Du fattas mig
Idag skulle min pappa fyllt 70 år. Men den där hemska sjukdomen på C ni vet. Den tog honom för tidigt.
Det var 13 år sen i år. Så det var ett tag sen. Och för många som känner mig så kanske det ”är så det är”. Att min pappa inte finns. Att jag inte säger att ”pappa sa” eller ”pappa gjorde si eller så” om vardagliga saker. Mina barn har ingen morfar. De har inte världens bästa morfar som hade skojat med dem, men lite försiktigt. Aldrig krävande. Alltid funnits där och gjort allt allt allt och lite till för dem. Som han gjorde för mig och min syster.
Det har gått 13 år men det är inte ok. Det är inte ok. Det känns inte ok. Det är inte rätt. Det är fel att han inte är här. Han var one of the good guys. Han gjorde så gott. Han var så god. Han var så himla bra. Han var mitt bollplank och var länge mitt ankar i ett stormigt hav.
Kärlek, omtanke, uppfostran, lotsning. Det är abstrakta saker som inte försvinner för att en person går ur livet. Allt det där han lämnade efter sig, ett legacy att vårda. Det finns kvar. Jag har ärvt hans envishet, kärleken till naturen, till att ta ut sig, springa långt själv över vidder. Jag hör hans röst genom mig när jag behöver den.
Jag är en sån där som gillar att prata och sätta ord på saker men just hur det känns att pappa inte finns det har jag haft svårt att orda om.
Jag kan älska den ”osvenska” scenen i Ronja när Ronjas pappa blir så där urledsen när Skalleper dör. Inga spärrar. Bara sorg som liksom måste få komma ut.
I julas lyssnade jag på Olof Wretlings Vinterprat. (Lyssna för guss skull- det är så bra). Och han hade ord för det.
Ett tomrum som inte går att fylla.
Och jag vägrar acceptera att det hänt. Det känns som att svika. Men att acceptera att det är ett tomrum som inte går att fylla- jo det fattar jag. Så får det väl vara.
Du som har någon som är ett tomrum. Fast den personen finns. Kliv in i tomrummet. Man vet liksom aldrig när man aldrig mer kan göra det.
En person kan inte ersättas av någon annan. Och jag tror inte på ödet. Men ibland, när jag tänker på allt som hänt och hur vi har det så känns det som ett uns av serendipity i att jag träffat N. Att det var just han.
Och det är inte alltid de där dagarna när allt är enhörningar och regnbågar som jag tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får dela livet med honom. Det är dagar som idag, när det uppstår utmaningar, när det blir lite knas, inte som någon av oss tänkt, när vi måste samarbeta och lösa problem. Det är då jag inser vilket team vi är. Ett team med massor av kärlek, väldigt mycket humor, respekt och omtanke.
Så. Stora känslor av saknad och samtidigt av tacksamhet. Sakna och vårda minnet av, uppskatta och ta vara på den som är här!
Gört.
Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Katta- ja de där ”om”en alltså. De blir färre men vissa sitter kvar. Tack
Sandra- åh så otroligt sorgligt och starkt! Det berör ända in i hjärtat att höra och jag förstår verkligen dina tankar om när han inte kommer vara där- det är en klen tröst men han är ju där då, genom dig! En stor styrkekram rakt tillbaka!
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .