Lägerrapport – Club la Santa, Lanzarote

För prenumeranter av Ingen


Hej på er! 

För det första, jag ger nog upp det här med bilder i bloggen. Det är så petigt att överföra från telefonen till datorn och sedan ladda upp dem här. Mitt tålamod räcker inte till. Dessutom har jag inte fått en enda kommentar om hur fantastiskt fina bilder jag har lagt upp så ni får skylla er själva. Sorry not sorry. (Hoppas ni förstår att jag är ironisk då jag låter bitter. Om jag är bitter på riktigt klagar jag åt Magnus, mamma eller mina systrar, inte i bloggen).

För det andra, jag och Magnus åkte till Lanzarote i måndags. Jag höll på att dö deppdöden av snöhelvetet och gråheten hemma i Stockholm. Har aldrig blivit så knäckt av vintermörker förr. Värst är dagarna, typ mitt på dagen då det borde vara ljust men är gråare än gråast. Som Mamma Mu sa: ”grått är den gråaste färgen som finns”. Mamma Mu är en bra typ. Gråheten gjorde också att jag blev väldigt stillasittande mellan träningarna hemma. Jag tror på att våga vila och att göra ingenting mellan passen, då återhämtar man sig fint. Men att sitta helt stilla i samma position är kanske inte det bästa och det har blivit för mycket sånt senaste tiden och jag har känt mig lite stel. Så att åka i väg till sol och värme var idealiskt just nu. 

På måndagmorgon då vi skulle åka vaknade jag av att jag hade svinont i halsen och jag tänkte deppa ihop. Under dagen blev det dock bättre och bättre och jag kände mig inte alls sjuk i övrigt. Inte ens speciellt trött. Sen blev det bättre och bättre hela tiden och jag insåg att det inte var en förkylning utan ett sånt där pissigt pms-symptom som jag kan ha ibland. Måste blogga mera om pms, mens och elitidrott, men det får bli en annan dag. 

För säkerhets skull vilade jag resdagen och nöjde mig med en promenad och att lära mig att hitta på området. Med mitt lokalsinne kan sånt ta en stund. 

Vi bor i en relativt nyrenoverad lägenhet. Inredningen är väldigt skandinavisk. Mest vitt, grått och ljust trä. Känns ganska fräscht. Nackdelarna är handfatet i badrummet (som ser väldigt snyggt ut men inte funkar lika snyggt). Samtliga spottloskor hamnar i hörnet av handfatet och rinner aldrig ner. Sjukt ofräscht. Om man duschar så försvinner inte fukten nånstans heller utan allting i badrummet blir genomblött. Att öppna fönstret hjälper lite. Badrummet är för övrigt det enda rummet med utsikt så öppet fönster är inte fy skam. Igår öppnade jag fönstret medan jag duschade så att jag kunde sola samtidigt. Ganska nice ändå. Övriga nackdelar är att det är iskallt här inne (ingen ac, inga element, inget solljus) så ibland fryser man ihjäl. I övrigt är inredningen lite väl steril (inga tavlor) och myrorna i diskhon är väl inte superroliga (men de är pyttesmå och går lätt att döda med hårspray), men det är sånt man kan leva med. 

Bra saker är att det finns all köksutrustning man behöver (vi behöver typ ingen iofs), många eluttag, en terass (med utsikt över väggar) och tjocka täcken i sängarna. Dessutom är det helt tyst på nätterna trots att ljudisoleringen är som den alltid är på såna här ställen. Har vaknat av en fågeljävel några morgnar men då har klockan varit kring åtta så det är väl ändå ok. I det stora hela tycker jag att allt utom handfatet och kylan är okej!

Hela hotellområdet i sig älskar jag. Trappor, korridorer, hörn med bänkar, stor pool, caféer, barer, restauranger, spa och alla sporter i hela världen. Och flera lite avskilda områden med solstolar om man inte ville hänga vid poolen. Det finns också en matbutik som innehåller allt man behöver, men till sjuka priser. Jag betalade dock glatt sjuka priser för den finska salmiaken jag hittade igår.

