på träning. Att vara småbarnsförälder har sin charm och sina utmaningar.

Ibland ska man höja ribban rejält, ibland ska man bara acceptera att den är där den är. Allt har sin tid, det finns fördelar med att vila också!

Peace out!

Årets första löppass och 2016 års löparmål


Idag. Den kallaste dagen hittills. Inte bäst! Det kan vara surt för luftvägarna att ta i när det är kallt. Alla reagerar olika. I Vinterstudion ser vi ju att våra elitskidåkare maxar i stundtals betydligt kallare grader men är man ovan och eller har känsliga luftrör så kan det kännas när det är runt -10 och nedåt.

Idag var det -15. Jag hade tänkt springa intervaller och det hade ju blivit betydligt bättre kvalitet på löpband men för mig är kvalitet i löpningen att komma ut! Jag vill vara ute i min bubbla och avskyr (hur knas det än låter) att bli varm.

Så jag stack ut. I flera lager och det var helt ok värmemässigt. Försökte mest andas genom näsan och det går ju till en viss nivå men sen behövs munnen för att få in mer syre. Körde en nedtonad variant av 2-tusingar. Sen jag rehabbat för Catarina så är rumpan som en traktormotor. Ett helt annat driv i steget. Känns så lätt och hållbart. Älskart!

Men varför har jag inte sprungit ordentligt förrän den 14e januari?

Tja. Först av allt- december sprang jag verkligen massor! Jag vet inte hur mycket exakt men mycket för att vara jag det senaste året. Avslutade ju med 4 mil på nyårsafton (30 + 11 km).

Sen fick jag feber dagen efter, blev för kall för många gånger. Vilade några dagar extra. Fick ont i halsen!! Vilade igen och så har jag bara joggat lite och kört lite styrka och SOMA Det har varit rätt mycket annat med inskolning av lillfisen och jag springer ju till och från jobbet och där har jag inte varit så mycket sen det halsonda försvann. Creature of habits även jag. 

Och det är så skönt att ha det här dynamiska förhållandet till löpningen. Den finns alltid med men får ta mindre plats ibland, och då är det ingen hets med det. Sen skruvar jag in den ordentligt mellan jobb och hemmaliv när det går utan att det tar för mycket energi utan ger tid för reflektion och att få känna mig stark, uthållig och rensa skallen.

Nu har jag, för första gången, satt ganska tuffa mål med min löpning. Jag förespråkar båda delar- att bara chilla med det och sänka kraven och så är jag ju för att spänna bågen och testa vad man kan.

Jag har chillat i två år nu. Innan spände jag bågen och klarade två 100 miles lopp. Sen var jag gravid, ammande, fick trassel i min rygg och nu, med nyårsaftonlöpet som kulmen känner jag att jag är redo att satsa igen. Och inte bara redo- jag VILL satsa. Vill testa MINA gränser.

Utifrån MIN vardag. Utifrån att löpningen aldrig är det viktigaste och aldrig får bli ångest. Den ska vara utmanande och en paus som jag ska återvända ifrån med något. Inte utan.

Så. 

1) Jag ska följa ett träningsprogram. Som jag gör själv förstås. Det är första gången jag gör det. Det bestär av två olika veckor i en  4-veckorsperiod som i sin tur finns i 3 x 4 månader. Det är baserat på spring till och från jobbet och ett helgpass. Det är enkelt men ganska tufft. Jag ligger två veckor bakom det men..vaf*n. Småsaker! Har 50 veckor kvar!

2) Jag ska logga mina mil. Inte för att jag satt ett specifikt mål för hur många men för att om jag ska ta i mer så vill jag se bakåt vad jag gjort mer kvantifierat även om det har gått kalas att springa på känsla och det fortfarande styr.

3) Jag har satt 5 lopp som mål:

1.TEC 50 miles i april. Mitt första ultra på länge bortsett från Tjejmarathon men är man tävlingsledare och tar telefonsamtal och pausar och har sig så räknas det inte. Det här loppet ska bara kännas STABILT, TRYGGT och HÄRLIGT. Det är enda målet. Ska testa hur magen funkar eftersom den sen sist ballat ur, jag har blivit laktosintolerant och fått IBS. Nytt läge liksom!

2.Ett millopp i höst där jag ska klara milen på sub 45 minuter. (jag har aldrig försökt springa en mil fort förutom på triatlon och tränar nästan aldrig fart- spännande!). Kanske Hässelbyloppet?

3.En swimrun- jag vill verkligen testa!

4.Ett upplevelselopp-  fjäll och terräng förmodligen. Inte hittat ”det”  än.

5.100 miles i höst. Det kommer vara tre år sen. Det känns väldigt långt. Jag är helt övertygad om att jag fixar det och jag vill fixa det under 20 hr så det får ta sin tid tills jag startar klockan mot det.

Det kan bli ett triatlon också. Men de här fem ska jag springa.

4) Jag ska köra styrka och prehab två ggr i veckan. 100 styrkepass på ett år. 

5) Det ska vara just my little dirty on the side. Så viktigt får det aldrig bli. Inte med hur världen ser ut idag. Känns det inte roligt så skiter jag i det. Motionera för att må bra det gör jag ändå så bra. Löpning ska vara härligt för det mesta och lite vidrigt ibland. Men inte vidrigt när det inte pågår.

Och eftersom det här borde vara en löparblogg, jag är löpcoach och sånt där så ska jag förstås skriva tips för hur man stuvar in kvalitet, tränar fettoxidation, är pigg, glad och frisk och ba äger generellt i vardagen. Eller vad vill ni att jag skriver om?

Såhär kul var det att springa 16 mil 2013.