Stafettlopp för en god sak i Ursvik


Tjejmarathon kommer alltid vara ca 50 kilometer. Eftersom vi de första fyra åren använt oss av leder har det varit en del ”bonuskilometer” i form av felspringningar.

Det kan vi garantera att det inte blir i år!

Loppet går av stapeln den 21 maj i Ursvik och vi kommer lägga en fin varvbana om cirka 10 kilometer. Dessutom erbjuder vi er att ställa upp som stafettlag på 2-5 deltagare – det väljer ni själva. Kanske springer en ett varv, den andra vilar, du springer ett varv, polarn vilar osv.

Vi möjliggör alltså för dig som inte vill springa 5 mil att vara med ändå. Och har du inte ett eget lag så sätter vi dig i ett- då är det bara att du anmäler dig och uppger maxdistans du vill springa!

Loppet går på kvällen med start klockan 17.00 – det blir en ljus och fin majkväll med grill och möjlighet för vänner och familj att hänga och ha kul medan du springer. Vi håller på att rodda med fika och sånt men självklart kommer det att finnas.

Varje deltagare bidrar med minst 1000 kronor till vår insamling. Vad pengarna, oavkortat, går till kan du se här hos PMU som vi samarbetar med i år för att säkerställa att vår insamling gör allra mest nytta.

Som deltagare blir du också medlem i vår förening och får vårt medlemspaket:

Flipbelt

t-shirt

pannband

Nyhetsbrev med tips och råd om träning och möjlighet att ställa frågor till oss om löpträning, kost, styrketräning och återhämtning.

Här läser du mer om varför vi gör detta och vad vi står för.

Här är info om årets lopp.

och här hittar du anmälan.

Sök också på ”Tjejmarathon” på Facebook där vi har en välbesökt sida och delar mycket information.

Jag hoppas verkligen du vill vara med. Anmäl dig, vänner, arbetskamrater eller dig själv och var med på ”årets bästa lopp” som många deltagare från tidigare år rankar det som!

Personligen är det en stor glädje att ladda inför vårt 5-årsjubileum, varmt välkomna igen!

Tobbe, vår tvåfaldige vinnare vid andra vätskestationen 2014.

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Du fattas mig


Idag skulle min pappa fyllt 70 år. Men den där hemska sjukdomen på C ni vet. Den tog honom för tidigt.

Det var 13 år sen i år. Så det var ett tag sen. Och för många som känner mig så kanske det ”är så det är”. Att min pappa inte finns. Att jag inte säger att ”pappa sa” eller ”pappa gjorde si eller så” om vardagliga saker. Mina barn har ingen morfar. De har inte världens bästa morfar som hade skojat med dem, men lite försiktigt. Aldrig krävande. Alltid funnits där och gjort allt allt allt och lite till för dem. Som han gjorde för mig och min syster.

Det har gått 13 år men det är inte ok. Det är inte ok. Det känns inte ok. Det är inte rätt. Det är fel att han inte är här. Han var one of the good guys. Han gjorde så gott. Han var så god. Han var så himla bra. Han var mitt bollplank och var länge mitt ankar i ett stormigt hav.

Kärlek, omtanke, uppfostran, lotsning. Det är abstrakta saker som inte försvinner för att en person går ur livet. Allt det där han lämnade efter sig, ett legacy att vårda. Det finns kvar. Jag har ärvt hans envishet, kärleken till naturen, till att ta ut sig, springa långt själv över vidder. Jag hör hans röst genom mig när jag behöver den.

Jag är en sån där som gillar att prata och sätta ord på saker men just hur det känns att pappa inte finns det har jag haft svårt att orda om.

Jag kan älska den ”osvenska” scenen i Ronja när Ronjas pappa blir så där urledsen när Skalleper dör. Inga spärrar. Bara sorg som  liksom måste få komma ut.

I julas lyssnade jag på Olof Wretlings Vinterprat. (Lyssna för guss skull- det är så bra). Och han hade ord för det.

Ett tomrum som inte går att fylla.

Och jag vägrar acceptera att det hänt. Det känns som att svika. Men att acceptera att det är ett tomrum som inte går att fylla- jo det fattar jag. Så får det väl vara.

Du som har någon som är ett tomrum. Fast den personen finns. Kliv in i tomrummet. Man vet liksom aldrig när man aldrig mer kan göra det.

En person kan inte ersättas av någon annan. Och jag tror inte på ödet. Men ibland, när jag tänker på allt som hänt och hur vi har det så känns det som ett uns av serendipity i att jag träffat N. Att det var just han.

Och det är inte alltid de där dagarna när allt är enhörningar och regnbågar som jag tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får dela livet med honom. Det är dagar som idag, när det uppstår utmaningar, när det blir lite knas, inte som någon av oss tänkt,  när vi måste samarbeta och lösa problem. Det är då jag inser vilket team vi är. Ett team med massor av kärlek, väldigt mycket humor, respekt och omtanke.

Så. Stora känslor av saknad och samtidigt av tacksamhet. Sakna och vårda minnet av, uppskatta och ta vara på den som är här!

Gört.       

Dagisbacillusker


..är nog de värsta. Vår stora tjej var knappt sjuk alls men här tog det en vecka och så slog det till ordentligt. Dessutom har hon liksom inte varit sjuk innan, någon snuvig dag bara så blev extra brutalt.

..och nu är resten av familjen mer eller mindre dåliga också.

Jag mår ok men gör som jag förespråkar och vilar.

Tror helt enkelt att vi lägger januari som en ”vilomånad” utan någon press på träning. Att vara småbarnsförälder har sin charm och sina utmaningar.

Ibland ska man höja ribban rejält, ibland ska man bara acceptera att den är där den är. Allt har sin tid, det finns fördelar med att vila också!

Peace out!

Årets första löppass och 2016 års löparmål


Idag. Den kallaste dagen hittills. Inte bäst! Det kan vara surt för luftvägarna att ta i när det är kallt. Alla reagerar olika. I Vinterstudion ser vi ju att våra elitskidåkare maxar i stundtals betydligt kallare grader men är man ovan och eller har känsliga luftrör så kan det kännas när det är runt -10 och nedåt.

Idag var det -15. Jag hade tänkt springa intervaller och det hade ju blivit betydligt bättre kvalitet på löpband men för mig är kvalitet i löpningen att komma ut! Jag vill vara ute i min bubbla och avskyr (hur knas det än låter) att bli varm.

Så jag stack ut. I flera lager och det var helt ok värmemässigt. Försökte mest andas genom näsan och det går ju till en viss nivå men sen behövs munnen för att få in mer syre. Körde en nedtonad variant av 2-tusingar. Sen jag rehabbat för Catarina så är rumpan som en traktormotor. Ett helt annat driv i steget. Känns så lätt och hållbart. Älskart!

Men varför har jag inte sprungit ordentligt förrän den 14e januari?

Tja. Först av allt- december sprang jag verkligen massor! Jag vet inte hur mycket exakt men mycket för att vara jag det senaste året. Avslutade ju med 4 mil på nyårsafton (30 + 11 km).

Sen fick jag feber dagen efter, blev för kall för många gånger. Vilade några dagar extra. Fick ont i halsen!! Vilade igen och så har jag bara joggat lite och kört lite styrka och SOMA Det har varit rätt mycket annat med inskolning av lillfisen och jag springer ju till och från jobbet och där har jag inte varit så mycket sen det halsonda försvann. Creature of habits även jag. 

Och det är så skönt att ha det här dynamiska förhållandet till löpningen. Den finns alltid med men får ta mindre plats ibland, och då är det ingen hets med det. Sen skruvar jag in den ordentligt mellan jobb och hemmaliv när det går utan att det tar för mycket energi utan ger tid för reflektion och att få känna mig stark, uthållig och rensa skallen.

Nu har jag, för första gången, satt ganska tuffa mål med min löpning. Jag förespråkar båda delar- att bara chilla med det och sänka kraven och så är jag ju för att spänna bågen och testa vad man kan.

Jag har chillat i två år nu. Innan spände jag bågen och klarade två 100 miles lopp. Sen var jag gravid, ammande, fick trassel i min rygg och nu, med nyårsaftonlöpet som kulmen känner jag att jag är redo att satsa igen. Och inte bara redo- jag VILL satsa. Vill testa MINA gränser.

Utifrån MIN vardag. Utifrån att löpningen aldrig är det viktigaste och aldrig får bli ångest. Den ska vara utmanande och en paus som jag ska återvända ifrån med något. Inte utan.

Så. 