På måndagar och onsdagar har de underhållning på en scen mitt i hotellkomplexet. Första gången var vi inte där utan jag satt på rummet och surade över oljudet. De tystnade dock strax efter 22 så egentligen gjorde det ingenting. Vi gick dock och kollade på underhållningen i onsdags och då var det barnen på hotellet som stod för underhållningen. Helt fantastiskt. 

För mig som löpare funkade La Santa utmärkt. Knappt 100m från vår dörr låg friidrottsbanan. Banorna var lite hårda och folk använde banorna som ett övergångsställe så jag blev ganska irriterad ganska många gånger. I övrigt var det inte många som sprang på banorna så man behövde inte trängas så mycket. Vid löparbanorna låg också ett litet utegym med fria vikter men där hängde bara crossfitfolk. 

Eftersom vi bara var här en vecka så hann jag inte testa så många löparvägar. Eftersom jag inte gillar för mycket hårt underlag, backar eller lösa hundar så hade jag inget behov av att leka äventyrare heller, utan jag höll till på den lilla ön, precis utanför hotellrummet. Ett varv runt ön var typ 2,2km, och om man sprang som en åtta (som inte såg ett dugg ut som en åtta) så blev ett varv 3,5km. Jag sprang alla mina pass där pga grusvägar och nästan platt. Gymmet här var också väldigt bra. De hade precis allting, inklusive riktigt bra crosstrainers. 

Träningen har gått väldigt bra här. Jag har kunnat köra dubbelpass varje dag, förutom idag då jag sprang långpass. Rutinerna har funkat med många sömntimmar och mycket mat. Maten här är som den brukar vara på bufféer på såna här ställen. Okej. Varken mer eller mindre. Eller ja, den grillade entrecoten i tisdags var lite mera än ok. Det finns också alltid glass till efterrätt men där är hostande barn och gräver med händerna så den håller jag mig undan. 

Mellan passen här har jag försökt hitta på saker att göra och inte bara bli så passiv som hemma. Magnus har spelat tennis några timmar nästan varje dag så han har inte varit så pigg heller, så vi har hittat på aktiviteter som är roliga men som inte sliter. Det finns ju massor av roliga träningspass här som man kunde joina, men det skulle bli för slitsamt i kombination med egen träning. Så det har blivit minigolf, lite kajak (finns en lagun där man kan köra paddling/SUP/windsurfing), ett spabesök, biljard och airhockey. Vi försökte oss också på att gå på lina utan att lyckas speciellt bra alls. 

Igår gick jag på ett gruppass som hette aerial relaxation. Man skulle ligga i en ”tyghammock” som hängde från taket. Hade sett fram emot ett pass i stil med anti gravity-yoga som jag alltid velat testa men det här var inget sånt alls. Man skulle bara lägga sig i tyget som en puppa och ligga stilla och gunga i mörkret medan ledaren läste upp en story som skulle få oss att slappna av. ”Ni står på en strand, solen börjar gå upp, det blåser svaga brisar, ni känner er avslappnade” jag fryser. ”Ni ser en båt, ni sätter er i den, plötsligt har ni bara hav runt omkring er, ni är mjuka och avslappnade i kroppen” Va? Vem styr? Hur ska jag ta mig i land igen? ”Ni ser en ö. Ni går i land på ön. Och in i en skog. Ni känner er helt avslappnade”. Är det tryggt här då? Finns det farliga djur? Var kan man gå på toa? Finns det dricksvatten? ”Ni ser en källa, ni klär av er och går ner i den, ett steg i taget. Allt blir lugnt. Ni slappnar av. Stanna kvar i vattnet i några minuter”. Perkele vad jag fryser. Ska jag föreställa mig att jag är naken nu alltså? Är vattnet varmt? Känns inte så. Jag fryser. ”Ni går upp ur vattnet, det börjar blåsa igen” Seriously? Vad fan ska det blåsa för? Fryser ihjäl snart. ”Ni klär på er igen” Va fan? Ingen handduk heller. Skönt… Och ungefär i det här skedet så insåg jag att om jag ska kunna slappna av istället för att bli tokstressad så måste jag sluta lyssna och tänka på något helt annat. Så blir det då en kontrollmänniska går på avslappningspass. 

Idag har jag sprungit långpass och fått flow. Flow på långpass händer ungefär en gång var femte år för mig. Jag gillar inte långpass. 

Imorgon åker vi hem. Det känns helt okej. Det har varit en fantastisk vecka, men en vecka räcker ganska bra på ett sånt här ställe. Problemet är bara att det verkar vara nån jäkla supervinter i Stockholm. Kämpar hårt med att inte förtidsångesta inför det. 

Jag tänkte avsluta med att säga om jag rekommenderar eller inte rekommenderar det här stället men jag är lite tudelad. Jag har alltid gillat Playitas. Det här är som playitas men tre gånger bättre enligt mig. Men också dyrare. Tror det ändå är större chans att jag åker tillbaka hit än att jag åker till Playitas igen. Om man är en människa som inte ser pengar som något problem och kan lägga ner lite extra på en bekväm vecka, då är La Santa trevligt. Men om man har lite tightare ekonomi (vilket de flesta idrottare brukar ha), så är det inte värt det. Man får flera veckor i Portugal för samma pris som en vecka här. Och visst är det mycket som ingår här, men som elitidrottare går man ju ändå inte på en massa gruppträningspass så då är det inte så stor skillnad. 

I det stora hela har jag trivts super här. Jag har mått bättre än på länge och känt mig avslappnad. Jag har haft kul och blivit pigg av solen. Jag och Magnus har haft tid att umgås mera än vanligt. Sen har det ju förstås känts sådär att betala några euro för vattnet till varje måltid och att frukt i butiken kostar femtielva euro per kg. Det är mycket pengar med min ekonomi. Dock hade jag ingen aning om att jag skulle bli av med mitt stöd då jag bokade lägret i julas, i såfall hade jag valt ett billigare ställe. Tur att jag får stöd från Falken som jag kan använda till läger i alla fall. För att få en vecka i solen och värmen med riktigt bra träning, och framför allt en vecka då jag har mått superbra, det är värt att betala några pengar extra för ibland. 

Sandra

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Hon har bilder på instagram 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ORIGINALPACKNINGSLISTAN

För prenumeranter av Ingen


Nu sitter jag här och bloggar igen. Mest för att jag borde göra annat. Men det borde man väl alltid ändå. 

Jag borde skriva packlista. Jag ska göra det snart också. Det är bara så fruktansvärt tråkigt. Dock är jag kanske bäst i hela världen på just packlistor. Och jag är på så bra humör idag att jag ska dela med mig av min superteknik. Jag har ett dokument som jag har döpt till ORIGINALPACKNINGSLISTAN och där har jag skrivit upp grejer jag ska packa i följande kategorier:

1) Viktiga småsaker (typ pass, plånbok, hörlurar, spikskor, nyckel)

2) Träningskläder

3) Vardagskläder

4) Toalettgrejer

5) Mediciner (behöver en egen kategori, speciellt under allergisäsong)

6) idrottstillbehör (träningssolbrillor, pulsband, foamroller, gummiband, träningsdagbok osv)

7) elektronik (dator, telefon, adapter, hårddisk och alla tusen laddare)

8) Nöjesgrejer (böcker, spelkort, ritgrejer osv)

9) Övrigt (mellis till resan, vattenflaska, solbrillor, handväska osv)

10) Om det får plats (alltså sånt man vill ha med men egentligen inte behöver, som man får spara tills resten är packat, och trycka ner i väskan om det finns plats)

11) På mig (kläderna man ska ha på sig då man reser, så att man inte råkar packa ner dem och får rota fram dem från botten av väskan på morgonen då man är stressad)

12) To do (ladda telefon/dator, förbered mellis, växla pengar, uppdatera Adams).

På ORIGINALPACKNINGSLISTAN har jag skrivit upp allt jag någonsin kan tänkas ha med mig då jag reser, oavsett vart jag ska. Och då jag ska iväg någonstans så kopierar jag ORIGINALPACKNINGSLISTAN och klistrar in den i ett nytt dokument och så går jag igenom listan och raderar allt jag inte ska ha med mig. Typ omöjligt att glömma något. Men det kräver förstås att allt är med på originallistan, och på min är allt med! Monica i Friends hade varit stolt över mig! Varsågod för tipset. 