1) Jag ska följa ett träningsprogram. Som jag gör själv förstås. Det är första gången jag gör det. Det bestär av två olika veckor i en  4-veckorsperiod som i sin tur finns i 3 x 4 månader. Det är baserat på spring till och från jobbet och ett helgpass. Det är enkelt men ganska tufft. Jag ligger två veckor bakom det men..vaf*n. Småsaker! Har 50 veckor kvar!

2) Jag ska logga mina mil. Inte för att jag satt ett specifikt mål för hur många men för att om jag ska ta i mer så vill jag se bakåt vad jag gjort mer kvantifierat även om det har gått kalas att springa på känsla och det fortfarande styr.

3) Jag har satt 5 lopp som mål:

1.TEC 50 miles i april. Mitt första ultra på länge bortsett från Tjejmarathon men är man tävlingsledare och tar telefonsamtal och pausar och har sig så räknas det inte. Det här loppet ska bara kännas STABILT, TRYGGT och HÄRLIGT. Det är enda målet. Ska testa hur magen funkar eftersom den sen sist ballat ur, jag har blivit laktosintolerant och fått IBS. Nytt läge liksom!

2.Ett millopp i höst där jag ska klara milen på sub 45 minuter. (jag har aldrig försökt springa en mil fort förutom på triatlon och tränar nästan aldrig fart- spännande!). Kanske Hässelbyloppet?

3.En swimrun- jag vill verkligen testa!

4.Ett upplevelselopp-  fjäll och terräng förmodligen. Inte hittat ”det”  än.

5.100 miles i höst. Det kommer vara tre år sen. Det känns väldigt långt. Jag är helt övertygad om att jag fixar det och jag vill fixa det under 20 hr så det får ta sin tid tills jag startar klockan mot det.

Det kan bli ett triatlon också. Men de här fem ska jag springa.

4) Jag ska köra styrka och prehab två ggr i veckan. 100 styrkepass på ett år. 

5) Det ska vara just my little dirty on the side. Så viktigt får det aldrig bli. Inte med hur världen ser ut idag. Känns det inte roligt så skiter jag i det. Motionera för att må bra det gör jag ändå så bra. Löpning ska vara härligt för det mesta och lite vidrigt ibland. Men inte vidrigt när det inte pågår.

Och eftersom det här borde vara en löparblogg, jag är löpcoach och sånt där så ska jag förstås skriva tips för hur man stuvar in kvalitet, tränar fettoxidation, är pigg, glad och frisk och ba äger generellt i vardagen. Eller vad vill ni att jag skriver om?

Såhär kul var det att springa 16 mil 2013. 

Hälsa 2016 – Inward bound, repair and restore mode


I ett reflekterande tillstånd tror jag alla inser att det inte är enskilda plagg, övningar eller livsmedel som gör hälsan. Inte ens när man lägger ihop ett par snygga tights, bästa magövningen och grönaste smoothien får man hälsa om det inte kläs på, utövas av eller dricks av en själ som trivs i sin boning.

Alla fattar det. Ändå så är det så otroligt mycket ytligt omplåstrande som präglar hur vi strävar efter hälsa. Vi luras att tro att det är något djupare för det paketeras gärna som något hälsofrämjande. Men sättet vi konsumerar på, mindsetet vi har när vi gör det och mängden produkter och tjänster gör att det mest blir en röra som inte lämnar oss med en långsiktigt bättre känsla. Det är ett beteende som stimulerar till fortsatt konsumtion av saker som någon annan konstruerat och vi uppfattar att vi ska ta till oss. Ingen vaknade en morgon med en spontan längtan efter HIIT-träning eller vetegräs.

Visst finns det saker vi behöver men att basera sin strävan efter hälsa bara genom att hämta in saker utifrån, lägga till produkter och tjänster istället för att dra ned persiennerna mot ett utbud som andra med, let’s be honest, vinstintresse konstruerat och vända blicken och örat inåt. Det tror jag mycket mer på och har skrivit om innan.

Där finns allt. Lovar. Allt. Lika många år som du är, lika mycket visdom om vad du mår bra av finns inom dig. I det pressande bruset som uppstår när du läser om vad andra tycker och hävdar så blir kanske just signalen inifrån så dämpad så allt du fångar upp är  en röra av saker du ska äta, pass du ska träna och grejer du ska hinna med. Inget som hänger ihop i en röd tråd men gärna kostar pengar.

Vårt samhälle och hela nationalekonomiska konkarongen verkar bygga på att vi ska köpa köpa köpa. Det är svårt att gå emot en sån struktur om man inte lägger tid på att arbeta upp ett mentalt pansar mot det. Lätt att köpa på och kortsiktigt få en känsla av att man är på väg mot en högre nivå av hälsa. Men effekten avtar snabbt.

Konsumtionen av produkter med kort livslängd i emballage vi bara slänger- det förstår ju alla att det inte är hållbart. Men den korta kicken av något sprillans, smart paketerat både i sin fysiska form såväl som att det finns folk som bara jobbar med att förmedla en stark metafysisk känsla av ”rätt” via digitala medier- ja det gör i vår snabba värld det lätt att trilla dit snarare än den djupare kicken av att ta fram ett plagg som hållt i flera år och använda det om och om igen.

Idag hörde jag på nyheterna att ett förslag fanns för att sänka momsen på reparationstjänster. Som att fixa en gammal cykel till exempel. Laga och ta hand om sånt som redan finns. Men hurra och äntligen!

Jag tror så att det behövs ett nytt fokus och det var så befriande att läsa om den danske psykologiprofessorn Svend Brinkman som i en artikel i tidningen Dagen menar att ”nya folksjukdomen psykisk ohälsa en naturlig reaktion på ett onaturligt samhälle där tillvaron snurrar snabbare och snabbare och där vi ska hantera ny teknologi, nya trender och mirakelkurer.”

Ju mer vi krånglar till det med att ha hand om vår hälsa, desto sämre mår vi. Över saker som verkligen bara spelar roll om vi har det ganska bra ändå.

Om vi tar den sänkta momsen på reparationstjänster som en metafor för vår hälsa. Hur kan vi tänka då?  Tänk om 2016 kunde bli året då vi lät våra hälsomål handla om att ta hand om det som redan finns. Vårda det så det håller länge.

Våra sociala sammanhang. Vänner. Familj. Relationer. Jobba på dem, vårda dem. Möta människor så våra spegelneuroner aktiveras (de där som vi tappar via skärmen). Det är trots allt, som Brinkman säger att ”Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Våra kroppar genom enkla medel som inte kostar något. Kroppens funktion snarare än utseende. Vår sömn. Vara utomhus. Röra på oss på ett sätt som känns naturligt. Låta det komma till oss. Väcka rörelseglädjen som vi förstås haft helt naturligt, utan hämningar någongång, vi har ju alla varit barn! Fokusera på movement först och kanske lite träning på det om det är något man gillar. #utonjut helt enkelt. Låt det bara hända!

Veta vad vi äter. Sånt som känns ok att stoppa i munnen när vi funderar på hur det kom dit. Är jag ok med hur den här burgaren kom hit? Hur mycket kött som slängs på den här restaurangen? Skulle jag själv kunna slakta en ko för att få kött? Äter jag hållbart? Tar jag hand om rester? Äter jag upp det jag köper hem? 

Ta hand om saker och kläder jag äger. Laga dem. Om jag behöver nytt, köpa sånt som känns etiskt producerat. Köpa med en tanke om att det ska hålla i flera år. 

När hälsan inte känns bra, ta hand om det jag är, ta hand om det jag har. Inte först börja lägga till. Vårda. Lyssna inåt. Där finns en klok röst som pratat sen den dagen du föddes. Lyssna på den! En stund varje dag. Och sen ut i samhället och gör gott!

Fettdrivet Sverigetramp


”Men vad ska detta vara bra för?” undrade några vänner och säkert fler när de fick höra om Simon Gustavssons planerade 240 mil långa cykeltur på bara vatten och salt.

Från Treriksröset via Stockolm och Göteborg till Smygehuk. På 14 dagar cirka. Utan mat även om han ska äta upp sig rejält innan.

Ja vad ska mycket vara bra för kan man fråga sig. Alla dessa utmaningar vi på toppen av Maslows behovstrappa tar oss för. Jag funderar ofta över det men i det här fallet tar närings och uthålligetsnörden i mig över och ska följa med stort intresse.

Simon är biomedicinare och jag HOPPAS att de passar på och tar blodprover både innan, under och efter och gör fysiologiska analyser sen.

För klart det går. Men intressant att se vad som händer. Läs mer här om äventyret.