Och då jag är klar med listan så skriver kontrollfreaket i mig ett exakt tidschema över resdagen. Stress är inte lika charmigt som känslan av kontroll! 

Jag har börjat på en ny tavla. Jag gjorde min första tavla på duk hösten 2015. 90x90cm. Jag målade hela tavlan med tusch (RIP pennorna). Sen dess har jag övergått till akrylfärg och lärt mig en massa nytt och jag har så himla länge varit sugen på ett större projekt igen. Så igår gick jag in på Panduro och köpte en målarduk på 92x73cm och jag kände att min livsglädje ökade direkt. Jag började skissa igårkväll och idag har jag redan börjat måla lite. Den här tavlan kommer att ta rätt mycket tid, men jag tänker också ha mera tålamod än tidigare. Oftast då jag har målat en tavla brukar jag säga att ”jag är faktiskt jättenöjd med allting, förutom…” Den här tavlan ska inte innehålla några förutom. Den ska bli perfekt, på Sandraviset, och därför har jag redan döpt den till imperfection. 

På måndag åker jag och Magnus till Lanzarote. Och ja, jag ser det som ett träningsläger fastän jag åker med min sambo. Jag är så glad över att Magnus springer så pass mycket att jag kan släpa med honom på distanspass och korta intervaller. Det blir ganska lagom. Jag föredrar trots allt att springa själv, men ibland är det skönt att springa med någon annan så att det inte blir så himla tråkigt. Jag är väldigt nyfiken på vad Club la Santa är för ställe. Jag hoppas att det är bättre än Playitas. Enligt det jag har googlat fram hittills så är det bättre löpmöjligheter, bra ställen för långa intervaller plus att friidrottsbanan ligger mitt på hotellområdet. Jag hoppas det är ett så pass bra ställe så att det är värt åka dit igen. 

Då jag åker på träningsläger föredrar jag att åka till just såna här ställen där allt är nära till hands och där man inte behöver en bil till någonting. Jag vill kunna springa direkt utanför dörren och jag vill kunna gå till friidrottsbanan, gymmet, matsalen, restauranger, butiker osv. Läger som kräver en massa bilkörning är ingenting för mig. Det tar tid, jag blir åksjuk och man måste hela tiden planera så himla mycket. Plus att jag själv inte är så van att köra att jag vill köra då jag är utomlands. Om ni har tips på bra ställen man kan åka på träningsläger till som inte kräver bilkörning så tar jag gärna emot tips. Men tillägger att jag inte vill åka till bergiga backiga ställen, jag är banlöpare 😉

Som det ser ut nu så åker jag en vecka till Portugal i slutet av mars. Är rätt trött på Monte Gordo, men det lär finnas bra löpsällskap från både Sverige och Finland där just då, så det kan nog bli rätt trevligt ändå! 

Nej, nu är det dags att skriva den där listan jag pratade om. 

Sandra

Den stora tröttheten.

För prenumeranter av Ingen


Hej på er.

Jag skrev nyss ett långt inlägg men raderade hela. Det innehöll för mycket åsikter och åsikter är farliga att skriva. Så jag tog bort dem. Men så ni vet; jag tycker saker. Orkar bara inte skriva vad 😉

– Jag överlevde förra helgen. Tre dygn med ett födelsedagskalas, ett bröllop och ett dop (och vigsel samtidigt). Intensivt men kul!

– Jag har gjort min bästa träningsvecka på länge, både kvalitets- och mängdmässigt. Däremellan har jag varit väldigt trött (no shit).

– Jag har inte kollat på vinter-OS, men blivit trött på negativa rubriker. Varför vill alla alltid hitta dåliga saker att skriva om när det finns minst lika mycket bra?

– Det finns mycket kul att kolla på på cmore just nu. Både Sveriges mästerkock och Det stora tårtslaget. Snart börjar Dessertmästarna också. Jag är lite svag för matlagningstävlingar på tv. Oklart varför. Jag gillar varken att laga eller att äta mat. 

– Jag har blivit av med min idrottarlön, alltså pengarna jag betalar mat och hyra med. Oklart varför. Men det här året blev plötsligt mycket mera utmanande. Som tur är har jag klarat av att släppa det och fokusera på träningarna. Men däremellan får jag klura mer på hur jag ska lösa allting.

– Jag tycker att det är skönt med tävlingssäsong. Jag är inte så brydd i att tävla själv under inomhussäsongen, men det är alltid kul då det finns lite friidrott att kolla på.

– Om åtta dagar åker jag och Magnus till Lanzarote och Club la Santa. Ser fram emot att träna där. Ovanligt less på vintern i år. 

– Idag får ni inga bilder. Jag är för trött. Finns på instagram om man absolut behöver se hur jag såg ut då jag körde lite rörlighet för baksidorna igår. @steeplesandra

– Jag inser att jag låter bitter i mitt skrivande idag. Det är lite märkligt, för jag är på ganska bra humör idag. Det är bara tröttheten som tar över!

Men det var nog allt för idag!

Sandra

Sol, snö, snabba ben och en töntig rubrik.

För prenumeranter av Ingen


Hej människor! 

Jag är på bra humör idag. Jag har en sån dag då jag inte har några tider att passa. Inga naprapatbesök, inga möten, inga Sätraträningar och inga andra klockslag att ha koll på. Jag är så mycket mera produktiv såna här dagar, trots att jag som vanligt tränar två pass. Man blir lugn av att bestämma sitt eget schema. Idag har jag mest tvättat, diskat och svarat på mail. Och sprungit ute i solen såklart. Passade på att springa förbi Hammarbybacken för att kolla hur det såg ut inför kvällens världscup. Blir nog en kvällspromenad sen om jag hinner så jag kan kolla lite på tävlingarna på avstånd. Är för frusen för att köpa biljett och kolla från läktaren. 

På tal om Världscup i Hammarbybacken. Så här ser det ut i Hammarby Sjöstad om kvällarna. Mycket trevligt.

Läste nyss att det bara är 10 dagar till OS. Jag ska försöka hänga med lite mera i år. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att kolla på idrott, knappt ens friidrott om det inte är någon jag känner som tävlar. Så vintersport har inte alls varit intressant. Men jag ska ge det en ny chans i år och sluta jämföra med friidrotten hela tiden. Ibland får man bara acceptera att jag kommer från ett vintersportland! Mest intresserad är jag av Hockeyn. Men skridskor och bob är ju också kul att kolla på. Jag hoppas det blir många medaljer till Finland förstås! Ska läsa på lite så jag har koll på vilka grenar vi har deltagare i. 

På tal om att kolla på OS. Kolla!

Råkade se en kolumn i en kvällstidning här om dagen om att det var så ”pinsamt” att Sverige inte hade någon superstar som kunde bära flaggan på OS-invigningen. Att va? Alla som är med i OS är freaking superstars, alla är där för att representera sitt land och alla förtjänar att bära flaggan. Sen när blev OS-invigningen en skryttävling?

Ska försöka att undvika att läsa om sport i kvällstidningarna. Tål inte att det ska förutspås så jäkla mycket och att man skriver att folk är dåliga redan innan tävlingarna börjar. Så sjukt respektlöst mot folk som faktiskt har kämpat hårt för att ta sig till OS.

Jag kommer att missa lite av OS då vi åker till Lanzarote på läger. Skeptisk till att spanjorerna är superintresserade av vinter-OS så deras tv-kanaler lär inte visa så mycket.

Men det som intresserar mig mera än OS är ju att friidrottssäsongen har börjat. Att få gotta sig i resultat är ju det roligaste som finns. Plus att jag tycker det är intressant med både finsk och svensk friidrott så då blir det dubbelt roligare. Inomhussäsongen är väldigt mycket större i Sverige än i Finland. I Finland står många över, eller gör ett par tävlingar max, medan många i Sverige satsar mera på att toppa formen och faktiskt göra en riktigt bra säsong. Undrar varför det är så. 

På tal om inomhussäsong. Så där ser det ut på utsidan av Sätrahallen på vintern. 

Själv har jag inga problem med att inte tävla. Jag har missat många inomhussäsonger förr och har aldrig gjort fler än ett par lopp inomhus. Jag har också vid flera tillfällen tackat nej till att ställa upp i mästerskap trots att jag har kvalat, eftersom jag hellre tränar än tävlar i mars. Sen är ju inomhussäsongen inte direkt idealisk för uthållighetslöpning heller, med kortbana och branta, doserade kurvor. Lite mer passande för exempelvis hoppare. Så jag är nöjd framför datorn och diverse livestreamar. 

Jag råkade för övrigt hamna bredvid en man och en kvinna då jag satt och stretchade på gymmet här om dagen. De diskuterade mens. Jag blev glad för att 1) en man och en kvinna pratade om mens som att det var världens naturligaste sak (vilket det för övrigt är), 2) kvinnan berättade att hon hade mens och att träningen kändes seg på grund av det, och mannen var helt förstående och 3) mannen frågade kvinnan hur elitidrottskvinnor gör under tävlingssäsong. Jag blev glad av att höra en öppen och vettig diskussion om mens sådär. Det är inte så himla vanligt. Kvinnan förklarade för övrigt att elitidrottskvinnor styr sin mens med hjälp av p-piller. Lät bli att ge min in i diskussionen och säga att tyvärr vill alla inte stoppa i sig hormoner och får leva med att mensen kan dyka upp vid fel tillfällen. En väldigt krånglig grej som fortfarande behöver diskuteras mera. Och framför allt mera öppet, tills folk förstår hur mycket det kan påverka. 

På tal om gymmet. Matching is everything. Och mina nya Pegasus är svinfina (och väskan är svinfärgad). Pegasus kan vara det bästa som existerar i löparvärlden.

På tal om saker jag blir glad av så blir jag fortfarande lite upprörd av instagram. Jag förstår inte varför det ska vara så galet mycket rumpa och magrutor överallt. Jag förstår att folk vill ha likes och uppmärksamhet, det är mänskligt. Men vem är människorna som skriver sliskiga kommentarer och gillar bilder direkt det visas lite hud? Vill spy på alla gifta män med familj som skriver och kommenterar kvinnors kroppar på instagram. Bara ofräscht. Jag önskar också att fler kvinnor (och män) kunde inse att likes inte är allt och att starka och hälsosamma kroppar inte är samma sak som stora, tydliga muskler. Tycker som tur är att det faktiskt inte är så mycket kroppsfokus inom friidrotten, men ändå för mycket. Friidrotten går ju ut på att träna sin kropp så att man kan prestera maximalt (det finns inga redskap, djur, motorer, vallateam och annat som hjälper till då det väl gäller, det är kroppen som gör jobbet), inte för att se fin ut på bild. Kroppar är fina ändå. Alla kroppar.

Jag hoppas att folk börjar fascineras av personlighet före utseende snart, så att folk vågar vara sig själva igen. Och ja, givetvis vill jag också ha uppmärksamhet, men inte för hur min kropp ser ut. Och så länge det är det som räknas så är jag hellre utan! 

På tal om utseende. Förra veckan var jag på ett viktigt möte. Då hade jag på mig jeans för första gången i år. Kanske också sista. Sånt måste fotodokumenteras genom en dammig spegel. Jag kompletterade looken med en skön tischa och air max på fötterna för att känna mig lite bekvämare.

Ibland då jag blir osäker på hur jag ska göra i en situation, till exempel om jag ska göra något jag inte riktigt vill stå för, för att få uppmärksamhet eller pengar eller något annat jag skulle behöva, då frågar jag mig själv, ”kommer jag att vara stolt över det här beslutet om 10 år?”, och då är svaret oftast enkelt. Att välja att alltid vara ärlig och bara ställa upp på sådant man kan stå för och vill representera kanske inte ens är möjligt, men jag ska göra det så länge jag kan. För jag tror på något vis att det lönar sig i slutändan.

Annars så går det väldigt bra just nu. Jag ökar löpmängden hela tiden och jag har gjort några riktigt bra kvalitetspass. Jag jobbar också mycket med skadeförebyggande träning och kämpar fortfarande med att bli jämnstark i båda benen. Det är så otroligt kul att känna att jag utvecklas och att det finns så mycket som fortfarande kan bli så mycket bättre. Men mina ben känns starka och snabba igen. Det har jag saknat. 

På tal om att det går bra. I fredags sprang jag mitt bästa snabbdistanspass sedan häloperationen 2016. Det var ren njutning, trots att jag sprang längs en tråkig landsväg utanför Strängnäs.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och börja skriva ihop packningslistan inför den mest intensiva helgen på länge! 

♥ Sandra

Hälsningar från Teneriffa

För prenumeranter av Ingen


Hej hej från värmen! 

Så himla skönt att komma bort från världens gråaste och regnigaste Stockholm till sol och värme. Jag kände redan då jag sprang mitt första pass här att det inte spelar någon roll om det regnar resten av lägret, för jag njöt så himla mycket av solen det passet att det hade varit värt att åka hit ändå. Fast det har varit fint väder mest hela tiden. Och rätt mycket moln. Men det är fortfarande ljusare än hemma. Och varmare. Så jag är nöjd. D-vitaminförrådet börjar bli fyllt.

Träningen flyter på. Benen är skönt slitna men jag har gjort mina pass och kommit in i sköna lägerrutiner och kört mina bästa intervallpass på flera månader.

Intervaller.

Jag är ingen sån som gillar att ”hitta på saker” då jag är på tränings- eller tävlingsresor. Jag gillar mest att bara vara. Då man är utomlands så är det så mycket lättare att släppa sin to do-list ett tag och bara ge sig själv lite ro. Jag behöver inte mera än så. Det är fantastiskt. Älskar lägerbubblan. Och njuter av lite tid för mig själv.

Återhämtningseftermiddag. 

Så det enda jag gör då jag inte tränar/äter/sover är att läsa böcker, kolla på film, gå ut och gå, kolla på solnedgången, titta/lyssna/dofta på havet och vila. Och spela pidro såklart! Drömlivet.

Egentligen skulle jag sitta på flyget hem till Stockholm nu, men jag hörde om snöhelsiket där så jag bestämde mig för att stanna till söndag, trots att jag längtar hem. Ibland får man vara smart. 

Sandra

Löpband, vrister och instagram

För prenumeranter av Ingen


Två blogginlägg på samma vecka. Vad är det som händer?!

Jag är besviken på Stockholmsvintern i år. Glad över avsaknaden av snö, men det här med att det regande 24/7 hela december var ju faktiskt inte okej. Regn är okej, men vinterregn är inte okej. Igår slutade det regna och solen tittade fram, samtidigt som det blev alldeles för många minusgrader och började blåsa så att det kändes som istid. Finns nog inget positivt alls med vinter då jag tänker efter. Och då jag tänker efter så har nog Stockholm gjort mig till en lite klenare och gnälligare människa. Måste flytta hem till sisulandet igen!

Jag har funderat lite på löpband senaste tiden. Det har varit så jäkla deppigt ute att jag har kört löpband frivilligt bara för att slippa att vistas ute. Bara en gång, men ändå. Jag har alltid ogillat löpband pga att det är så fruktansvärt tråkigt. Plus att jag tror på att träna i svåra förhållanden så man lär sig att tävla i svåra förhållanden (is och pissigt underlag, och kallare än minus 20 är en annan sak, om det finns skade/sjukdomsrisk med att träna ute, föredrar jag såklart löpband, men regn och blåst tror jag är bra för pannbenet). Jag tycker fortfarande att distanspass är dötråkigt på löpband men intervallpass är lite annat. Jag har tidigare alltid tänkt att löpband är pannbensträning, men jag har insett att det är så mycket lättare än att köra ute. 

Jag tycker att löpband gör det lättare för att:

1) ingen motvind, ingen kyla, inga kastvindar, inget luftmotstånd. Även om man lägger lite lutning på bandet så är det inte samma sak. För motvind och regn gör det tuffare också mentalt. Det gör inte lite lutning på bandet.

2) inga backar, inga kurvor, inga korsningar, inga människor i vägen, inga hundkoppel, inga trottoarkanter, inga stenar, inga cyklister. Det finns inga hinder över huvudtaget vilket gör det så mycket lättare än att springa ute. Även småsaker kan sakta in tempot rätt mycket utan att man tänker på det. På löpband slipper man sånt. Jämfört med löparbana är det ju däremot inte så stor skillnad just då det kommer till naturliga hinder. 

3) det är varmt, vilket betyder att man kan springa i lite kläder, vilket i sin tur gör det lättare såväl fysiskt som mentalt.

4) man kan avbryta när man vill, man kan ha vatten och energi nära till hand konstant så man slipper planera så mycket.

5) det är tusen gånger lättare att hålla tempot. Då man blir trött är det alltid svårt att hålla tempot och det kräver mycket mentalt för att orka köra på i samma tempo eller snabbare. På löpband så håller bandet tempot åt dig och man kan fokusera på att springa istället för att oroa sig över tider och liknande. Det går liksom inte att springa för sakta för då ramlar man av. Det är som att ha perfekt draghjälp hela tiden. Så himla mycket lättare att hålla ett högt tempo.

Trots att jag anser att löpband faktiskt är så mycket lättare, speciellt på hårda intervallpass, så tycker jag ändå att det är okej att köra ibland. Eller ja, jag tycker att det är okej att folk kör hur mycket löpband som helst, precis när de vill, för det är inte min sak, men för mig så känns det inte som rätt sätt att träna alltför ofta. Däremot är det så himla skönt att köra lite självförtroendepass på band ibland, för en självförtroendekick får man ju alltid. Men för min del behöver jag nog springa ute för det mesta så att jag vet var jag verkligen befinner mig och inte blir chockad över hur tungt det är då jag kommer ut på banan igen. Så just nu är jag väldigt tacksam över att snart få åka till värmen och kunna njuta av utomhuslöpning. Och den mentala återhämtningen man får av löpning, den får man ju ändå bara då man är utomhus. Och samma sak gäller frihetskänslan. Och syre.

Jag skaffade ett par lyftarskor åt mig ett par veckor innan jul. Jag har alltid tänkt att det bara är de som lyfter riktigt tungt som behöver såna skor. Jag hade fel. Styrketräningen känns så mycket bättre med stabila skor. Så skönt att inte behöva lägga all fokus på hur jag har vikten på fötterna. Rekommenderas åt er som styrketränar, även om ni är löpare och inte har så häftiga vikter på stången.

Läste för övrigt att 2017 var första året någonsin som ingen dog i reguljärflygtrafiken (dvs ingen av ca 4 miljarder passagerare (om mina hemliga källor (kvällspressen) är korrekta). Jag har överlag börjat komma över min flygrädsla, men såna där besked tar jag alltid emot med tacksamhet. 

Jag har precis varit på gymmet. Tänkte att söndageftermiddagar brukar vara ganska lugna. Glömde att det är första veckan i januari och fick ställa mig i kö som alla andra. 

Och förresten. Det är vinter nu. Bara vrister-säsongen är förbi för länge sen. Nu är det strumpor som täcker vristerna och/eller benvärmare som gäller. Så fint är det inte att visa en hudrand längs vristen att det är värt att riskera sina hälsenor. Speciellt inte om man är löpare. 

Jag har fortfarande seriösa problem med instagram. Klarar inte av flera rumpor och sponsrade energibars. Trodde vi hade kommit till ett skede där det var inne att vara sig själv och inte göra som alla andra. Tydligen är det inte så längre.

Nåväl. Då jag blir upprörd är det dags att sluta, det har jag lärt mig! 

Sandra

Ps. Tänkte börja anstränga mig med att få in lite bilder i min blogg men eftersom jag inte blir bra på selfies och inte har någon fotograf med mig på träningen så har jag inte så mycket att bidra med den här veckan. Men förhoppningsvis efter Teneriffa!